Varning: Desinformation!

Desinformationen antar alltmer subtila former, och våra statsstyrda medier hänger inte med. I SVT diskuterades sanningen under en timme i programmet Idévärlden. Initiativet är lovvärt, och fastän statsvetaren Åsa Wikforss hade en del viktiga påpekanden om vad som är fakta och endast ett urval, så blev man ändå chockerad över att erfarna mediegranskare som Lars Truedsson också ansluter till relativismen. Information har helt enkelt inte så mycket med sanning att göra. Utan behov. Här framstod journalistens uppgift som om den är att ge det som mottagaren kan tänkas svälja i främsta rummet. Såvida det förstås inte handlar om "populister" och "faktaimmuna" grupperingar. President Trump nämndes flera gånger, fast mest i mungipan, med ett leende.

Den från båda läger smutsiga presidentkampanjen i USA har förändrat medieklimatet radikalt. Termen "fake news" brukar tillskrivas president Trump. Men det var Hillary Clinton som först använde ordet, då om falska rykten om en "pedofilring" inom det demokratiska partiet. Man har även hänvisat till president Trumps administration för uttrycket "alternate facts", vilket oftast idag betyder en självpåtagen rätt att ljuga. Men från början handlade det om olika uppgifter, som båda var sanna. Det sades i Vita Husets första presskonferens under president Trump att hans installation var den mest välbesökta i historien. Detta motsades med foton från Obamas installation, då folkmassorna fyllde Capitol Hill, medan man visade tomma ytor vid Trumps installation. Det vara bara det att dessa foton var tagna tre timmar innan akten skulle börja, och vakterna hade just börjat släppa in folk. CNN presenterade senare högupplösta bilder från när presidenten anlänt, och där kan man se att platsen var välfylld, även kanterna. Dessutom hade presstalesmannen Sean Pencer tydligt förklarat, att han grundade sitt uttalande på uppgifter från TV-kabelbolag. Tillkom alla som sett akten streaming över sina telefoner. Det handlade då om 50 miljoner som bevittnat installationen, flera än någonsin. Det missvisande fotot från Trumps installation och uppgifterna som Pencer uttalande byggde på var verkligen alternativa beskrivningar. Men det spelar ingen roll -  om en desinformation redan rotat sig är det mycket svårt att utplåna den.

Idag har det blivit mer sofistikerat som sagt. En blogg eller tidning kan presentera en mängd uppgifter som ser relevanta ut och tilltalar ´vissa grupperingar, som sprider uppgifterna. Sedan kommer plötsligt något riktigt komprometterande i samma medium. Och man kan belasta anhängarna med just dessa saker, vilket minskar sympatierna för dem. Det som i själva verket tycktes vara en fantastisk källa var i själva verket en fälla. Det är en välkänd taktik, det användes i de forna öststaterna. Den har använts i flera presidentkampanjer, inte minst den senaste, av båda sidor.

Dessvärre har metoden nu kommit in även i vår kyrka. Ingen vill se en delad kyrka, och påven borde vara den enande faktorn, som alla kan samlas under, stödja och försvara, då vi vet att han är satt att förvalta vår heliga tro, att så att säga vara värd för den. Men istället bevittnar vi ett propagandakrig, där desinformationen flödar. Några exempel: Diskussionen kring Amor laetitia skulle väl kunna föras som en fråga om lära och pastorala tillämpningar av densamma. Istället har den urartat till ett ställningskrig, där man talar om saken som å ena sidan ett paradigmskifte, som  - anfört av påven själv - hotar hela kyrkans lära, dess tro på sakramenten, och att det öppnar för relativism i allt. Å andra sidan talas om att påven i egenskap av sin auktoritet, bestämmer allt, och måste åtlydas utan diskussion. Andra ståndpunkter betraktas som utslag av rigiditet (sic) och behöver ej beaktas då de kommer från  "påvens fiender", som framställs så osympatiskt det bara går. Man känner igen mönstret från till exempel den sk Williamsonaffären, fast det då var omvända roller så att säga.

