Moder Angelicas märkliga kallelse

För alla som sysslar med katolsk media kan moder Angelicas liv och verk inte förbises. Det finns ett otal anekdoter om hur hon lyckades med det omöjliga. Idag utgör hennes garage-TV ett nätverk av TV-stationer som når 140 länder och 250 miljoner hushåll. Till detta måste man foga ett nära samarbete med en mängd nyhetsbyråer som CNA och Vatikanradion. Även radio som många använder i bilkön och vid spisen. Idag finns inte mindre än 500 lokala radiostationer som är knutna till det koncept som innebär rak och korrekt - , ja, även kontrollerad när det gäller det läromässiga - information om katolsk tro. Tillkommer appar och andra anpassningar för yngre skarors teknikvanor. Man drar sig inte för att sända Rosenkransbön, heliga Mässan och långa samtalsprogram, där ingen blir avbruten.

Vi fick en intervju med presidenten Michael Warsaw om deras filosofi: Att vara

Som en kanal som kan dela allt det vackra som Kyrkan bär på, kyrkans rikedomar i alla dess avseenden, hennes liturgier, hennes tillbedjan, hennes lära, konst, musik, kultur – allt detta som är delar av den katolska kyrkan, av de katolska traditionernas rikedom och att EWTN är del i dessa ting och önskar förmedla dem. 

Allt bygger på donationer, det finns ingen annan finansiering, inte från kyrkan och inte från näringsverksamhet. Moder Angelica var inte okontroversiell. Hon leddes av Den Helige Ande vilket ibland kunde innebär konflikter med andra - inte minst ärkestiftet. Konflikten med kardinal Mahoney varade i åratal, det gick så långt att han försökte ta ifrån henne både kommunitet, kloster och donerad mark. Ofta var hon hånad och behandlad som ett skämt. Men omvändelserna och kallelserna har alltid varit många kring henne och allt vad hon startat. Hon var ihärdig, och lyckades med det mesta på de mest oväntade sätt. 

Själv sammanfattade hon med ett råd till oss alla: 

Dare the ridiculous to open for the miracolous!

Våga det löjliga för att öppna för det mirakulösa! 

Må hon vila i frid och må hon få skåda det eviga ljuset. Låt oss be för hennes själ, hon skulle bli arg på oss annars!

Helige Erik dog enligt "legenden"

Nyligen rapporterade flera tidningar, däribland DN, om resultaten av de undersökningar av relikerna av vårt lands skyddspatron, helige Erik, som utförts efter att skrinet öppnats. Vi har tidigare kommenterat öppnandet av relikskrinet och avlägsnandet av gravkronan. Är inte detta en form av gravplundring? Frågan vi ställde då, för två år sedan, var:

Vem borde ha den rättmätiga ägarrätten? Det var ju den katolska kyrkan som helige Erik tillhörde och den kyrka varigenom Sverige kristnades. Fädernas kyrka. 

Och vi föreslog att

 Det mest logiska vore att relikerna translateras till katolska domkyrkan.

Utspelet uppmärksammades i en artikel i DAGEN.

Erikslegenden har systematiskt ifrågasatts under modern tid. Man anser det vara ett politiskt utspel som saknar motsvarighet i verkligheten. I läroböckerna talas det om en "standardlegend" för medeltida helgon (god vandel, martyrdöd, källa, mirakler...) utan någon som helst verklighetsbakgrund. Det fanns starka politiska intressen att skapa en nationell kult motsvarande vad Norge och Danmark lyckats med, kring sina kungar Olav och Knut.

Vad säger då legenden om Eriks död? Vi återger från Svenska kyrkan:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.

Han säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.

Den helige Erik dog år 1160 efter Herrens födelse, den 18 maj, då påven Alexander III förestod den romerska kyrkan under Vår Herres Jesu Kristi styre, som vare heder och ära i evighet."

Nu har man fingranskat skelettet och det visar sig att han var 35 år gammal, var ovanligt vältränad, i nivå med dagens elitidrottsmän såsom brottare och kampsportare. Det fanns såväl gamla som nya skador på hans skelett. De oläkta var elva till antalet, varav ett jack i kraniet. Det dödande hugget mot hans hals måste kommit snett framifrån. Och man kunde även konstatera han ätit mycket fisk i sin diet. Erik var beundrad för sin observans av kyrkans fasteregler, något som det nog var lite si och så med annars hos stridstränande riddare.

