Vid femtiden på lördagen exploderar en bil i korsningen Drottninggatan- Olof Palmes gata i Stockholm. Bilen börjar brinna och det följer flera explosioner. Tio minuter senare hörs ännu en detonation, nu från en sidogata till Drottninggatan som leder ner mot Centralstation. En man hittas blödande och döende på gatan, uppenbarligen har hans buk slitits sönder.
Allt detta bevittnas av tusentals människor ute i julhandeln. Mobilkameror dokumenterar det mesta. Det dröjer inte länge förrän nyheten är ute. De fåtal kommunikéer som skickas ut från polisen i medierna tillbakavisar både terror och samband mellan explosionerna, det talas istället om "en bil lastad med fyrverkeripjäser" och "ett dödsfall utan samband med bilbranden". En kvällstidning söker Länspolismästaren men man menar att hon "inte ska störas så sent på kvällen av operativa frågor".
Men på nätet är snart spekulationerna igång. Efter en timme eller så är bilnumret publicerat, och ägaren till bilen, en man från Tranås, som visar sig i jordansk miljö. Ett vittne som såg mannen på gatan känner igen hans ansikte från bilägarens Facebook. TT har redan publicerat ett hotbrev. På Flashback följer över 30 000 svenskar de täta rapporter, spekulationer och mer eller mindre seriösa politiska uttalanden som snart uppgår till ett tusental.
Men på SVT råder nyhetstystnad. Vid åttatiden börjar nyheten spridas över världen. BBC och Sky News har "breaking news", CNN har en "developing story" och det arabiska Al Jazeera sänder redan reportage från Stockholms gator. Trots att TT redan publicerat det tydliga hotbrev de fått tio minuter innan explosionen, så bryter varken radio eller TV sändningarna. Vid 23-tiden blixtrar det fram att ett extra Rapport ska sändas klockan 23.45. Men det utgår i sista stund. Några lyckas hitta att SVT24 ska sända nyheter vid midnatt. Problemet är bara att många bredbandsbolag saknar just den kanalen i utbudet.
Men sedan timmar är terrordådet redan förstasidesstoff, på kvällstidningarnas webbsidor, bäst rapportering får man från norska och danska tidningar, Der Spiegel, El Pais, Times...Snart vet man mera om bombningarna i London och Paris och Dubai än i Stockholm. Det verkar som om alla är upplysta om Sveriges första självmordsattack från en jihadist - utom Public Service-bolaget Sveriges Radio TV. Strax före tio på kv'llen kommer sammanställningar på webbsidorna hos DN och SvD - då har redan till exempel norska tidningar haft intensiv on-linebevakning. Enligt SvD har mannen identifierats som irakier med starka antipatier gentemot stridande utländska förband i Irak. På hans Facebook-sida citeras mest böner ur Koranen, och det finns redan på kvällen hyllningssidor till hans "martyrium".
Till och med Sveriges utrikesminister Carl Bildt skickar ut ett "Twittermeddelande" om ett "högst oroande försök till terrorattack". Men i statsägda media - intet. När Flashback mfl fora redan har mängder av fakta, så finns inte ett ord på krismyndighetens hemsida krisinformation.se, den som upprättades som en följd av tsunamikatastrofen.
Så - stockholmarna fortsatte att julhandla och trängas med sina barn på adventsmarknaderna, i fullständig okunskap att allmänheten just attackerats mitt i Stockholm med en bil full av gasoltuber, och en vandrande bomb bestående av sex rörbomber, och en ryggsäck full med spik, uppenbarligen med syfte att döda "kvinnor och barn".
Först påföljande dag meddelar polisen det som nätanvändarna redan vetat en timme efter dådet, och nyhetsmedia världen över redan meddelat; att det handlade om ett terrordåd.
Man ska inte drabbas av panik. Men samtidigt är det ju en medborgerlig rättighet att invånarna blir informerade om vad som händer på gator och torg och vilka hot som riktas mot landets folk. Varifrån kommer den uppenbara tveksamheten och fumligheten i detta fall? Det får framtiden utvisa.
2010-12-12
2010-12-01
Wikileaks inte nödvändigt i Sverige
En läsare uppmärksammade oss på att vår handelsminister Ewa Björling, utöver sin funktion i regeringen, tydligen tagit på sig ett missionerande uppdrag i den "sexuella hälsans" tecken också. I en artikel i Svenska Dagbladet från april 2009 så relateras om hennes samtal med det katolska Maltas premiärminister, som handlade om något så fjärran bilaterala handelsfrågor som kondomer och AIDS. Här berättar hon också stolt att hon alltid har kondomer med sig på sina resor, som hon delar ut även till katolska präster. Helt klart har hon här ett eget litet ideologiskt privatprojekt, som hon gärna läcker ut om utan att behöva anstränga Wikileaks redan så belastade servrar:
En märklig diplomati må man säga. Vi föreslår nu att Den Heliga Stolens alla ambassadörer, de Apostoliska nuntierna, alltid kunde bära med sig små paket med en Rosenkrans och Humanae vitae i engelsk översättning i sin portfölj, och dela ut till varje regeringstjänsteman de möter - i synnerhet om dessa kommer från det "upplysta" Sverige, som - med råge - toppar den föga hedrande abortstatistiken i Europa.
På sin blogg visar frihandelsministern också att hon - liksom många andra - inte har en aning om hur katolska kyrkan fungerar:
Några besked om kursändringar från påvar ges inte via privatsamtal, och som vi tidigare uppmärksammat, så innehåller samtalen med påven inte denna för många så viktiga sanktionering av en praxis som vem som helst ändå kan tillämpa. Som smittskyddsexpert borde Ewa Björling också veta att det bara finns en säkert metod mot hiv-spridning, och det är att leva efter kyrkans sedan tusentals år rekommenderade normer när det gäller sexuell samvaro.
Vår kyrka tycks stå inför en enorm pedagogisk utmaning när det gäller att förklara dess lära, vad den grundas på och vilka möjligheter det finns att göra ändringar i de rekommendationer som kyrkan gör till sina troende och till själasörjarna. Ett minimum av kunskap borde man dock förvänta sig från personer i maktpositioner - inte minst då ministrar och diplomater.
–När jag blev handelsminister funderade jag över hur jag kunde förena de två frågorna. När jag reser i Afrika har jag alltid med mig kondomer i väskan, som jag delar ut till katolska präster. De blir ofta arga och provocerade. Men jag kommer att fortsätta.
En märklig diplomati må man säga. Vi föreslår nu att Den Heliga Stolens alla ambassadörer, de Apostoliska nuntierna, alltid kunde bära med sig små paket med en Rosenkrans och Humanae vitae i engelsk översättning i sin portfölj, och dela ut till varje regeringstjänsteman de möter - i synnerhet om dessa kommer från det "upplysta" Sverige, som - med råge - toppar den föga hedrande abortstatistiken i Europa.
På sin blogg visar frihandelsministern också att hon - liksom många andra - inte har en aning om hur katolska kyrkan fungerar:
Äntligen! Inte en sekund för tidigt att påven inser hur viktiga kondomer är för att skydda liv. I lördags kom det efterlängtade beskedet om att han nu halvvänder i frågan. Det är inte minst väldigt viktigt i flera afrikanska länder med stor HIV-smitta.
Några besked om kursändringar från påvar ges inte via privatsamtal, och som vi tidigare uppmärksammat, så innehåller samtalen med påven inte denna för många så viktiga sanktionering av en praxis som vem som helst ändå kan tillämpa. Som smittskyddsexpert borde Ewa Björling också veta att det bara finns en säkert metod mot hiv-spridning, och det är att leva efter kyrkans sedan tusentals år rekommenderade normer när det gäller sexuell samvaro.
Vår kyrka tycks stå inför en enorm pedagogisk utmaning när det gäller att förklara dess lära, vad den grundas på och vilka möjligheter det finns att göra ändringar i de rekommendationer som kyrkan gör till sina troende och till själasörjarna. Ett minimum av kunskap borde man dock förvänta sig från personer i maktpositioner - inte minst då ministrar och diplomater.
2010-11-22
Alla lyssnar till påven - ibland
Intresset för katolsk moralteologi tycks vara omättligt. Nu tas det upp på tidningarnas löpsedlar, i Text-TV och radionyheterna, att påven uttryckt en "försiktigt liberalare inställning" till kondomanvändning för att begränsa spridningen av AIDS. Detta skulle nu vara början till en vindkantring gällande hela det sexuella området, menar en del.
Men den katolska kyrkan och påven, varken denne eller tidigare, har någonsin rekommenderat preventivmedel som en lösning på mänskliga problem, inte heller har man uppmanat till något beteende som skulle leda till spridning av sjukdomar. Istället har det alltid betonats att det är genom att följa den naturliga ordning, som vi så vist blivit anvisade genom naturen själv, och som lyckats föra vårt släkte vidare under årtusendena, som är det enda säkra sättet att förhindra spridning av AIDS och även andra sjukdomar.
Människan har ett uppdrag, och detta är inte att njuta av livet för sin egen skull, utan att leva efter de regler som Gud givit henne genom naturen själv. Om sexuell praktik frikopplas från själva målet med sexualiteten så kan det leda till förvirring, söndring, sjukdom och död. Det var denna utgångspunkt som påven Paulus VI hade när han skrev encyklikan Humanae Vitae, som idag betraktas som närmast profetisk.
Men nu menar man att det istället är "påvens kondomförbud" som sprider AIDS. I SvD uttrycker hälsominister Ewa Björling att
Det är märkligt att den moderna världen så oerhört fokuserar på det sexuella, och noterar varje lite viskning från kyrkans håll, medan den föga bryr sig om att samma kyrka även förkunnar tron på en Gud som sände en människa till jorden, som var Gud, "icke skapad", som dog som en dödsdömd brottsling och uppstod ifrån döden igen för att visa på sin gudomlighet och få människan att förstå vem Gud är och vem människan är. Detta borde väl väcka sensationsrubriker dagligen.
Men nu handlade det alltså om några ord från från påven i en intervjusituation, en rekommendation till manliga prostituerade katoliker som smittats med en dödlig sjukdom. Vi avvaktar nu att några av påvens ord som kunde beröra betydligt flera, och inspirera till en reflekterande och ansvarstagande livsstil, även de ska nå nyhetsflödet.
Men den katolska kyrkan och påven, varken denne eller tidigare, har någonsin rekommenderat preventivmedel som en lösning på mänskliga problem, inte heller har man uppmanat till något beteende som skulle leda till spridning av sjukdomar. Istället har det alltid betonats att det är genom att följa den naturliga ordning, som vi så vist blivit anvisade genom naturen själv, och som lyckats föra vårt släkte vidare under årtusendena, som är det enda säkra sättet att förhindra spridning av AIDS och även andra sjukdomar.
Människan har ett uppdrag, och detta är inte att njuta av livet för sin egen skull, utan att leva efter de regler som Gud givit henne genom naturen själv. Om sexuell praktik frikopplas från själva målet med sexualiteten så kan det leda till förvirring, söndring, sjukdom och död. Det var denna utgångspunkt som påven Paulus VI hade när han skrev encyklikan Humanae Vitae, som idag betraktas som närmast profetisk.
Men nu menar man att det istället är "påvens kondomförbud" som sprider AIDS. I SvD uttrycker hälsominister Ewa Björling att
det är klokt om katolska kyrkan förstått att kondomer räddar livDet är inte kyrkans uppgift att vara ett globalt smittskyddsinstitut. Däremot att vägleda sina troende genom livet så att det på bästa möjliga sätt harmonierar med vad vi kommit till kännedom om, genom historien, genom observationer, tankar, vetenskap och sist men inte minst uppenbarad sanning.
Det är märkligt att den moderna världen så oerhört fokuserar på det sexuella, och noterar varje lite viskning från kyrkans håll, medan den föga bryr sig om att samma kyrka även förkunnar tron på en Gud som sände en människa till jorden, som var Gud, "icke skapad", som dog som en dödsdömd brottsling och uppstod ifrån döden igen för att visa på sin gudomlighet och få människan att förstå vem Gud är och vem människan är. Detta borde väl väcka sensationsrubriker dagligen.