I desinformationen kan utdelandet av en påvlig orden anföras som ett tecken på en ny trend, denna gång delades Gregoriusorden slarvigt ut till en kvinnlig abortförespråkare.  Trots att påven aldrig ens haft del i saken, tolkades detta som att påven planerar en total vindkantring i denna fråga. Men inga sådana farhågor hördes när samma orden delades ut under Johannes Paulus II:s pontifikat till Bob Hope, Rupert Murdoch, Barron Hilton och Ray Disney, knappast några förebilder för katolska tron. Men inom desinformationen kan allt användas, inte minst personuppgifter, vare sig de är falska eller ej, för att skapa en viss bild av verkligheten.

Desinformationen kommer idag dessvärre även från Vatikanen. Tidigare litade man ju till l´Osservatore Romano. Idag är detta dock en tidskrift, som sällan citeras. Sedan kunde man man för lärofrågor vända sig till Troskongregationens dokument och utlåtanden, allt från utredningar till brevsvar till enskilda, som publicerades för att reda ut missförstånd och spekulationer. Men idag kommer inte mycket från Troskongregationen. Istället får man gissa sig till vad som gäller, ofta via kanaler som det enligt rykten bara ska vara "påvens röst". Det kan handla om någon viss kardinal eller till och med en ateistisk redaktör, som La Repubblicas grundare Eugen Scalfarro, som påven haft samtal med, överraskande för till och med hans informationstjänst.  Idag nämns Vatican Insider som är en del av La Stampa, som en sådan kanal.

Just där finner vi en längre artikel om hur påven själv ser på journalistiken. Han avslutar med:

där det finns tveksamhet, låt oss bringa klarhet...där det är sensationalism, låt oss använda nykterhet...där det finns fientlighet, låt oss skapa respekt; där det finns falskhet, låt oss ta fram sanning.

Visst, just så! Men dessvärre blir det inte så väl mottaget ens från kyrkligt håll när man verkligen uppriktigt söker klarhet. Vi har i några olika fall fått erfara detta. Aldrig har det varit så svårt att bevaka Vatikanen. Ofta kommer uttalanden som man inte vet är sanna, de officiella texterna stämmer inte med vad som sägs, eller det kan handla om andra- tredjehandsuppgifter, ja, rykten, som plötsligt upphöjs till att vara Läroämbetets röst. Många olika tolkningar börjar cirkulera, och det blir ytterst svårt att avgöra vad som är i görningen.

För varje publicerad artikel riskerar man betraktas som dissident, i synnerhet om det handlar om att förmedla röster som visar oro just för splittringen inom kyrkan. Då avstår man hellre att publicera.

Två exempel: Nyligen kom nyheten om att påven ringt en spansk teolog och före detta jesuit, José-Maria Castillo,  och tackat för hans stöd, i artiklar som denna, allt förmedlat av Religión Digital, Spaniens stora katolska nyhetsplattform, som står biskopskonferensen mycket nära och har tillstånd från påven själv att förmedla hans ord. När man sedan läser om vad denne teolog skriver idag, så blir man förvirrad. Ty han vill avskaffa prästerskapet helt, detta för att släppa in kvinnorna i kyrkan, tillåta vem som helst ta emot eukaristin, han avfärdar helgonförklaringar som  "affärsidéer", och menar att ingen -allraminst kyrkan alltså -  kan tala om för någon annan vad som är rätt och fel.  Bara Gud själv. Han anser katolska kyrkan inte vara evangelisk och ger påven S. Johannes Paulus II skulden för detta. Och han vill avskaffa själva påvedömet också. Vi vet ju inte om påven verkligen ringt.  Det kan vara en information - eller en desinformation. Det är lika illa båda.

Och vad kan man tro om "nyheten" att påven ad hoc vigde ett pilotpar på ett flygplan mellan Chile och Peru, bara på grundval av deras muntliga historia? Kardinalernas nedklottrade vittnesmål uppvisas på ett rivet pappersark. Men snart framgår att saken var planerad sedan i december. Varför inte i en kyrka, vid ett altare - i sådana fall?

Sannerligen, det är inte lätt vara publicist i dessa tider av desinformation.

Är ett av Guds bud orsak till övergrepp på kvinnor?

