Parisdemonstrationerna: Största möjliga tystnad

I tisdags gick lagförslaget igenom. Frankrike blir det fjortonde landet i världen som ändrar äktenskapslagarna så även sammanboende av samma kön räknas som ett gift par. De kan kalla sig föräldrar till det barn de skaffar genom adoption eller annan uppgörelse med minst ett av barnets biologiska föräldrar - ty det är omöjligt att två personer av samma kön kan få barn på naturlig väg.

Lagen har varit allt annat än självklar, så sent som 2011 röstades förslaget ner i Nationalförsamlingen. Men med den socialistiske presidenten Hollande har lobbyverksamheten intensifierats. Regeringen har lagt miljoner på kampanjen. I november förra året lades förslaget till nuvarande lagändring fram. Och efter 170 timmar av debatt i parlamentet klubbades den igenom med en mycket knapp majoritet, allt enligt tidsplanen.

Lagen lägger till en akt 143 där äktenskapet reduceras till ett avtal: 

 

Äktenskapet är ett kontrakt mellan två personer av olika eller samma kön.

Men det kommer att bli många problem, eftersom hela civillagen bygger på att man har en mor och en far och inte bara två personer som gjort diverse avtal mellan sig och med andra om ett barn. Lagen kommer också att överklagas till Författningsdomstolen. Om den inte är förenlig med grundlagen så kommer den inte att godkännas.

La Manif pour tous, manifestationen för alla, som är en reaktion på regeringens slogan Marriage pour tous - har alltsedan dess, månad efter månad,  samlat miljontals människor från hela landet - även från grannländerna, inte minst Belgien -  för att om möjligt få regering och parlament att tänka om. Man har mötts av kravallstaket, poliser med tårgas och batong, förklädda poliser och anställda provokatörer som agerat som "högerextremister" mitt inne i demonstrationstågen, för att ge ordningsmakten anledning att ingripa. Barnfamiljer, unga och gamla har utsatts för grovt polisvåld. En präst blev nedbrottad och sparkad liggandes sedan han försökt skydda en ung pojke mot polisens batongslag. För att sedan föras bort och häktas och åtalas för våldsamt upplopp. Allt finns dokumenterat. Helikopterbilder av demonstrationerna i Paris har klumpigt photoshoppats av polisen själv, så att de bättre stämmer med de "officiella" uppskattningarna av antalet demontranter, som utgjort en tiondel av de verkliga antalet, som pendlat mellan 800 000 och 1,7 miljoner deltagare. Så många sågs på Paris gator inte ens under majrevolten 1968.

En gräsmatta vid Eiffeltornet  blev söndertrampad av kravallpolisen - notan på en kvarts miljon skickades till demonstrationsledningen. Varvid en företagare i anläggningsbranschen erbjöd sig återställa gräset gratis. Då svarade Paris borgmästare att eftersom denna firma kom från landsbygden skulle jobbet inte bli lika bra som om huvudstaden använde sina egna entreprenörer. Vilket fick fransmännen att rasa ännu mer. Att det är nog att bära en T-shirt med en stiliserad familj på för att bli gripen av polisen och få sin tröja beslagtagen har också väckt vrede gentemot makten, enkannerligen borgmästaren, själv öppet gay.

Men det finns även många homosexuella som opponerar mot lagen, då de anser den blandar ihop äktenskapet med en homoerotisk livsstil och möjligheter öppnas för att utnyttja barnen för egoistiska ändamål.

Jag vill inte vara ansvarig för detta sociala folkmord

skriver Jean-Pier Delaume-Myard, talesman för "Homovox", ett homosexuellt kollektiv mot lagen.

Hur kan man beröva ett barn sin mor? 

frågar en annan i gruppen. I Frankrike har många också upprörts över den mediala desinformationen. I demonstrationerna har man kunnat se muslimer ansluta till denna kritik.

