Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

I Dn har ett antal namnkunniga personer ur Förbundet Humanisterna skrivit en artikel om det sekulära samhällets förträfflighet, och religionens förfärliga inverkan på utvecklingen. Religionen skall tas från planen, menar man. Sedan kan var och en ansluta i privat diskretion, ungefär som man väljer fotbollslag eller politiskt parti. Men till skillnad från fotbollen och politiken så skall religionen inte få framträda offentlig, och definitivt inte i undervisningen:

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Vad är då religiös indoktrinering? Kan det vara en beskrivning av den kristna synen på skapelsen? Kors på väggen? Eller att studera Bibeln eller Koranen på lektionstid? Lära ut Tio Guds bud? Be bordsbön? Skolavslutning i kyrkan? Eller kanske att läraren i förskolan säger till barnen att hon tror på Gud?

Problemet här är att den kommunala skolan är genomsyrad av indoktrinering - av påtvingande läror. Medan läroplanen förkunnar högtidligt att

Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

så beställer politikerna genom Skolverket vad de tycker ska läras ut. När det gäller etik, religion och historia så är det inte ovanligt att de katolska idealen presenteras som fenomen tillhörande "nationella minoriteter" och som sådana alltså knappast värda att ta på allvar. Den svenska modellen däremot skall vara normerande, inte minst när det gäller synen på sex och samlevnad, jämlikhet, familj och internationella frågor. Att utifrån den kompakta sekulära och starkt individualistiska propaganda som skolan idag ohämmat förkunnar, själv "välja livsåskådning" är lättare sagt än gjort. Vi vet ju att det är just detta som idag är den svagaste punkten hos ungdomar - deras bristande självtillit och verklighetsuppfattning. Skolan ger inga eller motsägelsefulla besked. Den är helt enkelt mycket dålig på att ge ungdomarna de redskap de behöver för själva livet.

Föräldrar som sätter sina barn i en konfessionell skola gör detta av olika skäl. Det vanligaste brukar vara att de tror skolan erbjuder bra undervisning och fostran. Men undervisningen får enligt skollagen inte vara konfessionell. Skolan måste dock kunna erbjuda något som den kommunala skolan saknar för att motivera sin existens. Många föräldrar vill vara förvissade att skolan inte undervisar i strid mot barnens tro - mot deras religion. Detta är de inte när det gäller den kommunala skolan.

Alla måste ha rätt till en undervisning som bygger på våra samlade kunskaper och erfarenheter, fri från antireligiös indoktrinering. Denna rätt är inskriven i skollagen, men detta faktum verkar inte bekomma Humanisternas ideologer, när de efterlyser det religionslösa samhällsklimatet.

Stiftets nya hemsida äntligen sjösatt

Efter en lång väntan - i över en månad - då bland annat påven varit i Heliga Landet och vi firat både Kristi himmelsfärd och Pingst, så är Stockholms katolska stift åter ute på nätet. Hemsidan har legat nere i väntan på ny. Vad som orsakat detta brott i kommunikationen är inte känt. Vi kan dock konstatera att en ny hemsida nu finns uppe, med möjlighet att hitta till församlingar och stiftsorgan mm.

Det finns en hel del att glädjas åt. Förutom att hela katekesen finns lätt åtkomlig så har man åstadkommit en väldigt enkel minikatekes, alldeles lagom för den helt ovetande att snabbt informera sig om våra sakrament. Att dagens helgon också presenteras i en liten text är lovvärt, även om det känns lite svårt att hitta dit. Sidan med Eukaristisk tillbedjan och välsignelse är ett mycket gott initiativ. En inledning förklarar vad det hela handlar om. Sedan kan man se direkt var sakramentet finns utställt för tillbedjan, och mellan vilka tider. En stor hjälp för den resande katoliken.

Men det går inte att komma ifrån att detta är en ansats, där man förväntar sig att det under rubrikerna skall komma lite fylligare information än vad som idag finns. Vi kan bara se hur det danska och norska stiften lyckats med det nya mediet genom ett målmedvetet arbete. Här finns åtskilligt att hämta, från ordböcker till hagiografier. Det tar tid och kraft att bygga upp sådana informationsbaser, vilket ofta underskattas. Vi ser fram emot att Stockholms katolska stift får en plattform där alla intresserade kan hitta adekvata svar på sina frågor, allt från skolungdom till journalister.

Rent spontant så saknar vi länkar till just de källor som man ofta söker: Till kyrkofäder och lärare, koncilietexter och lärodokument från alla tider. Kanske borde länkarna också varudeklareras lite bättre. Till exempel leder en länk under rubriken "Portaler" till ”Kyrktorget”. Där finns adresser till en uppsjö församlingar; pingtsrörelsen, EFS, Livets ord, Svenska kyrkan, och slumpvis en och annan katolsk församling finns representerad där. Det ger för den oinvigde ett ganska förvirrat intryck.

Under rubriken Recensioner finns det tre böcker anmälda. Av de lakoniska texterna att döma är detta knappast fråga om recensioner, utan snarare annonstexter. Samtliga böcker är från Veritas förlag, som tillhör stiftet.

Här finns således mycket att utveckla. Det går inte att underskatta betydelsen av en stiftshemsida med fyllig information i dessa tider, med ett samhällsklimat där desinformationen ständigt hotar ta kommando över människornas förnuft.

Intresse för katekesen från oväntat håll

Det är många som har synpunkter på katolska kyrkans ställningstaganden. Nu senast har Barbro Westerholm - pensionerad fd generaldirektör för Socialstyrelsen och kandidat till Europaparlamentet - lyckats med bedriften att felcitera påven - det citat som vi lyckades få DN att ta tillbaka, men ändå spreds över stora delar av mediasverige. Pater Ulf Jonsson bad henne korrigera, utan att gå in på sakfrågan. Vilket resulterade i ännu en attack, denna gång på vår katekes. Hon tycker den motsäger uppmaningen att inte diskriminera homosexuella personer:

Jag skulle önska att Katolska kyrkan sa ett tydligt ja till homo-, bi- och transsexuella människors önskan att leva sina liv som de själva vill så länge ingen annan skadas. Med ett tydligt ja skulle den inte längre riskera att bli felciterad, misstolkad eller utsättas för negativa påhopp.

Men katekesen är en handledning för kristna, katolskt troende. Den riktar sig inte till alla - även om det finns mycket att hämta för alla och envar där. Att som Barbro Westerholm försöka få denna till en orsak att människor inte kan leva sina liv som de vill - även icke-katoliker? - det är ju en märklig slutsats. Visst kan alla leva sina liv som de vill. Det kan även katoliker. Men om kyrkan skulle godkänna alla livsstilar, bara de inte skadar andra, vore det detsamma som att vara likgiltig inför den sanning som uppenbarats av Gud själv. Och det är väl knappast så medmänskligt.