Kontraster

Nationalhjälten Corazon Aquino ligger för döden i Manila. Påven har skrivit till henne och det börjar strömma in vittnesmål om hur hon fått personer i sin närhet att omvända sig.

Samtidigt känner filippinernas president Gloria Macapagal-Arroyo isvindarna från folket, oron infinner sig. Efter hennes åtta år vid makten har visserligen storföretagens vinster ökat femfaldigt. Men samtidigt har fattigdomen också ökat. En tredjedel av folket lever under svältgränsen och miljöproblemen är alltjämt oöverskådliga. Utbildningssektorn brottas med problem som ärvts sedan tidigare, och går ut på att både mängd och kvalitet saknas. Man halkar ständigt efter de andra asiatiska länderna, trots att engelska är ett andra modersmål för de flesta.

Vad gör då presidenten? Hon är fullt upptagen att bita sig kvar vid makten, ty det är ett känt mönster att när man väl förlorat makten så är det domstolen nästa för utredning av de korruptionsaffärer som tillhör ämbetet i detta land. När inga lagliga medel återstår så får man ändra lagen. Och det kan man enklast göra under undantagstillstånd, med hänvisning till säkerheten. Skulle det uppstå oro i landet skulle detta alltså välkomnas främst av den sittande makteliten.

Mot dessa hot protesterar nu många. En biskop i Bacolod, Negros, har uppmanat alla skolor att stänga imorgon, dagen för presidentens sista "state of nation", en redovisning av hur nationen har det, och protestera mot hennes fasthållande vid makten. Kardinal Rosales uppmanar henne att inte försköna.

Samtidigt kandiderar den gamle filmstjärnan, expresidenten Joseph Estrada, åter för presidentskapet, trots att han suttit i fängelse för korruption tidigare. Men det hindrar honom inte från att köpa röster med utdelning av mobiltelefoner och reda pengar i handen, 500 dollar får den som besöker hans möten! En annan rubrikskapare, guvernören Eddie Panlilio, kandiderar också, till sin ärkebiskops stora förtvivlan. Ty - han är katolsk präst.

Allt detta kan man läsa i söndagsupplagan av The Inquirer. Och mitt i denna vildavästernpolitik en krönika av Carl Bildt om Sveriges förestående förträffliga insatser som EU-ordförandeland.

Om livsglädjens grunder

Redaktören fortsätter att reflektera utifrån ett helt annat kulturklimat. Medan Humanisterna i Europa går ut med anslag på bussar med det märkliga påståendet att man kan vara god utan Gud, sa pryds här i Filippinerna bussar med texten "In God we trust" eller "Pray the Rosary every day". I flygplatsens vänthall intar vår Fru av Lourdes en självklar plats och på regeringstjänstemannens kontor pryds väggen av ett krucifix. Minsta lilla expedition har sitt husaltare, med ikon och tänt ljus. Detta är dock inget tecken på en stark kyrklig maktstruktur. I själva verket förlorar kyrkan hela tiden inflytande. Många filippiner kommer hem med god ekonomi och importerar värderingar från den sekulariserade västvärlden. Prästbristen är tilltagande och endast en liten del av befolkningen får katekesundervisning. Men ändå är folkfromheten alltså påtaglig - mycket kan man ifrågasatta, men aldrig religionen i sig. Den är precis som familjen en del av livets själva konstitution. Och just därför något att vara tacksam för.

Kanske vår tendens att förlöjliga religionen i själva verket är en del av den existentiella kris som följer i barnbegränsningens fotspår. Om man inte ens kan välkomna det liv som gives, hur ska man då kunna förstå någonsin skapelsens oändliga möjligheter, och fyllas av tacksamhet för allt detta som Skaparen frambringat?

Nytt och Noterat från Asien

Redaktören är på semester i Filippinerna, men kan inte låta bli att sända några noteringar från en annan horisont. Den ledsnad som präglar svenskt kulturliv tycks vara nästan institutionaliserad. När en kolumnist som Lena Andersson i DN efterlyser bildningssträvan som "leder bort från torftigheten" är det knappast med någon större entusiasm, utan snarare den vanliga kvasiradikala gäspningen. Att ifrågasätta äktenskapets konstitution och könsrollerna är numera inte bara kulturradikalt - det har blivit en del av borgerlighetens försök att bryta tristessen.

I detta tropiska öland skulle en sådan diskussion leda till omedelbara misstankar om depression. Det är i familjen själva livet utspelar sig, någon rikedom i egentlig mening finns liksom ingen annanstans. Pengar är alltid välkomna, men om de inte kommer familjen till del skulle det vara en olycka. De enorma barnaskaror man möter var man än kommer i detta land är inget utslag av bristande kunskap, läs sexualundervisning. Tvärtom är det ett bevis på en alldeles förträfflig livsvisdom. Det är i barnen som framtiden ses, inte i det självcentrerade förverkligandet. Barn är alltid välkomna och alltid älskade, vare sig de är egna eller adopterade eller närståendes, innanför eller utanför äktenskapet. Och en förutsättning att ta hand om så många barn med knappa omständigheter är just en grundmurad familjestruktur, en välutvecklad sammanhållning där resurserna fördelas mera effektivt åtminstone på bynivå, än någonsin ett välståndssamhälle som Sverige kan åstadkomma. Just detta gör att ett lagstadgat tvåbarnsprogram inte har någon som helst framtid här. Och detta beror inte på kyrkan, utan på folkmentaliteten. Att sedan samhället brottas med korruptionen och i dess kölvatten enorma infrastrukturella brister, det är liksom en helt annan historia.