(katobs.se) Vatikanradion meddelar idag den 21 mars 2018 att prefekten för det påvliga kommunikationssekretariatet SPC, msgr. Dario Edoardo Viganò har bett att få avgå. Ansökan har beviljats av påve Franciskus. Händelsen är en konsekvens av publiceringen av ett privat brev från påve em. Benediktus i samband med lanseringen av en skriftserie om påve Franciskus teologi. Brevets innehåll redovisades endast delvis, vilket gav ett annat intryck av det än vad som framkom när det - först efter påtryckningar - till slut publicerades i sin helhet. Även en avbildning av brevet hade manipulerats. De publicistiska regler som gäller här är i stort sett desamma som gäller för skoluppsatser mm, och om detta inte iakttas av en presschef vid Vatikanen, så är det allvarligt. Se
2018-03-21
2018-03-18
Vatikanens mediaetik i blickpunkten
Det finns uppenbarligen problem att lösa inom Vatikanens pressavdelningar. För närvarande fungerar inte länkar till den officiella nyhetsbyrån VIS, inte heller Vaticannews.va. Inte heller museivaticano.va fungerar.
I Spanien är många upprörda över att Vatikanen låtit stämma en liten ideell blogg inför domstol, detta på grund av namnintrång. Bloggen heter Infovaticana, den har funnits under många år. En del menar man går för långt i kritiken av biskopar och även påven. Men samtidigt så tar man också fram positiva uttalanden och man försvarar kyrkan mot angrepp. När till exempel Opus Dei stod som mest i skottgluggen så gick man till stöd för rörelsen. Framförallt så erbjuder man uppbyggelse i form av katekestexter, böner och kyrkliga dokument. Även översättningar av artiklar från andra länder till spansktalande.
Vatikanen har anlitat Baker & Mckenzie, en av de dyraste advokatbyråer som finns, dessutom en global lobbyist som hjälper även regeringar, i frågor om "gender equality" och miljöfrågor mm. Detta för att få siten stängd. Men menar det inte handlar om innehållet, utan om namnet. Infovaticana har svarat att man är förstående, och man har lovat vara tydligare att det inte handlar om en officiell site. Man har också erkänt att man förmedlat okontrollerade uppgifter några gånger. Men man har aldrig heller tvekat rätta till fel och be eventuellt drabbade om ursäkt. Man är öppen för att tillmötesgå Vatikanens önskemål. Men inte stänga ner.
Men advokatbyrån är obeveklig, man tillåter inga förhandlingar överhuvudtaget. Siten ska stängas, punkt, slut. Ärendet ligger nu hos spanska patentverket.
Samtidigt så florerar mängder av siter med namnet vatican, vaticano mm. Vatican.com är en kommersiell sida för hotellbokningar etc. Man har inte ingripit mot Vatican Insider, en underdomain till La Stampa, och inte heller mot InsidetheVatican.com , en likaledes nyhetskommenterande blog.
Låt oss hoppas det utökade nya pressekretariatet kan rätta till dessa hotfulla metoder. De skapar inget annat än rädsla, misstro och splittring. Sanningen måste alltid stå i främsta rummet, om den än är obekväm ibland. I det nya rådet finns professionaliet i form av till exempel EWTN:s Michael Warsaw och Graham Ellis, vice direktör för BBC Radio, och Michael Paul Unland från Catholic Media Council.
I Spanien är många upprörda över att Vatikanen låtit stämma en liten ideell blogg inför domstol, detta på grund av namnintrång. Bloggen heter Infovaticana, den har funnits under många år. En del menar man går för långt i kritiken av biskopar och även påven. Men samtidigt så tar man också fram positiva uttalanden och man försvarar kyrkan mot angrepp. När till exempel Opus Dei stod som mest i skottgluggen så gick man till stöd för rörelsen. Framförallt så erbjuder man uppbyggelse i form av katekestexter, böner och kyrkliga dokument. Även översättningar av artiklar från andra länder till spansktalande.
