Uppe igen

Vi har inte kunnat upprätthålla denna blogg med Nytt under en längre tid. Det handlar om resursbrist helt enkelt. Det har ju strömmat ut en mängd nyheter, och dessutom så jobbar redaktören i andra projekt i samarbete med EWTN, som är vår pålitliga partnerorganisation sedan några år. Men vi försöker dra igång nu med kommentarer kring vad media presenterar - från vårt land, från kyrkan och från världen i övrigt, om det akan tänkas påverka vår egen orientering -  och faktiskt existens som troende katoliker. 

Rom: Stor manifestation för bevarandet av den traditionella latinska mässan

Runt om i Rom har det idag satts upp dussintals skyltar på italienska och engelska för att försvara den traditionella latinska mässan. Följande pressmeddelande skickades ut för att förklara initiativet.

PRESSMEDDELANDE

Från och med i morse och 15 dagar framåt kommer flera dussin skyltar till förmån för den traditionella liturgin att sättas upp i närheten av Vatikanen och dess omgivningar.

En organisationskommitté, vars medlemmar deltar personligen och som kommer från olika katolska enheter (t.ex. bloggarna Messainlatino och Campari & de Maistre och föreningarna National Committee on Summorum Pontificum och St Michael the Archangel Association), har velat offentliggöra sitt djupa engagemang för den traditionella mässan i en tid då dess utplåning tycks planeras. De gör det av kärlek till påven, så att han på ett faderligt sätt kan öppna sig för att förstå de liturgiska periferier som inte längre känner sig välkomna i kyrkan, eftersom de i den traditionella liturgin finner det fulla och fullständiga uttrycket för hela den katolska tron i den traditionella liturgin.

"Det som tidigare generationer ansåg vara heligt förblir heligt och stort även för oss, och det kan inte helt plötsligt vara helt förbjudet eller till och med betraktas som skadligt" (Benedictus XVI, brev till biskoparna med anledning av offentliggörandet av det apostoliska brevet Summorum Pontificum). Den växande fientligheten mot den traditionella liturgin kan inte rättfärdigas vare sig på teologisk eller pastoral nivå. De samfund som firar liturgin enligt 1962 års romerska missal är inte rebeller mot kyrkan. Tvärtom, välsignade av en stadig ökning av antalet troende lekmän och prästvigningar, utgör de ett exempel på en orubblig uthållighet i katolsk tro och enhet, i en värld som blir alltmer okänslig för evangeliet och i ett kyrkligt sammanhang som alltmer ger efter för sönderfallande impulser.

Därför är den avvisande attityd med vilken deras egna pastorer tvingas behandla dessa gemenskaper i dag inte bara en anledning till bitter sorg, som dessa troende strävar efter att erbjuda för kyrkans rening, utan utgör också en allvarlig orättvisa. Inför denna orättvisa kräver själva kärleken att vi inte tiger: för "en olämplig tystnad gör att de som skulle ha kunnat bli undervisade hamnar i fel händer" (påven Gregorius den store, Pastorala regeln, bok II, kapitel 4).

I vår tids kyrka, där lyssnande, välkomnande och inkludering inspirerar alla pastorala åtgärder och där det finns en önskan att bygga upp kyrklig gemenskap "med en synodal metod", har denna grupp av vanliga troende, unga familjer och ivriga präster en förtröstansfull förhoppning om att deras röst inte kommer att kvävas utan att den kommer att välkomnas, lyssnas till och beaktas. De som går till den "latinska mässan" är inte andra klassens troende, och de är inte heller avvikare som måste omskolas eller en börda som man måste bli av med.

Den organiserande kommittén
(Toni Brandi, Luigi Casalini, Federico Catani, Guillaume Luyt, Simone Ortolani, Marco Sgroi)
prolibertatemissalis@gmail.com

Påven på sjukhus

Påve Franciskus är på sjukhus och alla möten och audienser är inställda. Han har en luftvägsinfektion med smärtor i bröstet. Den 29 mars meddelade Vatikanen att påven Franciskus förväntas stanna kvar på ett sjukhus i Rom i "några dagar" på grund av en luftvägsinfektion. Det hade tidigare under dagen meddelats att han befann sig på sjukhuset för tidigare planerade läkarundersökningar.

Den 23 februari meddelade Vatikanen att påven Franciskus hade en "kraftig förkylning". Påven delade ut kopior av sina tal vid två morgonmöten i stället för att som vanligt läsa dem högt. I januari berättade han själv att hans tarminfektion återkommit, men att han för sin ålder var i god hälsa. 

Reformation? Luther? Inte idag!

