Medierna: Evolutionsläran är som Mose lag - skriven i sten

Två inslag i våra medier borde ha medfört kraftiga dementier och korrektioner. Inte minst från vår naturvetenskapliga elit. Det handlade om ett inslag i SR:s P4 som förmedlades stort. Och som sedan refererades till i en ledare i Aftonbladet, i indignerad ton. Det påstås att skolorna undervisat att "evolution är bluff" och att  ”vetenskap inte alltid hugget i sten”. Och att detta är chockerande - och argument för att stänga de "konfessionella" skolorna? (I själva verket är det bara möjligen ägarna som är "konfessionella".)

Vad det handlade om var att kristna friskolor i Flen fått någon form av erinran från Skolinspektionen att de inte följer läroplanen gällande evolutionen. Själva texten från Skolinspektionen har ännu ej ens setts av berörde skolledare. Både inslaget från lokalradion och ledaren i Aftonbladet  uppvisar några katastrofala missförstånd. Det verkar som om den vetenskapliga metoden inte har uppfattats, inte heller vad det undervisas idag om evolutionsläran på universitet  - och grundskolor - världen över. Låt oss utreda lite: 

1. Det finns ingen enhetlig "evolutionsteori". Det finns en mängd hypoteser, som av naturen också kan motsäga varandra: Selektionism emot neutralism, ständigt små gradvisa förändringar (gradualism) eller stabiliserande urval, orsakat av slumpmässiga händelser, ibland bara genom en enda händelse? Makroevolution kontra mikroevoution? Se där hur man resonerar inom evolutionsvetenskapen.

2. Inom naturvetenskapen är det lång väg till "vedertagen sanning". Den naturvetenskapliga metoden inbegriper hypotesprövning och utvärdering av resultat - alltid öppna för omprövning. Och även om detta leder till "vedertagen sanning" så kan även den försvinna inom några år. Hur många känner idag t.ex. till flogistonteorin om ett ämne som håller materien samman, men försvinner vid förbränning eller bildar rost i järn? Den dominerade tills Lavoisier och Scheele upptäckte syret, som ju binds vid förbränning (oxider). Ska vi fortsätta lära ut Darwin oprövat och hans tal om evolutionens mystiska krafter, som väljer ut(!) och arbetar fram vad som ska leva och inte, eller vissa av hans efterföljare som tillmäter att naturen(?) besitter "evolutionära strategier"? Och ingenjörskunskaper (ateisten och DNA-upptäckaren Francis Crick)! 

3. Om läraren sade att vi inte härstammar från apor - är det helt korrekt enligt gängse naturvetenskapliga resultat! Detta är vad som hävdades på 1890-talet möjligen. Ingen seriös forskare skulle säga annat än att vi har ett gemensamt ursprung, men just detta område är mycket dynamiskt - ett enda fossilfynd kan ändra allt! 

4. Och nej - inga resultat från naturvetenskapliga studier är huggna i sten. Detta är just kärnan i den naturvetenskapliga modellen. Alla resultat måste vara falsifierbara. Vi talar ju annars om en troslära, en religion...

Det vore pinsamt om detta -  som skandaliserar en skola för att den undervisar "att evolutionsteorin inte är sann"  - får basuneras ut i vår riksradio och skrivas på en ledarsida i dagens upplysta värld. Inte minst för biologer och pedagoger. Det är ren - desinformation. 

Se även: Den nya kreationismen

Konsten att förföra med politik

Den stora nyheten just nu är splittringen inom regeringen och även tydligen Moderaterna om ett lagförslag, som innebär en sänkning av ålder för att få sitt kön omdefinierat officiellt. Det ska inte ens behövas en diagnos för att byta "juridiskt kön". 

Hela saken vittnar om en bottenlös okunskap om människans fysiologi - ja om hela däggdjursvärlden.  Könsbestämningen hör det det mest grundläggande i hela vår disposition som inte enbart biologiska varelser utan även mentala. Det handlar inte bara om någon kromosom, även om de är avgörande för genverkan. Ty gener verkar alltid i samspel med den omgivande organismen. Ifråga om könen så handlar det inte bara om gener, utan även om alla de organ som deltar i ett raffinerat samspel mellan nervsystem och hormonverkan. Här är hjärnan också medverkande - den utvecklas för att tjäna ett visst kön. Mycket i denna utveckling  som sker den första månaden är ännu okänt.