Vatikanen har anlitat Baker & Mckenzie, en av de dyraste advokatbyråer som finns, dessutom en global lobbyist som hjälper även regeringar, i frågor om "gender equality" och miljöfrågor mm. Detta för att få siten stängd. Men menar det inte handlar om innehållet, utan om namnet. Infovaticana har svarat att man är förstående, och man har lovat vara tydligare att det inte handlar om en officiell site. Man har också erkänt att man förmedlat okontrollerade uppgifter några gånger. Men man har aldrig heller tvekat rätta till fel och be eventuellt drabbade om ursäkt. Man är öppen för att tillmötesgå Vatikanens önskemål. Men inte stänga ner.
Men advokatbyrån är obeveklig, man tillåter inga förhandlingar överhuvudtaget. Siten ska stängas, punkt, slut. Ärendet ligger nu hos spanska patentverket.
Samtidigt så florerar mängder av siter med namnet vatican, vaticano mm. Vatican.com är en kommersiell sida för hotellbokningar etc. Man har inte ingripit mot Vatican Insider, en underdomain till La Stampa, och inte heller mot InsidetheVatican.com , en likaledes nyhetskommenterande blog.
Låt oss hoppas det utökade nya pressekretariatet kan rätta till dessa hotfulla metoder. De skapar inget annat än rädsla, misstro och splittring. Sanningen måste alltid stå i främsta rummet, om den än är obekväm ibland. I det nya rådet finns professionaliet i form av till exempel EWTN:s Michael Warsaw och Graham Ellis, vice direktör för BBC Radio, och Michael Paul Unland från Catholic Media Council.
2018-03-17
Vatikanens presstjänst: Höga journalistiska ideal föll pladask
Att bedriva publicism handlar om att bedöma fakta från andra källor, granska dem noga, och göra bedömningar. Också att värdera källorna. I vår tid är snart sagt var man publicist, detta genom de tusentals olika medier där man kan publicera sig, utan kontroll. Fakta kan fabriceras, bilder duperas. Ofta väntar man sig mera av etablerade nyhetsbyråer och dagstidningar än av privata källor. Störst förtroende har "public service" enligt vissa enkäter. Alltså de statsägda nyhetskanalerna.
Hur är det då med Vatikanen? Vi vet ju hur påven vill ha det:
Hur förmedlas nyheterna därifrån? Naturligtvis via nuntiaturerna och biskoparna. Men det finns faktiskt också en mycket etablerad papperstidning, l´Osservatore Romano. Tidigare kunde man köpa den i tidningskioskerna, iallafall i Rom. En postutsänd Weekly Edition fanns, som var mycket populär hos präster m.fl. världen över. Vatikanradion har spelat en enorm roll med alla sina redaktioner för olika länder. Den finns kvar - men inte så mycket i etern som på webben, och kan sägas delvis vara en officiell förmedling av vad som händer närmast kring påven och alla kontoren i kurian - presskonferenser kommenteras, påvens katekes finns i översättning mm.
Tidigare har följande medier delat på ansvaret: Pontifical Council for Social Communications; L’Osservatore Romano; Vatikanradion, CTV, VIS, Heliga Kyrkans presskontor; Fides missionary news agency; Vatican.va website; news.va; LEV (bokförlag); och tryckeriet Vatican Press.
I juli 2015 beslutade påve Franciskus att bilda ett sekretariat för att samordna nyhetsverksamheten, så det inte kom ut motstridiga uppgifter mm. Vidare för att anpassa nyhetsservicen till moderna medier som FaceBook, Twitter m.fl. Idag består detta av 23 personer, varav fem kardinaler och sju biskopar. Preses är msgr Dario Viganó som tidigare var chef för Vatikanens TV, CTV.
