Olika personer - olika måttsystem

Vi har tidigare rapporterat om händelsena i Limburgs ärkestift, som ledde till att biskop Franz-Peter Tebartz van Elst blev öppen förnedrad, baktalad, sänd till Rom där han fick vänta i ovisshet en dryg vecka på att få möta påven, bara för att sedan få avsked. Som kanske enda lilla röst i det kristna Sverige så ifrågasatte vi om det verkligen här handlade om en slösaktig biskop,som med stiftets medel vältrade sig i lyx, eller om det fanns andra bevekelsegrunder bakom den närmast lynchartade behandlingen av biskopen.

Ty det har inte skapat rubriker om liknande - ja än mer storartade  penningrullningar i andra stift. Limburgs biskopscentrum är inte det enda som har renoverats till stora summor. Man talade om att Limburgsprojektet kostat 30 miljoner Euro. Men grannstiftet Rottenburg lade ner 40 miljoner Euro på ett byggprojekt, att samla alla anställda under ett enda tak. Münchens ärkebiskop, kardinal Marx, en i det påvliga rådet,  har nyligen inköpt och renoverat ett "gästhus" i Rom. I själva verket handlar det om ett mindre palats nära Vatikanen, en investering om 20 miljoner Euro. Kardinalen bor annars i Hohlsteinpalatset i München. Det renoverades så sent som 2013 för "blygsamma" 8,7 miljoner Euro.

Vad har då hänt med "bling-bling" biskopens lyxbygge? Blev det kafé? Uppläts sovrummen åt flyktingar, som det föreslogs redan innan biskopen avsattes? Vi får svaret i stiftsnyheterna nu i advent:

Vi vill använda de kommande månaderna för att öppna huset och att "avmystifiera" administrationen. Därför kommer det att finnas guidade turer för anställda och för grupper från stiftet. Det planeras också att konferensrummen skulle kunna användas för möten med olika kommittéer. Det kan också vara utställningar, teologiska och andra kulturevenemang i biskopens hus.

Alltså just så som biskop Tebartz van Elst avsåg använda biskopscentret! Nå - de privata rummen då? Nej de öppnas ej, av hänsyn till privatlivet hos biskopsadminstratorn som bor där i väntan på att ny biskop ska utses.

Uppenbarligen fanns det således helt andra motiv, än bygget av ett konferenscentrum för ett sextiotal personer, att få bort biskopen. Det har talats om biskop Tebartx van Elsts badkar och garderober mm. Men själv huserade han i prästseminariet, väl medveten att han snart skulle förflyttas från detta stift, kanske som efterträdare till kardinal Meisner i Köln. Men så blev det alltså inte. Han passade inte in i den ideologiska miljön i stiftet helt enkelt.

 

Middagslokal till uthyrning?

Att sedan Vatikanen hyr ut själva Sixtinska kapellet till företag som tyska Porsche, som man gjorde i somras till det facila priset av 4990 Euro, eller 48 000 kr - per person -  har uppenbarligen inte uppfattats som att inbjuda månglarna till templet.  Här handlade det ändock inte om bön utan om visning, konsert- och galamiddag, inne i själva kapellet!. Vi saxar från Porsche direkt:

In a small group limited to just 40 people, you can admire the art treasures of one of the most extensive and important collections in the world. This exclusive guided tour is followed by yet another highlight: a magnificent concert in the Sistine Chapel with its ceiling frescoes painted by Michelangelo. A gala dinner is then served in the midst of the exhibition – surrounded by masterpieces by world-famous artists such as Michelangelo and Raphael.“

Går penningen bara åt rätt håll, så tycks lyxen vara desto mer tillåten, om än på bekostnad av respekten för ett av katolska kyrkans mest vördnadsfulla helgedomar.  Lyxbilfabrikanten Porsche kan alltså nu använda Sixtinska som en del av sin marknadsföring.  Detta gäller även OSRAM, ett välkänt företag i belysningsbranchen, som förra året fick använda kapellet - där påvar utses med mera -  som utställningslokal till storkunderna för sin nya LED-teknik.

Biskop: Kyrkan bör formellt erkänna utomäktenskapliga förhållanden

Homosexualitet  tycks idag vara ett ständigt återkommande ämne - inte minst i kyrkan. Trots att man via enkäter kan konstatera att det är någon hundradel av befolkningen, som själva anser sig vara "homosexuella", så upptar saken betydligt större utrymme än samlevnadsfrågor gällande de flesta; de ensamstående, förhållandet mellan man och kvinna, ansvar, äktenskap, barnuppfostran.

