Självmord: Vad fattas "den svenska modellen"?

Redaktören har varit på Filippinerna det kommer en del intryck därifrån senare på katobs.se. En notis i Manila Bulletin fångade intresset, den tog för ovanlighetens skull upp problemet med depressioner - detta hos ett folk som ofta brukar betraktas som världens lyckligaste. Förvisso är det dominerande intrycket den spontana glädjen och frånvaron av gnäll. Det finns nog få länder där kommunikationen är så okomplicerad, med vem som helst. Men detta är ett luttrat och arbetsamt folk som ofta drabbas av naturkatastrofer och det dagliga slitet för brödfödan och skolgång för barnen kan vara svårt att föreställa sig för en svensk med reglerad arbetstid, lediga dagar, semester, barnbidrag och a-kassa. Och garantipension. Tillkommer drogproblem, sjukdomar och förtidig död.

Hur var det då med självmordsfrekvensen? Är inte fattigdom just en orsak till att man inte orkar leva? På världslistan i hamnar  ju fattiga länder som Sri Lanka, Mozambique och Nepal i tio-i-topp, detta enligt WHO. Enligt nyhetsnotisen ligger frekvensen i Filippinerna på 3,8 fall per 100 000 invånare, vilket enligt notisen är en "alarmerande ökning". Länge låg frekvensen under 3 fall per hundratusen invånare. Ändå ligger Filippinerna lägst i hela Asien, vilket man tror beror på de starka familjebanden,  ja, kommunikationen överhuvudtaget; i inget annat land får ordet "connectedness" en sådan konkretion, på senare tid visat att man toppar världslistan över sända SMS per capita. Sist men absolut inte minst betyder den katolska tron mycket. Trots bristande katekesundervisning så finns det en ryggmärgskänsla för livets helighet, som avhåller från den ödesdigra lösningen att göra slut på det, om det än verkar bestå i en ändlös kamp för det dagliga brödet utan utsikter till utveckling.

Depressioner är inget man talar om i det ännu ganska katolska Filippinerna, men med en ständigt växande medelklass så kommer även den moderna världens gissel.

I Sverige är livet inte självklart. Kommer vi snart på röda listan?

Jämför vi med vårt eget land, där vi knappast behöver arbeta ens 12 timmar om  dagen för vår försörjning och ha ångest över om någon kommer ta hand om oss när vi blir gamla, borde väl självmord inte vara så vanliga. I själva verket ligger vi på 12,7 per 100 000 invånare, alla åldrar. Det är över tre gånger fler än Filippinerna. Hos män  ligger det sk SM-talet (självmord per 100 000 invånare) på 27, för kvinnor 17. Detta alltså att jämföra med Filippinernas 3,8.

1980 var knappast ett krisår i Sverige, ändå låg frekvensen på smått fasansfulla 48 respektive 19 för män och kvinnor. På världslistan (WHO) intar vi en föga hedrande plats 46 av 183 länder. Listan toppas av länder med hög alkoholkonsumtion kombinerat med arbetslöshet. Filippinerna ligger på plats 162.

Ungdomsjälvmorden ökar. I Sverige försökte 2 303 ungdomar mellan 15 och 24 år ta sina liv år 2014, varav 170 dog. I spåren av detta har frivilligorganisationer öppnat ett antal samtalslinjer för unga med självmordstankar. Organisationen Mind tar till exempel emot 1700 samtal i månaden. Här handlar det alltså om ungdomar som hellre talar med en okänd volontär över telefon än med sin familj, sina närmaste släktingar och vänner, om det viktigaste vi äger: Livet självt.

Själmordsfrekvensen ökar bland unga kvinnor, "säkra" betyder att man vet orsaken.

Tre självmord om dagen i ett av världens mest utvecklade länder, som inte skäms för att exportera "den svenska modellen" som det vinnande välfärdskonceptet. Är det månne "connectedness" som fattas, mellan varandra och med Gud?

Cynisk biståndspolitik

SIDA meddelade den 11 juli att man nu kommer dra in sitt bistånd till alla organisationer som tar emot stöd från USA och följer senatens beslut att ej stödja abortverksamhet i utlandet. Beslutet innebär minskat bistånd till en rad fattiga länder gällande mödravård. Hela 60 % av SIDAs bistånd gällande sjuk- och hälsovård rör det man betecknar som "sexuell hälsa".

Redan i rubriken "Sida tar avstånd från Trumps attack på aborträtten" på SIDA:s hemsida visar man att vad saken handlar om är ren politik utan varje känsla för karitativ verksamhet. För det första kommer förslaget, som har funnits i åtskilliga år nu, från senaten och en politisk majoritet, Trump har endast godkänt det. För det andra finns ingen "aborträtt", varken i USA eller globalt. Det är varje enskild stat som suveränt bestämmer sina lagar. Att Sveriges regering och SIDA under decennier inte tvekat finansiera aktiviteter som strider mot andra länders lagar inom deras gränser visar på en storsvensk attityd som är häpnadsväckande.