Under påve Franciskus tycks presstalesmannen ha fått en mindre roll än tidigare. Påven meddelar sig ofta via informella kanaler som tidningsintervjuer, och inte heller kongregationerna används som förr. Påven kallas ibland för en fotnoternas påve, då det är där man får en uppfattning om trender och tendenser och även konkreta planer, mera än genom hans tal och predikningar. Hans närmaste medarbetare använder inte sällan andra medier än kyrkans egna, inte minst Vatican Insider, som hör till tidningen La Stampa. Även Twitter.
Helt nyligen samlade informationskontoret vid Vatikanen till presskonferens. Man lanserade där tolv småskrifter "La Teologia di Papa Francesco” av olika författare. Här läste msgr Vigano upp ett brev han fått av påve em. Benedikt XVI, ett svar på en förfrågan om en teologisk kommentar till samlingen, som kunde tolkas som att denne läst volymerna och uppskattat dem för deras teologiska och filosofiska innehåll. Ett pressmeddelande skickades också ut där ett stycke ur brevet citerades.
Det fanns även ett foto av brevet och skriftsamlingen. Kontentan av meddelandet var att påve Benedikt skulle blivit hjälpt av dem att
och att han
Många såg en tydlig passning till dem som haft synpunkter på påvens metod att förmedla lärofrågor utifrån "pastoral praxis" mera än teologi. Kommunikén fick stor spridning.
Men några rader av brevet hade suddats ut i fotot, och böckerna täcker andra sidan av brevet. Endast påve Benedikts namnteckning syns. En uppmärksam journalist, Sandro Magister, hade bandat vad msgr Viganó läste upp, och han berördes av att man i pressmeddelandet manipulerat bilden på brevet, så delar av det inte kunde läsas. Endast de som hörde det läsas upp kunde gissa vad där stod. Hela brevet - eller det man trodde var hela - publicerades utifrån bandinspelningarna, detta i National Catholic Register och CNA. Msgr Vigano meddelade att visst, man hade dolt delar av texten, men det var ju aldrig meningen att brevet skulle publiceras i dess helhet.
Men det stycke som dolts visade bland annat att påve Benedikt meddelade att han inte kunde göra önskade teologisk betraktelse över dem, då han är förhindrad av andra uppgifter. Sandro Magister anade - utifrån brevpapperstorleken - att ännu ett stycke av brevet inte hade redovisats. Han begärde ut en fotokopia. Men Sekretariatet hänvisade till att brevet var privat.
Men när detta kom fram på lördagen, och flera upprörts av manipulationen av fotot, däribland nyhetsbyrån AP, så kom till slut hela brevtexten ut på lördagskvällen. Det sista stycket, som alltså inte heller lästes upp, lyder:
Med andra ord verkar det ju snarare som påve Benedikt varit ganska ovillig att recensera böckerna och högst tveksam till åtminstone vissa av författarna.
Men det stora felet som gjordes här var ju att msgr Viganó offentligjorde ett brev märkt konfidentiellt och privat på kuvertet. Och dessutom inte hela, utan delar. Detta försätter pressekretaritet i en förtroendekris, ja, hela Vatikanen. Det handlade kanske inte här om en konspiration, bara en marknadsföringsidé. Men i andra fall kanske det är betydligt viktigare dokument som offentliggörs, och det får då inte finnas minsta misstanke att manipulation har gjorts - i synnerhet inte avbildningar av dokument. (Man tänker osökt på den sk tredje Fátimahemligheten.)
Amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå CNS skriver:
Översättningar: Red.
Hur är det då med Vatikanen? Vi vet ju hur påven vill ha det:
en journalism som är trovärdig och står emot falskheter, retoriska grepp och sensationella rubriker.