Men nu handlade det alltså om några ord från från påven i en intervjusituation, en rekommendation till manliga prostituerade katoliker som smittats med en dödlig sjukdom. Vi avvaktar nu att några av påvens ord som kunde beröra betydligt flera, och inspirera till en reflekterande och ansvarstagande livsstil, även de ska nå nyhetsflödet.
2010-11-15
Kyrkkaffe i ny tappning
Det var ännu inte så länge sedan gemene man i vårt land fick lära sig att en kyrka är Guds hus. Där skall man vara tyst och lugn och där ska andakt och bön råda.
Numera är kyrkor tillhörande landets majoritetssamfund dock som vilka andra lokaler som helst. Det spelar ingen roll om det så är domkyrkan i ärkestiftet, eller den kyrka där landets skyddspatron, helige Erik, var i sin sista mässa. I domkyrkan kan man ha konstutställningar, konferenser eller workshops med
pensionärsföreningar. Trefaldighetskyrkan invid Uppsala domkyrka har tagit ordet kyrkkaffe mycket bokstavligt: Man har helt enkelt förlagt kyrkkaffet inne i själva kyrkan, i det medeltida sidokapellet där frälsningsmysteriet förkunnas i de mest fantastiska - men helt ignorerade - valvmålningar från den tid, då ännu kyrkan var ett bönens och mässoffrets plats. Ett konsakrerat sakramentshus.
Att installera epitafier över adelsmän, bryta upp fönster och kalka över målningar, som man gjorde i kyrkorna under 1700-talet, var redan det ett helgerån. Att använda kyrkan till utställningar, dagisaktiviteter och kafé går dock ännu ett steg. Guds hus är invaderat och ockuperat av människan för hennes timliga behov.
Helige Erik, bed för oss!
Numera är kyrkor tillhörande landets majoritetssamfund dock som vilka andra lokaler som helst. Det spelar ingen roll om det så är domkyrkan i ärkestiftet, eller den kyrka där landets skyddspatron, helige Erik, var i sin sista mässa. I domkyrkan kan man ha konstutställningar, konferenser eller workshops med
pensionärsföreningar. Trefaldighetskyrkan invid Uppsala domkyrka har tagit ordet kyrkkaffe mycket bokstavligt: Man har helt enkelt förlagt kyrkkaffet inne i själva kyrkan, i det medeltida sidokapellet där frälsningsmysteriet förkunnas i de mest fantastiska - men helt ignorerade - valvmålningar från den tid, då ännu kyrkan var ett bönens och mässoffrets plats. Ett konsakrerat sakramentshus.Att installera epitafier över adelsmän, bryta upp fönster och kalka över målningar, som man gjorde i kyrkorna under 1700-talet, var redan det ett helgerån. Att använda kyrkan till utställningar, dagisaktiviteter och kafé går dock ännu ett steg. Guds hus är invaderat och ockuperat av människan för hennes timliga behov.
Helige Erik, bed för oss!
Sverige: De tysta medierna och den maktlösa makten
Igår demonstrerade kristna irakier för att uppmärksamma det svenska samhället på att de attackeras i sina kyrkor och hem. Trots detta skickas de nu tillbaka till ett samhälle där de ingenstans verkar trygga. Kyrkan de besöker kan bli deras grav samma dag, grannen kan vara deras framtida baneman.
Men från svenskt håll råder tystnad. Inte en rad i svenska tidningar, trots att demonstrationen samlade över 4000 personer - och detta i Kungsträdgården i centrala Stockholm. Endast de kristna tidningarna har uppmärksammat massakern i Bagdad och de kristna irakiernas situation. I radion hade Cecilia Uddén ett minutlångt inslag häromdagen, kanske det första bland alla hennes hundratals rapporter och reportage, som tog upp den etniska rensning av kristna, som pågår i hela Mellanöstern sedan decennier. UD:s nyhetsbrev "för den vetgirige" har inget om händelserna, och ambassadören i Bagdad, Carl Magnus Nesser, talar bara om "absurda terrordåd" och "minoriteter" i sin käcka blogg.
Integrationsminister Billström menar sig inte kunna styra över sin egen myndighet, och myndigheten kan inte heller göra något så länge den inte har ett domstolsutslag som förklarar att Irak befinner sig i inbördeskrig. Men ingen frågar ju heller någon domstol om detta, så... Makten säger den är maktlös alltså. En pinsam bekännelse.
Men de som får lida är irakierna som skickas hem till slaktbänken - med skattebetalt flyg.
Men från svenskt håll råder tystnad. Inte en rad i svenska tidningar, trots att demonstrationen samlade över 4000 personer - och detta i Kungsträdgården i centrala Stockholm. Endast de kristna tidningarna har uppmärksammat massakern i Bagdad och de kristna irakiernas situation. I radion hade Cecilia Uddén ett minutlångt inslag häromdagen, kanske det första bland alla hennes hundratals rapporter och reportage, som tog upp den etniska rensning av kristna, som pågår i hela Mellanöstern sedan decennier. UD:s nyhetsbrev "för den vetgirige" har inget om händelserna, och ambassadören i Bagdad, Carl Magnus Nesser, talar bara om "absurda terrordåd" och "minoriteter" i sin käcka blogg.
Integrationsminister Billström menar sig inte kunna styra över sin egen myndighet, och myndigheten kan inte heller göra något så länge den inte har ett domstolsutslag som förklarar att Irak befinner sig i inbördeskrig. Men ingen frågar ju heller någon domstol om detta, så... Makten säger den är maktlös alltså. En pinsam bekännelse.
Men de som får lida är irakierna som skickas hem till slaktbänken - med skattebetalt flyg.
2010-11-05
Iraks kristna inte på UD:s bord
Samtidigt som det nu kommer ögonvittnesskildringar från massakern i den syrisk-katolska katedralen i Bagdad mitt under pågående söndagsmässa, noterar vi att UD inte ens finner saken värd att notera - varken på sin blogg eller Twitter. Och utrikesminister Carl Bildt finner heller inte saken värd att nämna på sin egen blogg. Oväder i Thailand däremot får sin plats. Ambassaden har inte heller reagerat på epostbrev, där vi efterlyser en korrigering av den med tanke på omständigheterna ganska fantastiska UD-analysen, att detta bara handlade om ett bankrån som gått lite snett. Med tanke på det stora antal irakier som finns i vårt land är detta mer än anmärkningsvärt att UD tror att någon ska ha förtroende för denna myndighet i fortsättningen, om man inte kan prestera bättre kommunikéer än dessa rökridåer. Ambassaden i Bagdad förlitade sig på radionyheter. Men ett telefonsamtal till någon med direktkontakter i församlingen, till exempel svensktalande fader Adris Hanna, hade givit annan information än Iraks nationella radio. Den "börs" som påstods vara målet för attacken, är bara ett vanligt kontor. Där förvarades inga pengar. Och det var terroristerna som attackerade hela tiden, de hade aldrig anledning att ta sin tillflykt till kyrkan.
Ett upprop cirkulerar nu för att kristna irakier ska få stanna i Sverige. Sedan ett vägledande beslut 2007 har myndigheterna haft avsikten att utvisa 5000 irakier till Bagdadområdet - de flesta av dessa kristna. Man betraktar - till skillnad från samtliga muslimska våldsaktivister - de kristna i Irak inte som en grupp, utan behandlar dem som enskilda livsöden enbart.
De kristnas situation i Irak, ja i hela Mellanöstern, är överhuvudtaget något som våra myndigheter och medier tycks fullständigt ignorera. Hur många lördagar har vi inte i radions program "Konflikt" hört skildringar från Palestinakonflikten, från Egypten och Pakistan...men de kristnas situation nämns knappast. I fallet Irak talar man bara om "minoriteter".
Samtidigt planeras tydligen i Nacka för en kombinerad byggnad, där en katolsk kyrka ska dela ingång med en moské. Utan att måla upp framtida motsättningar, kan man ju undra hur irakiska kristna ska känna om de tvingas gå in där efter dessa erfarenheter. Det tyder på en viss aningslöshet att planera något sådant, när dessa blodiga attentat mot kristna uppenbarligen har övervägande religiösa orsaker. Och grunden för denna blåögdhet är naturligtvis den bristfälliga rapporteringen.
Ett upprop cirkulerar nu för att kristna irakier ska få stanna i Sverige. Sedan ett vägledande beslut 2007 har myndigheterna haft avsikten att utvisa 5000 irakier till Bagdadområdet - de flesta av dessa kristna. Man betraktar - till skillnad från samtliga muslimska våldsaktivister - de kristna i Irak inte som en grupp, utan behandlar dem som enskilda livsöden enbart.
De kristnas situation i Irak, ja i hela Mellanöstern, är överhuvudtaget något som våra myndigheter och medier tycks fullständigt ignorera. Hur många lördagar har vi inte i radions program "Konflikt" hört skildringar från Palestinakonflikten, från Egypten och Pakistan...men de kristnas situation nämns knappast. I fallet Irak talar man bara om "minoriteter".
Samtidigt planeras tydligen i Nacka för en kombinerad byggnad, där en katolsk kyrka ska dela ingång med en moské. Utan att måla upp framtida motsättningar, kan man ju undra hur irakiska kristna ska känna om de tvingas gå in där efter dessa erfarenheter. Det tyder på en viss aningslöshet att planera något sådant, när dessa blodiga attentat mot kristna uppenbarligen har övervägande religiösa orsaker. Och grunden för denna blåögdhet är naturligtvis den bristfälliga rapporteringen.
2010-11-01
Vilken värld lever UD i?
Åter en av dessa rapporter från Bagdad om meningslös död, om lidande, söndertrasade kroppar och förstörda liv, decimerade familjer, föräldralösa barn.... Denna gång har den syrisk-katolska katedralen sprängts med präster och gudstjänstbesökare, detta inför själva Alla helgons dag. 58 döda, 27 skadade, de flesta när terroristerna utlöste sina bombvästar.
Direkt efter ockupationen av kyrkan, som skedde mitt under söndagsmässan, så restes krav på frigivningar av terrorister, detta från Al Qaida.
Morgon med P1 får tag på en Elisabeth Hellsten, ställföreträdande chef vid Svenska ambassaden i Bagdad, och enligt henne handlade det "bara" om ett misslyckat rån av ett växelkontor i kvarteret intill. Hon har hört i irakiska nyhetsmedia att gärningsmännen sökte skydd i kyrkan, att det blev just så var "en slump" och man
Men man rånar väl inte ett växlingskontor med avsikten att spränga sig själv i luften. Man behöver inte tretton tungt beväpnade krigare för att utföra ett väpnat rån på ett växlingskontor. Och man begär inte islamistiska terrorister fria om det handlar om ett bankrån. Man blåser heller inte ut huvudet på en katolsk präst mitt under pågående mässa och man kastar inte handgranater mot oskyldiga kristna utan minsta hot.
I själva verket var kyrkan bevakad av säkerhetsvakter och bankrånet var bara en avledande manöver. Syftet var att spränga kristna i luften. Omedelbart efter dramat sände "Den islamiska staten Irak" ut följande kommuniké:
Om svenska UD tar så lätt på förföljelserna av de kristna i Irak, så väcker det onekligen en viss oro. Finns det en ordentlig bakgrundskunskap? Och - borde inte en ambassad vara lite mera informerad än en vanlig svensk vid sin TV-apparat?
Direkt efter ockupationen av kyrkan, som skedde mitt under söndagsmässan, så restes krav på frigivningar av terrorister, detta från Al Qaida.
Morgon med P1 får tag på en Elisabeth Hellsten, ställföreträdande chef vid Svenska ambassaden i Bagdad, och enligt henne handlade det "bara" om ett misslyckat rån av ett växelkontor i kvarteret intill. Hon har hört i irakiska nyhetsmedia att gärningsmännen sökte skydd i kyrkan, att det blev just så var "en slump" och man
behöver inte se det som en attack mot de kristna---ingenting pekar på att detta hänger ihop med regeringssituationenAtt det nu dödas "bara" två-trehundra oskyldiga liv varje månad är för henne en förbättring. Det enda hon märkt av attacken är att personalen inte kommit i tid till ambassaden.