Hur har dessa exempellösa reaktioner från de breda folklagren redovisats i vårt land? Inte alls. I TV har man  inte nämnt händelserna med ett enda ord, inga bilder eller filmer. Inget om den debatt som rasat i flera år. Inget om demonstrationerna av miljontals fransmän. Människor och tro hade ett längre inslag under vintern, annonserat dock på ett något tendentiöst sätt:  "Frankrikes homosexuella katoliker kämpar för homoäktenskap" . Snarare är det ju Frankrikes antikatolska socialistpolitiker som drivit frågan. I radions Eko har man haft ett fåtal rapporter, däribland en den 16 december, som rapporterade om en "stor demonstration" för lagförslaget, och där det verkar som om bara katolska kyrkan är emot. Men den  hörde knappast till det mest tongivande de senaste månaderna. I Ekot refererades också en AFP-notis som berättade att

I flera månader har hundratusentals fransmän visat stöd för - eller motstånd mot - homosexuellas rätt att gifta sig.

Men stödemonstrationerna har knappast synts till på gatorna i Paris. Istället har massor av motdemonstranter vällt fram på de stora avenyerna, folk från alla samhällsskikt, politiska läger och religioner, "från vänster till höger", som man skanderade i leden. Det går inte att hänvisa till "kyrkan" eller "högerextremister", när det handlar om ett genomsnitt av miljontals helt ordinära franska medborgare.  Här har muslimer gått tätt tillsammans med kristna, politisk höger och politisk vänster, konservativa och liberala, unga och gamla, barnfamiljer och homosexuella. Detta torde vara något fullkomligt unikt i vår nutidshistoria.

I Ekots nyheter sägs det också att

Trots starkt stöd från väljarna för förslaget, har den politiska oppositionen lyckats förvandla frågan till medelpunkt för ett långt bredare missnöje med president François Hollandes socialistregering,

Starkt stöd? Nåja. Det har gjorts många enkäter, och inga har lyckats visa att stödet för det nya lagförslaget uppgått till mer än 60 %. I exemplet ovan, som är färskt, är 55 % istället  emot lagförslaget. De 700 000 namnunderskrifter som samlats ihop, de omfattande manifestationerna på de sociala medierna - en enda facebookgrupp har 40 000 anhängare, och varje nyhet renderar tusentals kommentarer  - har fullständigt ignorerats av den socialistiska knappa majoriteten, som hela tiden försökt göra reaktionerna till utslag av "högerkrafter", homofobi och rester av kyrkans maktpåverkan etc.

Ett grundbudskap i dessa mäktiga och fredliga demonstrationer är att man anser att lagen är ett sätt att upphäva äktenskapets naturliga konstitution och familjen som grundval för samhället, och att det helt enkelt saknas acceptabla skäl för att genomdriva lagen. Att lagen även berövar barns rätt till att växa upp med sin mor och far. Och framför allt: Att politikerna driver igenom beslut som saknar stöd hos befolkningen. En förtroendeklyfta har uppstått mellan folket och de folkvalda.

Men detta är tydligen ett budskap som är alltför starkt att förmedla i vårt svenska public service.

Se även analys på den Frankrike-orienterade bloggen  Dantes nyheter.

En stormig tid, två heliga påvar

För den som möjligen förfasas över diskussioner och stridigheter inom de kristna kyrkorna, så rekommenderas ett studium av 600-talet och det öde som drabbade dagens helgon, påven Martin I. Här står striden om Jesu naturer eller den så kallade Monotelitismen. Hade Jesus två naturer, människa och Gud? Ja. Hade han också två viljor? En mänsklig och en gudomlig? Nej sade patriarken Sergiosu I . De båda naturerna förenas i en enda vilja. Han fick kejsaren Herakleius med sig, som såg ett hägrande stort rike och en kompromissväg med monofysiterna, i Syrien, Armenien och Egypten. Monofysiterna menar att Jesus har bara en natur och en vilja - den gudomliga. Det mänskliga löses så att säga upp "som en droppe honung i varmt vatten" i det gudomliga.