Hur förmedlas nyheterna därifrån? Naturligtvis via nuntiaturerna och biskoparna. Men det finns faktiskt också en mycket etablerad papperstidning, l´Osservatore Romano. Tidigare kunde man köpa den i tidningskioskerna, iallafall i Rom. En postutsänd Weekly Edition fanns, som var mycket populär hos präster m.fl. världen över. Vatikanradion har spelat en enorm roll med alla sina redaktioner för olika länder. Den finns kvar - men inte så mycket i etern som på webben, och kan sägas delvis vara en officiell förmedling av vad som händer närmast kring påven och alla kontoren i kurian - presskonferenser kommenteras, påvens katekes finns i översättning mm.
Tidigare har följande medier delat på ansvaret: Pontifical Council for Social Communications; L’Osservatore Romano; Vatikanradion, CTV, VIS, Heliga Kyrkans presskontor; Fides missionary news agency; Vatican.va website; news.va; LEV (bokförlag); och tryckeriet Vatican Press.
I juli 2015 beslutade påve Franciskus att bilda ett sekretariat för att samordna nyhetsverksamheten, så det inte kom ut motstridiga uppgifter mm. Vidare för att anpassa nyhetsservicen till moderna medier som FaceBook, Twitter m.fl. Idag består detta av 23 personer, varav fem kardinaler och sju biskopar. Preses är msgr Dario Viganó som tidigare var chef för Vatikanens TV, CTV.
Under påve Franciskus tycks presstalesmannen ha fått en mindre roll än tidigare. Påven meddelar sig ofta via informella kanaler som tidningsintervjuer, och inte heller kongregationerna används som förr. Påven kallas ibland för en fotnoternas påve, då det är där man får en uppfattning om trender och tendenser och även konkreta planer, mera än genom hans tal och predikningar. Hans närmaste medarbetare använder inte sällan andra medier än kyrkans egna, inte minst Vatican Insider, som hör till tidningen La Stampa. Även Twitter.
Helt nyligen samlade informationskontoret vid Vatikanen till presskonferens. Man lanserade där tolv småskrifter "La Teologia di Papa Francesco” av olika författare. Här läste msgr Vigano upp ett brev han fått av påve em. Benedikt XVI, ett svar på en förfrågan om en teologisk kommentar till samlingen, som kunde tolkas som att denne läst volymerna och uppskattat dem för deras teologiska och filosofiska innehåll. Ett pressmeddelande skickades också ut där ett stycke ur brevet citerades.
 |
| Foto: Vatican media |
Det fanns även ett foto av brevet och skriftsamlingen. Kontentan av meddelandet var att påve Benedikt skulle blivit hjälpt av dem att
visa den inre kontinuiteten mellan de båda pontifikaten, även med alla skillnader i stil och temperament beaktade
och att han
välkomnar detta initiativ och önskar vända mig mot den dumma fördomen att påven Franciskus bara skulle vara en praktisk man utan särskild teologisk eller filosofisk bildning.
Många såg en tydlig passning till dem som haft synpunkter på påvens metod att förmedla lärofrågor utifrån "pastoral praxis" mera än teologi. Kommunikén fick stor spridning.
Men några rader av brevet hade suddats ut i fotot, och böckerna täcker andra sidan av brevet. Endast påve Benedikts namnteckning syns. En uppmärksam journalist, Sandro Magister, hade bandat vad msgr Viganó läste upp, och han berördes av att man i pressmeddelandet manipulerat bilden på brevet, så delar av det inte kunde läsas. Endast de som hörde det läsas upp kunde gissa vad där stod. Hela brevet - eller det man trodde var hela - publicerades utifrån bandinspelningarna, detta i National Catholic Register och CNA. Msgr Vigano meddelade att visst, man hade dolt delar av texten, men det var ju aldrig meningen att brevet skulle publiceras i dess helhet.
Men det stycke som dolts visade bland annat att påve Benedikt meddelade att han inte kunde göra önskade teologisk betraktelse över dem, då han är förhindrad av andra uppgifter. Sandro Magister anade - utifrån brevpapperstorleken - att ännu ett stycke av brevet inte hade redovisats. Han begärde ut en fotokopia. Men Sekretariatet hänvisade till att brevet var privat.