Men man rånar väl inte ett växlingskontor med avsikten att spränga sig själv i luften. Man behöver inte tretton tungt beväpnade krigare för att utföra ett väpnat rån på ett växlingskontor. Och man begär inte islamistiska terrorister fria om det handlar om ett bankrån. Man blåser heller inte ut huvudet på en katolsk präst mitt under pågående mässa och man kastar inte handgranater mot oskyldiga kristna utan minsta hot.
I själva verket var kyrkan bevakad av säkerhetsvakter och bankrånet var bara en avledande manöver. Syftet var att spränga kristna i luften. Omedelbart efter dramat sände "Den islamiska staten Irak" ut följande kommuniké:
"Våra Mujahediner (krigare) anföll ett av de smutsiga polyteistiska nästena, som sedan länge har använts som högkvarter för krig mot Islam och de hade av Guds nåd och Hans Ära möjlighet att fånga de som var samlade där och de tog full kontroll över alla utgångar".
Om svenska UD tar så lätt på förföljelserna av de kristna i Irak, så väcker det onekligen en viss oro. Finns det en ordentlig bakgrundskunskap? Och - borde inte en ambassad vara lite mera informerad än en vanlig svensk vid sin TV-apparat?
2010-10-23
Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning
Apropå RFSU så kan vi inte undgå att förundras över namnet på denna märkliga stiftelse och affärsdrivande bolag. Ty den som söker sexuell upplysning där lär bli besviken.
Den första sexualupplysningen man får är väl när föräldrarna (i bästa fall de) berättar hur barn blir till. Men just denna upplysning lyser med sin frånvaro hos RFSU. Man kan på RFSU:s hemsida läsa om i stort sett allt som människan kan göra med sin egen eller med andras kroppar, vad man kan lära barn att göra, vad de ska kalla könsdelarna för, vilka olika sexuella preferenser det finns, frågespalter, kommentarer, artiklar, tidskrifter... sida upp och ner handlar det om "sex".
Men ingenstans får man svar på frågan: Hur går det till att få barn? Vad innebär det att bilda familj, att föda och uppfostra nya individer? Inte ett ord tar upp sexualitetens yttersta mål, själva den biologiska och även djupt mänskliga meningen med dessa kroppsfunktioner: Fortplantningen, variationen. Att överleva, att föra släktet vidare. Och naturligtvis: Att älska livet i dess fullhet, just i detta sammanhang av mänsklig fortlevnad. Det är detta som "sexuell upplysning" borde handla om. Men istället tycks den sexuella upplysningen bestå i hur man undviker sexualitetens måluppfyllelse, genom preventivmedel och abort.
Men då förlorar ju också den sexuella akten sin mening - den sannskyldiga sexualiteten. Människan stympar sig, gör sig till eunuck, hon säljer ut sin kropp för ett ögonblicks njutning och förvandlar de blommande trädgårdarna till en öken och kastar frukterna på elden.
Den första sexualupplysningen man får är väl när föräldrarna (i bästa fall de) berättar hur barn blir till. Men just denna upplysning lyser med sin frånvaro hos RFSU. Man kan på RFSU:s hemsida läsa om i stort sett allt som människan kan göra med sin egen eller med andras kroppar, vad man kan lära barn att göra, vad de ska kalla könsdelarna för, vilka olika sexuella preferenser det finns, frågespalter, kommentarer, artiklar, tidskrifter... sida upp och ner handlar det om "sex".
Men ingenstans får man svar på frågan: Hur går det till att få barn? Vad innebär det att bilda familj, att föda och uppfostra nya individer? Inte ett ord tar upp sexualitetens yttersta mål, själva den biologiska och även djupt mänskliga meningen med dessa kroppsfunktioner: Fortplantningen, variationen. Att överleva, att föra släktet vidare. Och naturligtvis: Att älska livet i dess fullhet, just i detta sammanhang av mänsklig fortlevnad. Det är detta som "sexuell upplysning" borde handla om. Men istället tycks den sexuella upplysningen bestå i hur man undviker sexualitetens måluppfyllelse, genom preventivmedel och abort.
Men då förlorar ju också den sexuella akten sin mening - den sannskyldiga sexualiteten. Människan stympar sig, gör sig till eunuck, hon säljer ut sin kropp för ett ögonblicks njutning och förvandlar de blommande trädgårdarna till en öken och kastar frukterna på elden.
Segregering eller samvetstvång
Tre kvinnor, Anna-Karin Englund, förbundsordförande Vårdförbundet, Kristina Gemzell Danielsson,professor och överläkare i obstetrik och gynekologi och Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU skriver i SvD Brännpunkt om sin oro över att läkarnas rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras samvete och tro skall garanteras. Detta har nämligen Europarådet kraftfullt rekommenderat utifrån den självklara mänskliga rätten till samvetsfrihet. Men artikelförfattarna tycker att
Och man talar om
och man vill att vår förträffliga abortlag, som författades utifrån de medicinska kunskaper som fanns 1973 (eller var det 1473 kanske?) till engelska och polska.
I denna fråga råder tydligen ingen respekt för mångkultur i vårt land.
Vi vet inte om författarna tänk igenom konsekvenserna av att ta bort denna rättighet från vårdpersonalen. Detta skulle innebära att man inte kan anställa någon läkare eller sjuksköterska som praktiserar islam, judisk eller kristen tro, främst då katoliker och pingstvänner. De skulle uteslutas enligt välbeprövade metoder från Hitlers Tyskland, i de forna socialiststaterna; i Kina, Nordkorea, Kuba och i diverse diktaturer. Detta skulle väl då kanske ske redan i utbildningsfasen, varför inte redan vid intagningarna till vård- och läkarutbildningar?
Det finns naturligtvis en lösning. Vi får bygga upp privata sjukhus, låta personalen utbildas utomlands. Och naturligtvis kan dessa sjukhus inte erbjuda de tjänster som inte syftar till vård av sjukdomar och skador, utan har helt andra målsättningar; abort, eutanasi, IVF, sterilisering är exempel på sådana extraordinära tjänster som alltfler sjukhus inom EU nu erbjuder.
Är det verkligen ett sådant samhälle som artikelförfattarna vill ha - en segregerad värld från födelse till död, ända in på sjukbädden?
Resolutionen är inte bindande och har inte direkt bäring på svensk vård.
Och man talar om
den svenska synen på kvinnors rättigheter
och man vill att vår förträffliga abortlag, som författades utifrån de medicinska kunskaper som fanns 1973 (eller var det 1473 kanske?) till engelska och polska.
I denna fråga råder tydligen ingen respekt för mångkultur i vårt land.
Vi vet inte om författarna tänk igenom konsekvenserna av att ta bort denna rättighet från vårdpersonalen. Detta skulle innebära att man inte kan anställa någon läkare eller sjuksköterska som praktiserar islam, judisk eller kristen tro, främst då katoliker och pingstvänner. De skulle uteslutas enligt välbeprövade metoder från Hitlers Tyskland, i de forna socialiststaterna; i Kina, Nordkorea, Kuba och i diverse diktaturer. Detta skulle väl då kanske ske redan i utbildningsfasen, varför inte redan vid intagningarna till vård- och läkarutbildningar?
Det finns naturligtvis en lösning. Vi får bygga upp privata sjukhus, låta personalen utbildas utomlands. Och naturligtvis kan dessa sjukhus inte erbjuda de tjänster som inte syftar till vård av sjukdomar och skador, utan har helt andra målsättningar; abort, eutanasi, IVF, sterilisering är exempel på sådana extraordinära tjänster som alltfler sjukhus inom EU nu erbjuder.
Är det verkligen ett sådant samhälle som artikelförfattarna vill ha - en segregerad värld från födelse till död, ända in på sjukbädden?
2010-10-13
Är livet en privatsak?
De gripande bilderna av gruvarbetare som besegrat döden rullar fram över världen, och man kan inte göra annat än dela tacksamheten för livet med dessa män och deras släktingar - och en hel värld.
Men det finns andra bilder också. Häromdagen dök det upp en ny tråd på det i vissa radikalliberala kretsar populära forumet Flashback. Klockan 11.51 skriver någon:
Han ger några korta detaljer. Att han ska sätta på en kamera. Första kommentaren lyder:
Några avråder, andra kommer med praktiska råd. Klockan 13.06 skriver denne unge mannen:
Klockan 13.13:
Men det finns andra bilder också. Häromdagen dök det upp en ny tråd på det i vissa radikalliberala kretsar populära forumet Flashback. Klockan 11.51 skriver någon:
Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Han ger några korta detaljer. Att han ska sätta på en kamera. Första kommentaren lyder:
Lycka till då.En annan skriver:
Du kommer aldrig våga, du är för feg.Han får snabbt svar klockan 12.08:
Haha det återstår att se
Både för mig och för er dvs
Några avråder, andra kommer med praktiska råd. Klockan 13.06 skriver denne unge mannen:
Börjar känna att jag håller på och ändra mig om jag vill ta livet av mig, så jag får skynda på mig lite...
Klockan 13.13:
alright lets do it8 minuter senare har någon noterat via videolänken att mannen gjort vad han utlovat. Sedan följer en märklig skur av kommentarer. En del tycker det var en häftig upplevelse vid datorn, andra är lite skrämda….
Det märkliga är att ingen relaterar det hela till livsvärden, till Gud eller till något metafysiskt överhuvudtaget. Bara – tomhet och meningslöshet i alltihop. Det finns en sorts trubbighet i kommentarerna som vittnar om en mänsklig analfabetism - motsaten till vad vi ser från Chile alltså. Oförmågan att avläsa livskoden - den som håller oss vid liv - och vi kan hålla andra vid liv med när deras låga flämtar.
Vi vet inte mycket om bakgrunden till beslutet. Men vi ser att kommentarerna handlar mest om en enskild människa, inte om något som borde beröra en hel värld - precis som gruvarbetarnas öde har berört en hel värld.
Låt oss be för denne unge man, som mötte ett öde ingen borde möta. Och som hela världen borde göra allt för att motverka. Låt oss be mycket för honom och alla i hans situation.
2010-10-07
Inget att resa sig för
Det har uppstått en debatt kring den predikan som Eva Brunne höll i den evangelisk-lutherska domkyrkan i Stockholm under Riksdagens högtidliga öppnande. Det handlade om några meningar som tycktes bygga på Pauli ord om att man ej ska göra åtskillnad på folk. Hon sade bland annat:
Om vi går till Den Heliga Skrift så får fenomenet "åtskillnad" ett annat djup. Redan i Moseboken heter det att
I Matteus läser vi om liknelsen med den goda säden som är Rikets barn, och ogräset som är det ondas barn. De som ska åtskiljas i tidens slut:
Nej. Vad Brunne helt förbigår är nämligen synden. Paulus talar för "grekerna", hedningarna, han menar att även de är kallade. Men utvalda blir bara de som lever i den heliga tron. Johannes Döparen utropade ju om Messias efter att börjat döpa i vatten:
Detta är ingen rasism. Man kan alltså inte använda Paulus som grund för en "ofiltrerad invandring" (citat från Il Messagero). Ty vad Paulus talar om är den universella kallelsen till Gud. '
Och detta har ju knappast så mycket att göra med rätten att bli svensk medborgare.
Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.För den som växt upp i en tid då den ideologiska fostran just gick ut på att man skulle göra skillnad på människor så ter sig detta enhetens lov något överraskande. Ty om det var något som vänsterrörelsen präglades av - vilken tydligen Eva Brunne har sympatier med - så var det klasstänkandet. Arbetare stod mot kapitalister, fattiga mot rika, utsugare mot utnyttjade. Det gällde att välja sida och det gällde att urskilja fienden. Inom befrielseteologin handlade det också att urskilja, att identifiera de fattiga med i Kristus i kampen mot jordägarna - som alltså hade Kristus emot sig. Samma sak har fortsatt i den så kallade könskampen, då det handlar om att urskilja de som bedriver härskarmakt och identifiera sig med dem som bedriver kvinnokamp. Vi har också andra uppdelningar efter märkliga klassificeringar; homofober, rasister (ett mycket vitt begrepp idag), islamofober...