Rubriken verkar kanske förryckt Men detta är just vad som insinueras i en artikel i katolska magasinet Signum med rubriken Nionde budet och #metoo. Författaren, Minna Salminen Karlsson,  docent i sociologi samt "jämställdhetsspecialist" vid Uppsala universitet,   pekar på ett systemfel som redan alltså i ett av de bud som Gud gav Moses:

För det första exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru”, och avsaknaden av ett motsvarande ”du skall inte ha begär till din nästas make”, det som både kvinnorna och männen fortfarande på olika sätt får lära sig: att männens sexualitet är starkare och mer okontrollerbar, att det är svårare för männen att behärska sig och att följa de normer kring sexualitet som olika religioner och samhällsstrukturer har byggt upp.

Exemplifieringen är således ett uttryck för att buden knappast kan komma från Gud, utan från människor, närmare bestämt; män.

Författaren nöjer inte med detta angrepp på det bud som enligt Moseboken "Gud skrev med sitt finger".  Hon spårar även ett sorts ägande i budet.

För det andra exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru” en djupt rotad uppfattning om män som de som agerar och äger – och kvinnorna som något som kan ägas.

Hon avslutar med att konstatera att budorden inte räcker för oss människor. Men här antyder hon inte bara detta, utan att vi faktiskt inte kan acceptera budorden som de är. Det är kampanjer i våra medier som visar evangeliet mera än Guds ord, tycks hon mena: 

#metoo-kampanjen visar på ett hittills skymt område som vi behöver ta itu med, som individer i våra dagliga sammanhang såväl som på samhällsnivå.

Men för en kristen har övergrepp på kvinnor knappast varit ett ideal, eller betraktats som en följd av deras natur, aldrig någonsin. Inte heller har tron att en man kan äga sin hustru, som en slav, funnits. Inte hos apostlarna och inte hos våra kyrkofäder och heliga. Är det inte aposteln Petrus själv, den förste påven, som skriver att män och kvinnor är jämlika arvingar till livets nåd (1 Pet 3:7)? Alla troende - oavsett kön - är Guds barn, Guds arvingar och Kristi medarvingar (Rom 8:15-17). Det var med de kristna landskapslagarna som tvångsgiftermål förbjöds och kvinnan fick arvsrätt. Har dessutom författaren helt missat Jesu tal till kvinnan vid Sykars brunn, om hennes män och att hon måste sluta synda? Hon ägdes inte av någon.

Skall nu ideologismen tillåtas angripa och förvrida innebörden i till och med de tio budorden Gud skrev själv "med sitt finger"?

Amor Laetitia: Fortsatt splittring bland biskoparna

Den påvliga exhortationen Amor laetitia (Glädjen att älska) skapar fortfarande splittring bland de katolska stiften i världen. Det handlar om helt olika tolkningar av något så centralt som två av  kyrkans heliga sakrament; äktenskapet och den heliga Eukaristin. Splittringen finns inte bara bland de troende, utan den har visat sig kanske främst bland biskoparna. Inte ens kardinalerna kan tydligt tala om hur man ska tolka några meningar om äktenskapets oupplöslighet i den påvliga skriften . Detta går inte att förtiga, när de troende själva kan se hur praxis kan vara olika från stift till stift, från församling till församling. Beroende på vilken sida man bor av en flod kan det finnas två helt olika synsätt i något så centralt som vad som menas med "i nådens tillstånd".

Inte ens bland de mest inflytelserika kardinalerna råder konsensus. Ett antal upprop har skapat rubriker, inte minst då fyra kardinaler som krävt klargöranden från påven själv. En del har tolkat detta som motstånd mot påven i största allmänhet, mot hans själva person. Med åtföljande personangrepp i sin tur på kardinalerna.  Andra menar det är en självklarhet att läran förkunnas så man kan förstå den i ljuset av skrift och tradition. Medelvägen representeras av de som menar att inget har förändrats i själva läran, vad det handlar om är ett nytt språk, som bättre lever upp till den verklighet som dagens generationer lever i, och som visar på en förståelse för att man inte alltid kan leva upp till idealen. Ingen skall känna sig utestängd på grund av sina misslyckanden, vilken man menar många gör idag genom den katekes och regler som upplevs som alltför hårt dömande. Därför kan man tänka sig i enskilda fall  ge heliga kommunionen även till de som lever i äktenskapsliknande förhållanden, fast de är bundna av ett giltigt äktenskap redan. Eller, som Amor laetitia uttrycker saken:

"Den kristna församlingens omsorg om sådana personer skall inte betraktas som en försvagning av dess tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet; snarare är en sådan omsorg ett särskilt uttryck för dess kärlek".