Men när detta kom fram på lördagen, och flera upprörts av manipulationen av fotot, däribland nyhetsbyrån AP, så kom till slut hela brevtexten ut på lördagskvällen. Det sista stycket, som alltså inte heller lästes upp, lyder:
Bara vid sidan, skulle jag vilja uttrycka min förvåning över det faktum att bland författarna finns också professor Hünemann, som under mitt pontifikat utmärkte sig genom att leda anti-påvliga initiativ. Han spelade en huvudroll i publiceringen av Kölnförklaringen, som i relation till Veritatis Splendor, våldsamt attackerade påvens läromässiga auktoritet, särskilt gällande frågor om moralteologi. Även “Europaische Theologengesellschaft”, som han grundade, var ursprungligen bildat av honom som en organisation i opposition till det påvliga magisteriet. Senare, tack vare många teologers känsla för kyrkan, blev organisationen ett normalt instrument för utbyte mellan teologer.
Jag är övertygad om att Ni förstår mitt avstående och hälsar er vänligen.
Med andra ord verkar det ju snarare som påve Benedikt varit ganska ovillig att recensera böckerna och högst tveksam till åtminstone vissa av författarna.
Men det stora felet som gjordes här var ju att msgr Viganó offentligjorde ett brev märkt konfidentiellt och privat på kuvertet. Och dessutom inte hela, utan delar. Detta försätter pressekretaritet i en förtroendekris, ja, hela Vatikanen. Det handlade kanske inte här om en konspiration, bara en marknadsföringsidé. Men i andra fall kanske det är betydligt viktigare dokument som offentliggörs, och det får då inte finnas minsta misstanke att manipulation har gjorts - i synnerhet inte avbildningar av dokument. (Man tänker osökt på den sk tredje Fátimahemligheten.)
Amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå CNS skriver:
Hela incidenten är en påminnelse att i en media-sofistikerad tid med en media-omnipresent påve, måste Vatikanens medier vara hängivna till både transparens och de bästa journalistiska metoderna. Allt annat utgör en björntjänst (disservice) till kyrkan.
Översättningar: Red.
2018-03-13
Dags läsa läxan, Shekarabi
För någon vecka sedan fick vi veta att Stockholms stad inte kommer hyra ut lokaler till "konfessionella friskolor". Nu deklarerar socialdemokratiska riskpolitiker även att man vill förbjuda alla friskolor som ägs kyrkor och samfund:
Saken är pinsam. Ty vi har ingen "konfessionell undervisning" inom det allmänna skolväsendet i Sverige, det är redan förbjudet enligt Skollagen. Vad det istället handlar om är huvudmannaskapet. En skola kan ägas av en kyrka eller en folkrörelse. Men undervisningen är strikt reglerad.
Skolor ska ha behöriga lärare. Men om de sedan dessutom har andra utbildningar, som till exempel till präst, det kan nog knappast någon statsmakt förbjuda.
Tydligen har dessa politiker inte studerat varken Skollagen eller direktiven. Om nu huvudmannen inte får vara konfessionellt partisk, får den vara partipolitiskt och ideologiskt partisk? Konsekvensen av politikernas utspel lär ju bli att man får stänga de rörelseägda folkhögskolorna; Arbetarrörelsen folkhögskola, Bona (v), LO-skolan, Brunnsvik, Långholmen många fler. Vem ska ta över de 5000 barnen från Svenska kyrkans alla förskolor? Så får man ju stänga de katolska och evangeliska skolorna också, som funnits i mer än ett sekel. Vill dessa politiker verkligen ta den striden?
Tidigare artiklar i ämnet:
Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!
Den konfessionella svenska skolan
Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?
Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga
– I svensk skola ska det vara lärare och rektorer som styr – inte präster och imamer, skriver civilminister Ardalan Shekarabi på twitter.
