Vatileaks kan leda till självrening

Vatikanen skakas just nu av informationssamhället förbannelse (eller frälsning för de som tjänar pengar på det) - läckor. I detta "Vatileaks" figurerar många personer och som i alla sådana här affärer ska man vara försiktig att ta de stora rubrikerna till sig som sanningar. Vi har i en artikel redogjort för de viktigaste händelserna.

I centrum har nu således plötsligt en lekman, Paolo Gabrieli, en 46-årig trebarnsfar som under sex år  tjänat påven i hans hushåll som påvlig kammarherre, varit vid påvens sida under audienserna (det var han som tog emot alla gåvor varje onsdagsaudiens till exempel) . Denne lekman skulle alltså ha fotokopierat brev från påvens kontor och delgivit en journalist, detta med anledning av att han störts av glappet mellan den officiella bilden av kyrkan, och verkligheten. Det i Sverige otänkbara har hänt, att han nu sitter häktad, inspärrad  i det extremt sällan bebodda häktet i Vatikanen, och det görs gällande att han riskerar 30 års fängelse för avslöjande av statshemligheter (Vatikanstaten har samma strafflagar som Italien). Påven sägs vara skakad, djupt chockad, och det antyds att har svårt att tro på anklagelserna mot sin trotjänare.

Men frågan är om det är så enkelt att betjänten är den skyldige. De dokument som läckt är nämligen ett mycket kräset urval, som tyder på stor kunskap om kyrkliga och politiska frågor, som knappast en person med Gabriels bakgrund skulle klara av att göra, inte ens om han bara tagit vad han hittat. En god vän till honom säger att han är en enkel, bra person, som möjligen skulle göra misstag av ren obetänksamhet. (Först hette det att allt material som beslagtagits från hans hem var ett USB-minne och ett minneskort från en digitalkamera. Men bilder från boken visar endast fotostatkopierade dokument. Efter att detta påpekats hette det att fotostatkopior i stora mängder skulle påträffats i hans garderob.) Men han kan knappast vara kapabel till detta monumentala spioneri, menar många. Till och med krypterade meddelanden från ambassader har läckt. Ambassaderna använder sällan e-post, av säkerhetsskäl så faxar man hellre.

En detalj i sammanhanget, som talar till påvens fördel,  är att påvens eget, privata, bankkonto redovisas, med nummer och allt. Där flyter hans inkomster från bokutgivningen in. Men påven lägger inte på hög, pengarna går till väl utvalda ändamål för att stödja projekt och organisationer, även renodlad välgörenhet som mat och kläder till fattiga.

Anmärkningsvärt är det också att man blott på några dagar har lyckats få fram två skyldiga, den andre är vatikanbankens direktör Ettore Gotti Tedeschi, som anklagats för läckor och för penningtvätt. 

Några av de fotostatkopior som publicerats. Observera färgskiftningarna. De flesta dokument är försedda med Statssekretariatets mottagningsstämpel, och de har kommit dit efter att först ha lästs av påven. Fotografierna visar en bil från Vatikanens polis som beskjutits

Frågan uppstår alltså, om de utpekade är hela sanningen, eller om de offrats för att dölja de verkliga dirigenterna. Det är allmänt känt att påven har många fiender, och maktspelet pågår ofta bakom hans rygg och bokstavligt talat i hans eget hus. (Här tycks man inte dra sig ens för att gå in i hans privata kontoutdrag.) Låt oss hoppas att de, som nu vill skada påven genom att få honom framstå som isolerad och utan kontroll, faller på eget grepp. 
 
Självklart behöver kurian rensas upp. Det är känt sedan decennier att det här finns många kring påven, som inte i första hand tänker på själarnas räddning, utan mera på sin egen agenda.
 
Men påven har också miljontals förbedjare och troende, som inser att påven främst behöver stöd och allra sämst tjänar man kyrkan genom att medverka till att  petriämbetet  försvagas.

Att Vatikanen är en kärna för sådana informationer är ju knappast någon nyhet. Den har världens största diplomatiska nätverk och den som bekantat sig lite med dess brokiga historia vet att personskandaler, politik och rävspel alltid förekommit. Detta vid sidan om, och separerat från, den helighet som inte är svår att också spåra i historien. Ingen av dessa futtiga skandaler kan frånta kyrkan den renhet som finns i dess budskap, i sakramenten och liturgin. Det är i heligheten som man finner de stora förebilderna, helgonen, och den ledstjärna som de, och vi alla, måste ledas av. Sanningen, Guds sanning.