Dessvärre är detta inget undantag. Här får Gunnel Vallqvist i förrädiskt objektiva ordalag - delge sin mening att den påve kyrkan nu har är ett olycksfall i den Helige Andes ledning.
Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om.
skriver hon och ansluter alltså nära till vad f. kulturchefen Werkelid skrev redan innan konklaven (se tidigare inlägg).
Här framträder nu en kyrka som är allt annat än Kristi kropp, en röst i öknen. Den skrämmer människor genom att tala om sexualitet, och dess trogna betraktas som dumma får som låter sig ledas hur lätt som helst.
Nidbild av katolska kyrkans troende?
Istället är det fritänkarna som är de avundsvärda, de som går emot, tvivlar eller rent av hoppar av.
I artikeln finns ett längre citat:
”Om någon lämnar kyrkan eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll"
Man kunde tycka att en prästs uppgift är att leda själarna till himlen. Men uppenbarligen handlar det här om något annat; att leda människor till att tänka själva. Och det verkar som om denna självständiga tankeprocess inte kan föra någon annanstans än bort från vad läroämbetet undervisar genom de heliga och traditionen.
Här finns alltså ett annat läroämbete än kyrkans, som sägs vara mera pålitligt. Nämligen det som styrs av den egna uppfattningen (av kardinal Martini kallad "den inre Mästaren") - och inte låter sig kuvas av sådana futila saker som lydnad, hörsamhet, trohet, löften, offer, efterföljelse...kärlek till Herren och hans kyrka.
Vilken storhet finns i denna väg?
Inlägg
