Monark med Guds nåde

DN har i en ledare uttryckt önskemål om ändringar i vår grundlag. I först hand gäller det statschefens bekännelse, i andra monarkins avskaffande.

I dag finns inga grundlagshinder för en svensk regent att vara alkoholist, nazist, kommunist eller brottsling. Vad som däremot är förbjudet är att inte tro på Gud, eller att kalla Gud för Deus, Jahve eller Allah. Med tanke på alla fördomar som ateister, judar, katoliker och nu muslimer utsatts för i vårt land är förbudet helt orimligt.

DN-skribenten har då inte förstått den konstitutionella monarkins absolut mest fundamentala funktion: att den ska vara en samlande symbol för nationen och representera en kontinuitet. Av monarken krävs det då vissa lojaliteter. Först och främst till själva statsskicket. Sedan till grundlagen. Monarken kan förmodligen inte vara uttalad kommunist eller nazist utan att bryta mot den neutralitet, som förväntas av statschefen. När det gäller religion så bör monarkens tro anknyta till en kontinuitet. Om Sveriges eller Englands eller Förenade Arabemiratens monarker plötsligt skulle anta en tro som få i befolkningen kan ansluta sig till, som dessutom vore ett brott mot traditionen, så vore det att missförstå sin roll. Då får man göra som drottning Kristina; abdikera (fast hon ju egentligen bara anslöt till "fädernas tro").

Men man kan för den skull inte från vår statschef kräva en total tolerans gentemot alla religioner. Det låter nästan så i Signumbloggen när Kjell Blückert ondgör sig över en rubrik som ju bara hårddrar konsekvenserna av att vara kristen:

Men varför då ta i med en braskande rubrik som "Tvinga inte Estelle att ta avstånd från islam”, när man mycket väl vet att det inte finns några rörelser i Svenska kyrkan, annat än vissa enskilda tokdårar, som skulle brista i respekt för andra konfessioner och religioner."

Om det nu visar sig att prinsessan Estelle kommer att anta den kristna tron, så måste hon också ta avstånd från islam, precis som alla kristna. Man kan nämligen inte både omfatta att Uppenbarelsen tog slut i och med den siste apostlens död och samtidigt erkänna att en ängel uppenbarade för Mohammed femhundra år senare, att Kristus inte var den han utgav sig för att vara. Dämed är det inte sagt att man måste ta avstånd från våra troende bröder och systrar muslimerna. De ska respekteras om de lever i god tro. Men man kan inte omfatta två sanningar samtidigt, om de talar emot varandra.

Frågan man kanske istället skulle koncentrera sig på är huruvida den Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut betyder något överhuvudtaget för en enda människa i vårt rike. Svenska kyrkan har avlägsnat sig för länge sedan från dem. Vem vet egentligen vilken bekännelse Svenska kyrkan har idag?

Ett intressant faktum är att det faktiskt inte anges i Successionsordningen att tronarvingarna ska tillhöra den Svenska kyrkan. Inget samfund anges alls, bara "den rena evangeliska läran".

Etisk härdsmälta

I en brännpunktsartikel förklarar representanter från tre av fyra regeringspartier att man kommer med hast driva igenom en lagändring, som tillåter så kallad assisterad befruktning för ensamstående. Man behöver alltså inte ens ha ingått i en parrelation för att "skaffa" barn.

"Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte."

skriver politikerna, och frångår därmed det mest basala principen i vår samhällsorganisation: familjen. Det verkar inte finnas ett uns av medvetande om vilka konsekvenser denna förskjutning av värdegrundande principer kan få vårt sätt att betrakta mänskligt liv. På sjuttiotalet talades det mycket om emancipering, frigörelse, från givna roller. Nu skall alltså inte sexualiteten bara frigöras från barnalstringen, utan den ska helt raderas ut. Mötet mellan två människor blir överflödigt och föräldraskapet ska vila på vilket "socialt nätverk" man för tillfället har tillgång till.

