Nyheter som väcker frågor

En sk katolsk nyhet når oss att en biskop Robert William Finn i Kansas City  i USA har begärt och fått omedelbart avsked av påven. Inga skäl anges från Rom. Men en konsultation av medierna ger en hel del. Den enkla versionen är att det handlar om en biskop som varit senfärdig att anmäla pedofilfall.Avskedet handlar då om påve Franciskus - och för den del även påve Benedikts - deklarerade nolltolerans gentemot övergrepp. Så - alles in ordnung?

Nja. Vid närmare studium handlar det om en enda präst, en viss fader Ratigan . En datatekniker hade upptäckt fotografier på hans dator. Det handlade dock inte om "barnporr" såsom skrivs i tidningarna, utan bilder som han själv tagit på företrädesvis unga flickor i kyrkans aktiviteter, såsom fotboll och annat. En del bilder verkade fixerade på vissa kroppsdelar mer än andra. Men inga nakenbilder. En av bilderna ansågs särskilt komprometterande, så den skickades till biskopsämbetet. Där var det endast någon tjänsteman som såg dem, generalvikarien hörde talas om bilden, och förmedlade detta muntligt till biskopen. Men han hade inte sett bilden. Biskop Finn kallade då in prästen ifråga och meddelade att han skulle förflyttas från all församlingsverksamhet och bida sin tid i ett kloster. Fader Ratigan lär dock ha trotsat biskopens order, och utan hans vetskap fortsatt ha ungdomskontakter.

Efter att ha funnit hundratals bilder på flickor i prästens dator, påklädda men med fokus på vissa kroppsdelar, så polisanmälde generalvikarien honom. Biskop Finn var då utomlands. Fader  Ratigan blev åtalad och dömd för barnpornografibrott, eller som det står i domen, att ha försökt framställa barnpornografiska bilder. Underlaget för själva domen var endast fem bilder på minderåriga flickor, som han tagit själv. Bilderna har han använt själv, ej spritt till andra. Det fanns inga sexakter eller våldtäkter, inte ens nakenbilder. Det närmaste naket man fann var bilden på en tvåårig flicka i blöja.

Att denne präst varit psykiskt störd och grovt missbrukat sin ställning råder det dock ingen tvekan om. En annan präst i stiftet ifrågasatte om Ratigan överhuvudtaget haft ett genuint prästkall.

Straffet blev femtio års fängelse - i praktiken livstid alltså. I vårt land får polismördare kortare straff. Fader Ratigans enda kommentar var att femton år vore ett rättmätigt straff -. men femtio? Han trodde sig dock ha frid med Gud, efter att ha övervägt självmord till en början. Dessutom utdömdes skadestånd på nätta 1,8 miljoner dollar till två familjer. Stiftet betalade.Totalt har denne ende präst kostat stiftet 3,75 miljoner dollar, eller 34 miljoner kronor.

Även biskop Finn blev åtalad 2012. Brottet var att han dröjt fem månader med att anmäla prästen för bilderna - de som han inte sett själv, men endast hört talas om. Han hade missat ett brev från en skolledare. Straffet: Två års villkorlig dom.

Biskop Finn kom i vissa tongivande katolska mediers onåd, sedan han kritiserat några reformivrande artiklar. Framförallt handlade det då om den publicism som bedrivs av National Catholic Reporter (NCR). Denna tidskrift, med en upplaga på 35 000 exemplar, är ofta ett medium för dem som vill förändra kyrkan även läromässigt. År 2013 skrev biskop Finn en artikel i stiftstidningen att NCR

vägrar att underkasta sig till bona fide såsom ett katolskt medium i  samstämmighet med vad man förväntar sig av Kyrkans lag.

Efter detta han tidskriften bedrivit en formlig kampanj emot biskop Finn, som anklagats för allt från att förskjuta lekmän till att tillåta pedofilpräster. Biskop Finn har dock varit mycket populär bland andra, han svarade på påve Benedikts generositet att tillåta den äldre mässformen genom att ta in präster från Kristus Konungens prästbrödraskap, och med hans anknytning till Opus Deis prästbrödraskap kände sig en del trygga med sin biskops renlärighet, medan andra använde just detta medlemskap som komprometterande.

Även klostren i hans stift var mycket glada för biskop Finns ankomst till

ett stift i heterodoxi och avfall från tron,

som en kommunitet beskrev det. Kallelser kom både till prästämbetet och ordenslivet:

Jag är ännu förbluffad och inspirerad av hans ödmjukhet, välvilja och tålmodiga fördragsamhet inför alla attackerna, 

säger moder Cecilia vid Benedictines of Mary-klostret. Detta kloster -  grundat så sent som 1995 -  tog biskop Finn själv in i stiftet, och kallelserna lät inte vänta på sig.

Till största delen har skriverierna om biskop Finn handlat om hans förmenta "konservatism". Denna har så kopplats ihop med övergreppsinsinuationer, som har gått så långt att det framställts som om biskopen själv skulle vara en fara för barn. Några av påvens närstående rådgivare - som den för verkliga övergrepp drabbade Marie Collins  - har krävt biskopens omedelbara avgång.