Saken är pinsam. Ty vi har ingen "konfessionell undervisning" inom det allmänna skolväsendet i Sverige, det är redan förbjudet enligt Skollagen. Vad det istället handlar om är huvudmannaskapet. En skola kan ägas av en kyrka eller en folkrörelse. Men undervisningen är strikt reglerad.
Skolor ska ha behöriga lärare. Men om de sedan dessutom har andra utbildningar, som till exempel till präst, det kan nog knappast någon statsmakt förbjuda.
Tydligen har dessa politiker inte studerat varken Skollagen eller direktiven. Om nu huvudmannen inte får vara konfessionellt partisk, får den vara partipolitiskt och ideologiskt partisk? Konsekvensen av politikernas utspel lär ju bli att man får stänga de rörelseägda folkhögskolorna; Arbetarrörelsen folkhögskola, Bona (v), LO-skolan, Brunnsvik, Långholmen många fler. Vem ska ta över de 5000 barnen från Svenska kyrkans alla förskolor? Så får man ju stänga de katolska och evangeliska skolorna också, som funnits i mer än ett sekel. Vill dessa politiker verkligen ta den striden?
Tidigare artiklar i ämnet:
Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!
Den konfessionella svenska skolan
Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?
Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga
2018-03-04
Nunnor utför husligt arbete - skandal?
Flera tidningar och text-TV har idag söndag en TT-nyhet om att
och att detta kommer från Heliga Stolens tidning L'Osservatore Romano, dess månadstidning "Kvinnor , kyrka värld". Men uppgiften tas från The Guardian. Vad saken handlar om är en artikel av många i ett supplement till Vatikanens tidning l´Osservatore Romano som heter Donne chiesa mondo. Man kan i denna upplaga hitta rubriker som
(ung Hemarbetet; kapitalismens dolda samhälle.) Just denna artikel är en intervju av Mercedes Alesandro, doktor i "feministisk ekonomi", ett ämne hon själv introducerat vid några statliga universitet i Argentina. Hon menar att männen utnyttjar kvinnan som tvingas vara hemma och väl på arbetsmarknaden får de lägre lön än männen.
Det handlar alltså om feminism. Gott så, kan säkert behövas i många sammanhang. Med här saknas varje anknytning till katolsk tro och idévärld.
En annan artikel ifrågasätter kyrkofäderna och även påven S Johannes Paulus II:s definitiva utsago att det inte funnits kvinnliga apostlar, detta utifrån aposteln Junias namn. Junia, som här fastslås som en kvinnlig apostel, är
sägs det. Det finns andra artiklar, som präglas av en sorts morbiditet, ett vulgärt språk och mycket otydliga budskap. Mycket handlar om kvinnans hopplösa plats i samhället, i äktenskapet, utanför äktenskapet, i kyrkan.. "Vara kvinna är att födas till tårar", är en rubrik.
Inget har dock någon anknytning eller referenser överhuvudtaget till katolsk tro , tradition och lära. Det är ju märkligt med tanke på att det är Vatikanen som står som utgivare för tidskriften.
För att återgå till artikeln om nunnorna som känner sig utnyttjade, som The Guardian hittat. Den är skriven av Marie-Lucile Kobacki, en ung journalist på tidskriften La Vie. Det är väldigt få ordenssystrar som omnämns; någon har hört talas om en nunna som doktorerat i teologi och därför blir chockad att behöva hjälpa till i hushållsarbete, en annan säger sig ha hört att någon var förnärmad av att inte bli inbjuden att äta vid de bord hon ombetts duka upp för präster och biskopar; "alla är vi ju vigda". Man konstaterar även att de flesta systrar som hjälper i hushåll idag hämtas från Afrika och fattiga länder, och får de hjälp från sin orden till sjuka släktingar, så hamnar de i ett sorts skuldberoende vilket skapar oro. Man konstaterar vidare att visserligen "vissa säger de är lyckliga" men detta är därför att de inte förstår problemet. Vidare tas en del ansvarsfrågor upp om systrarnas arbetstider, kontrakt, sjukvård med mera, och vem som ska betala deras räkningar. "Men detta är ju inget maskulint problem" konstateras det.