Om vi går till Den Heliga Skrift så får fenomenet "åtskillnad" ett annat djup. Redan i Moseboken heter det att
Jag skall göra skillnad på mitt folk och ditt folk. I morgon skall detta tecken ske."Malaki beskriver också domen, som består i åtskillnad:
Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.Hesekiel beskriver utförligt det himmelska Jerusalem ochJa, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. Ni skall trampa ner de onda, de skall bli till stoft under era fötter den dag jag griper in, säger Herren Sebaot.
tempelområdet i alla fyra väderstreck. Det omgavs av en mur som var 500 alnar lång på var sida. Muren skulle skilja det heliga från det icke heliga.
I Matteus läser vi om liknelsen med den goda säden som är Rikets barn, och ogräset som är det ondas barn. De som ska åtskiljas i tidens slut:
Människosonen skall sända ut sina änglar, och så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdigaHos Paulus finner vi äntligen uppmaningen att inte göra skillnad:
Då tog Petrus till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.
---
Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. Gud gör inte skillnad på människor.
Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom.Så - räcker detta då inte som grund för Eva Brunnes tal, att en demokrati inte får göra åtskillnad på människor?
Nej. Vad Brunne helt förbigår är nämligen synden. Paulus talar för "grekerna", hedningarna, han menar att även de är kallade. Men utvalda blir bara de som lever i den heliga tron. Johannes Döparen utropade ju om Messias efter att börjat döpa i vatten:
Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."Här handlar det alltså uppenbart om att göra skillnad. En obotfärdig syndare har inte samma rättigheter som den som omvänder sig, ber om förlåtelse och vänder sig till Gud.
Detta är ingen rasism. Man kan alltså inte använda Paulus som grund för en "ofiltrerad invandring" (citat från Il Messagero). Ty vad Paulus talar om är den universella kallelsen till Gud. '
Och detta har ju knappast så mycket att göra med rätten att bli svensk medborgare.
2010-10-04
Medicinpris med baktanke
Så har Nobelpriskommittén valt ut årets pristagare i medicin eller fysiologi. I år blev det Robert Edwards för att ha utvecklat en laboratoriemetod för att befrukta mänskliga ägg utanför livmodern. Det handlar alltså inte om någon grundläggande upptäckt för att komma till rätta med sjukdom och lidande eller öka kunskapen om människans fysiologi.
Angår Nobelpriset i medicin en katolsk tidskrift? Ja - det gör det. När en
ledamot av Nobelpriskommittén i Dagens Eko meddelar att metoden var omdiskuterad redan från början därför att "vissa menade ju att sådant här ska människan inte hålla på med" så anar man en annan avsikt än den ideala i Alfreds Nobels anda, nämligen att priset
Man kan verkligen undra hur Nobelpriskommittén tänkt. Tänker den på lättnaden för de barnlösa föräldrarna, som nu till höga samhällskostnader kan få sina egna barn - eller handlar det kanske om något helt annat: Att skapa legitimitet åt hanteringen med "överblivna" befruktade embryon, dessa som kan användas till att framställa stamceller för okända öden i forskningens tjänst - eller vanligast, för vasken?
Tillåt en lekman att fråga sig; fanns det verkligen inget annat att prisbelöna inom det enorma medicinområdet? Var står i så fall vår medicinska grundforskning? Och framförallt: Vilken syn på människan och hennes basala behov behärskas Nobelpriskommittén av, om den menar att detta var den viktigaste
Angår Nobelpriset i medicin en katolsk tidskrift? Ja - det gör det. När en
ledamot av Nobelpriskommittén i Dagens Eko meddelar att metoden var omdiskuterad redan från början därför att "vissa menade ju att sådant här ska människan inte hålla på med" så anar man en annan avsikt än den ideala i Alfreds Nobels anda, nämligen att priset
skall belönas som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta.Nu var det knappast "det förlupne året" som denna labbteknik utvecklades, utan för 30 år sedan. Vilka kommer den då till del? Fattiga? Sjuka? Behövande? Malariasmittade? Nej: Barnlösa par i den utvecklade delen av världen. Samma del där det begås miljontals aborter av friska foster med goda utsikter att utvecklas väl - varje år. I Sverige: Etthundra om dagen, året runt, vardag som helgdag. Och där katolska adoptionsbyråer inte godkänns därför att de ej vill tillåta adoption till homosexuella par.
Man kan verkligen undra hur Nobelpriskommittén tänkt. Tänker den på lättnaden för de barnlösa föräldrarna, som nu till höga samhällskostnader kan få sina egna barn - eller handlar det kanske om något helt annat: Att skapa legitimitet åt hanteringen med "överblivna" befruktade embryon, dessa som kan användas till att framställa stamceller för okända öden i forskningens tjänst - eller vanligast, för vasken?
Tillåt en lekman att fråga sig; fanns det verkligen inget annat att prisbelöna inom det enorma medicinområdet? Var står i så fall vår medicinska grundforskning? Och framförallt: Vilken syn på människan och hennes basala behov behärskas Nobelpriskommittén av, om den menar att detta var den viktigaste
upptäckten eller uppfinningensom
hafva gjort menskligheten den största nytta.Detta är vår fråga.
2010-09-06
Hedra din etta och tvåa, och de andra
En uppmärksam läsare har rapporterat att EU nu vill avskaffa mamma och pappa eller mor och far. Dessa benämningar är nämligen exempel på "sexistiskt språkbruk". Hädanefter skall Förälder 1 och Förälder 2 kallas till föräldramöte eller anges i formulär av olika slag. I en resolution skriver det schweiziska fullmäktigeledamoten Doris Stump att att
Vi har redan hört att det numera heter "talesperson" istället för "talesman" i radio och TV. Medan det ännu går bra att säga "sjuksköterska" om en man och "ombudsman" om en kvinna. Men det är väl bara en tidsfråga innan det heter ombudsperson, riksdagledamot, brandperson och polisperson. Förman ersätts med ledarperson. Och om man får följa RFSU:s trendsättning, (tätt följt av Svenska kyrkan?) så räcker det inte med Förälder 1 och Förälder 2, nu när det polyamorösa förhållandet skall introduceras.
Kvinnor ska inte längre behandlas som passiva och mindervärdiga väsen, mödrar eller sexobjekt.Schweiz är redan ett föregångsland i kampen mot det sexistiska språket. I huvudstaden Bern har ”könsabstrakta personbeskrivningar” i allmänhet redan företräde i offentliga sammanhang. Fotgängarzon har sålunda ersatts med flanerarzon, så att man inte ska tro att det bara är män som får anträda gågatan.
Icke könsabstrakta trafikskyltar - fy skam Trafikverket!
Vi har redan hört att det numera heter "talesperson" istället för "talesman" i radio och TV. Medan det ännu går bra att säga "sjuksköterska" om en man och "ombudsman" om en kvinna. Men det är väl bara en tidsfråga innan det heter ombudsperson, riksdagledamot, brandperson och polisperson. Förman ersätts med ledarperson. Och om man får följa RFSU:s trendsättning, (tätt följt av Svenska kyrkan?) så räcker det inte med Förälder 1 och Förälder 2, nu när det polyamorösa förhållandet skall introduceras.
2010-08-15
Självisk självspäkning = OK
Midnattsloppet i Stockholm har slagit alla tidigare rekord. Den 14 augusti tog sig 21 000 personer runt gatorna på Södermalm under karnevalsliknande omramning. Nåja - kanske översteg deltagarantalet åskådarnas antal, vi vet inte. Men bara att stå en dryg timme och betrakta denna myrliknande ström av löpare krävde en hel del tålamod.
Många såg vältränade ut. Men det dröjde inte länge förrän man såg tomma blickar och krumma kroppar. Man blev orolig för om en del verkligen skulle orka ta sig i mål och för deras hälsa. Mycket riktigt rapporteras det nu att två löpare avled, och många fick tas in på sjukhus.
Vad har nu detta med vår katolska rapportering att göra? Jo - när det visat sig att påven Johannes Paulus II använde självspäkning och bland annat slog sig med ett bälte, så rapporterades detta i alla våra tidningar, inte sällan med en ironisk ton. En människa som slår sig själv kan inte vara mentalt frisk, och den religion som tillåter detta måste ju vara pervers. Ungefär så löd mången kommentar. Men här släpar sig alltså tiotusentals vanliga svenskar runt på Stockholms gator under uppenbart svåra plågor, detta helt frivilligt och dessutom utan andra mål än att bevisa för sig själva att de klarar av det. I botten finns kanske också en målsättning att hålla hälsan vid liv och de kroppsliga funktionerna alerta. Men utmattning, smärta, blod, svett och tårar saknas knappast.
Johannes Paulus II - liksom många andra kristna genom seklerna - utförde således sina privata övningar (betydligt blygsammare rent fysiskt) för den andliga hälsan, och då för att försaka sitt själv. Men motionärerna pålägger sig sina plågor enbart för den lekamliga hälsan och självkänslan. Det förstnämnda exemplet väcker offentligt spe, men ingen reagerar negativt över det andra - inte ens när det skördar dödsfall.
För den "själviska självspäkningen" finns det hur många metoder och inrättningar som helst. Det finns till och med särskilda maskinhallar avsedda för att utsätta kroppens muskler och leder för allsköns plågor, detta medelst sinnrikt konstruerade vikter, dragskruvar och fjädrar. Detta låter ju som en beskrivning från en medeltida tortyrkammare. Men vad det handlar om är tjänster man får betala ansenliga summor att utsätta sig för.
I mindre utvecklade, och mindre sekulariserade, länder är dock fenomenet okänt.
Många såg vältränade ut. Men det dröjde inte länge förrän man såg tomma blickar och krumma kroppar. Man blev orolig för om en del verkligen skulle orka ta sig i mål och för deras hälsa. Mycket riktigt rapporteras det nu att två löpare avled, och många fick tas in på sjukhus.
Vad har nu detta med vår katolska rapportering att göra? Jo - när det visat sig att påven Johannes Paulus II använde självspäkning och bland annat slog sig med ett bälte, så rapporterades detta i alla våra tidningar, inte sällan med en ironisk ton. En människa som slår sig själv kan inte vara mentalt frisk, och den religion som tillåter detta måste ju vara pervers. Ungefär så löd mången kommentar. Men här släpar sig alltså tiotusentals vanliga svenskar runt på Stockholms gator under uppenbart svåra plågor, detta helt frivilligt och dessutom utan andra mål än att bevisa för sig själva att de klarar av det. I botten finns kanske också en målsättning att hålla hälsan vid liv och de kroppsliga funktionerna alerta. Men utmattning, smärta, blod, svett och tårar saknas knappast.
Johannes Paulus II - liksom många andra kristna genom seklerna - utförde således sina privata övningar (betydligt blygsammare rent fysiskt) för den andliga hälsan, och då för att försaka sitt själv. Men motionärerna pålägger sig sina plågor enbart för den lekamliga hälsan och självkänslan. Det förstnämnda exemplet väcker offentligt spe, men ingen reagerar negativt över det andra - inte ens när det skördar dödsfall.
För den "själviska självspäkningen" finns det hur många metoder och inrättningar som helst. Det finns till och med särskilda maskinhallar avsedda för att utsätta kroppens muskler och leder för allsköns plågor, detta medelst sinnrikt konstruerade vikter, dragskruvar och fjädrar. Detta låter ju som en beskrivning från en medeltida tortyrkammare. Men vad det handlar om är tjänster man får betala ansenliga summor att utsätta sig för.I mindre utvecklade, och mindre sekulariserade, länder är dock fenomenet okänt.
2010-08-05
Fotboll som samhällssymptom
Vi läser i Expressen att "Vatikanen rasar" över att man behagar förlägga fortbollsmatcherna i italienska elitserien - Serie A - till klockan 12.30 på söndagarna. Artikeln kompletteras med en ofördelaktig bild på påven för att skapa det eftersökta löjets skimmer över de katolska galningarna i "Vatikanen". Och naturligtvis fälls kommentarer därefter.
Nu var det inte "Vatikanen" utan en biskop Mazza i Modenaområdet, (Mazza har ungefär lika mycket med Vatikanen att göra som vår egen biskop Anders) som uttryckte en oro över vad spelschemat kommer att ställa till med i det fotbollstokiga Italien. Ännu har nämligen den postmoderna livsstilen inte hunnit slå igenom fullt så markant i detta land som i norra Europa. Många håller på traditionen att söndagen skall äras Gud och familjen, heliga mässan på förmiddagen, gärna följd av en lång lunch med tjocka släkten och helst på en restaurang så man slipper hushållsgörat. Och sedan kanske lite fotboll på TV om man nu är intresserad av det.
