2014-09-19

Äktenskapet - kristalliserad sanning eller ämne för omtolkning?

Inför synoden om familjen har en smärre konflikt seglat upp mellan några verkliga tungviktare och framförallt den tyska katolska ledningen. Upptakten är det tal som kardinal Walter Kasper höll vid kardinalskonsistoriet i februari, och då han efterlyste en närmast total pastoral flexibilitet gällande hur kyrkan ska se på kommunion för frånskilda och omgifta katoliker.

Barmhärtighet är inte en billig nåd, som dispenserar från omtanke. Men sakramentet är inte heller  en belöning för gott uppförande och avsett för en elit, och  utesluter dem som  behöver sakramentet mest. 

Om en frånskild omgift beklagar att han misslyckats i sitt första äktenskap, och han kämpar för att få nya krafter, för att leva i tro i det andra civila äktenskapet, kan vi då verkligen neka honom botens sakrament och kommunionen?

Påven Franciskus applåderade kardinal Kaspers text i ett tal efteråt:

Jag vill tacka honom, därför jag fann (i talet) en djup teologi, och värdiga teologiska tankar. Det är trevligt att läsa teologi som är seren. Det gjorde mig gott och jag fick en tanke, om ni ursäktar om jag generar ers Eminens, men idéen är: Det kallas att göra teologi medan man knäböjer. Tack, Tack.

Styrkt av detta så har kardinal Kasper fortsatt att skapa osäkerhet i hur hårt kyrkan faktiskt håller på äktenskapets oupplöslighet. Han har fått med sig tyska biskopskonferensens ordförande kardinal Marx och dess förre ordförande, ärkebiskop Robert Zolltsch.

I juli utkom en artikel av åtta amerikanska välrenommerade dominikaner, där de framhåller riskerna med att överlämna tolkningen av äktenskapets sakrament helt och hållet till enskilda själasörjare.

För några dagar sedan lät det välkända förlaget Ignatius Press meddela att det inom kort kommer ge ut en antologi kallad Remaining in the Truth of Christ: Marriage and Communion in the Catholic Church.

Författarna är till att börja med  fem mycket välkända: kardinaler: Walter Brandmüller; Raymond Burke; Carlo Caffarra; Gerhard Müller och Velasio De Paolis C.S. Sedan tillkommer en augustin och tvenne jesuiter:: professor Robert Dodaro, O.S.A.; Paul Mankowski, S.J.;  och ärkebiskop Cyril Vasil, S.J. Till sist tomisten professor John M. Rist.

Det kanske mest iögonfallande är att prefekten för påvens främsta redskap när det gäller tron, Troskongregationen prefekt kardinal Müller, finns med här. Enligt vissa rykten har detta irriterat även påven. Men redan tidigt har Müller gått ut i försvar för äktenskapets oupplöslighet och att detta måste markeras med en ortopraxi även gällande heliga kommunionen.

Omedelbart har kardinal Kasper reagerat starkt, och anklagat författarna för att skapa ett "krig" inför synoden:

De gör anspråk att veta av sig själva vad sanningen är, men katolsk lära är inget slutet system, utan en levande tradition i utveckling. De vill kristallisera sanningen i vissa formler, traditionens formler.
Inga av mina bröder kardinalerna har talat med mig någonsin. Jag, å andra sidan, har talat med Helige Fadern två gånger, jag ordnade ju allting med honom. Han höll med mig. Vad kan en kardinal göra, utom att bistå påven? Det är inte jag som är målet, det är något annat. Kanske påven. 

Dock finns det endast lovord till påven i boken, som enligt utsago varken Kasper eller påven läst ännu.

Ignatius press, grundat 1976 av fader Joseph Fessio SJ, elev till Joseph Ratzinger,  kommer samma dag även utge ytterligare två¨böcker om familjefrågor: The Hope of the Family, en intervjubok med kardinal Müller, och The Gospel of the Family med förord av kardinal George Pell. Att titeln är exakt densamma som den småskift som utkom  med kardinal Kaspers tal till konsistoriet, är nog ingen slump.

Det är tydligt att det finns skiljelinjer bland såväl kardinaler som biskopar i hur man ser på kyrkans lära och det är oundvikligt att dessa kommer att visa sig när man samlar sig för att diskutera hur kyrkan ska ställa sig inför de sekulariserade samhällenas nya samlevnadsformer.




Andra artiklar om äktenskapet::
Ledare: Förändringarnas farliga passion
Ledare: Det nya idealet: Var och en salig på sin fason
Kardinal Gerhard Müller: Om äktenskapets oupplöslighet och debatten om borgerligt omgifta och sakramenten
Kardinal Carlo Cafarra: Äktenskapet och sekulariseringen
Msgr Nichola Bux: Den ortodoxa kyrkan och de omgifta
Inför familjesynoden:  Många åsikter om undantagen, färre om regeln
Carlo Buzzi: Vad jag anser om kommunionen för de omgifta
Påve Benedikt XVI: Varför jag valde kärlek som ämne för min första encyklika 
 
 

2014-09-13

Från Stefan till - Anders

I en artikel i tidningen Dagen uppmärksammar ett antal katolska akademiker en utställning i Uppsala domkyrka under devisen : ”Från Stefan till Antje”.. Man kritiserar en viss "monopoliserande" skrivning av kristenhetens historia rörande Sverige. Reformationen passerar utställningen nämligen med lätt hand, och de övriga kyrkorna ses mest som exotiska inslag beroende på invandringen. Författarna pekar på "nationalkyrkliga förtecken."  - det vill säga; beskrivningen att det svenska folkets kyrka utgörs av Svenska kyrkan, alltsedan förste biskopen på 1100-talet.

Vi har i en rad inlägg här pekat på exakt samma sak; den Svenska kyrkans svårighet att bejaka sin verkliga historia såsom en av makten under 1500-talet skapad nationalkyrka, och sedan sekelskiftet 2000 reducerad till en frikyrka bland andra. Den förste Uppsalabiskopen i Svenska kyrkan borde således vara Laurentius Petri eller Lars Pettersson från Närke, som introniserades utan vigning år 1531, under den legitima ärkebiskopen Johannes Magnus´ livliga protester från sin påtvingade exil i Rom.

Om man ska se något positivt i detta blundande för en konkret kyrkosplittring så vore det väl att man spårar en viss längtan att tillhöra "fädernas kyrka", det vill säga ha apostolicitet genom vigningar och stolt kunna uppbära de attribut som detta tillhör; kräkla, mitra, ring...

Men när tron inte är densamma framstår såväl de ståtliga biskopsvigningarna som jubileerna och de historiska utställningarna som skådespel - en dröm om att vara vad kyrkan i Sverige en gång var; Heliga Birgittas kyrka, 1400-talets i Europa beundrade kyrkoprovins, med kyrkobyggen i varje landsdel, där adelsmännen skänkte land till klostren och folkfromheten blomstrade.

Men - varför inte då istället söka sig tillbaka till "fädernas kyrka" det vill säga Moderskyrkan, såsom anglokatolikerna i England gjort? På riktigt, i tron, och inte bara i attributen.

Tidigare inlägg i saken:
Fädernas kyrka - men bara när det passar 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Sekten Svenska kyrkan
Från Nationalkyrkans gyllene tron
Om reformationen och den apostoliska successionen, se:
Svar på frågor beträffande vissa aspekter rörande läran om Kyrkan
Den apostoliska successionen (påve Benedikts katekesföreläsning)
Apostolisk biskop eller kunglig Superintendent?