Oklart kön - oklar "information"

P1 har sina fasta program. Det känns tryggt och ofta är det förstklassig journalistik av erfarna reportrar och producenter. All lyssna på radio tillåter dessutom andra aktiviteter samtidigt - köra bil, städa, diska, laga mat! Radion är därvid helt oöverträffad - den slår ut både TV, dator och smartphones!

Programmet Kropp och själ sändes i veckan, handlade om att "få barn med oklart kön". Programmet inleddes med ett reportage där en mamma berättade om sina upplevelser är det upptäcktes att hennes flickebarn inte var "normalt". Det handlade framförallt om att könsorganet inte såg ut som vanligt. Sedan fick man en ganska utförlig information om dessa avvikelser. För att inte säga v ä l d i g t  utförlig, detta med tanke på att det handlar om ytterst ovanliga fall.

Den dominerande orsaken i dessa fall är ett syndrom som kallas "congenital adrenal hyperplasia", CAH. Den drabbar ett barn på 10 000, vilket är 8-10 fall per år eller 0,1 promilles risk. Tillkommer kromosom-avvikelser och andra störningar, men ändå  kan det handla om ett tjugotal barn om året som har otydliga könsegenskaper när de föds. Man kan till exempel jämföra med blödarsjuka, som drabbar 1 på 5000, vilket medför det idag finns c.a 900 personer i hela landet med blödarsjuka.

Sveriges Radio satsar alltså relativt stor programtid, på en väldigt sällsynt sjukdom. Kanske några hundra kommer i kontakt med problemet som föräldrar.

Efter tjugo minuter ställs frågan till en psykolog vad det är som avgör vilket kön man känner sig tillhöra. Här görs alltså plötsligt en perspektivförskjutning, från medfödd intersexualitet av olika grad, till en rent psykologisk aspekt på hur ungdomar och vuxna "upplever" sin könstillhörighet. Resten av programmet handlar sedan om könsidentitet utöver könskromosomer. Det sägs det finns så många olika faktorer som kan påverka. Man intervjuar sedan en tysk läkare och möjligheten att välja ett "tredje kön" så man senare kan bestämma vad man vill vara. Man ska alltså kunna ändra kön efter vad man upplever sig ha för kön. Detta beskrivs som en "internationell trend", som borde studeras även i Sverige.

Men detta är alltså något helt annat än CAH och medfödda hormonrubbningar. Man måste ställa sig frågan, om detta markerades tydligt nog i programmet. Eller var det en medveten otydlighet här?

Idag talas nämligen mycket om  sk könsbyten, som det undervisas om numera som om det vore möjligt. Man borde särskilja mellan dessa otroligt ovanliga fallen av medfödd intersexualitet (CAH)  och de psykosociala experimenten med att förändra de sekundära könsegenskaperna, som endast handlar om yttre förändringar, med hormonbehandlingar, smärre operationer, klädsel, beteende etc. Detta är ju något helt annat än genetiska avvikelser och störningar hos bildningen av könskörtlarna.

Inom däggdjursvärlden existerar inte könsbyten. Hos andra djurgrupper förekommer tvåkönade former, s.k. protandiska hermafroditer.  Men det finns bland däggdjur inte trekönade, eller sju kön, som hos vissa protozoer. Att djur föds med ett kön och sedan byter till ett annat - förekommer inte. Det finns de som skiftar könsegenskaper, men då har de två kön redan från början.

Till förvillelsen hörde även ett uttalande, att alla är vi likadana från början. Könet bestäms under den första tredjedelen av fosterutvecklingen, och då kan det gå lite hur som helst, sägs det i programmet. Förvisso liknar alla äggceller varandra. Men allt finns ju redan bestämt genom den genkombination som det befruktade ägget har. I själva verket så är hälften av kromosomerna hos varje individ utvalda redan innan mammans födelse, i bildandet av äggcellerna.

I 9 999 fall av 10 000 så är det uppenbart vilken kön en människa har vid födseln. Den process som lett till ett kön kan inte köras om, vare sig med hjälp av hormoner, operationsinstrument,  terapisamtal eller byte av personnummer.

Risken att inte skilja mellan primära och sekundära könsegenskaper är att det resulterar i en form av desinformation. Gonader, könskörtlarna som producerar nya könsceller,  och den genetiska kombinationen i varje cell kan man inte "korrigera",  lika lite som verklig ålder. Man kan uppleva sig yngre och äldre än man är. Man kan tycka man hamnat i fel åldersgrupp. Det kan handla om barn i skolåldern och det kan handla om nyblivna pensionärer. Det finns olika sätt att gå det problemet till mötes. Men hittills har det inte kommit fram förslag att man också ska få bestämma sin egen ålder, alltså införa en "juridisk ålder", särskild från den faktiska. 