Samtidigt nås oss rapporter om starka protester på grund av andra biskopsutnämningar. Biskopar med betydligt mera allvarligt i bagaget än biskop Finn tillsätts. Detta gäller framförallt en utnämning av en viss Juan Barros till biskop i Osorno, Chile. Denne man sägs har skyddat en präst, fader Karadima,  som verkligen begått rena övergrepp mot män i de övre tonåren. Barros ska till och med ha sett det hela och haft en homosexuell relation till Karadima. Redan 1984 började rapporterna inkomma till dåvarande biskopen om fader Karadimas beteenden. Dessa hade pågått under hans församlingsledning i nästan sextio år, framförallt under 1980-talet. Många har vittnat. Men den kyrkliga ledningen har sopat under mattan, såsom ofta skett. Karadima blev anmäld för fyra fall av homosexuella övergrepp mot unga män. Men åtalet avskrevs på grund av att brotten var preskriberade.  Fader Kardima är nu 85 år, placerad i kloster utan rätt att träffa ens sin familj. Han har nekat till allt. Utnämningen av biskop Barros har kritiserats hårt, inte bara i Chile utan även i Rom. Vatikanens presstjänst har dock försvarat beslutet.

Dessa två fall belyser faran med att ideologi blandar sig in i mänskliga avgöranden. Präster som avfaller är alltid tragiskt. Det kan till och med innebära fara. Det finns de kyrkliga löftena, det sunda andliga livet, som är starkt kopplat till bönen. Det finns också de civila lagarna. Och det finns vanligt sunt förnuft. Exemplen ovan visar på brott mot allt detta, fast på olika sätt. Det väcker frågor. Hur kan en präst vara fixerad vid barnkroppar? Hur klarar han läsa heliga Mässan? Har han ingen regelbunden själavård? Hur kan brottet att försöka - och inte ens lyckas - framställa barnpornografisk material i smyg, jämställas med beräknat massmord? Hur kan en biskop straffas och sedan avskedas för att ha dröjt fem månader att anmäla saken, fast prästen omplacerades omedelbart? Finns andra skäl som väger tyngre? Hur kan en präst bli utnämnd till biskop, fast han bevisligen har - eller har haft - stora problem med sin sexualitet, och detta till och med är bevittnat av många? Finns även här andra skäl? Vilka då?

Allvarligt talat - har vi troende  inte rätt få veta dem?

Landet Godhet tar semester

Nyheten når oss nu att det saknas så många sjuksköterskor under semestern, att man tvingas muta dem med upp till 14 000 kr/i lönetillägg, eller obegripliga 56 000 kr/månaden. Vi befinner oss alltså nu långt från de ideal, som ända in i sextiotalet beskrev sjuksköterskans yrke som ett kall.

Man kan inte idag begära att någon människa arbeta för oskäligt låga löner - än mindre gratis. Men låt oss ändå reflektera lite över utvecklingen. Vår sjukvård har sin historiska grund i den kristna barmhärtighetstanken, såsom Jesu etik beskrivits i evangeliet, inte bara i händelsen med den barmhärtiga samariten. Han botade mången sjuka, och aldrig begärde han någon ersättning för detta.

Det första sjukhuset i Sverige var på Helgeandsholmen. Det sköttes av en katolsk orden. Än idag finns detta verk kvar, såsom Stiftelsen Danvikshem. Grundplåten var de donationer som adeln gav klostret där nuvarande riksdagen ligger. I Europa står det än mer tydligt hur viktig barnmhärtighetstanken varit för hela sjukhusväsendets framväxt och värdegrund.

Men idag handlar det således bara om ett jobb som vilket annat. Ska människor få vård får de hoppas på att det finns några som får tillräckligt betalt - i synnerhet under juli månad. Så var det med landet, som vill visa för alla hur godhet stavas - fast då gällde det ta hand om flyktingar.

Indignation i toleransens högborg

Smålandsposten och Aftonbladet rapporterar idag med viss upprörd sensationslystnad att en katolsk präst lär konfirmanderna att

En form av homosexualitet är obotlig. En annan handlar om "psykologisk oordning" i människan och kan botas.

vidare att

de som är homosexuella, eller personer som lider av impotens eller andra hälsoproblem, bör inte ta på sig familjelivets ansvar.

Bakom denna undervisning står kyrkoherden i Växjö katolska församling, fader Ingvar Fogelqvist, före detta rektor för det katolska prästseminariet. Undervisningen är helt i linje med vad katolska kyrkans katekes lär. den torde knappast överraska någon katolik. Men i Sverige, som av  Bi Puranen på Institutet för Framtidsstudier klassats som ett extremt land, i det avseendet att det  är extremt bra, extremt demokratiskt,  i alla avseenden mera öppet och tolerant jämfört med alla andra länder i världen, så får man inte undervisa att det inte går an att gifta sig om man i själva verket har dragning åt en helt annan livsstil.

Att det här handlar om katolsk undervisning för katolskt kristna borde kanske få media att lugna sig lite. Eller menar man att undervisningen skall tvingas att anpassas till den icke-kristna omgivningens värdeskala - såsom varit brukligt i Tyskland under mellankrigstiden och senare i alla öststaterna?