När Martin valdes till påve år 649 var han redan mycket insatt i de bysantiska kejsarnas tänkande, han hade varit sändebud i Konstantinopel. Han insåg omedelbart att en schism mellan öst och väst hotade, och gick till försvar för den katolska läran: Jesus har två naturer, den mänskliga och den gudomliga, och två viljor, en fullt mänsklig och en fullt gudomlig. Hur ska vi annars se inkarnationen som äkta? Detta visade sig ju om inte annat på korset ( "Jag är törstig!", "Det är fullbordat!"). Konciliet i Chalcedon säger:

"Similarly we promulgate, according to the teaching of the Holy Fathers, that in Him are also two natural wills and two natural modes of working, unseparated, untransformed, undivided, unmixed; and these two natural wills are not opposed to each other as the impious heretics maintained." 

Kejsaren hade tillsammans med patriarken Paulus av Konstantinopel utfärdat ett typos, ett förbud att överhuvudtaget diskutera frågan.

Men påven, biskopen av Rom, Martin,  sammakallade ett koncilium som hölls i Lateranen och där fördömdes både läran och yttrandeförbudet, delvis med hjälp av lärda utläggningar från vännen Maximus Bekännaren.

Tiden var grym. Troheten till sanningen kostade munken Maximus både hans tunga och högra hand, skrivhanden, därför att han bröt mot förbudet. Man skar helt enkelt av dem i tron att man då gjort sig av med "problemet". Och på grund av konciliebeslutet beslutade kejsaren att skicka en mordpatrull till Rom; påven skulle dödas. Men truppen under ledning av en viss Olympios upptäckte till sin förvåning att påven hade stort stöd, och han kunde inte häkta honom som en enkel upprorsmakare. Olympios planerade då att döda påven i samband med att han skulle ta emot kommunionen av påven själv. Men plötsligt vågade han inte utföra dådet. Han tog istället påven tillsammans med  Maximus som fånge och förde dem till Naxos i Grekland. Efter en lång fängelsetid där fördes påve Martin till  den kejserliga huvudstaden Konstantinopel. Han fick färdas på däckplats med andra passagerare, utan att få mat eller filt. Väl i Konstantinopel så skulle han förnedras inför folket. Man klädde av honom nästan naken, satte honom i kedjor, drog honom genom gatorna. Han fick sedan sitta i en fängelshåla i 85 dagar. Rättegången var patetisk, man ville anföra mot honom att han gjort uppror mot kejsaren. Men man ville inte ta upp de teologiska frågorna, inte heller typos, alltså yttrandeförbudet. Påven hade bara denna enda bekännelse, att han brutit mot yttrandeförbudet. I övrigt fanns det bara lögnaktiga anklagelser.

Påven tänkte till och med på vittnenas själar. Han  bad att vittnena skulle bli befriade från sin ed, med tanke på deras samveten och Guds bud, då de ljög hela tiden. Alla närvarande skulle sedan avlägga en trohetsed till kejsaren och till den nya läran om Jesu enda vilja. Men få instämde i eden. Påven dömdes till döden, blev sedan offentligt pryglad. Sedan förevisades han de instrument varmed han skulle dödas. Men allt var ett grymt skådespel.

Påven skeppades sedan till en avlägsen ort i Ukraina, där han led svårt av svält och isolering.  Där satt nu påven Martin, Petri Efterträdare och Kristi Ställföreträdare, svårt sjuk och med svältkost. Han kunde dock skicka några brev, som finns bevarade, där han beklagar sig att man i Rom tycks ha glömt honom helt. Ja - man ordnade till och med en ny konklav, trots att påven fortfarande levde och aldrig avsagts sig ämbetet. Eugene valdes till påve, och han var till en början betydligt mera inställsam till den östromerske kejsaren, så att många trodde konklaven var ett verk av kejsaren.

Påve Martin dog i fängelset 655, efter svält och svår sjukdom. Folket i staden blev omedelbart bönhörda när de riktade sina böner till påve Martin och vid hans reliker skedde det många under.