Så har den Evangelisk-lutherska svenska kyrkan fått ny ärkebiskop, en gedigen luthersk tjänare från Småland vid namn Martin Modéus. Installationen var fylld av vacker musik och från andra kyrkor fanns representanter från Anglikanska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland, EKD, (egentligen bara en federation av ett tjugotal samfund, däribland kalvinister), Evangelisk-lutherska kyrkan i Pakistan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Frälsningsarmén. Den katolska närvaron representerades av Katolska ekumeniska nämndens ordförande, dominikanpater Pierre-André Mauduit. 

Alla de katolska attributen fanns där: kräkla, mitra, stola, kåpa, kors, ring, stol... Men hur är det egentligen med det viktigaste, det som ska försvaras - läran, kontinuiteten, traditionen, tron? 

Många tidningar, ävenså SR, uppgav att detta är den 71:e ärkebiskopen i ordningen. Endast den pålitliga Svensk Pastoraltidskrift anger saken  korrekt: "När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige."

Ärkebiskopslängden i Uppsala domkyrka

Alla andra räknar obekymrat med ärkebiskoparna från den katolska tiden, alltså före 1531. Men till och med tavlan i själva Uppsala domkyrka gör en blankrad mellan Johannes Magnus och Laurentius Petri Nericius och ja, det görs ju ett hopp även i tiden här, mellan 1528 och 1531. Hur kunde det ske?

Jo, visserligen blev Johannes Magnus utvald till ärkebiskop 1523 och detta bekräftades av påven Clemens VII  1524. Då var Gustav Vasa redan igång med sina planer att bryta loss kyrkan i Sverige från Rom. Johannes Magnus försökte medla mellan kung och påve. Men det var dödsdömt. Det slutade med landsflykt. Tavlans slutår 1528 betydde att han blivit avsatt av kungamakten, men inte av kyrkan. Han blev till och med smord av påven Clemens VII i Rom år 1534, alltså var han då rättmätig ärkebiskop av Uppsala ärkestift. Men då hade redan Gustav Vasa tillsatt Lasse Pettersson, eller Laurentius Petri, som egentligen var maktlös gentemot kungens man, den ovigde superintendenten Georg Norman. Kyrkan var inte längre katolsk, fast det fanns mycket katolsk tro i landet.                                                                                                                                         

 
I Rom fanns även den yngre brodern, Olaus Magnus. Efter Johannes Magnus död så vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala. Fast då i exil alltså. (Precis som i Linköpings stift: Biskop Hans Brask avträdde aldrig sitt ämbete, han dog 1538 i Polen, men enligt biskopslängden var han inte biskop efter 1527.)  Resten vet vi ju: Kungamakten "kapade" den katolska kyrkan i Norden, beslagtog dess egendom, skog och mark, rev klostren och belade troende katoliker med dödsstraff. 

Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Kräkla och mitra ska det vara numera. "Påvens larver" sade man i Uppsala 1593.
Luther skakar på huvudet.

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från den katolska traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

Se även: 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Kyrkan som vill styras av staten
Apostolisk biskop eller kunglig superintendent? (maskinskriven text)

Sveriges Radio om USA och "aborträtten": Ensidigheten kan inte vara tydligare

Sveriges Radio har ett program på lördagsmorgon kl. 9.00, Konflikt, när det finns många svenskar som lyssnar till lördagsfrukosten. Denna morgon tog programmet upp abortmotståndet i USA och om att "aborträtten" som tidigare var skyddad nu har upphävts av Högsta Domstolen. 

Språkbruket är ställningstagande rakt igenom. Sålunda talas det om "abortmotståndarna" och det framgår redan de första minuterna att SR ställer sig på en sida, både ifråga om abort och politiskt, för Demokraterna. Lyssnaren har ingen chans här att bilda sig en egen uppfattning; saken har avgjorts redan. Av SR. 

Programmet inleds med ett reportage om "dom" som står utanför abortklinikerna och demonstrerar. Det hörs att det handlar om katoliker, kristna och andra som drivit ProLife rörelsen i USA. Reagan och Trump nämns också. Alla sopas sarkastiskt in under samma etikett: "antiabortrörelsen  - eller ProLife som dom kallar sig".  

Man tar fram extremister som jämför abort med ISIS-avrättningar och några individer, som pläderar för dödsstraff för de kvinnor (inte de som utför saken!) som begått abort. Sedan följer ett antal totalt overifierade skrönor i medeltida stil om våldtäkt på illegala abortkliniker och metoder i stil med den klassiska "klädgalgen" och värre saker. Allt på hörsägner. 

Att det finns stora seriösa rörelser som verkar för ett människolivs rätt att bara få leva, och detta med hjälp av kvalificerad medicinsk vetenskap, verkar redaktionen inte ens veta. Hela saken politiseras också så att allt "abortmotståndet" identifieras till Republikanerna (hälften av USA:s befolkning, eller 75 miljoner, röstade på dem). Att frågan är högst diversifierad inom den demokratiska rörelsen nämns inte med ett enda ord. 