Intressant också att överläkare och barnendokrinolog Kjell Asplund, säger om resultaten av sk könsbyten:

"Vi har inte kunnat dra några säkra slutsatser om detta." 

Så - låt oss då heller inte fokusera på saken, framförallt inte presentera "könsbyte" i skolan som en vetenskaplig sanning och  faktisk möjlighet.

Vik hädan - frihet!

På lördagseftermiddagen, då mången stökar i köket eller njuter av stugvärmen, så sänds programmet Människor och Tro i radions program 1. Denna lördag handlade programmet om "Satan som symbol"; finns han, eller är det en metafor för allt som går oss emot?

För den kristne torde svaret vara enkelt. Hela vårt andliga liv handlar ju om kampen mellan gott och ont, himmel och helvete, Gud och Satan.

Eller är det inte så? I programmet intervjuades Madeleine Fredell, som presenterades som katolsk teolog och dominikansyster. Svaret förvånade till och med intervjuaren:

(Sr Fredell) - När man säger "satan, djävulen", så associerar ju det till nån slags varelse, ande, vad man nu vill...och som sådan så finns inte vederbörande för mig. Skulle det finnas en sådan makt då vore ju det en konkurrens till Gud och om Gud är Skaparen med stort S och allgod osv, då kan det ju inte finnas någon annan makt som skulle vara i konkurrens med Gud,. däremot så säger jag inte att det inte finns ondska för det gör det ju men det är andra skäl till det, det är inte drivet av någon makt utifrån.

Satan finns inte som skapad varelse - allt som vi uppfattar som ondska kommer bara från oss själva och våra fria val alltså. Detta är knappast vad vår katekes lär oss och våra barn och ungdomar. Där omnämns Satan i minst tio kapitel. Uttryckligen sägs att

2851   --- det onda (år) inte något abstrakt, utan betecknar en person, Satan, den Onde, ängeln som gör uppror mot Gud. ”Djävulen” (dia-bolos) är den som ”motsätter sig” Guds plan och hans ”frälsningsverk”, som fullgjorts i Kristus. [391]

Katekesen talar om förföraren och lägger till och med hela världen i den Ondes händer:

2852     ”Han har varit en mördare från första början... ty han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44), ”Satan, han som förför hela världen” (Upp 12:9) – genom honom har synden och döden kommit in i världen och det är genom hans slutliga nederlag som hela skapelsen skall ”befrias från synd och död”.[89] – ”Vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Han som föddes av Gud bevarar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi är från Gud, och att hela världen ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:18-19):

Men hur kan man då säga att det bara handlar om "andra skäl"? Intervjuaren ville gärna få en förklaring till ondskan, om den nu bara är en frånvaro av Guds ingripande:

(Intervjuaren) - Men om det inte finns någon djävul, sanktionerar Gud ondskan?
(Sr Fredell) - Nej, Gud sanktionerar inte ondskan men Gud har skapat oss fria. Så vi väljer ju hur vi kan handla. Då får vi naturligtvis ett annat problem. därför att är då Gud allsmäktig? Jag föredrar tala om Gud som barmhärtig. Och människan är ju representant för Gud på jorden, vi är skapade till Guds avbild och likhet, och ska alltså på något sätt leva upp till den här barmhärtigheten. Det klarar vi inte av. men vi har en fri vilja, vi kan välja.Och den respekterar Gud, annars vore Gud inte barmhärtig. Men sedan är det barmhärtigheten som måste segra, ta överhanden, och det är även barmhärtigheten som vi borde mima från Gud själv, att ja - förlåta  Det går inte heller. Den grövsta ondskan har vi egentligen ingen möjlighet kanske att förlåta, vi kan upprätta förövare i den mån den erkänner vad de har gjort.