När påven Eugene I år 656  i Santa Maria Maggiore-basilikan i Rom  läste upp ett brev från patriarken Petrus av Konstantinopel, som erbjöd en pakt, fast där frågan om Jesu viljor helt hade dolts, så gjorde folket uppror. Påven avbröts, han tilläts inte gå till altaret för att fira heliga mässan. Man hindrade påven även att lämna basilikan utan ett offentligt deklarerat löfte att inte acceptera denna uppgörelse. Så blev det; påven böjde sig för de troendes vilja, han insåg fullt ut att det fanns politiska motiv bakom brevet och han återgick till påve Martins fasthållande vid den rätta tron. Detta fick kejsaren rasande, han  lovade att "rosta" påven,  som skett med Martin.

Intressant i sammanhanget är att det även under denna tid alltså fanns två påvar i livet. En i påtvingad exil, och en i Rom. Påve Martin hade aldrig avsagt sig ämbetet, så kan man då godkänna konklaven, som valde påve Eugene? Ja - ty Martin själv godkände den! Han insåg att kyrkan bör ha en påve som kan agera.

Det var först i det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 680-81 som hela kyrkan åter antog den rätta läran om Jesu två naturer och två viljor, och den "moderna" och i huvudsak politiskt motiverade sk monotelitismen blev en historisk notis. Flera modiga munkar, biskopar och påvar hade alltså stämplats som upprorsmakare och heretiker, fast de bara hävdade det som är den rätta läran.

Påve Martin I är helgonförklarad och vördas även i den ortodoxa kyrkan som ett helgon.

Helige Martin I, bed för oss!

Ortodox ledare med katolsk kvinnosyn

I många tidningar världen över kunde man igår läsa om ett uttalande av patriarken Kirill I av Moskva och hela Ryssland angående feminismen. Även DN hade en svensk variant av nyheten, som kablats ut från Reuters. Den ryske kyrkoledaren skulle enligt artikelns ingress varna landets kvinnor

för feminismen som han menar kan skapa en ”illusion av frihet” när kvinnorna istället borde rikta sitt fokus mot barn och man. 

 Det rapporteras vidare hur han

såg hela Ryssland hotat om kvinnorna skulle få för mycket att säga till om: "Mannen riktar sin blick utåt, han ska arbeta, tjäna pengar. Detta medan kvinnor alltid är fokuserade mot sina barn, sitt hem. Om denna för en kvinna mycket viktiga roll förstörs, då förstörs som en konsekvens av detta allt annat – familjen, och om du så vill, hemlandet."

  

Bilden är framkallad och kopierad; här har vi med en patriark att göra, som ser ner på kvinnan och vill se henne för alltid inlåst, som en slav, i hemmet med barnen, medan mannen gör affärer och roar sig. Till detta avbildas patriarken med president Putin, och det sägs hotfullt och dramatiskt att

den ryska ortodoxa kyrkan är en maktfaktor att räkna med då tre av fyra ryssar bekänner sig till den och patriarken själv har nära band med landets president Vladimir Putin,

Men går man till källan, några citat från patriarken i ett möte med ortodoxa kvinnor, så får man en helt annan bild. Där förklarar han nämligen att feminismen proklamerar en frihet för kvinnan, som finns enbart utanför äktenskapet och familjen, som om kvinnan skulle egentligen finna sig själv enbart om hon reser sig upp emot de värden som familjen representerar. Han konstaterar att de flesta feministaktivisterna är ensamstående. Men han säger också att det absolut inte är något fel om kvinnan gör karriär, går in i politiken, affärsvärlden, överallt där det idag mest finns män. Men prioriteringen måste vara tydlig.  Kvinnan är eldvakten i hemmet, och mitten i familjelivet. Om denna viktiga funktion bryts upp på ett generellt plan så hotas både familj och samhälle.