Inte nog med detta. Metoden i sig är medicinskt mycket tveksam. IVF, alltså befruktning utanför livmodern, innebär att man tar ut ett antal äggceller ur sin oerhört subtilt reglerade livsmiljö och man för samman dem med sädesceller i en helt annan miljö. Man vet idag att en befruktning innebär en rad kontrollfunktioner, där äggcell och sädescell matchas mot varandra. Men det handlar om ett genetiskt raffinerat samspel som vi idag har väldigt lite kunskaper om. Man vet också att det bland personer som tillkommit genom IVF finns högre frekvens av ärftliga sjukdomar.

Men framfört innebär metoden en mänsklig selektion av könsceller. Från en enda individ kan det produceras över åtta miljoner olika varianter av könsceller. Det är ur denna variation som en cell matchas med en annan som också kommer från ett urval ur åtta miljoner. Då har vi ändå inte beaktat den märkliga process, där kromosomer från modern lägger sig intill motsvarande kromosomer från fadern och sedan byts vissa segment ut mellan kromosomerna på ett sätt som vi inte har en möjlighet idag att förutse.

Men här kommer alltså ett mänskligt urval att ske, som bygger på mänskliga omdömen. Pojke eller flicka? Inga otrevliga avvikelser? Idén har funnits sedan genetikens början. Inspirationen till Himmlers Lebensbornprogram kom inte från Tyskland, utan från USA och de mest framstående genetikerna och evolutionsforskarna. Dessa idéer dog alls inte ut i och med det andra världskriget. Nobelpristagaren och medlemmen av svenska Kungliga Vetenskapsakademin, Hermann Jospeh Müller, mannen bakom upptäckten av sambandet mellan strålning och mutationer, skrev till Stalin redan 1936 och föreslog att Sovjetstaten skulle vara utmärkt att genomföra ett sådant storskaligt projekt i. Ensamma, barnlösa kvinnor skulle användas och sädesceller noga utväljas från män med av staten godkända egenskaper.Han öreslog på 1950-talet att man skulle upprätta statliga projekt för att förbättra den genetiska kvaliteten. Med detta menade han att man skulle hjälpa evolutionen på traven att välja ut lämpliga kombinationer av gener - "germinal choice". År 1980 lät man med Müllers inspiration upprätta en spermabank i USA och det fanns förslag att staten skulle ersätta (de manliga) könscellerna hos par som ville ha barn så att inte oönskade ärftliga egenskaper skulle spridas.

Nu har etikens sluttande plan alltså fört oss dithän igen. I Sverige, i den svenska riksdagen. Visserligen handlar det inte om storskaliga projekt, utan om öppningar för individuella val. Men i botten finns samma ödesdigra tankegångar: Att sjukvården skall missbrukas till ideologiskt motiverade projekt, som inte har någonting med sjukdom och omvårdnad att göra.

Redan bedrivs det en livlig handel med mänskliga könsceller via sofistikerade näthandelsplatser, det finns till och med svenska par som utnyttjar den fria sjukvården för att förbereda IVF-befruktning på utländska klinker, detta enbart för att få rätt kön. Socialstyrelsen har meddelat att den inget har att invända mot aborter på grundval av oönskat kön enbart. Vi har alltså redan lagliga möjligheter till genetisk rensning i vårt land, och regering och riksdag pressar på med ytterligare lagar som skall underlätta hanteringen. Den medicinska sakkunskapen tiger still.

Det handlar således inte bara om "rätten" till föräldrar utan om betydligt större frågan om på vilken grund vi bygger samhället. Erbjuder samhällsklimatet en trygg uppväxt för våra framtida generationer? Idag omhändertas drygt 20 000 barn i barnhem och familjehem, barn som av olika anledningar alltså växer upp utan sin mor och far. Antalet har fördubblats under de fem senaste åren. Det skriande behovet av familjehem gör att man ser mellan fingrarna med hur barnen egentligen har det i dessa miljöer. Att dessa tillfälliga fosterföräldrar kan tjäna 20-30 000 kr i månaden per omhändertaget barn gör inte situationen säkrare precis. Att i detta läge hävda individens - i detta fall kvinnans - rätt att "skaffa" barn, oberoende av civilstatus, är närmast en cynism, som varje politiker av gott samvete borde reagera emot.

Det som pågår i vår riksdag är inget annat än en etisk härdsmälta.