Tja just detta finns det ju svar på i vår katekes:

95        Men Satans makt är inte obegränsad. Han är bara en skapad varelse, visserligen mäktig därför att han är ren ande, men han är ändå en skapad varelse. Han kan inte hindra uppbyggandet av Guds rike. Vad än Satan gör av hat mot Gud och hans rike i Jesus Kristus, och vilka svåra skador hans agerande än förorsakar – av andlig art och även indirekt av fysisk art – för varje människa och för samhället, så är det ändå Guds försyn som låter detta ske och som med kraft och mildhet styr människans och världens historia. Att Gud låter djävulen verka är ett stort mysterium, men ”vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28). [309; 1673; 412;

Om man endast vill beskriva ondskan som en följd av den frihet Gud givit oss, måste man påpeka att Gud ju gav samma frihet till änglarna. Och en av dem utnyttjade denna genom att gå emot Gud. Om man nu vill avskaffa Satan som skapad, måste man med samma resonemang förneka även änglarna såsom skapade varelser, eller åtminstone deras frihet. Och om änglarna inte skapades fria, så är inte heller människan skapad fri.

Men man kan inte avskaffa den Onde, inte heller helvetets realitet. Man kan besegra honom eller duka under för honom. Förutom att vi ju genom Guds uppenbarelse fått tillräcklig "information" om dessa saker så leder en sådan syn märkligt nog till en ofri mänsklighet. Ty om vi endast kan förklara ondskan med vår frihet och svaghet, hur kan vi då bekämpa den? Genom att begränsa friheten. Det är ju då friheten som vi måste ta avstånd ifrån, inte Satan. Även den andliga friheten. Därigenom förlorar också all andlig strävan sin djupaste mening. Gud är ju alltid barmhärtig och respekterar våra val, och Satan finns inte, så vi kan lugnt förverkliga oss såsom vi finner bäst. Med denna vantro blir vi ovillkorligen fångade i det egenmäktiga träsket.

Hur kan det komma sig att en ordenssyster och teologiutbildad - som dessutom finns i stiftets teologiska råd - så uppenbart talar emot vad allas vår katekes undervisar? Handlar det om personliga tankar endast, privata reflektioner? Vi vet ju inte det.

 

Professor Herbert Haag

Men saken är inte ny. År 1969 höll en tysk  teolog, Herbert Haag, ett anförande  kallat "Avsked till Djävulen". Detta utbyggdes senare till en bok med samma namn som utkom 1972. I boken förklarar Haag för det första att arvsynden inte existerar - ingen människa kan tänkas födas ond. I linje med detta så kan ondskan endast tillskrivas människan själv genom  hennes handlingar. Djävulen är ett arv från medeltida bildspråk. Något bibliskt stöd finns inte för vare sig arvsynd eller en ond makt, enligt Herbert Haag.

Boken väckte diskussioner. Professor Haag undervisade vid katolska lärosäten i Lucern och Tübingen. Kunde man ha en teologi som förklarade Satan vara en uppfinning, en mänsklig ursäkt för våra brister och tillkortakommanden?

Under denna tid  leddes Troskongregationen av den dynamiske och nitiske kroatiske kardinalen Franjo Seper. Han ville borra i frågan och skrev flera gånger till Haag, men fick aldrig något svar ens. Man kan inte lära en sak här och en annan där, det har alltid varit kyrkans övertygelse att den fått av Kristus nåden att inte motsäga sig själv, precis som Gud aldrig kan motsäga sig själv, då Gud är Sanningen. Men teologen Haag vände Rom ryggen

 

Kardinal Franjo Seper, prefekt i Troskongregationen 1968-1981

Haag fick dock behålla sin lärostol, fram till pensioneringen. Han var ofta i konflikt med biskopskonferensen och särskilt Basels dåvarande biskop Kurt Koch tog starkt avstånd från honom.  Detta i sin tur ledde till en febril aktivitet hos denne teolog, som utgav en rad skrifter och uttalanden, som syftade att ifrågasätta det mesta; inte bara helvetet, utan även den apostoliska successionen, prästämbetet, celibatet, sakramenten, heliga mässoffret, påvedömet, ja även själva kyrkan som sådan. Han grundade 1985 en stiftelse som premierar de som på något sätt kommit i konflikt med kyrkan, framförallt då gällande ämbetsfrågan, men även andra lärokonflikter. Först i raden var befrielseteologen Leonardo Boff. År 1997 utkom han med en skrift som beskyllde kyrkan för att ha inrättat ett klassystem, där prästerna är överklassen och lekmännen tjänstefolket. Mycket av Herbert Haags tankegods har tagits in i proteströrelser som det sk Kyrkoherdeinitiativet i Österrike och Wir Sind Kirche.

Så sipprade det också  ut en liten rännil av detta tysk-österrikisk-schweiziska fenomen  i svenska lördagsradion.