Nu senast har tre biskopar i Kazakstan på förra årets sista dag skrivit ett sorts öppet brev till omvärlden. De ansluter här till de "dubier" som skickats till påven själv av fyra välrenommerade kardinaler, Meisner, Brandmüller, Burke och Cafarra, i september 2016.  Troskongregationens förre prefekt, kardinal Gerhard Müller, har uttryckt tanken att påven borde skapa ett råd som ser över saken.

Men från påven finns inga klarläggande ord om saken. Endast ett brev till de argentinska biskoparnas fråga, om de tolkat saken rätt. Påven säger att

Det finns inga andra tolkningar. Och jag är säker på att detta kommer göra mycket gott.

Den argentinska tolkningen lyder:
 

Om man kommer till slutsatsen att det i vissa fall finns begränsningar som förminskar  ansvaret och skyldigheterna (se Amor Laetitia 301-302), särskilt när en person bedömer att han skulle falla in i följdfel genom att skada barnen i den nya föreningen, så öppnar Amoris Laetitia möjligheten att få tillgång till Botens och Eukaristins sakrament (se fotnoter 336 och 351). Dessa i sin tur disponerar personen för att kunna fortsätta mogna och växa med hjälp av nåden. (Övers. red.)

Denna har publicerats i kyrkans officiella arkiv, “Acta Apostolicae Sedis”. Därmed borde väl saken vara klar: "Roma locuta; causa finita est".

Men biskoparna i Kazakstan menar att situationen i praktiken innebär att kyrkan ger upp sin lära om äktenskapets oupplöslighet, vilket inte ens påven har behörighet till att ändra:

Enligt kyrkans lära bildar det sakramentala äktenskapliga förbundet en "hemmets kyrka" (se Andra Vatikankonciliets encyklika Lumen gentium , 11). Tillträdet av de "omgifta skilda" troende till heliga kommunionen, som är det högsta uttrycket för Kristi enhet, Brudgummen med sin kyrka, innebär i praktiken en form av bekräftelse eller legitimitet av äktenskapsbrott och i den meningen en form av äktenskapsbrott inom kyrkan.

Med citat från Skriften, koncilietexter, påvliga dokument och med referens till några av våra helgon så argumenterar biskoparna för sin sak och avslutar:

När vi framlägger denna offentliga bekännelse inför vårt samvete och inför Gud som kommer att döma oss, så är vi uppriktigt övertygade om att vi har gjort en tjänst av kärlek i sanning för vår kyrka och för påven, efterträdaren till den helige Petrus och ställföreträdare för Kristus på jorden.

Till skrivelsen har redan flera andra biskopar anslutit sig, däribland ärkebiskopen Luigi Negri från Ferrara-Comacchio, förre apostoliske nuntien i USA Carlo Maria Viganò och Lettlands primas emeritus, kardinal Janis Pujats (Riga, Lettland). Andreas Laun, emeritushjälpbiskop i Salzburg, är den första tysktalande biskopen som undertecknar dokumentet.

Den Nordiska Biskopskonferensen avgav i april 2017 ett uttalande som inte tar ställning i frågan (som till exempel den polska biskopskonferensen gjorde).  Man använder dock där uttrycket "frånskilda omgifta", kanske med tanke på att det ska vara enkelt förstå vad saken handlar om. Men det är också lite vårdslöst, ty detta kan tolkas -  felaktigt - som att de Nordiska biskoparna ansluter till det sekulära samhällets definition av äktenskapet som en form av personlig relation, som kan ingås upprepat, snarare än en gudomlig förening. Även Kazakstanbiskoparna använder uttrycket, men då inom citationstecken.


Sammanfattning av Amor laetita på svenska