Det sprids idag enligt patriarken

en uppfattning att kvinnans uppgift (som mor och centrum i hemmet) är förnedrande, att det finns högre och mera värdiga plikter och att en kvinnas kall  - och jag vill verkligen kalla det för ett kall - placerar henne i ett underläge gentemot mannen

Patriarken berättar sedan att han nästan aldrig sett en familj där kvinnan varit i underläge gentemot sin man:

Om man sätter ett förstoringsglas och tittar ordentligt, särskilt på mannen, och analyserar informationen, så ska det stå klart vem som egentligen är huvudet i familjen

Här får man alltså en bild som är den totala motsatsen till vad Reutertelegrammet försöker förmedla. Patriarken nedvärderar inte kvinnan, utan han är orolig över att kvinnan nedvärderas genom att hennes kall som mor och husmor framställs som något ovärdigt och begränsande. Detta är också vad den katolska kyrkan lär och alltid har lärt. Kvinnan har ett kall som hon fått av Gud, nämligen att bära livet och föda det. Hon kan ha också andra kall, men detta är unikt.  Påven Johannes Paulus II skrev i sitt apostoliska brev Mulieris dignitatem:

The moral and spiritual strength of a woman is joined to her awareness that God entrusts the human being to her in a special way. Of course, God entrusts every human being to each and every other human being. But this entrusting concerns women in a special way - precisely by reason of their femininity - and this in a particular way determines their vocation.

Här utnyttjas ett uttalande alltså genom att användas så att det kommer att visa raka motsatsen till vad som egentligen var uttryck för. Genom att plocka och redigera och saxa kan man få fram det man vill, och det man vet kan säljas. Den pressetiska delen får eventuellt de tidningar som köper produkten ansvara för, det behöver inte förfalskaren/nyhetsbyrån ta hänsyn till.

Men om man nöjer sig - som DN - med att konstatera att

"Faktum kvarstår. Han sa allt det andra (det som återgavs i DN, red.) också."

då har man lagt den pressetiska ribban på en betänkligt låg nivå. 

En fråga till läsarna

En katolik fick den 14 mars höra ett "tal" i radio, avlevererat i ett program som heter Nordegren & Epstein. Programmet sänds under en mycket populär radiotid, måndag-torsdag eftermiddag klockan 15.00-15.45, då många sitter i bilen eller dricker sitt eftermiddagskaffe. Inslaget som fick katoliken att reagera kallades "Påvens tal om Nordegren fick bestämma". Det har publicerats i text också, på programmets webbsida.

Efter att ha lyssnat på inslaget och läst texten skriver redaktören ett brev till Nordegren med följande lydelse:

====================================================

Bäste Thomas Nordegren

En vän skickade mig en text från ett program kallat ”Nordegren & Eptein i P1”. Det var ett fingerat tal av nye påven Franciskus, daterat 14 mars i år, sänt i riksradions P1.  

Här kan man läsa att

Vi har svårt att rekrytera präster, celibatet har lett till hemlighetsmakeri, prostitution  och  tusentals sexuella övergrepp på  korgossar, diakoner och församlingsmedlemmar.

och

Vår manliga gemenskap i kyrkan har genom århundraden gjort oss till världens största homosexuella sammanslutning samtidigt som vi predikat homofobiskt.

Satir? Javisst. Och – får man då inte säga vad som helst i en satir? En ”talkshow”? Självklart ganska mycket, annars blir det inte kul. Men – vad som helst? Låt oss nu se:

Jag vill ha den saken prövad. Ty för oss katoliker är kyrkan något som kommer från Gud, som vi bokstavligen talat andas genom. Som  vi lever genom – och dör med – en del ganska många idag dör även FÖR kyrkan. Och påven är vår herde, en som leder flocken, en patriark, en Papa.

Låt mig vara tydlig. Även en familjefar är en papa. Låt oss säga nu att jag i den  webbtidskrift jag är redaktör för, som visserligen bara har 5000 läsare, och inte 3 miljoner lyssnare - skulle göra en riktigt dråplig satir över en viss pappa Nordegren, hur han lyckats med att hålla ihop (sina) äktenskap och familj, och hur hans barn lyckats. Skulle det vara kuligt? Förmodligen inte för familjen Nordegren i alla fall. Kanske någon skulle gå till tings rentav.

Jag lovar -  inget sådant kommer hända.