SIDA-notisen avslutas med ett torrt konstaterande:

Rätten  att bestämma över sin egen kropp, sexualitet och reproduktion är grundläggande.

Men foster hör inte till den egna kroppen. Det är ingen kroppsegen vävnad vi talar om här. Sexualitet och reproduktion har väl knappast främmande stater rätt att bestämma över. Däremot finns ju en mängd nationella lagar - ja även i vårt land - som begränsar vår rätt till den egna kroppen; drogförbud, dopingförbud, förbud att sälja organ, förbud att skada sig själv...Och SIDA glömde den viktigaste rätten, som faktiskt är grundlagd i vår natur: Rätten att få födas.

SIDA har givit enorma belopp till SRHR - eller sexuell och reproduktiv hälsa. Från regeringen hämtar vi följande information:

Stöd till SRHR utgör drygt 60 procent av svenskt hälsobistånd genom Sida och ca 7 procent av det svenska internationella utvecklingssamarbetet, totalt ca 2,3 miljarder SEK år 2015.

Svenska privata lobbyorganisationen RFSU fick nyligen förtroendet att fördela inte mindre än 195 miljoner  från SIDA via en annan likaledes helt privat organisation - Amplifying change. Denna har som första punkt på programmet att säkerställa säkra aborter i fattiga länder. Man  har även ungdomsprogram, Gender transformative programmes, där traditionella uppfattningar om könsidentiteten "utmanas och ersätts".  Man emottar stora belopp från stater och även Världsbanken.

En annan betydande organisation är IPPF eller Planned Parenthoods internationella del, International Planned Parenthood Federation. Detta är en paraplyorganisation där RFSU är medlem. Vi citerar från SIDA:

Sverige är den största givaren av kärnstöd till International Planned Parenthood Federation (IPPF). IPPF är världens största organisation som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter och har genom sina medlemmar verksamhet i 160 länder (svenska RFSU är en av medlemmarna). Organisationen arbetar med påverkan för att göra hälso- och sjukvård mer tillgänglig för ungdomar. IPPF tillhandahåller hälsovård inklusive preventivmedel. Sida stödjer IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019.

SIDA avsåg således stödja IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019 för att arbeta med "påverkan". Men med Trumpadminstrationens villkor, att den amerikanska staten stödjer bara mödravård, inte abortverksamheter, så vägrade organisationen ta emot bistånd för även dessa kärnverksamheter. Det handlar om miljarder - för att driva sina abortkliniker världen över, med eller utan staterna tillåtelse. Planned Parenthood har avslöjats ett tiotal gånger nu med försäljning av kroppsdelar från aborterade foster till läkemedelsindustrin. Detta sker i USA. Om det även sker i andra länder med mindre kontroll är okänt.

Abort är - har det visat sig - en lukrativ verksamhet där man kan tjäna pengar från såväl stater, privata stiftelser som läkemedelsindustrin.

SIDA har nu således beslutat stödja endast de organisationer , som har "säker abort", legal eller inte, på programmet, även om detta utgör en liten del bara gentemot det man verkligen kan kalla sjuk-och hälsovård.

Med biståndet som utpressning bedrivs således en politisk verksamhet där den ena sidan, USA, inte vill bidra till aborter såsom bistånd, och den andra, Sverige, svarar med att då dra in stödet för all mödrahälsovård utomlands. De som offras här är inte kvinnors möjlighet studera och förvärvsarbeta - skulle fri tillgång till abort vara ett villkor för att göra detta? - utan sund mödrahälsovård med kontroller av havandeskap, säkra förlossningar och eftervård. Dessa basala vårdsinsatser offras på den svenska modellens altare, där den emanciperade kvinnans "rätt" att få "säkra aborter" är det allraheligaste som också ska exporteras i världen, även om det strider mot traditioner, hela livssynen och kulturen och övertygelsen om livets helighet.

Skandaler i onödan

Skandalerna kring de påvliga utnämningarna tycks inte ta slut. Nu senast är en svensk läkare omskriven. Forskaren Katarina le Blanc. Hon blev helt nyligen invald i Johannes Paulus akademi för livet - en organisation där det tidigare krävdes att alla avlade en ed att alltid försvara livet. Men den svenska forskaren har under åratal använt embryonala stamceller i sina försök.  Nu framkommer att hon även deltagit i projekt där man använt delar från aborterade foster, som inhandlats från organisationen Planned Parenthood. De säljer fosterdelar från även sena aborter, i detta fall handlade det om lungor. Priset var 45 dollar per foster. Planned Parenthood framhålls ibland av våra politiker som en förebild för arbetet att förbättra mödravård i fattiga länder.   Men det är aborterna som dominerar verksamheten. RFSU ingår i samma lobbyverksamhet Det är just dessa aktiviteter som akademin är till för att förhindra och fördöma. En enkel sökning på personnamnet hade avslöjat saken. Varför gjordes inte detta