Inget är så sammanhållande som måltider, där alla generationer umgås under trivsamma former. Här kan man sammanfatta veckans händelser och förmedla erfarenheter till varandra, detta som numera görs via korthuggna loggar i Facebook och enstaviga chatdialoger.
Om de populära ligamatcherna sänds klockan 12.30 så hotas ännu en familjesammanhållande faktor. Det är i själva verket ett symptom på den förändrade livsstilen. Individen skall frigöras både kyrkans och familjens gemenskap, men istället för frihet väntar ensamhet och ett rotlöst sökande efter förströelser. I ett katolskt land är det biskopens uppgift att uppmärksamma konsekvenserna av ändrade vanor. Men det kan ju kanske vara svårt att förstå för Facebookgenerationen i kalla Norden, där allt skall vara individuellt och religionen en ren privatsak.
Nu var det inte "Vatikanen" utan en biskop Mazza i Modenaområdet, (Mazza har ungefär lika mycket med Vatikanen att göra som vår egen biskop Anders) som uttryckte en oro över vad spelschemat kommer att ställa till med i det fotbollstokiga Italien. Ännu har nämligen den postmoderna livsstilen inte hunnit slå igenom fullt så markant i detta land som i norra Europa. Många håller på traditionen att söndagen skall äras Gud och familjen, heliga mässan på förmiddagen, gärna följd av en lång lunch med tjocka släkten och helst på en restaurang så man slipper hushållsgörat. Och sedan kanske lite fotboll på TV om man nu är intresserad av det.
Inget är så sammanhållande som måltider, där alla generationer umgås under trivsamma former. Här kan man sammanfatta veckans händelser och förmedla erfarenheter till varandra, detta som numera görs via korthuggna loggar i Facebook och enstaviga chatdialoger.
Om de populära ligamatcherna sänds klockan 12.30 så hotas ännu en familjesammanhållande faktor. Det är i själva verket ett symptom på den förändrade livsstilen. Individen skall frigöras både kyrkans och familjens gemenskap, men istället för frihet väntar ensamhet och ett rotlöst sökande efter förströelser. I ett katolskt land är det biskopens uppgift att uppmärksamma konsekvenserna av ändrade vanor. Men det kan ju kanske vara svårt att förstå för Facebookgenerationen i kalla Norden, där allt skall vara individuellt och religionen en ren privatsak.
2010-07-30
Pride - manifestation av ett misslyckande
I veckan har en festival ägt rum i Stockholm som kallas Pride. SL, en del av länets skattebetalda infrastruktur, pryder sina bussar med regnbågsflaggan.
(Tänk om det skulle stå "Jesus" på SL-bussarna under Jesusmanifestationen! Men SL älskar bara nästan "alla"...) Festivalen har föranlett en mängd artiklar i tidningarna med anknytning till "HBT", alltså det högst diffusa samlingsbegreppet för så skilda fenomen som homosexualitet, bisexualitet och transsexuella (de som vill byta kön), transvestiter (män som vill uppträda som kvinnor) och alla varianter däremellan (queer mm). En krönikör trumpetar stolt ut att "Pride är att böga" ("böga" betyder att ha könsumgänge med andra män). Ett par andra skryter med sin manliga prostitutionsverksamhet. Politikerna tävlar att vara toleranta och komma med förslag, det mest spektakulära var väl socialdemokraterna Carin Jämtin och Dag Larsson, som i en riktig rötmånadsartikel föreslår att "könsneutrala toaletter" ska införas, samt särskilt "hbt-boende för äldre" - vad nu detta skulle medföra för anpassningar framgår inte. Vidare att Stockholms förskolor och skolor ska ha ett "medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande". Jo , det är sant; enligt dessa kommunalpolitiker ska femåringar på dagis få en dos av medvetande att mamma-pappa-barn är en förfärlig maktdemonstration ty
De biologiska grundkunskaperna lyser med sin frånvaro. Sexualitet bygger nämligen på könets olikhet, inte på likhet. Att tala om hetero- och homosexualitet är alltså en paradox i sig. Det är heller inte möjligt att byta kön. Man kan manipulera med de sekundära könsegenskaperna, precis som man kan bygga muskler eller träna rösten. Man kan ändra könets uttryck; utstrålning, utseende, till och med genitalierna. Men inte själva könet. Det handlar mera om en psykologisk charad. Visserligen kan man förknippa sexualitet med även psykosociala funktioner, såsom personlig identifikation etc. Men i botten ruvar den biologiska sanningen; i varje cell av kroppen finns den stämpel som konstituerar vår primära könsbestämmelse, och därmed också urgrunden för den otroliga variation som återfinns till och med mellan syskon. Sexualitet, manlighet och kvinnlighet är inget lustspel som Gud låter oss roa oss med, utan en outgrundlig del av skapelsens mysterium, biologiskt sett en fantastisk lösning på frågan hur man kan skapa något absolut unikt utifrån något redan befintligt.
Sexualitet och kärlek är inte självklart förenade med varandra. Man kan älska en person utan sexuell åtrå och man kan känna åtrå utan kärlek. Vår civilisations fortbestånd bygger på att åtrå och kärlek förenas i äktenskapet mellan man och kvinna, det som också är hängivet, uppoffrande och öppet för att barn kommer. Om det däremot inte är förbehållslöst (inte ett livslångt åtagande, inte barn, inte om åtrån upphör, kort sagt, kärlek bara så länge det inte kostar på, i enlighet med en av sommarens hitlåtar; "I want your everything, as long as it is free") om det dessutom krävs tekniska hjälpmedel (sexleksaker, kondomer, insemination, hormonbehandlingar, operationer...) för att kärleken till livet och till en annan människa ska fullkomnas, då är det frågan om vilken "kärlek" det egentligen handlar om. Den utåtriktade, givande, eller den självuppfyllande, egocentrerade.
Prideveckan uppvisar ingen respekt för skapelseordningen. Den hånar den istället. Detta är inget att vara stolt över.
(Tänk om det skulle stå "Jesus" på SL-bussarna under Jesusmanifestationen! Men SL älskar bara nästan "alla"...) Festivalen har föranlett en mängd artiklar i tidningarna med anknytning till "HBT", alltså det högst diffusa samlingsbegreppet för så skilda fenomen som homosexualitet, bisexualitet och transsexuella (de som vill byta kön), transvestiter (män som vill uppträda som kvinnor) och alla varianter däremellan (queer mm). En krönikör trumpetar stolt ut att "Pride är att böga" ("böga" betyder att ha könsumgänge med andra män). Ett par andra skryter med sin manliga prostitutionsverksamhet. Politikerna tävlar att vara toleranta och komma med förslag, det mest spektakulära var väl socialdemokraterna Carin Jämtin och Dag Larsson, som i en riktig rötmånadsartikel föreslår att "könsneutrala toaletter" ska införas, samt särskilt "hbt-boende för äldre" - vad nu detta skulle medföra för anpassningar framgår inte. Vidare att Stockholms förskolor och skolor ska ha ett "medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande". Jo , det är sant; enligt dessa kommunalpolitiker ska femåringar på dagis få en dos av medvetande att mamma-pappa-barn är en förfärlig maktdemonstration tyHeteronormativitet handlar om makt. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt.
De biologiska grundkunskaperna lyser med sin frånvaro. Sexualitet bygger nämligen på könets olikhet, inte på likhet. Att tala om hetero- och homosexualitet är alltså en paradox i sig. Det är heller inte möjligt att byta kön. Man kan manipulera med de sekundära könsegenskaperna, precis som man kan bygga muskler eller träna rösten. Man kan ändra könets uttryck; utstrålning, utseende, till och med genitalierna. Men inte själva könet. Det handlar mera om en psykologisk charad. Visserligen kan man förknippa sexualitet med även psykosociala funktioner, såsom personlig identifikation etc. Men i botten ruvar den biologiska sanningen; i varje cell av kroppen finns den stämpel som konstituerar vår primära könsbestämmelse, och därmed också urgrunden för den otroliga variation som återfinns till och med mellan syskon. Sexualitet, manlighet och kvinnlighet är inget lustspel som Gud låter oss roa oss med, utan en outgrundlig del av skapelsens mysterium, biologiskt sett en fantastisk lösning på frågan hur man kan skapa något absolut unikt utifrån något redan befintligt.
Sexualitet och kärlek är inte självklart förenade med varandra. Man kan älska en person utan sexuell åtrå och man kan känna åtrå utan kärlek. Vår civilisations fortbestånd bygger på att åtrå och kärlek förenas i äktenskapet mellan man och kvinna, det som också är hängivet, uppoffrande och öppet för att barn kommer. Om det däremot inte är förbehållslöst (inte ett livslångt åtagande, inte barn, inte om åtrån upphör, kort sagt, kärlek bara så länge det inte kostar på, i enlighet med en av sommarens hitlåtar; "I want your everything, as long as it is free") om det dessutom krävs tekniska hjälpmedel (sexleksaker, kondomer, insemination, hormonbehandlingar, operationer...) för att kärleken till livet och till en annan människa ska fullkomnas, då är det frågan om vilken "kärlek" det egentligen handlar om. Den utåtriktade, givande, eller den självuppfyllande, egocentrerade.
Prideveckan uppvisar ingen respekt för skapelseordningen. Den hånar den istället. Detta är inget att vara stolt över.
2010-07-19
Om skandaler - och skandaler
Det är uppenbart att skandaler inom den katolska kyrkan är dagspressens favoritämne. Vi har under ett par år serverats med sådana, både verkliga och helt påhittade. Nu är skandaler kanske inte det mest intressanta att skriva om, men man kanske ändå kunde reflektera över varför inte skandaler i andra samfund nämns. Det verkar ibland som övergrepp och oförmåga att hantera dessa fall är en exklusivt katolskt problem, knutet till den hierarkiska, m a n l i g a strukturen, med påven i Rom som främsta bromsklots. 
Vårt land har ännu en majoritetskyrka, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Dess företrädare drar sig knappast för att yttra sig om katolska ställningstaganden i mycket kritiska ordalag, nu senast deras chefsteolog, Christina Grenholm. Samtidigt brottas den stora lutherska paraplyorganisationen i Tyskland med problem. Nyligen avgick den tyska lutherska kyrkans första kvinnliga biskop Maria Jepsen efter att det visat sig att hon eventuellt känt till ett fall av förfärliga serieövergrepp på barn, som en av hennes präster, frånskild och omgift, utfört under många år på sina fosterbarn i det nya äktenskapet. Prästen var senast verksam i ett ungdomsfängelse.
Vårt land har ännu en majoritetskyrka, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Dess företrädare drar sig knappast för att yttra sig om katolska ställningstaganden i mycket kritiska ordalag, nu senast deras chefsteolog, Christina Grenholm. Samtidigt brottas den stora lutherska paraplyorganisationen i Tyskland med problem. Nyligen avgick den tyska lutherska kyrkans första kvinnliga biskop Maria Jepsen efter att det visat sig att hon eventuellt känt till ett fall av förfärliga serieövergrepp på barn, som en av hennes präster, frånskild och omgift, utfört under många år på sina fosterbarn i det nya äktenskapet. Prästen var senast verksam i ett ungdomsfängelse. 
I februari avgick Margot Käßmann, biskop för den protestantiska kyrkan i Niedersachsen Tyskland med 3 miljoner medlemmar, detta efter att ha blivit tagen vid ratten på sin lyxtjänstebil med 5 gånger för hög promillehalt i blodet. Hon hade passerat en del röda ljus efter att ha intagit för mycket champagne. Fyrbarnsmamman Käßmann, som också var ledare för den stora paraplyorganisationen för de lutherska kyrkorna i Tyskland, EKD med 25 miljoner medlemmar, skiljde sig för ett par år sedan från sin man som också är präst. Hon har varit en mediaperson av stort format och uttalat sig om det mesta. Om påven har hon sagt att hon avundas honom bara för en enda sak - hans röda skor.