En enkel reflektion av allt detta är ju, att ordenssystrar idag ofta kommer från de länder där det finns kallelser. Det har inget att göra med utnyttjande av fattiga länder således. Och precis som ordensbröder avlägger de löften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Då borde man kanske inte vänta sig lön att disponera fritt. Även väl utbildade män gör enkla arbeten i till exempel benediktinklostren, hos franciskaner och kartusianer mfl. Birgittasystrarna saknar knappast utbildning, men de sköter gästhem med allt vad detta innebär. Våra Maria- och Serafimsystrar med flera varav många har utbildning i sjukvård mm, sköter några församlingar och hem för äldre. Det är inget konstigt i detta, utan det handlar om barmhärtighetsidealet. Det finns även mängder av lekmän som valt att tjäna kyrkan genom att hjälpa församlingar och präster med praktiska saker utan varje lön eller arvode. Det brukar kallas volontärt eller karitativt arbete.
En annan är att i budskapet finns en nedvärdering av praktiskt och husligt arbete, som om det skulle vara mindre värt och inte vara till för dem med högre utbildning och kunskaper. Det har aldrig varit en sådan syn i kyrkan - tvärtom så är ju omvårdnaden av fattiga och sjuka, av barn och gamla, och ja, även av kyrkans tjänare, såsom präster och biskopar och påvar, ett av många sätt att tjäna Gud.
Det sägs i en artikel att påve Franciskus inte har några nunnor till hjälp, till skillnad från till exempel S. Johannes Paulus II som hade en stab av polska nunnor, att han istället "bor på hotell" med "avlönad personal". Men man frågar sig inte vad dessa tjänster kostar kyrkan, vilka säkerhetsrisker det innebär för alla och huruvida det verkligen kan anses vara mera ödmjukt bo på hotell än i en kommunitet av nunnor som givit sitt liv för att tjäna. Och här går alltså utgifterna in i privata händer istället för tillbaka till kyrkan. (För påven handlade valet av Santa Marta nog mera om rädslan att bli isolerad än om lyx.)
Bakom rubrikerna finns således något helt annat än arbetskraftsutnyttjande, även om det naturligtvis finns missförhållanden på sina håll - som i samhället i övrigt med andra ord.
Vatikanen ”utnyttjar nunnor som arbetskraft"
och att detta kommer från Heliga Stolens tidning L'Osservatore Romano, dess månadstidning "Kvinnor , kyrka värld". Men uppgiften tas från The Guardian. Vad saken handlar om är en artikel av många i ett supplement till Vatikanens tidning l´Osservatore Romano som heter Donne chiesa mondo. Man kan i denna upplaga hitta rubriker som
Il lavoro domestico: socio occulto del capitalismo,
(ung Hemarbetet; kapitalismens dolda samhälle.) Just denna artikel är en intervju av Mercedes Alesandro, doktor i "feministisk ekonomi", ett ämne hon själv introducerat vid några statliga universitet i Argentina. Hon menar att männen utnyttjar kvinnan som tvingas vara hemma och väl på arbetsmarknaden får de lägre lön än männen.
Fattigdomen är i grunden sexistisk,
säger hon.
 |
| Bild ur artikeln |
Det handlar alltså om feminism. Gott så, kan säkert behövas i många sammanhang. Med här saknas varje anknytning till katolsk tro och idévärld.