Redan tidigt i fosterstadiet utvecklas alltså de könsspecifika egenskaperna. Framförallt gäller det de funktioner som primärt bildas för att skapa könskörtlar, äggledare respektive sädesledare. Det finns inga icke-binära lösningar här; antingen bildas sädesledare eller äggledare. antingen testiklar eller äggstockar, antingen äggceller eller sädesceller. 

Däremot kan de sk sekundära könsegenskaperna variera, både medfött och inducerat. Hormonhalter, genitalias utformning, muskler, skäggväxt, bröst, klädesstil och beteende; allt detta varierar mellan individer, även inom en familj,  och beroende av ålder. Vi vet ju att man även medvetet kan signalera olika könsuttryck med klädval, makeup, sätt att tala och röra sig etc. I vårt samhälle är det helt accepterat. I katolska sammanhang också: Även om det finns en viss klädkodex i kyrkorna, så frågar ingen om vilket kön man tillhör.

Det är alltid de sekundära könsegenskaperna som manipuleras i sk könsbyten. Ty de primära kan ej ändras. 

Vilket kön är du? Bara välja.

Detta är egentligen grundläggande biologi. Man undervisades om det i åttonde klass tidigare. Men idag verkar det som om just den delen om de primära könsegenskaperna helt utelämnas. Det gäller läroböcker (se tex. denna genomgång) såväl som texter från Socialstyrelsen och styrdokument för vårdpolitiken. Och nu alltså lagstiftande organ.

Slår man upp Vårdguiden så saknas även här det viktigaste informationen om primär könsbildning. Det deklareras att kön är något individen bestämmer, ingen annan ("Hur vet jag vilket kön jag har?)"

Däremot beskrivs utförligt hur de sekundära egenskaperna kan manipuleras på olika sätt med  att skapa konstgjorda genitalier, ändra kläderna etc. Sedan följer också en detaljerad beskrivning om hur man kan få en "könsbekräftande behandling". Vilket alltså är en behandling för att man ska tro att man kan förneka det primära könet man är skapad till. Man råds att skaffa en remiss: 

För att påbörja en utredning behöver du en remiss. Den kan skrivas av en person som arbetar inom vården, till exempel på en vårdcentral, psykiatrimottagning, elevhälsa eller ungdomsmottagning. Remissen kan även skrivas av en psykoterapeut, präst eller motsvarande. Du kan ibland skicka in en egenremiss.

Observera att föräldrar inte nämns här, däremot "präst eller motsvarande". Lite längre ner nämns att vårdnadshavare måste ge tillstånd om man är under 18 år.

Nu vill vår regering alltså att åldern för att besluta om ett skenbart könsbyte ska sänkas till 16 år. 

Att de primära könsegenskaperna ej kan ändras framgår ingenstans. Över hela landet finns det "utredningsteam" med ofta oklar kompetens. Detsamma gäller de privata lobbyorganisationer som Vårdguiden länkar till längst ner på sin sida, De går till  UMO som ägs av Inera AB, ett företag som omsätter en miljard om året. Det framgår inte vilken kompetens personalen på UMO har inom medicin. Man länkar till RFSL och RFSU. Samma sak där: väldigt bristfällig kompetensbeskrivning. För att bli rådgivare på skolor om sexuella identitetsfrågor och fysiologi räcker det med en tvåveckorskurs. Ingen kompetens krävs inom naturvetenskap eller medicin. 

Vårdguiden beskriver detaljerat vad som sker när man sätter in könshormoner som behandling, ja, man kan med detta uppskjuta de naturliga processerna som sker i hela kroppen i samband med puberteten. Alla är  alla är födda med en naturlig plan för dem. Det beskrivs också hur man med kirurgi kan skapa en "vagina" och skapa en "clitoris" med hud från penis, som amputeras, liksom även testiklarna. Och hur man kan skapa en "penis" med hud från clitoris. Allt med det enda syftet att få sexuella känsloupplevelser i "det rätta könet" man nu blivit korrigerad till. 