Om dessa avgångar har det rapporterats i ett par finlandssvenska tidningar. TT har haft en liten notis, som dock inte togs in någonstans. Detta att jämföra med den katolske Augsburgsbiskopen Mixa, som avskedades på grund av anklagelser, som sedan visade sig fullständigt tagna ur luften. Första delen av den historien gav rubriker, dock ej den andra, den om att det handlade om en maktpolitisk kupp och biskopen aldrig gjort sig skyldig till de övergrepp, som han tillskrevs i en uppvaktning hos påven av biskopens egna kolleger.
2010-07-18
Klargöranden - SvD följer upp?
Nu har msgr Charles Scicluna vid Troskongregationen gjort en del förtydliganden angående de normer vi kommenterat nedan (vi tackar Bengt Malmgrens Katolskt Fönster för att ha uppmärksammat detta). Och som väntat avvisar han varje jämställan mellan de olika överträdelser som nämns i dokumentet, från att lagra barnpornografiska bilder till att spela in bikt på band. Artiklarna i SvD är helt enkelt ännu ett försök att stämpla "Vatikanen" - som läroämbetet numera brukar etiketteras, för otidsenlighet och skapa detta otydliga känslotillstånd som kallas "förfäran" hos alla som inte har energi eller vilja eller anledning att sätta sig in i verkliga bakgrundsfakta. Även Vatikanradion har publicerat en utförlig kommentar på svenska till de åtgärder som vidtagits för att bättre styra upp till vilket bord vissa ärenden skall skickas. Egentligen är allt detta en högst inomkyrklig angelägenhet. Men som alltså Svenska Dagbladet bedömt ha ett allmänintresse.
Men då borde man också ge läsaren möjlighet till en rättvisare bedömning av de uppgifter som presenteras som att "Vatikanen skakas av ny skandal".
Men då borde man också ge läsaren möjlighet till en rättvisare bedömning av de uppgifter som presenteras som att "Vatikanen skakas av ny skandal".
2010-07-17
Skandal var ordet
Någon reporter på SvD har fått tag på Vatikanens nyutgivna normer för vissa grava brott (Normae de gravioribus delictis) och nu förfäras man inte över kyrkans hårdare krav på att präster som begått övergrepp ska avsättas (så att de kan fortsätta utanför kyrkans hägn). Istället är det en liten mening om att det faktiskt är en svår synd att låtsasviga personer, i detta fall kvinnor, till präster. Detta fastställande av sedan länge (tvåtusen år) kända fakta kallas "ny skandal" i rubriken.
Nu menar man att detta alltså är jämställt med att begå sexuella brott med minderåriga. Båda dessa handlingar samsas ju i samma normsamling - ve och fasa! En katolik och debattör, Charlotte Therese Björnström, utbrister indignerat:
Det är inte kriminellt att "följa Gud". Men att förrätta sakrament med fel beståndsdelar, det bryter mot kyrkolagen. Det kan vara lika kriminellt som att en tjänsteman utfärdar körkort till de som vill köra bil eller om en kirurg utför operationer efter att ha köpt sin legitimation på nätet. Faktiskt värre än så - ty här har vi att göra med obrutna traditioner och en jurisdiktion som överträffar vilka grundlagar som helst i legitimitet och hävd. Dessutom är det ju bedrägeri rent civilrättsligt - en kvinna kan aldrig presentera sig som katolsk präst, hon kan inte förrätta några sakrament utöver de som det allmänna prästadömet tillåter. Hon kan känna sig kallad av Gud - men uppträder hon som katolsk präst är det ett bedrägligt beteende.
Prästämbetet konstitueras av vissa villkor, där könstillhörigheten ingår, precis som i äktenskapet. Man döper i vatten, inget annat, konfirmerar med vigd olja, inget annat, och i eukaristin måste vin och bröd frambäras, inget annat. Till ett äktenskap krävs det en man och en kvinna, inget annat. Detta är vad skolastikerna kallade "materialis"; inget man ändrar på efter en tidsanpassad opinionspust.
Det är ett värre brott än om man förrättar dem utan biskopens eller påvens tillstånd. Då är de åtminstone giltiga. Ett sakrament med fel materia är lika ogiltigt som när en skådespelare läser mässan i en filminspelning; forma rätt, materia fel. (Dessutom saknas här även intentio - den äkta intentionen med akten.)
Det kan inte vara förenat med kollegialitet och god vilja om en biskop handlar så uppenbart mot både tradition och lag, att han själv avgör vad som skall ingå i ett sakrament. Om man nu har en annan tolkning av traditionen än alla generationer före oss, får man snällt vänta och se om den helige Ande bistår den tolkningen, så den blir upptagen i kyrkans depositum fidei, dess skatt av tro.
Pressen har som vanligt inte funnit några katoliker att yttra sig i frågan förutom stiftets pressekreterare Maria Hasselgren och Gert Gelotte, tongivande i den handfull provokatörer som kallar sig Katolsk Vision. Kanske det vore läge att någon kyrkorättsligt och dogmhistoriskt kunnig person kunde reda ut begreppen en smula? Säkert finns det också en hel del synpunkter på frågan om prästämbetet bland de andra hundrafemtiotusen katolikerna i landet, om frågan intresserar överhuvudtaget förstås.
Nu menar man att detta alltså är jämställt med att begå sexuella brott med minderåriga. Båda dessa handlingar samsas ju i samma normsamling - ve och fasa! En katolik och debattör, Charlotte Therese Björnström, utbrister indignerat:
Hur kan det vara kriminellt att som katolsk kvinna följa Gud - av kärlek till kyrkan?
Det är inte kriminellt att "följa Gud". Men att förrätta sakrament med fel beståndsdelar, det bryter mot kyrkolagen. Det kan vara lika kriminellt som att en tjänsteman utfärdar körkort till de som vill köra bil eller om en kirurg utför operationer efter att ha köpt sin legitimation på nätet. Faktiskt värre än så - ty här har vi att göra med obrutna traditioner och en jurisdiktion som överträffar vilka grundlagar som helst i legitimitet och hävd. Dessutom är det ju bedrägeri rent civilrättsligt - en kvinna kan aldrig presentera sig som katolsk präst, hon kan inte förrätta några sakrament utöver de som det allmänna prästadömet tillåter. Hon kan känna sig kallad av Gud - men uppträder hon som katolsk präst är det ett bedrägligt beteende.
Prästämbetet konstitueras av vissa villkor, där könstillhörigheten ingår, precis som i äktenskapet. Man döper i vatten, inget annat, konfirmerar med vigd olja, inget annat, och i eukaristin måste vin och bröd frambäras, inget annat. Till ett äktenskap krävs det en man och en kvinna, inget annat. Detta är vad skolastikerna kallade "materialis"; inget man ändrar på efter en tidsanpassad opinionspust.
Det är ett värre brott än om man förrättar dem utan biskopens eller påvens tillstånd. Då är de åtminstone giltiga. Ett sakrament med fel materia är lika ogiltigt som när en skådespelare läser mässan i en filminspelning; forma rätt, materia fel. (Dessutom saknas här även intentio - den äkta intentionen med akten.)
Det kan inte vara förenat med kollegialitet och god vilja om en biskop handlar så uppenbart mot både tradition och lag, att han själv avgör vad som skall ingå i ett sakrament. Om man nu har en annan tolkning av traditionen än alla generationer före oss, får man snällt vänta och se om den helige Ande bistår den tolkningen, så den blir upptagen i kyrkans depositum fidei, dess skatt av tro.
Pressen har som vanligt inte funnit några katoliker att yttra sig i frågan förutom stiftets pressekreterare Maria Hasselgren och Gert Gelotte, tongivande i den handfull provokatörer som kallar sig Katolsk Vision. Kanske det vore läge att någon kyrkorättsligt och dogmhistoriskt kunnig person kunde reda ut begreppen en smula? Säkert finns det också en hel del synpunkter på frågan om prästämbetet bland de andra hundrafemtiotusen katolikerna i landet, om frågan intresserar överhuvudtaget förstås.
2010-07-08
Saktmod anbefalls
I Belgien rasar en formlig hetskampanj mot ärkebiskop emeritus Danneels. Det senaste inslaget är att polisen läckt att man hittat en bild i hans dator på en minderårig flicka i duschen. Nu har alltså den liberala pressen plöstligt blivit den viktorianska moralens väktare och polisen dess informationskälla.
Vad som är sant och osant i detta är svårt att veta. Det finns nog få datorer i världen som inte har bilder på mer eller mindre avklädda personer. De kan komma in via Internet eller bilagor i ett mail utan att användaren har en aning om det. Vad detta skulle betyda i stort är också svårt att se. Är detta ett brott? Man spelar hela tiden på massans fantasier.
Vad vi kanske bevittnar är en organiserad kampanj, inte bara mot Danneels, utan mot kyrkan som sådan.
Men utan tvekan har kyrkan i Belgien lidit under dåligt ledarskap. De katoliker som inte velat se en provinsiell kyrka med extrem liberalisering på programmet har inte blivit bemötta väl. Libertinska idéer har oblygt släppts in i själva undervisningen. Den katolska identiteten har blivit lidande hos ett - eller faktiskt två - folk som tidigare har kämpat väl mot antikristna influenser, inte minst kung Baudouin.
Vad som nu händer får vi se. Låt oss hoppas och be för att lagens maskineri fungerar utifrån rättfärdiga och rättvisa principer och kyrkans tjänare tar sitt fulla ansvar och lär något av hela denna process. Kyrkans eviga budskap får inte påverkas av att det finns de som missbrukar det förtroende de fått att föra ut det.
Vad som är sant och osant i detta är svårt att veta. Det finns nog få datorer i världen som inte har bilder på mer eller mindre avklädda personer. De kan komma in via Internet eller bilagor i ett mail utan att användaren har en aning om det. Vad detta skulle betyda i stort är också svårt att se. Är detta ett brott? Man spelar hela tiden på massans fantasier.
Vad vi kanske bevittnar är en organiserad kampanj, inte bara mot Danneels, utan mot kyrkan som sådan.
Men utan tvekan har kyrkan i Belgien lidit under dåligt ledarskap. De katoliker som inte velat se en provinsiell kyrka med extrem liberalisering på programmet har inte blivit bemötta väl. Libertinska idéer har oblygt släppts in i själva undervisningen. Den katolska identiteten har blivit lidande hos ett - eller faktiskt två - folk som tidigare har kämpat väl mot antikristna influenser, inte minst kung Baudouin.
Vad som nu händer får vi se. Låt oss hoppas och be för att lagens maskineri fungerar utifrån rättfärdiga och rättvisa principer och kyrkans tjänare tar sitt fulla ansvar och lär något av hela denna process. Kyrkans eviga budskap får inte påverkas av att det finns de som missbrukar det förtroende de fått att föra ut det.
2010-06-28
Folkpartiet nyttjar sin andliga frihet
Det finns många grupper på Facebook - och det är knappast någon idé att uppröras över valet av ämnen mera än klottret på offentliga toaletter. Men ändå har en läsare gjort oss uppmärksamma på en grupp kallad RÖTT KORT VATIKANEN. Den har sjuttontusen medlemmar. Upphovet till gruppen är tydligen fallet i Brasilien, där en nioårig flicka formligen kidnappats för att genomgå abort, vilket föranledde ärkebiskopen att meddela kyrkans knappast okända syn på abort. (Fallet har utförligt beskrivits i Katolsk Observatör.) Läser man presentationen så uppmanas man gå med för att
På loggen är det svårt att hitta något vettigt. Här finns i stort sett bara en tonläge, hat mot katolska kyrkan och allt vad den står för. Den beskrivs som ett "världsomspännande pedofilnätverk" med ärkeskurken påven, "den mest ondskefulla människan i världen just nu", i spetsen:
Skojfriskt värre; detta renderade genast tvenne tummen upp. (Tur det inte gällde en svensk partiledare, då hade Åsa fått SÄPO-besök.)
En Calle Asker menar att
Hata, mörda, bränna...Nu till anledningen att vi tar upp skräpet här: Bakom Facebookgruppen står nämligen fyra framstående representanter för Folkpartiet; (från vänster på bilden, foto:
visa att fundamentalism är fundamentalism oavsett vilken religion det handlar om. Mejla en protest till Katolska kyrkan i Sverige: info@katolskakyrkan.se.
