Om Aftonbladet och den "katolska infiltrationen" i Surahammar

På tal om sekter så har Aftonbladet blivit tipsade om att Opus Dei, en personalprelatur inom katolska kyrkan, köpt Surahammars bruksherrgård. Aftonbladet avslöjar att "här startar sekten skola". Att det rapporterats om detta fastighetsförvärv redan den 10 december i lokaltidningen VLT tycks inte bekymra Aftonbladet, inte heller att det av den sakliga notisen där framgår att herrgården blir en kursgård för vuxna och ingen flickskola. Från invigningen rapporterades också i lokaltidningen.

Men Aftonbladets artikel, av läsarna snabbt klassad som bottenrekord, följs obekymrat upp av två till, där man får veta att Opus Deis stiftelser äger flera fastigheter, ve och fasa. Och de "lägger miljoner på fastighetsaffärer". Jo - det behövs ju miljoner idag för att köpa minsta lägenhet. I faktarutan utmålas de mest fasansfulla ideal:

Dess medlemmar förpliktar sig att söka personlig kristen fulländning samt att sträva efter att införa de kristna idealen i yrkeslivet. De kämpar även aktivt mot kvinnans frigörelse, abort och homosexuellas rätt.

Dessutom att

Prästerna är enbart män.

Man kan här inte undgå att fascineras över journalister och redaktörer inte hittat det fantastiska redskap som heter Internet. På några sekunder kunde man då låtit bilda sig lite om katolska kyrkans ideal. Jo - katoliker strävar alla att leva efter kristna ideal, vi kämpar aktivt mot abort (vem borde inte göra det?). När det gäller homosexuellas rättigheter så lär vår kyrka att de har exakt samma rättigheter som alla andra och de begränsas av exakt samma Guds bud som gäller oss alla. Och sist men inte minst är det ju nästan komiskt när man menar att denna katolska organisation aktivt skulle begränsa kvinnors frigörelse, när det i varje artikel framträder bara kvinnor som talesmän för stiftelsen, unga yrkeskvinnor som knappast verkar försagda och radiostyrda.

Och javisst - hos Opus Dei är alla präster män - såsom i hela katolska kyrkan och alla andra apostoliska kyrkor över hela världen.

Precis som många andra katolska organisationer - inte minst ordnarna - utgör Opus Dei ett slags andlig bensinstation för de troende lekmännen. Det finns olika spiritualiteter och tyngdpunkter som tilltalar lite olika karaktärer. Vare sig det handlar om reträtter eller kurser så är det en rikedom att vara tacksam för att initiativ finns som erbjuder något annat än vad våra statliga och kommunala inrättningar vare sig vill eller kan åstadkomma. Vi har ju också de 179 folkhögskolorna som ägs av idéburna organisationer och stiftelser, däribland Pingstkyrkan, IOGT-NTO, Arbetarrörelsen, LO och Vänsterpartiet. Vad som gör att Aftonbladet finner det så sensationellt att en stiftelse med katolska ideal driver kursgård, det skulle vi gärna vilja veta - "fel" idéer kanske?

Sekten Svenska kyrkan

Nu har det hänt. Svenska kyrkan har vigt två män enligt ett nytt vigningsritual, efter stora problem att hitta texter som inte nämner man och kvinna i sammanhanget. Därmed har man manifesterat sitt utanförskap gentemot alla de apostoliska kyrkorna och de flesta evangeliska samfunden som utgör världens kristna, inklusive de andra nordiska kyrkorna, som man i Borgåöverenskommelsen lovat samråda med inför viktiga beslut.

Vi förmenar inte några personer att leva tillsammans och lova varandra kärlek i nöd och lust – det är upp till var och en. Men att en kyrka som menar sig stå i kontinuitet med den katolska kyrka som kristnade vårt land nu ignorerar äktenskapets själva naturrättsliga konstitution, det kan bara ses som en total blindhet för grundvalarna varpå kyrkan bygger sin tro. Styrda av ett politiskt beslut har de ledande i Svenska kyrkan valt att tillmötesgå en grupp som tycks handla om några tiotal par om året, och låtit denna generositet få omkullkasta en tvåtusenårig tradition med solklart bibliskt stöd.

För något år sedan skrev vi i en ledare med titeln Sekten Sverige att vårt land uppvisar sektegenskaperna aggression, aversion, alienation, absolut sanning i sin syn på äktenskap, familj och religion. Nu när det är så populärt att sektstämpla, så kanske det är dags att sektstämpla den Svenska kyrkan också. Och som med alla sekter så är det de medlemmarna som får lida mest när man seglar iväg bortom sans och förnuft – de döpta medlemmar som hör till kyrkan för att de tror den är en sammanhållande kraft i samhället, byggd på den sanning Gud har uppenbarat för oss genom Skriften.

Äktenskapet är nu således omdefinierat, och det finns röster för att ändra dopet, så det lättare kan accepteras av även icke-troende. Grundprincipen tycks vara att kyrkan skall vara ett tecken som till varje pris inte får väcka konflikter eller strid - utom med de troende kristna i den egna och i andra kyrkor.

Kroppens gärningar - och andens

Den "nyhet" som katobs.se rapporterade om redan den 22 november har nått Dagen och Aftonbladet, nämligen att Johannes Paulus II utövade kroppslig självtukt. Notisen har väckt hånfulla kommentarer som går ut på att detta skulle vara något onaturligt och perverst, som visar på den katolska kyrkans underligheter i största allmänhet.

Men kroppslig späkning är inget konstigt i kristen tradition, den har bedrivits alltsedan apostlarna, i öst och i väst. Paulus själv säger ju:

Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:13).

Det är omvittnat om många av kyrkans heliga att de på detta sätt höll sig vakna andligt. Heliga Birgitta brukade redan som barn hälla stearin på sina armar och hon sov alltid på hårt underlag, ja, hon dog ju på en bordsskiva. Hon var knappast sexuellt störd, hon födde fem barn och älskade sin make. Många ordnar har botövningar i form av enkla matvanor, hos kartusianerna offrar man också nattsömnen för att det ska finnas de som ber när vi andra sover.

Om man nu skulle tro att detta är något som hör medeltiden till, så kan tilläggas att även påven Paulus VI bar en gördel av tagel, och det finns flera moderna lekamannarörelser där det också på det personliga planet ingår att tillföra ett memento genom känselsinnena. För oss alla kristna gäller att göra små uppoffringar gentemot bekvämlighet och kroppslig lättja i vardagen - det handlar knappast om samma sak som omvänt frosseri, som sades i ett TV-program om dödssynderna nyligen, utan att man håller sig mentalt alert och vaken. Livet är alltför värdefullt för att ätas, drickas och sovas bort.

Att den moderna världen blir så förfärad av detta kan man häpna över. Ty samtidigt kan människor ägna timmar i veckan att plåga sin kropp i maskiner värdiga en medeltida tortyrkammare, kallade gym, och dessutom betala för det. Dagligen ser man svårt plågade människor på vägar och i skidspår, man avverkar många mil i veckan i något sorts försök att uppleva sin fysik och/eller förlänga livet. Ingen undrar över det mentala tillståndet hos dessa eller de elitidrottsmän som sliter ut sin kropp i förtid, och detta inte för Gud, utan för den världsliga ärans skull.