Det finns alltså en inbjudan i Vårdguiden till hur man i vår sjukvård kan få sin kropp vanställd och förgiftad med hormonbehandling, allt för att man ska uppleva sig ha ett kön som man inte fötts med, och inte har. 

Att detta nu även ska bli en rättighet, inskriven i lag, är inget annat än att förneka vad all medicinsk vetenskap vet, och det är ganska enkelt att ta reda på. Inte minst våra medicinska institutioner och Socialstyrelsen borde ingripa här. Det handlar om att förföra generationer av ungdomar för tidsbundna ideologiskt präglade projekt som ger konsekvenser inte bara för de individer som lockas gå in i dessa processer, utan för hela samhället och dess syn på fortplantning och faktiskt rubbar det acceptansen av hur vi är skapade som däggdjur av arten Människa. 

Se även:
Könsdysfori (Respekt) 
Överläkare Sven Román: Behandlingar av könsdysfori är en epidemi
Den nya kreationismen
Naturkunskap – icke godkänt!
Normkritik marginaliserar
Oklart kön - oklar information
Politiska partier: Kön något relativt som ska avgöras av individen
Etisk härdsmälta
Missledandet som politisk metod
Att lagstifta om det omöjliga
Som man och kvinna skapade han dem (Biskopens herdabrev)

Den synodala ohörsamheten

Idag startar sista kapitlet av påve Franciskus projekt att omskapa kyrkan till att bli "synodal". Det hela startade 2021 med församlingsaftnar mm. Ledorden är gemenskap-delaktighet-mission. Inför denna sista omgång har det givits ut många texter, den senaste kallas för "Instrumentum laboris", ett 64 sidors kompendium utan struktur och tydliga författare. Detta var kanske avsikten, ty detta ska alltså vara den nya kyrkans melodi; här ska man bokstavligt talat bli indragen i en helt ny epok i den katolska kyrkan, där inget egentligen är givet på förhand.  Så här presenteras det av generalsekreteraren, kardinal Mario Grech: 

IL är inte ett dokument från den Heliga stolen, utan från hela kyrkan. Det är inte ett dokument som skrivs vid ett skrivbord. Det är ett dokument där alla är medförfattare, var och en för den roll han eller hon är kallad att spela i kyrkan, i lyhördhet för Anden. [...] Ni kommer inte att finna en teoretisk systematisk förklaring av synodalitet i texten, utan frukten av en kyrklig erfarenhet, av en resa där vi alla har lärt oss mer genom att vandra tillsammans och fråga oss själva om innebörden av denna erfarenhet. Jag kan säga att IL är en text där ingens röst saknas: den från Guds heliga folk; från pastorerna, som har säkerställt kyrklig urskiljning genom sitt deltagande; från påven, som alltid har åtföljt oss, stött oss och uppmuntrat oss att gå vidare. IL är också ett tillfälle för hela Guds folk att fortsätta den resa som har påbörjats, och ett tillfälle att involvera dem som inte har varit involverade hittills."

 

Det är få som orkar läsa denna text, Man får intrycket att den skildrar ett skeende som redan är utstakat, att kyrkan lämnat allt bakom sig och nu är en annan, en synodal kyrka utan några svar på frågor. Här lyser referenserna till kyrkofäderna och heliga  - och för all del katekeser -  med sin frånvaro. Vi ska inte vara bundna vid sådant, utan själva göra våra urskiljningar genom Anden. Men dock verkar många av dessa urskiljningar redan vara gjorda av andra än oss själva. Är vi med på resan, eller ställer vi oss utanför, genom att urskilja fel? 

Att synodens sista kapitel inleddes med en tredagarsreträtt ledd av dominikanen Timothy Radcliffe kan ses som ett resultat av dessa redan färdiga urskiljningar: Han gjorde sig känd redan på 1980-talet som förespråkare för att prästseminarierna skulle vara underbara tillflyktsorter för homosexuella män som han själv benämner gay. Och en varning till alla som eventuellt inte skulle känna sig bekväma med detta. På den vägen har det varit, i stark opposition mot inte minst påve Benedikt.