På loggen är det svårt att hitta något vettigt. Här finns i stort sett bara en tonläge, hat mot katolska kyrkan och allt vad den står för. Den beskrivs som ett "världsomspännande pedofilnätverk" med ärkeskurken påven, "den mest ondskefulla människan i världen just nu", i spetsen:
Hur mycket skit ska gubbjäveln ställa till med innan han kolar vippen?! Jag satt och funderade igår kväll... Det enda som han inte har på sitt brottsregister är att uppmana till mord. Annars så är han:Apropos mord så är detta inget främmande för deltagarna i gruppen:
Beskyddare av pedofiler
Nazisympatisör
Försvarare av våldtäktsmän och incest
Åsa Karlsson: jag vill mörda påven!
Skojfriskt värre; detta renderade genast tvenne tummen upp. (Tur det inte gällde en svensk partiledare, då hade Åsa fått SÄPO-besök.)
En Calle Asker menar att
Äckliga gamla religiösa världsuppfattningar hör inte hemma bland världsmedborgare och medmänniskor. Vi behöver inte era jävla överhuvuden som inte har en blekaste aning om vad som är rätt och fel.En annan tycker att man absolut
skall bränna ner vatikanen
Hata, mörda, bränna...Nu till anledningen att vi tar upp skräpet här: Bakom Facebookgruppen står nämligen fyra framstående representanter för Folkpartiet; (från vänster på bilden, foto: Ola Hassbring QX) Fredrik Svensson, internationell sekreterare, Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och EU-minister, Jenny Sonesson, ordförande för Liberala kvinnor i Stockholm och (ej på bild) Jane Lagerqvist, tidigare förbundssekreterare för Liberala kvinnor. De har startat den, och de modererar innehållet. Det finns en knapp "Dölj", som väl knappast har använts här, inte ens för att dölja drömmen att mörda påven.
Man behöver inte stå för allt som sägs i kommentarsfält, det vet vi väl. Men här tycks det inte finnas något som ens antyder till att man vill begränsa mängden grova osanningar, personangrepp, hot och hets mot en religion. Är detta således tankar som våra liberaler tycker är förenligt med "Andlig frihet" enligt partiprogrammet:
Man behöver inte stå för allt som sägs i kommentarsfält, det vet vi väl. Men här tycks det inte finnas något som ens antyder till att man vill begränsa mängden grova osanningar, personangrepp, hot och hets mot en religion. Är detta således tankar som våra liberaler tycker är förenligt med "Andlig frihet" enligt partiprogrammet:
Andlig frihet innebär rätten att hysa och uttrycka politiska, religiösa och andra övertygelser.Att vilja hata, mörda, bränna...det går an. Men uppenbarligen gäller den andliga friheten inte den världsvida romersk-katolska kristenheten och vad den representerar.
2010-06-08
Ungdomsstyrelsen håller husförhör
Ungdomsstyrelsen har reflexmässigt reagerat på ett samhällsprogram som gjorts av några ungdomar vid Sveriges Radio. Det handlar om ett inslag i indignationsstilen; skattepengar går till ungdomsföreningar som - ve och fasa - har negativa synpunkter på homosexuell livsstil. Nu ska Ungdomsstyrelsen kalla till husförhör. Må ledarna ha läst den svenska statens katekes, annars blir det inga pengar framöver - lyder budskapet.
Vi hoppas att man också då granskar alla föreningar med avseende på religiös tillhörighet och etnicitet, faktiskt två andra kriterier som ingår i Diskrimineringslagen. Hur är det till exempel med toleransen gentemot den kristna och muslimska livsstilen inom RFSL-Ungdom? Det kan väl inte vara så att man blir diskriminerad där om man tror på sexualitet inom äktenskapet och livslånga förhållanden? Av principförklaringen att döma lär det kanske bli tufft för en konfirmand som tagit till sig undervisningen att vara med på RFSL-Ungdoms statsunderstödda satsningar.
Vi hoppas att man också då granskar alla föreningar med avseende på religiös tillhörighet och etnicitet, faktiskt två andra kriterier som ingår i Diskrimineringslagen. Hur är det till exempel med toleransen gentemot den kristna och muslimska livsstilen inom RFSL-Ungdom? Det kan väl inte vara så att man blir diskriminerad där om man tror på sexualitet inom äktenskapet och livslånga förhållanden? Av principförklaringen att döma lär det kanske bli tufft för en konfirmand som tagit till sig undervisningen att vara med på RFSL-Ungdoms statsunderstödda satsningar.
Intryck från Rom (2): Musik på museum
Besöker man kyrkan som i Rom kallas bara "San Giovanni", men annars i guideböckerna går under namnet Lateranbasilikan, så rekommenderas en runda i basilikans klostergård. För 2 Euro kan man beskåda, förutom den konstfärdiga pelargången, en rad intressanta tidiga kristna gravstenar och inskriptioner och i ett litet museum finns mässhakar och manuskript. Där finns också några blad av Pierluigi da Palestrinas (1525-94) hand, välskrivna vackra notmanuskript.
Det är sorgligt bara att inte bara manuskripten, utan nu även musiken håller på att hamna på museum, det vill säga den framförs nästan bara i konsertsammanhang och aldrig där den hör hemma - i heliga mässan. Inte ens hos de för sin kärlek till kyrkomusiken berömda oratorianerna hörs Palestrina, utan mera modern, konsertbetonad musik från förra seklet. Palestrina skrev musik direkt för oratorianerna. Men både gregorianiken och den tidiga polyfona musiken får kämpa i skuggan av 1800-talsmästare, för att inte tala om de enkla barnsångerna i Taizéanda som fått banalisera det kyrkliga musikrummet i decennier. Det går liksom inte ihop med hymnernas himlastormande texter: Drypen I himlar därovan...
Det är sorgligt bara att inte bara manuskripten, utan nu även musiken håller på att hamna på museum, det vill säga den framförs nästan bara i konsertsammanhang och aldrig där den hör hemma - i heliga mässan. Inte ens hos de för sin kärlek till kyrkomusiken berömda oratorianerna hörs Palestrina, utan mera modern, konsertbetonad musik från förra seklet. Palestrina skrev musik direkt för oratorianerna. Men både gregorianiken och den tidiga polyfona musiken får kämpa i skuggan av 1800-talsmästare, för att inte tala om de enkla barnsångerna i Taizéanda som fått banalisera det kyrkliga musikrummet i decennier. Det går liksom inte ihop med hymnernas himlastormande texter: Drypen I himlar därovan...
2010-06-05
Intryck från Rom (1): Nya piazzor
Redaktören har varit på blixtbesök i Rom - staden där Västerlandets kulturhistoria sammanfattas. Folklivet är svårt att definiera - med det alltid påtagliga internationella inslaget undrar man om det egentligen finns romare i Rom. Var är de?
Kön till Peterskyrkan ringlar sig ner till slutet av Berninis kolonnader och till Vatikanmuséerna får man köa i upp till tre timmar. Sedan väntar ett litet äventyr värdigt vilken flygplats som helst, varefter folkmassorna rusar genom salarna med de utsökta antika skulpturerna, de etrus
kiska salarna, skatterna från egyptiska gravar, och sist de förfärliga konsthallarna med "modern" konst där ingen ens kommer på tanken att stjäla sig till ett förbjudet blixtfoto. Vart är alla på väg? Till Sixtinska "kapellet". Där stoppar rusningen upp, ty nu är man framme vid målet; guideböckernas femstjärniga "måste". Vakter skriker att man skall vara tyst, att inga foton får tas. Men det skriks och foton tas till ackomanjemang av ett bullrande högtalarbudskap att här råder tystnad och video-fotoförbud. Vilket resulterar i än högre tonlägen. Det är dråpligt. Man får associationer till någon film av Jaques Tati.
Det är alltså här Allegris Miserere sjöngs en gång per år, Skärtorsdags natt, i totalmörker, för påven. Det är här våra påvar utsetts sedan århundraden. Och det är här Michelangelos berömda målningar berättar för oss om skapelsen - och den Guds dom över mänskligheten vi alla borde frukta. Men fruktan tycks inte vara det som behärskar dagens turistindustri. Platsen skall bockas av i boken helt enkelt.
Tänk om, kära Vatikanstat. Gör inte Peterskyrkan till ett Piazza Navona, en galleria. Stäng Sixtinska! Vi kan se på bilder istället. Bevara heligheten.
Kön till Peterskyrkan ringlar sig ner till slutet av Berninis kolonnader och till Vatikanmuséerna får man köa i upp till tre timmar. Sedan väntar ett litet äventyr värdigt vilken flygplats som helst, varefter folkmassorna rusar genom salarna med de utsökta antika skulpturerna, de etrus
kiska salarna, skatterna från egyptiska gravar, och sist de förfärliga konsthallarna med "modern" konst där ingen ens kommer på tanken att stjäla sig till ett förbjudet blixtfoto. Vart är alla på väg? Till Sixtinska "kapellet". Där stoppar rusningen upp, ty nu är man framme vid målet; guideböckernas femstjärniga "måste". Vakter skriker att man skall vara tyst, att inga foton får tas. Men det skriks och foton tas till ackomanjemang av ett bullrande högtalarbudskap att här råder tystnad och video-fotoförbud. Vilket resulterar i än högre tonlägen. Det är dråpligt. Man får associationer till någon film av Jaques Tati.Det är alltså här Allegris Miserere sjöngs en gång per år, Skärtorsdags natt, i totalmörker, för påven. Det är här våra påvar utsetts sedan århundraden. Och det är här Michelangelos berömda målningar berättar för oss om skapelsen - och den Guds dom över mänskligheten vi alla borde frukta. Men fruktan tycks inte vara det som behärskar dagens turistindustri. Platsen skall bockas av i boken helt enkelt.
Tänk om, kära Vatikanstat. Gör inte Peterskyrkan till ett Piazza Navona, en galleria. Stäng Sixtinska! Vi kan se på bilder istället. Bevara heligheten.
2010-05-16
Medan drevet ändå går...
Det var inte bara biskop Mixa som fick avsked utan utredning. Den 23 april - alltså innan de falska anklagelserna om sexövergrepp presenterats - så fick även Augsburgstiftets pressekreterare Dr. Dirk Hermann Voss avsked. Voss är ett känt namn i Sydtyskland, han är chef för ett stort katolskt bokförlag, Sankt Ulrich Verlag, och rådgivare i påvens mediaråd. Varför blev nu denne duglige publicist också avpolletterad? År 2006 retade han gallfeber på gayrörelsen och andra efter att kritiserat en artikel i en tidskrift utgiven av Augsburgs katolska högskola, där homosexuell samlevnad bejakades. Voss påminde om att man inte under några omständigheter kan förena homosexuell samlevnad med katolsk tro, detta ur objektiv moralisk synpunkt. Voss har också försvarat sin biskop och angripit pressen för den kampanj som förts mot honom, som gått ut på att hitta anklagelsepunkter snarare än att rapportera konstaterade fakta.
Mot biskop Mixa fanns det alltså två anmärkningar. Han hade som ung präst använt aga mot barn och han hade som kyrkoherde köpt en kopparetsning för stiftelsepengar för att pryda församlingshemmet.
Men alla vet ju vad det egentligen handlade om. Hans "åsikter" och vänskap med påven. Organisationen Wir Sind Kirche gläder sig att den lyckats med sin kampanj och säger och biskopar ska inte ha någon bonus på brott. Men uppenbarligen tycker man att media ska ha bonus på bevisbördan. Om det är så man tänkt att demokratiseringen i kyrkan skall fungera så är det nog inte bara kyrkans läroämbetet som har stora tvivel.
Efter detta så påtagliga justitiemord undrar man hur det egentligen var med de mystiska händelser som fällde biskop Krenn i Österrike, som aldrig kunde beläggas. Och med den tigande kardinal Groer som enligt en enda källa, skandaljournalisten Hubertus Czernin, under 40 år skulle ha våldfört sig på 2000 pojkar och män . En ny erövring varje vecka alltså - i fyrtio år. Första anmälningen kom 1995. En jämförelse: Bland de absolut värsta fallen som gått till domstol är fader Lawrence Murphy i USA, som bodde på en internatskola för döva. Under hans tjugofem år på skolan tros han har antastat upp till 200 pojkar.
Mixa, Krenn, Groer: Det finns naturligtvis sanning i alla dessa fall. Frågan är bara; vem äger den?
