En lovsång till världen utan Gud

Under kvällen sände man i Kunskapskanalen ett program om "Vetenskapens stjärnor - Richard Dawkins och Lawrence Krauss ". Det visade sig vara ett sorts idolporträtt av tvenne populärvetenskapliga författare som ägnar sin tid att förklara krig mot all religion och hylla vetenskapen som det enda vi behöver. Religion är ondska fick vi veta bland annat. Båda dessa personligheter vekar älska attt framträda i stora sammanhang. Det som var oroande var att de slirade betänkligt i sina egna ämnen, fast de hela tiden bedyrade sitt överlägsna vetande gentemot motståndarna, bland annat kardinal Pell. Hans skämt tog Dawkins på allvar, vilket ju var ganska dråpligt, när skämten användes som inteckning på att Pell inte hade en susning om evolution. I själva verket hade Dawkins strax innan avslöjat han inte hade en susning om katolska kyrkans syn på evolutionen. Han var osäker om han skulle möta en "fundamentalist". 

Dawkins är en profet för den sk neodarwinismen, som håller sig strikt till Darwins teori om små förändringar under lång tid och det naturliga urvalet som skapande kraft. "Ingen föds av föräldrar som tillhör en annan art" sades det till exempel, och Dawkins menade att små omärkliga förändringar under långa tidsepoker gör att vi i verkligheten egentligen aldrig kan uppfatta evolutionen. Den kan bara studeras med hjälp av fossiler.Men detta är inte riktigt vad dagens evolutionsforskare är överens om, långt därifrån . Visst kan nya livsformer och arter uppstå över en enda generation. Överhuvudtaget är synen på biodiversifiering, alltså hur biologisk mångfald uppstår, mycket komplex. Nya data rasar in, modeller tvingas skrotas och nya hypoteser kommer ständigt. För en del innebär detta bara något normalt, men dessvärre finns det de som v prestigeskäl vill hålla sig kvar vid etablerade synsätt. Naturligtvis är det svårt ändra uppfattning om man byggt en hel karriär på att en vetenskaplig hypotes håller måttet..

Herrarna Dawkins/Krauss missade inte ett enda tillfälle att håna framförallt den kristna läran, ja, även utövande muslimer pekades det finger åt. Dawkins är upprörd att Fadern offrar Sonen blodigt för att rätta till vad Adam "som ju inte funnits", ställt till med. Här visar Dawkins sin oförmåga att överhuvudtaget ta till sig filosofisk och teologisk kunskap. Adams fall var ju inte resultatet av en mutation, utan en andlig verklighet, precis som korsoffret. Visst fanns Adam, visst levde, dog och uppstod Jesus. Att kräva naturvetenskapliga belägg för detta är dock som att avkräva sina föräldrar bevis för vad de säger vara rätt och fel. 

Krauss menar att något kan uppstå ur intet och sannolikheten för detta är 100 % - om man räknar med ett oändligt antal universa visserligen. Så var även den existentiella frågan löst med vetenskapens hjälp. Krauss hävdade även att homosexualitet är något naturligt som evolutionen har tagit fram, ty det finns hos många djurarter. Religionen hade fel även här alltså. Men här begår han ett klassiskt misstag; djur och människor skiljer sig åt -  djurens beteende styrs av helt andra impulser än de som får människan att göra sina val.

På fullt allvar hävdar båda dessa vetenskapens hallelujapredikanter -  att religionen är ett hinder i människans utveckling och kunskapsinhämtande. De har uppenbarligen inte studerat idéhistoria, ty båda lever i föreställningen att kristendom och islam utplånat grekisk filosofi. Tydligen har de missat den epok då naturvetenskapen växte fram tack vare den kristna filosofin och tron på sanningen,  nämligen på 1200-talet, samma tid då påven grundade universiteten utan vilka varken Dawkins eller Krauss skulle ha  någon professorstitel. Att en bedövande majoritet av banbrytarna inom biologi och fysik också varit övertygade kristna tycks inte vara en fråga ens hos dessa fanatiker. Vetenskapen kan enligt dem endast ses som sanningen med stort S, och religion är mänsklighetens desperata lögner för att minska sin dödsångest. "Jag hatar Gud" sade bl.a. Krauss.

Till eftertexten fick ett antal personer "vittna" om sin övertygelse att det inte finns någon Gud, en kvinna var chockad över texten In God  we Trust i en domstolslokal. Texter berättar om dessa stjärnor som hjältar som visar att man kan leva utan tro, och ändå hoppas.

Aldrig har väl ett så suspekt fenomen i samhällsdebatten propagerats för så oblygt. Scientism kallas det, och dess nuvarande form växte fram under vetenskapsideologer som Ernst Haeckel, ännu citerad evolutionsbiolog och grundare av Monistiska sällskapet. Han ville tvätta vetenskapen ren från allt samröre  med dualistisk kristendom, metafysik och "irrationaliitet" (som han kallade grundläggande filosofi))  och förklara evolutionsteorin som Teorin om Allt (TOE). Att denna emancipation tjänade väl såväl nationalsocialisterna som kommunisterna är ingen hemlighet precis. Likväl får monismen breda ut sig i läroböcker och populärvetenskapliga medier. Dessa program distribueras till våra skolor av UR. Man kunde kräva någon form av kritik eller åtminstone en förklaring.  Eller ska skolan vara en plattform för ren ideologism? 

Se även:
Svar på den nya ateismen (förord)
Inbjudan till en betydande abortpropagandist
Dawkins trasslar till begreppen