Men det är precis så personligt som vi katoliker blir sårade av sådana insinuant elaka publikationer, som du nu genom ditt forum, det med skattemedel finansierade public-serviceföretaget SR, haft nöjet att föra ut  mot vår papa och vår kyrka, som vi enligt vår tro är en Guds egen handling för att rädda mänskligheten, till alla lyssnare, även de som inte har en aning om vad kyrkan är. Du har fört ut anklagelser mot påven och kyrkan och vår stora gemenskap, sammanhållen av den tro varigenom vi lever – med en gråtfärdig kollega som supporter dessutom.

Som du vet (?) är vår kyrka i Sverige en diaspora, en kyrka i förskingringen, en skör och utsatt minoritet som mest består av människor som med fara för sina liv flytt från krigszoner och länder, där det innebär livsfara att bara gå till kyrkan. Att då få höra sådana här saker – att kyrkan är en plats för övergrepp och osund sexualitet -  i det land, där man trodde det fanns trygghet och säkerhet och tolerans gentemot olika religioner, är en stressfaktor nog ingen kunde räkna med.

När en annan satir, de s.k. Muhammedteckningarna, spreds via svenska servrar, så  ingrep utrikesministern. Servrarna stängdes – av säkerhetsskäl. Men vi kan väl knappast vänta att någon minister stänger ner P1 för att man kallat katolska kyrkan för världens största  homosexnäste och att det heliga celibatet leder till sexuella övergrepp.

Vet du verkligen vad det är du säger – egentligen?

Allvarligt talat trodde jag inte mina öron, att SR alltså på bästa eftermiddagstid har denna timme av prat, som mest liknar det man kan höra en sen kväll på krogen, sändas.

Jag är beredd att pröva din ”satir” i olika instanser, om den går igenom. Tycker du det är OK? Kanske det är bra för ert program få era fördomar  genomlysta, av granskningsnämnden, DO mfl. Eller?

Med vänliga hälsningar

Ulf Silfverling

red.

KATOLSK OBSERVATÖR

www.katobs.se

====================================================

Progammet är en direktsänd "talkshow", och man vill gärna sticka ut lite. I programförklaringen sägs att

Programmet Nordegren & Epstein utgår från personerna Thomas Nordegren och Louise Epstein som tillsammans förhåller sig till aktuella ämnen som ibland kan få radiopubliken att skratta, andra gånger blir några riktigt upprörda och förhoppningsvis väldigt sällan är lyssnaren helt likgiltig.

Problemet här är att det handlade om en i förväg skriven text, och Nordegren hade full möjlighet att tänka över den. Dessutom, så fick den ett sentimentalt godkännande av den andra programledaren -  som om någon väsentlig sanning kommit fram.

I texten blandas önskade förändringar med påståenden om sakernas tillstånd i kyrkan, bland annat:


1. det pågår svindleri i kyrkans bank
2. roten till "det onda" är celibatet som lett till

hemlighetsmakeri, prostitution  och  tusentals sexuella övergrepp på  korgossar, diakoner och församlingsmedlemmar

3. kyrkan är världens största homosexuella sammanslutning som dessutom "predikar homofobiskt."


Det är alltså den heliga kyrkan som häcklas på detta sätt, inte nu på en privatblogg eller i något slutet sällskap, utan i radions P1 på bästa sändningstid.  Vi är inte främmande att kritik framförs mot kyrkans budskap, mot dess tjänare och mot missbruk inom dess domäner. Men här är det ju hela kyrkan -  inte minst dess präster och ordensmedlemmar -  som grovt förtalas.

På eftermiddagen den 4 april ringde programmets talkshowchef Anders Backlund. Han var mycket vänlig och tyckte att jag gott och väl kunde låta Granskningsnämnden granska programmet. Naturligtvis så säger han inte detta utan att tro att det inte kommer att få någon anmärkning. Jag är därför lite tveksam till saken, och frågar därför läsarna: Tycker ni vi ska anmäla programmet? 

Ulf Silfverling
red.