En annan artikel ifrågasätter kyrkofäderna och även påven S Johannes Paulus II:s definitiva utsago att det inte funnits kvinnliga apostlar, detta utifrån aposteln Junias namn. Junia, som här fastslås som en kvinnlig apostel, är
ett bra exempel på hur kvinnor med auktoritet har gjorts osynliga.
sägs det. Det finns andra artiklar, som präglas av en sorts morbiditet, ett vulgärt språk och mycket otydliga budskap. Mycket handlar om kvinnans hopplösa plats i samhället, i äktenskapet, utanför äktenskapet, i kyrkan.. "Vara kvinna är att födas till tårar", är en rubrik.
Inget har dock någon anknytning eller referenser överhuvudtaget till katolsk tro , tradition och lära. Det är ju märkligt med tanke på att det är Vatikanen som står som utgivare för tidskriften.
För att återgå till artikeln om nunnorna som känner sig utnyttjade, som The Guardian hittat. Den är skriven av Marie-Lucile Kobacki, en ung journalist på tidskriften La Vie. Det är väldigt få ordenssystrar som omnämns; någon har hört talas om en nunna som doktorerat i teologi och därför blir chockad att behöva hjälpa till i hushållsarbete, en annan säger sig ha hört att någon var förnärmad av att inte bli inbjuden att äta vid de bord hon ombetts duka upp för präster och biskopar; "alla är vi ju vigda". Man konstaterar även att de flesta systrar som hjälper i hushåll idag hämtas från Afrika och fattiga länder, och får de hjälp från sin orden till sjuka släktingar, så hamnar de i ett sorts skuldberoende vilket skapar oro. Man konstaterar vidare att visserligen "vissa säger de är lyckliga" men detta är därför att de inte förstår problemet. Vidare tas en del ansvarsfrågor upp om systrarnas arbetstider, kontrakt, sjukvård med mera, och vem som ska betala deras räkningar. "Men detta är ju inget maskulint problem" konstateras det.
En enkel reflektion av allt detta är ju, att ordenssystrar idag ofta kommer från de länder där det finns kallelser. Det har inget att göra med utnyttjande av fattiga länder således. Och precis som ordensbröder avlägger de löften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Då borde man kanske inte vänta sig lön att disponera fritt. Även väl utbildade män gör enkla arbeten i till exempel benediktinklostren, hos franciskaner och kartusianer mfl. Birgittasystrarna saknar knappast utbildning, men de sköter gästhem med allt vad detta innebär. Våra Maria- och Serafimsystrar med flera varav många har utbildning i sjukvård mm, sköter några församlingar och hem för äldre. Det är inget konstigt i detta, utan det handlar om barmhärtighetsidealet. Det finns även mängder av lekmän som valt att tjäna kyrkan genom att hjälpa församlingar och präster med praktiska saker utan varje lön eller arvode. Det brukar kallas volontärt eller karitativt arbete.
En annan är att i budskapet finns en nedvärdering av praktiskt och husligt arbete, som om det skulle vara mindre värt och inte vara till för dem med högre utbildning och kunskaper. Det har aldrig varit en sådan syn i kyrkan - tvärtom så är ju omvårdnaden av fattiga och sjuka, av barn och gamla, och ja, även av kyrkans tjänare, såsom präster och biskopar och påvar, ett av många sätt att tjäna Gud.
Det sägs i en artikel att påve Franciskus inte har några nunnor till hjälp, till skillnad från till exempel S. Johannes Paulus II som hade en stab av polska nunnor, att han istället "bor på hotell" med "avlönad personal". Men man frågar sig inte vad dessa tjänster kostar kyrkan, vilka säkerhetsrisker det innebär för alla och huruvida det verkligen kan anses vara mera ödmjukt bo på hotell än i en kommunitet av nunnor som givit sitt liv för att tjäna. Och här går alltså utgifterna in i privata händer istället för tillbaka till kyrkan. (För påven handlade valet av Santa Marta nog mera om rädslan att bli isolerad än om lyx.)
Bakom rubrikerna finns således något helt annat än arbetskraftsutnyttjande, även om det naturligtvis finns missförhållanden på sina håll - som i samhället i övrigt med andra ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