 

Projektledare Sabine Sten undersöker Erik den heliges kvarlevor. Foto: Uppsala universitet

Med andra ord ger undersökningarna i varje detalj stöd för allt som berättas i legenden. Vi nämnde redan tidigare att

Det har många gånger visat sig hur de tidiga helgonberättelserna  varit förvånande exakta - muntliga traditioner skall aldrig underskattas

Likväl har generationer skolbarn matats med lögnen att medeltida helgonskildringar bara är sagor. (I samma anda säger man att evangelierna och påskpassionen inte har någon sanningsbakgrund, detta trots att man kan dela ut livstidsstraff på grundval av vittnesmål som är betydligt svagare än de som avges i evangelierna om Jesu sista dagar. )

Vi finner nu allt starkare skäl att ifrågasätta varför Svenska kyrkan skall ansvara för dessa reliker, enligt dem själva enbart av "historiska skäl". De behandlas som om de vore vilka museiföremål som helst. Man kan ju då imorgon gallra ut dem också av "historiska skäl",  såsom det görs i många museilager just nu.

Kung Erik bevistar heliga Mässan. Uppsala domkyrka.  Albertus Pictor, 1400-tal.

Domprosten i Uppsalakatedralen har sagt han gläds när det kommer grupper att besöka relikerna. Så: Kanske det vore på sin plats att vi stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!

Om fottvagning - och fottvagning

I pressen valsar nu bilderna runt på den 79-årige påven som mödosamt och omsorgsfullt tvättar fötterna på flyktingar av olika religioner och kön. Detta tolkas med all rätt som ett tecken på ödmjukhet från påvens och kyrkans sida.

Men man måste ändå reflektera över saken, när man hör läsningarna. Ty vad Jesus gör är inte primärt att uppvisa sin egen ödmjukhet, utan framförallt lära upp apostlarna  som inte alltid var ödmjuka, om vad det innebär att tjäna. I läsningarna hör vi Jesu egen förklaring till akten:

Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh. 13:14-15)

Här stipulerar han alltså ett "Mandatum", ett exempel för dem han tvagar fötterna på. Skärtorsdagens  fottvagning är en påminnelse om vad som hände just denna kväll. Biskopen - i detta fall påven - får således ikläda sig Kristi roll och de som tvagas är ju i de tröga apostlarnas plats, de som riskerade falla in i högmod.

Tidigare ingick denna akt inte i liturgin. Den utfördes, men inte offentligt. Det var först med Pius XII som den tillfogades skärtorsdagsliturgin, som alltid firades i Lateranbasilikan. Skärtorsdagen är ju också dagen för Instiftelsen av Eukaristin och prästämbetet.

Hur är det då med Jesu uppmaning att "ni ska göra det som jag gjort"? Vi vet inte vad apostlarna gjorde. Men det är känt att ett flertal påvar tog in fattiga från gatan och tvättade deras fötter. Kyrkofadern Ambrosius i Milano gjorde det så ofta att man tyckte han var underlig. Han tvättade till exempel alltid de vuxna nydöptas fötter. Detta var på 300-talet.

Det är således lite olyckligt att påvens direktiv ändrar just i Skärtorsdagsliturgin. Risken är att symboliken förloras. Åtminstone kunde man förvänta sig en bättre förklaring än bara en referens till påvens vilja, att detta skulle genomföras. Nu kom bara ett mycket kort dekret i januari i år, grundat på ett brev från påven till Gudstjänstkongregationens ordförande, kardinal Sarah,  redan från december 2014. Det sägs att kardinal Sarah, som är från Guinea, varit bekymrad över hur detta med fottvagning av kvinnor skall kunna tas emot i vissa kulturområden, inte minst hans eget, där fysiska kontakter mellan könen är strikt kontrollerade. I dekretet finns en liten brasklapp även, att detta inte är Gudstjänstkongregationens verk, utan kommer från påven själv: "est Summo Pontifici Francisco normam variare". Men man man måste då understryka, att det är påvars rätt att göra just sådana ändringar, precis som Pius XII införde fottvagningen i liturgin 1955, detta med hänvisning till att den en gång fanns där tidigare.

Inte oväntat har reformen också kritiserats från olika håll. Latin Mass Society i England och Wales - som annars är mycket lågmälda och mycket lojala gentemot Rom - invänder:

Detta dekret kan ses som en anslutning till redan existerande praxis, och dess goda avsikter är uppenbara. Däremot kan det underminera försöken att "återsakralisera" den Ordinära mässordningen och detta påskyndar trenden att präster alltmer omgärdas av kvinnor i själva Mässan, som altartjänare, lektorer, extraordinära kommunionsutdelare.  Otvivelaktigt innebär detta att det exklusivt manliga prästämbetet blir allt svårare att förstå.

Och de avslutar, inte helt överraskande, med tanke vad det är denna sammanslutning verkar för:

Det är i den Extraordinära formen (av mässordningen) som Kyrkans liturgiska traditioner bevaras.

Låt oss dock ta det goda med påvens reform - en uppmaning att vi alla ska följa Evangelium och tjäna och älska vår nästa, även om det bara är en möjlighet och ingen plikt att visa det just på detta "nya" sätt i Skärtorsdagskvällens liturgi.