En enda tro, ett enda offer, en enda helig Mässa

I dessa tider med inställda mässtider, så talas det överallt om "mässor" även i engelsktalande medier; "masses".  Men det är inte ett riktigt språkbruk, vilket ofta f. domprosten i Stockholm, msgr Johannes F. Koch,  påpekade.  Ty det finns bara en enda Mässa. Den kan firas vid olika mässtillfällen dock. Man ju också ha olika gudstjänster, som rosenkransbön, vesperandakt, korsvägen etc. Men inte "mässor".

Anmärkningen kan ju anses småaktig. Men vid en närmare reflektion är den berättigad av betydligt djupare skäl än enbart språktekniska. Vi har bara den heliga Mässan, som instiftades av Jesus Kristus på Skärtorsdagens natt med de berömda instiftelseorden:

”Tagen och äten; detta är min lekamen. Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Dricken härav alla; ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.  

Det var där Han utgav sitt kött och blod, enligt traditionen i samma stund som påskalammet offrades i templet. Man brukar tala om "det oavlåtliga korsoffret",  detta som svar på protestanternas ständiga missuppfattning om att katoliker tror på ett upprepat offer, medan den lutherska nattvardsgudstjänsten enbart är en åminnelseakt.

Men det finns bara ett enda offer, samma offer. Och därför finns det bara en enda Mässa. Många olika liturgier och mässordningar, många tillfällen där detta enda mässoffer sker. Men en enda samma Mässa alltså.