Som sagt; allt verkar redan vara utlagt, och för oss som inte alls känner igen något av vår kyrkas lära och tradition i dessa gåtfulla och synnerligen ostrukturerade textmassor, gäller det tydligen bara att inse, att vår känsla av trygghet och helighet i liturgin och läran, bara betyder att vi inte har något att bidra med här. Och inte behöver höras ens. Vår röst saknas dessutom i dokumentet.

Uppe igen

Vi har inte kunnat upprätthålla denna blogg med Nytt under en längre tid. Det handlar om resursbrist helt enkelt. Det har ju strömmat ut en mängd nyheter, och dessutom så jobbar redaktören i andra projekt i samarbete med EWTN, som är vår pålitliga partnerorganisation sedan några år. Men vi försöker dra igång nu med kommentarer kring vad media presenterar - från vårt land, från kyrkan och från världen i övrigt, om det akan tänkas påverka vår egen orientering -  och faktiskt existens som troende katoliker. 

Rom: Stor manifestation för bevarandet av den traditionella latinska mässan

Runt om i Rom har det idag satts upp dussintals skyltar på italienska och engelska för att försvara den traditionella latinska mässan. Följande pressmeddelande skickades ut för att förklara initiativet.

PRESSMEDDELANDE

Från och med i morse och 15 dagar framåt kommer flera dussin skyltar till förmån för den traditionella liturgin att sättas upp i närheten av Vatikanen och dess omgivningar.

En organisationskommitté, vars medlemmar deltar personligen och som kommer från olika katolska enheter (t.ex. bloggarna Messainlatino och Campari & de Maistre och föreningarna National Committee on Summorum Pontificum och St Michael the Archangel Association), har velat offentliggöra sitt djupa engagemang för den traditionella mässan i en tid då dess utplåning tycks planeras. De gör det av kärlek till påven, så att han på ett faderligt sätt kan öppna sig för att förstå de liturgiska periferier som inte längre känner sig välkomna i kyrkan, eftersom de i den traditionella liturgin finner det fulla och fullständiga uttrycket för hela den katolska tron i den traditionella liturgin.

"Det som tidigare generationer ansåg vara heligt förblir heligt och stort även för oss, och det kan inte helt plötsligt vara helt förbjudet eller till och med betraktas som skadligt" (Benedictus XVI, brev till biskoparna med anledning av offentliggörandet av det apostoliska brevet Summorum Pontificum). Den växande fientligheten mot den traditionella liturgin kan inte rättfärdigas vare sig på teologisk eller pastoral nivå. De samfund som firar liturgin enligt 1962 års romerska missal är inte rebeller mot kyrkan. Tvärtom, välsignade av en stadig ökning av antalet troende lekmän och prästvigningar, utgör de ett exempel på en orubblig uthållighet i katolsk tro och enhet, i en värld som blir alltmer okänslig för evangeliet och i ett kyrkligt sammanhang som alltmer ger efter för sönderfallande impulser.

Därför är den avvisande attityd med vilken deras egna pastorer tvingas behandla dessa gemenskaper i dag inte bara en anledning till bitter sorg, som dessa troende strävar efter att erbjuda för kyrkans rening, utan utgör också en allvarlig orättvisa. Inför denna orättvisa kräver själva kärleken att vi inte tiger: för "en olämplig tystnad gör att de som skulle ha kunnat bli undervisade hamnar i fel händer" (påven Gregorius den store, Pastorala regeln, bok II, kapitel 4).

I vår tids kyrka, där lyssnande, välkomnande och inkludering inspirerar alla pastorala åtgärder och där det finns en önskan att bygga upp kyrklig gemenskap "med en synodal metod", har denna grupp av vanliga troende, unga familjer och ivriga präster en förtröstansfull förhoppning om att deras röst inte kommer att kvävas utan att den kommer att välkomnas, lyssnas till och beaktas. De som går till den "latinska mässan" är inte andra klassens troende, och de är inte heller avvikare som måste omskolas eller en börda som man måste bli av med.