Vad lyssnarna får är en poliskt vinklad pamflett, där hånet mot alla som ens skulle antyda att abort handlar om något icke önskvärt, ja, om en mänsklig tragik - utgör det genomgående temat. Det är som om man utgår från ett konsensus hos lyssnarna om saken, och helt enkelt bara vill förstärka det, om nu någon enstaka medborgare inte skulle ha samma syn på saken, på grund av felaktig politisk - eller religiös för all del! - uppfattning. 

Man hade hittat en enda "abortmotståndaren" (vem är inte motståndare att foster dödas, innan de får se ljuset, kan man undra) och då lyftes det fram att han "nu har svårare att svara på frågor om abort" Frågan handlade dock inte om abort i sig, där fanns ingen tvekan, utan om lagstiftningen. 

Hela programmet utgör en partsinlaga i en debatt som är livlig i USA, med stora starka grupper av medborgare, som via olika organisationer försöker begränsa abortpraxis. 

Lite statistik: Aborter i USA har sjunkit från 25 per 1000 kvinnor i fertil ålder till 14,5. I Sverige har vi 18/1000 att jämföra med t.ex. Finland (5,7/1000 och Norge (9,7/1000) och Island (14,2/1000) . Island är extremt, då man sedan 2019 kan göra abort upp till vecka 22 utan prövning. Man ändrade även i lagen att det skulle kallas þungunarrof (att avbryta en graviditet) skall i fortsättningen användas istället för fóstureyðing (abort eller bokstavligen fosterfördrivning), som anses vara ett laddat ord. Abort vid vecka 22, då har vi att göra med foster där organbildningen redan är färdig sedan månader. Men lag är inte samma sak som praktik. Det värsta är ju att sjukvården lånar sig till att  - inte rädda liv, utan utplåna liv. 

Men radioprogrammet tar överhudtaget inte upp frågan om vad saken egentligen handlar om, att en miljon redan konstituerade människoliv aldrig får se ljuset då det inte passade in i mammas planer. Detta i USA. Om året. Och nej, det är handlar knappast om våldtäkter, och det spelar ju heller ingen roll, den ofödde är oskyldig vad som än hänt. Man har till och med ett inslag från Mexico där man lyckas hitta en organisation som levererar abortpiller även till USA. Man lyckas undvika undvika att nämna att 80 % av befolkningen i Mexico är kristna, och abort utgör då en svår synd för åtminstone 78 % katoliker. "Allting löser sig med solidaritet" säger kvinnan, och man undrar: Solidaritet med vad, när mänskligt liv utplånas? 

Att radiomorgonen inleddes med högläsning ur nobelpristagaren Annie Ernaux´s självbiografiska bok, där hon detaljerat beskriver hur hon spolar ner sitt eget barn i toaletten gör saken knappast bättre. Ty även detta framhävs som stöd för legal, klinisk fosterfördrivning, gärna genom att mamma förgiftar sig själv, och därmed dödas fostret.

Regelverket för Sveriges Radio säger:

Ensidig behandling av ett ämne eller en händelse 

Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.

 

...

Programledare, reportrar och andra som kan uppfattas som företrädare för programföretaget får inte göra värderande uttalanden eller ta ställning i kontroversiella frågor. 

Så: Nej, Sveriges Radio, detta program kan under inga omständigheter sorteras in under objektivitet. Det är en politiskt färgad partsinlaga, det kan inte bli tydligare med ensidigheten än så här. Ett råd till er journalister som gjort detta program: Det finns privata poddar och lokala radiostationer, där ni kan få utrymme för era radikalpolitiska åsikter. Men i Public Service har ni inget att göra. Inget! 

Dessbättre finns det seriösa källor som EWTN Prolife, mestadels är det kvinnor här som informerar sakligt och kunnigt. I Sverige har vi det katolska Respekt, som trots väldigt små medel och liten personal samlar länkar och informerar om såväl etiska som medicinska fakta. Något som inte görs ens i skolorna idag. Och definitivt inte i Public Service.

Nobelprisen: Metoder och nytta. Men var finns idealen?

Nobelstiftelsen är en privat stiftelse som bildades år 1900 av Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist. Detta i enlighet med de prosaiska instruktionerna i Alfred Nobels testamente. Sålunda lyder det att 

kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. 

Eftersom det är en stiftelse, så har omvärlden knappast något att säga till om, inte heller om vilka man bjuder på den blygsamma tolvmiljonersmiddagen. Numera hyrs Stockholms stadshus för den. Man kunde möjligen ha synpunkter på att denna egentligen privata angelägenhet sänds i statliga TV under typ 16 timmars direktsändning. 