Vi nås nu av nyheten att en katolsk biskop i Antwerpen, Johan Bonny, som utpekats som ärkebiskop Leonards efterträdare som Belgiens primas, uttalat sitt stöd för kyrkans välsignelse av utomäktenskapliga förbindelser:

"Vi måste inom kyrkan ge  formellt erkännande av förhållanden som också förekommer ibland många bi- och homosexuella par. Precis som det finns i samhället en mängd rättsliga ramar för par, bör det också vara en mängd olika former av erkännande inom kyrkan. "

Detta är inte första gången biskop Bonny uttalat missnöjdhet med kyrkans hävdande av läran, som han kallar en "bipolär" inställning, då verkligheten ser annorlunda ut. I ett långt brev förklarar han sin inställning, som är starkt kritisk till ett läroämbete överhuvudtaget. Kyrkan skall vara en reskamrat i en föränderlig verklighet,  inte presentera definitioner som kan verka frånstötande för de troende, som ändå inte följer dem.

I Österrike har en fd präst berättat om ett sorts dubbelliv; i hela sin prästgärning dolde han sin längtan och sitt begär att leva med en annan man. Han vill inte bedriva någon kamp i frågan, men anser att själva celibatet, förbudet för homosexuell praktik, även äktenskapets oupplöslighet,  är ett misstag av kyrkan. Han ser sin läggning som en skaplese av Gud och följaktligen rätten att utöva den, inte bara som en mänsklig, utan även en gudomlig rätt. Han lever idag med en annan man.

Hela saken är gåtfull. Ty om det vore ett så omöjligt "dubbelliv", skulle ju alla andra präster vara lika plågade. Förr brukade man fråga sig på seminarierna, huruvida kandidaterna skulle tänkas kunna vara familjefäder. Om inte, skulle de heller ej passa till att bli präster. Självklart finns tankar på kärlek och tvåsamhet hos många präster och ordensmedlemmar av båda könen. Men detta är något man uppoffrar för något starkare, för kallet att tjäna Gud på "heltid", i kyrkans tjänst.

Vi har i ett antal artiklar tidigare tagit upp dessa ståndpunkter. Det finns anledning att åter upprepa vad kyrkan lär och varför den lär så. Läggning är inte grund för indelningar av mänskligheten, lika lite som skallbas, hudfärg, nationalitet, handikapp, sjukdomar, utseende...Visst talas det i Bibeln om fariséer, sadducéer, judar, greker, egyptier etc. Men då handlar det om tämligen okomplicerade tillhörigheter, inte om dolda egenskaper som eventuellt kan tänkas komma fram i någon manifesterad form, såsom om man föredrar havet eller skogen, kvinnor eller män. 

Dessutom finns det inget som talar för en rätt att utöva det vi uppfattar som vår "läggning". Detta skulle ju medföra ett totalt nederlag för vår civilisation, som bygger på relationer och anpassningar till vår omgivning och de normer som tjänar det allmännas väl i första hand. Individens behov kan tillgodoses bara om detta inte inkräktar på andra och på samhällsordningen..

De enda möjliga vore om man slutar stämpla människor efter läggning, i synnerhet sexuell sådan. Då får man också sluta tala om "bi- och homosexuella". Alla har ändå sin frihet leva hur de vill efter sina samveten och  inom lagarnas ram. Vi kristna vet dock vad Gud anvisat oss, och det finns ingen diskriminering bakom detta, utom mot synden. Kardinal Ratzinger skrev förutseende redan 1986:

Det finns en strävan i vissa länder att påverka Kyrkan och ge en ofta välmenande "hjälp" till hennes präster, genom att förmedla  nödvändigheten av en förändring av civilstatus och lagar. Detta görs för att de ska tvingas in i konformitet med uppfattningen som dessa påtryckningsgrupper har, att (utövad) homosexualitet är åtminstone helt harmlöst, för att inte säga något enbart gott.

Troskongregationen 1986)

Se även :
Är kyrkan humanofob?
Avskaffa begreppet "sexuell läggning"

Barnarov på Peterplatsen

Nyheten sprids, fast ganska långt ner på löpsedeln, att en barbröstad kvinna försökt stjäla Jesusbarnet ur krubban på Petersplatsen, inför ögonen på häpna pilgrimer från hela världen. Kvinnan räknade med att bli gripen, helst så våldsamt som möjligt, och fotograferad. Varför skulle hon annars ha textat "GOD IS WOMAN" på sin överkropp?

Om FEMEN har vi tidigare skrivit. Det handlar om en grupp med gåtfulla finansiärer i bakgrunden.Kvinnorna utför betalda uppdrag

När en attack utfördes av FEMEN i katolska domkyrkan blev det inga rubriker såsom när moskéer får rutor sönderslagna och väggarna sprejade. Här handlade det istället om "stryptag på aktivist", och "aktivisten", som i själva verket begått minst tre allvarliga brott, intervjuades och fick beklaga sig: - De har inte rätt bli så arga, sade en av inkräktarna om den altartjänare som förde ut de halvnakna kvinnorna från gudstjänsten. Några statsministeruttalanden om att "vi måste skydda människor så att de kan utöva sin religion" kom inte då, inte heller ministeruttalanden om brott mot grundlagen och religionsfriheten hördes den gången. Inte ens från en kristdemokratisk minister. Polisen lyste med sin frånvaro.