Den organiserande kommittén
(Toni Brandi, Luigi Casalini, Federico Catani, Guillaume Luyt, Simone Ortolani, Marco Sgroi)
prolibertatemissalis@gmail.com

Påven på sjukhus

Påve Franciskus är på sjukhus och alla möten och audienser är inställda. Han har en luftvägsinfektion med smärtor i bröstet. Den 29 mars meddelade Vatikanen att påven Franciskus förväntas stanna kvar på ett sjukhus i Rom i "några dagar" på grund av en luftvägsinfektion. Det hade tidigare under dagen meddelats att han befann sig på sjukhuset för tidigare planerade läkarundersökningar.

Den 23 februari meddelade Vatikanen att påven Franciskus hade en "kraftig förkylning". Påven delade ut kopior av sina tal vid två morgonmöten i stället för att som vanligt läsa dem högt. I januari berättade han själv att hans tarminfektion återkommit, men att han för sin ålder var i god hälsa. 

Reformation? Luther? Inte idag!

Så har den Evangelisk-lutherska svenska kyrkan fått ny ärkebiskop, en gedigen luthersk tjänare från Småland vid namn Martin Modéus. Installationen var fylld av vacker musik och från andra kyrkor fanns representanter från Anglikanska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland, EKD, (egentligen bara en federation av ett tjugotal samfund, däribland kalvinister), Evangelisk-lutherska kyrkan i Pakistan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Frälsningsarmén. Den katolska närvaron representerades av Katolska ekumeniska nämndens ordförande, dominikanpater Pierre-André Mauduit. 

Alla de katolska attributen fanns där: kräkla, mitra, stola, kåpa, kors, ring, stol... Men hur är det egentligen med det viktigaste, det som ska försvaras - läran, kontinuiteten, traditionen, tron? 

Många tidningar, ävenså SR, uppgav att detta är den 71:e ärkebiskopen i ordningen. Endast den pålitliga Svensk Pastoraltidskrift anger saken  korrekt: "När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige."

Ärkebiskopslängden i Uppsala domkyrka

Alla andra räknar obekymrat med ärkebiskoparna från den katolska tiden, alltså före 1531. Men till och med tavlan i själva Uppsala domkyrka gör en blankrad mellan Johannes Magnus och Laurentius Petri Nericius och ja, det görs ju ett hopp även i tiden här, mellan 1528 och 1531. Hur kunde det ske?

Jo, visserligen blev Johannes Magnus utvald till ärkebiskop 1523 och detta bekräftades av påven Clemens VII  1524. Då var Gustav Vasa redan igång med sina planer att bryta loss kyrkan i Sverige från Rom. Johannes Magnus försökte medla mellan kung och påve. Men det var dödsdömt. Det slutade med landsflykt. Tavlans slutår 1528 betydde att han blivit avsatt av kungamakten, men inte av kyrkan. Han blev till och med smord av påven Clemens VII i Rom år 1534, alltså var han då rättmätig ärkebiskop av Uppsala ärkestift. Men då hade redan Gustav Vasa tillsatt Lasse Pettersson, eller Laurentius Petri, som egentligen var maktlös gentemot kungens man, den ovigde superintendenten Georg Norman. Kyrkan var inte längre katolsk, fast det fanns mycket katolsk tro i landet.                                                                                                                                         

 
I Rom fanns även den yngre brodern, Olaus Magnus. Efter Johannes Magnus död så vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala. Fast då i exil alltså. (Precis som i Linköpings stift: Biskop Hans Brask avträdde aldrig sitt ämbete, han dog 1538 i Polen, men enligt biskopslängden var han inte biskop efter 1527.)  Resten vet vi ju: Kungamakten "kapade" den katolska kyrkan i Norden, beslagtog dess egendom, skog och mark, rev klostren och belade troende katoliker med dödsstraff. 

Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Kräkla och mitra ska det vara numera. "Påvens larver" sade man i Uppsala 1593.
Luther skakar på huvudet.

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från den katolska traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

Se även: 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Kyrkan som vill styras av staten
Apostolisk biskop eller kunglig superintendent? (maskinskriven text)