Vad man också bör veta är att Nobelstiftelsen inte bekostar forskning med en enda krona. Det går inte att söka medel där. Priserna tillfaller heller inga institutioner som är verksamma, utan privatpersoner, vars verk aldrig skull kunnat komma tillstånd utan att det funnits universitet bakom, med ofta stora personalgrupper. Undantaget är litteraturpriset och möjligen fredspriset.

  

Men visst är Nobelpriset och stiftelsen ändå mycket värdefullt för Sverige som ett sorts prestigefullt tecken på att vi är i framkant, kanske inte inom forskningen i sig längre, men i förmågan att bedöma den. Åtminstone när det gäller tillämpningar.

Här kan man även notera att man numera följer testamentets ordalydelse bokstavligt (nåja, under det förlupne året gäller uppenbarligen inte längre), men alltmer selektivt efter Alfred Nobels testamente.  Vi  tänker på idealet viktigaste upptäckt som numera uppenbarligen fått ge vika för gjort menskligheten den största nytta.  Således har vi under senare år sett att metoder premieras, men inte upptäckter. 2020 fick man pris för att skriva om livets kod, i år för utveckling av klickkemi. Det som inom forskningsvärlden kallas tillämpad forskning eller om man så vill, forskning med beställda resultat, får företräde för grundforskning, alltså att man försöker förstå naturen utan några som helst garantier för "nyttan" med detta. Metoderna får ersätta insikterna. 

Inom litteraturen är det knappast idealisk rigtning som premieras, mera form och stil. Att skildra en fruktansvärd abort, i bestialisk detaljrikedom, som årets pristagare gör, kan möjligen få en del att öppna ögonen. En mor dödar sitt eget barn, och spolar ner det i toaletten. Men vår omvärld ser det  snarare som en plädering för att fosterfördrivning ska kunna ske lagligt, tidigt, kliniskt, och utan att man påminns om vad det egentligen handlar om. Så långt från "idealisk riktning" man kan komma.  

Artikel borttagen: Censur?

Vi hade en ganska omfattande artikel här i början av augusti, som kommenterade det faktum att några massgravar inte hittats i Kanada och vi påpekade att  det handlade om falsk information. Ingressen löd så här: 

Kanadensiska staten som förmyndare: Ska historien upprepa sig?I efterdyningarna till påve Franciskus resa i Kanada har det framkommit en hel del märkligheter. Vi har ju redan publicerat en artikel som visar att uppgifterna om massgravar var ogrundade. EWTN sände alla påvens framträdanden, och kommentarerna gjordes av fr Raymond de Sousa  Ingen kunde vara lämpligare. Han är församlingspräst vid Sacred Heart of Mary Parish på Wolfe Island, Ontario. Men han är också flitig skribent, han  skriver ofta även i National Catholic Register och Catholic Herald. Det framkommer en hel del  anmärkningsvärda fakta om resan i hans sammanfattning: 

Nu har artikeln helt försvunnit. Den är inte inaktiverad av misstag från oss, det skulle ha registrerats. Den är helt enkelt borttagen. Av någon. Den troligaste förklaringen är att det är Blogger.com. De  skriver om sina regler:

Vilseledande innehåll

Distribuera inte innehåll som lurar, vilseleder eller förvirrar användare. Detta omfattar:Vilseledande innehåll relaterat till skadliga konspirationsteorier: innehåll som främjar eller skapar trovärdighet för åsikter som individer eller grupper systematiskt utnyttjar för att utföra handlingar som orsakar omfattande skada. Det här innehållet står i strid med omfattande bevis och har resulterat i eller uppmuntrar till våld.

---

Manipulerad media: media som har manipulerats eller förfalskats på ett sätt som vilseleder användarna och kan utgöra en stor risk för allvarliga skador.

Vilseledande innehåll kan tillåtas i en pedagogisk, nyhetsmässig, dokumentär, vetenskaplig eller konstnärlig kontext, men då är det viktigt att tillhandahålla förklarande information så att användarna förstår sammanhanget. I vissa fall kan innehållet vara så grovt att det inte får publiceras på våra plattformar oavsett sammanhang.

 

Vi vet inte vilken relation Blogger.com - som ägs av Google - har med kanadensiska staten. Och med andra stater också för all del. Artikeln pekade på att det finns en stark tendens i västvärlden att staten vill ta över rätten från föräldrarna att fostra barnen. Det låter ju som ett närmast socialistiskt, totalitärt projekt. Men det smyger sig in även i vårt eget land, att politikerna och staten anser sig  veta bäst om hur barn ska formas och vad de ska tro på. Det var detta som artikeln handlade om. Som nu är alltså spårlöst försvunnen, trots att den redan besökts av 142 personer. (Vi har ju även en artikel i Katolsk Observatör om saken. Men ingen kan censurera där! ) 

Låt oss hoppas det finns en teknisk förklaring, och inte censur.