Att även katoliker hör till en minoritet i vårt land, som ofta står under stort tryck från ett dominerande sekulärt samhällsklimat framkommer mycket sällan. Ibland undrar man om muslimerna är de enda som inte får störas i sin religionsutövning. Det handlar om hur vår religion skildras i skolundervisningen, hur lite respekt som visas gentemot våra kyrkobyggnader i stadsplaneringen, hur kristna utan lagstöd förhindras att välja vissa yrken, såsom läkare och barnmorska, hur barn tvingas delta i aktiviteter som inkräktar i den intima sfären. Det finns många exempel.

Kristna är dock inte de som beklagar sig och framför krav. Istället finner man sig. Det är ett sätt att överleva när fienden inte vill annat än få orsaker till att slå till med restriktioner och till och med våld. Men i vårt postkristna samhälle undrar man stilla; kunde vi inte en enda gång höja rösten, vi också? Trots allt har vi funnits här i tusen år, hela vårt samhälles etik och lag är grundad på de  värden som kristendomen kom med. Skyddet av kvinnan, det frivilliga äktenskapet, de oföddas och gamlas rätt, sjuk- och fattigvård (Helgeandsholmen var vårt första sjukhus), universitet, bibliotek...inget av detta kan tänkas utan den kristna trons insteg i vårt hörn av världen. Vi kräver inte att alla ska vara katoliker. Men kunde man inte behandla oss ungefär som påven Johannes Paulus II ville att judana ska bemötas; med respekt som för den äldre brodern?

Är fosterfördrivning en mänsklig rättighet?

Under morgonen har det sagts ett tiotal gånger i radio att abort är en rättighet som är knuten till kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Ibland läser man att abort skulle vara en mänsklig rättighet.

Det finns ett antal fördrag som reglerar mänskliga rättigheter. I första hand tänker man då på vår grundlagar, där varje medborgare tillerkänns rätten att uttrycka sig i tryck och verbalt.

Hur är det då med abortlagen? I denna lag, som inte ändrats sedan 1974, föreskrivs endast att abort  f å r utföras, och att om någon vägras abort så skall Socialstyrelsen få pröva saken. Lagen uttrycker således ingen rättighet. Det är en bedömning, från fall till fall, om ett sjukhus eller en mottagning måste utföra abort. Regleringen ligger ganska långt ner rent rättsligt, nämligen på kontrollmyndighetsnivå.

Lagen anger straffrihet, "får utföras". Men det är således inte samma sak som en skyldighet ("skall utföras"). Något straffansvar gentemot den läkare eller barnmorska som skulle vägra utföra abort finns inte.

Men hör då inte abort till den allmänna sjukvården? Hälso- och sjukvårdslagen definierar vad som skall ingå i den sektorn:

1 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.

Inte ett ord finns i hela denna lag om abort. Det är först hos Socialstyrelsen som abort omnämns som en rättighet. Felaktigt hänvisar man till abortlagen där som om det sägs att kvinnan har rätt. I flera direktiv sägs att abort ingår i hälso- och sjukvården, till exempel i en statlig utredning från 2005 om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige:

Tillgång till legala och säkra aborter är av stor betydelse för kvinnors reproduktiva hälsa. 

Inte heller i våra internationella fördrag så finns det något om att kvinnan har rätt till abort. I FN.s deklaration om mänskliga rättigheter fastställs att

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

och att

Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Men inget om rätten att avsluta en graviditet. Barnkonventionen, som ratificerats av Sverige, säger att

Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.

och att

Varje barn har rätt att överleva och att utvecklas. 

I förordet till samma konvention fastslås att

barnet, på grund av dess fysiska och mentala omognad, kräver särskilt beskydd och omvårdnad, även lagligt skydd, såväl innan som efter födelsen,

Det ska bli intressant att se hur regeringen Löfven får ihop denna mening med svensk abortpraxis. Man deklarerade nämligen i Regeringsförklaringen att man vill göra FN:s barnkonvention till svensk lag.

Inte heller här finns något om reproduktiv hälsa.

Går man till EU så finns det en Europakonvention som sedan 1994 upphöjdes till att stå över svensk lag. Man kan således åberopa denna konvention i EU-domstolen gentemot svensk rättsordning, och hänvisa till tidigare utfall etc. Europakonventionen stöder sig dock på FN:s Barnkonvention.

Det finns även andra riktlinjer inom EU för mänskliga rättigheter. Men de generar ej abortlagstiftningen.  Man anser detta vara upp till varje nation att bestämma i denna fråga.

Sammanfattningsvis finns det således inga fördrag som uttrycker att abort skulle vara en mänsklig rättighet. Det finns heller ingen laglig skyldighet för en läkare eller barnmorska att utföra en abort. Däremot finns det en rad bindande fördrag som hävdar barns rätt att överleva. Likväl hävdas det till och med på regeringens sida om rättigheter, att "säkra" aborter hör till mänskliga rättigheter. Detta är dock ej en allmänt accepterad uppfattning, och den finns ej uttryckt i bindande dokument. Inte ens i svensk lag.