Mot biskop Mixa fanns det alltså två anmärkningar. Han hade som ung präst använt aga mot barn och han hade som kyrkoherde köpt en kopparetsning för stiftelsepengar för att pryda församlingshemmet.
Men alla vet ju vad det egentligen handlade om. Hans "åsikter" och vänskap med påven. Organisationen Wir Sind Kirche gläder sig att den lyckats med sin kampanj och säger och biskopar ska inte ha någon bonus på brott. Men uppenbarligen tycker man att media ska ha bonus på bevisbördan. Om det är så man tänkt att demokratiseringen i kyrkan skall fungera så är det nog inte bara kyrkans läroämbetet som har stora tvivel.
Efter detta så påtagliga justitiemord undrar man hur det egentligen var med de mystiska händelser som fällde biskop Krenn i Österrike, som aldrig kunde beläggas. Och med den tigande kardinal Groer som enligt en enda källa, skandaljournalisten Hubertus Czernin, under 40 år skulle ha våldfört sig på 2000 pojkar och män . En ny erövring varje vecka alltså - i fyrtio år. Första anmälningen kom 1995. En jämförelse: Bland de absolut värsta fallen som gått till domstol är fader Lawrence Murphy i USA, som bodde på en internatskola för döva. Under hans tjugofem år på skolan tros han har antastat upp till 200 pojkar.
Mixa, Krenn, Groer: Det finns naturligtvis sanning i alla dessa fall. Frågan är bara; vem äger den?
2010-05-14
Fallet Mixa avslutat
Med en minimal notis i Augsburger Allgemeine meddelas att åklagaren inte tänker upp någon förundersökning mot biskop Walter Mixa. Man har inte funnit någon substans i anklagelserna helt enkelt. Mixa är avskedad genom direkta ingripanden från sin egen överordnade, ärkebiskop Zolltisch och för honom återstår bara att leva återstoden av sin tid med ett vanhedrat rykte, smälek och hån. Som kyrkoherde i sin församling fick han inte mindre än tretton prästkallelser och han tvekade aldrig att försvara den lära han var utsedd till att sprida. Vi får nog förgäves vänta på en förmedling av denna notis från Reuters eller TT, där det ju hette att han avskedats på grund av sexövergrepp. Sådan är den grymma verkligheten.
Någon jämförde dagens mediahets med inkvisitionen. Men ingen jämförelse kan vara mera missvisande. Ty inkvisitionen innebar just det ordet betyder - en grundlig undersökning av fallen, inte en dom grundad på enbart rykten och anonyma brev.
Någon jämförde dagens mediahets med inkvisitionen. Men ingen jämförelse kan vara mera missvisande. Ty inkvisitionen innebar just det ordet betyder - en grundlig undersökning av fallen, inte en dom grundad på enbart rykten och anonyma brev.
2010-05-12
Om övergrepp - och övergrepp
Tidningarnas Telegrambyrå rapporterar nu genom Lissabons Reuterreporter att Augsburgs biskop Mixa avskedats "efter anklagelser om sexövergrepp". Men sakta i backarna - handlade detta inte först om att han hade utdelat några örfilar på ett skolhem? Och sedan plötsligt att det fanns finansiella oegentligheter (inköp av möbler för stiftelsemedel)? Det räckte uppenbarligen inte - vad som fattades var - just det - sexuella övergrepp.
Jo, visst var det så. De första värjstötarna var futila och skulle inte få någon biskop i världen avskedad. Men när den formliga klappjakten på en biskop satts igång så finns det inga gränser. Det är hans egna kollegor med biskopskonferensens ordförande ärkebiskop Zolltisch i spetsen, som bestämt sig och då skys inga medel. Biskopen ansågs nämligen "konservativ".
Att åklagaren sedan inte lyckades hitta en enda detalj om den som sexövergreppen sades ha skett mot - inte ens hans namn - är en parentes, och när man sedan hittat det påstådda "offret" så förnekar denne bestämt att biskopen skulle gjort något mot honom:
Vem anmälde då det hela? Tydligen några anställda på biskopens kontor. Det utpekade "offret" anser hans namn utnyttjats i en maktkamp och han är "chockad", även hans fästmö. Biskopen själv förnekar också bestämt denna senaste i raden av anklagelser mot honom. Han har varit en mycket omtyckt seminarieledare, som fått unga män att söka sig till prästämbetet i uppseendeväckande stort antal, och kallelserna har varit stabila. Flera av hans forna ministranter har uttalat sig. En säger det hela är absurt: "Biskopen har aldrig uttryckt sin sexualitet".
Biskop Mixa är idag en bruten man. Han befinner sig på ett sjukhus i Schweiz - "för behandling av sitt alkoholmissbruk" heter det i en del tidningar. Sanningen? En sedan länge emotsedd knäoperation!
Hela historien om biskop Mixa är skrämmande, tragisk och tänkvärd. Den handlar inte om sexuella övergrepp, inte heller om bedrägerier utan om krass maktpolitik inom kyrkans egna led. En annan form av övergrepp alltså, som det talas mera tyst om.
För de som kan läsa tyska finns här en bra översikt.
Jo, visst var det så. De första värjstötarna var futila och skulle inte få någon biskop i världen avskedad. Men när den formliga klappjakten på en biskop satts igång så finns det inga gränser. Det är hans egna kollegor med biskopskonferensens ordförande ärkebiskop Zolltisch i spetsen, som bestämt sig och då skys inga medel. Biskopen ansågs nämligen "konservativ".
Att åklagaren sedan inte lyckades hitta en enda detalj om den som sexövergreppen sades ha skett mot - inte ens hans namn - är en parentes, och när man sedan hittat det påstådda "offret" så förnekar denne bestämt att biskopen skulle gjort något mot honom:
Jag har aldrig blivit antastad av biskop Mixa. Jag står till hans förfogande som ministrant i domkyrkan, det gäller än idag.
Vem anmälde då det hela? Tydligen några anställda på biskopens kontor. Det utpekade "offret" anser hans namn utnyttjats i en maktkamp och han är "chockad", även hans fästmö. Biskopen själv förnekar också bestämt denna senaste i raden av anklagelser mot honom. Han har varit en mycket omtyckt seminarieledare, som fått unga män att söka sig till prästämbetet i uppseendeväckande stort antal, och kallelserna har varit stabila. Flera av hans forna ministranter har uttalat sig. En säger det hela är absurt: "Biskopen har aldrig uttryckt sin sexualitet".
Biskop Mixa är idag en bruten man. Han befinner sig på ett sjukhus i Schweiz - "för behandling av sitt alkoholmissbruk" heter det i en del tidningar. Sanningen? En sedan länge emotsedd knäoperation!
Hela historien om biskop Mixa är skrämmande, tragisk och tänkvärd. Den handlar inte om sexuella övergrepp, inte heller om bedrägerier utan om krass maktpolitik inom kyrkans egna led. En annan form av övergrepp alltså, som det talas mera tyst om.
För de som kan läsa tyska finns här en bra översikt.
2010-04-30
Läroämbetet Svenska kyrkan
Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds inre problem. Men när nu Kyrkans Tidning tar upp stridsyxan så är det uppenbart att man vill provocera fram reaktioner. Den 22 april skriver Britta Häll på ledarplats att Svenska kyrkan kräver att katolska kyrkan
och att det blir
I artikeln ondgör sig författaren över att det finns katoliker som i detta läge försvarar kyrkan:
Men nu undrar vi stilla hur detta går ihop. Det vill säga; vad kyrkans syn på preventivmedel och prästämbete har med övergrepp mot barn att göra. Är det i själva verket inte ett magnifikt flyttande av fokus - där personliga tragedier används som förevändning för att kräva ändringar av katolska kyrkan och dess "syn på sexualiteten"? Är det inte istället den moderna människans "syn på sexualiteten" som egocentrerat njutningsmedel som fokus borde ställas in på?
Vi kan dock hålla med om några punkter. Biskopar borde gå. De som sysslat med missriktad kollegialitet till priset av andras lidande borde gå självmant. Det ställs större krav på katolska kyrkan än andra. Detta är också ett riktigt påpekande. Men att därför katoliker inte skulle ha rätt att försvara sin heliga tro och sin kyrka mot lögner med risk att detta skulle betraktas som att skylla ifrån sig - det är ju befängt. Såsom Paulus försvarade sig och sin apostlaskara när han kallades för "smitthärd", så måste också vi kunna försvara oss mot fullständigt orättfärdiga anklagelser.
Till slut: Den Svenska kyrkan vill alltså att den katolska kyrkan går till botten med sin kyrkosyn. Hur det är ställt med Svenska kyrkans syn på vad kyrka är vet vi ju alltför väl: Ett människoverk med omvärldens värderingar som norm. Botten är så att säga redan nådd.
"går till botten med den egna kyrkosynen"
och att det blir
"allt svårare för Svenska kyrkan att vara tyst i denna fråga.""Påvens uttalanden övertygar fortfarande inte", heter det. Kondomförbudet ska upphävas - vad nu detta har med saken att göra - och celibatet förstås också.
I artikeln ondgör sig författaren över att det finns katoliker som i detta läge försvarar kyrkan:
"alla försök att flytta fokus från de övergrepp som gjorts är osmakliga."
Men nu undrar vi stilla hur detta går ihop. Det vill säga; vad kyrkans syn på preventivmedel och prästämbete har med övergrepp mot barn att göra. Är det i själva verket inte ett magnifikt flyttande av fokus - där personliga tragedier används som förevändning för att kräva ändringar av katolska kyrkan och dess "syn på sexualiteten"? Är det inte istället den moderna människans "syn på sexualiteten" som egocentrerat njutningsmedel som fokus borde ställas in på?
Vi kan dock hålla med om några punkter. Biskopar borde gå. De som sysslat med missriktad kollegialitet till priset av andras lidande borde gå självmant. Det ställs större krav på katolska kyrkan än andra. Detta är också ett riktigt påpekande. Men att därför katoliker inte skulle ha rätt att försvara sin heliga tro och sin kyrka mot lögner med risk att detta skulle betraktas som att skylla ifrån sig - det är ju befängt. Såsom Paulus försvarade sig och sin apostlaskara när han kallades för "smitthärd", så måste också vi kunna försvara oss mot fullständigt orättfärdiga anklagelser.
Till slut: Den Svenska kyrkan vill alltså att den katolska kyrkan går till botten med sin kyrkosyn. Hur det är ställt med Svenska kyrkans syn på vad kyrka är vet vi ju alltför väl: Ett människoverk med omvärldens värderingar som norm. Botten är så att säga redan nådd.
2010-04-13
Olösligt problem
Som på beställning trillade det idag in ett par vittnesmål om prästförseelser även i vårt stift. Vi avstår kommentera detta, inte heller de boulevardskvallerhistorier som fyller norska medier just nu. Igår intervjuades biskop Anders Arborelius i radion, och tillfrågades om påven inte borde avgå med tanke på vad pressen menar han gjort eller rättare sagt inte gjort som kardinal - nämligen löst präster från sina löften så fort de själva velat.
Alltid brukar det vara några som kräver påvens avgång. När en med kyrkans morallära obekväm tysk biskop menade Johannes Paulus II skulle avgå av hälsoskäl så hittade han blixtsnabbt ett svar, med glimten i ögat: - Och till vem skulle jag lämna min avskedsansökan?
Alltid brukar det vara några som kräver påvens avgång. När en med kyrkans morallära obekväm tysk biskop menade Johannes Paulus II skulle avgå av hälsoskäl så hittade han blixtsnabbt ett svar, med glimten i ögat: - Och till vem skulle jag lämna min avskedsansökan?
2010-04-10
Nya råsopar från samma håll
Nyhetsbyrån AP har uppenbarligen bestämt sig. Påven ska sättas dit. Knappt har man hunnit ur fallen Murphy och Teta, som båda visade sig ogrundade, så har man nu hittat "det mest graverande" av alla - nämligen ett brev från kardinal Ratzinger. Det nya fallet omfattar många brev och turer, som några tidningsrubriker knappast kan göra rättvisa.
Bakom detta "avslöjande" liksom de flesta rubrikerna finns ett och samma namn: Jeff Andersson. Han förestår en stor advokatbyrå som själva presenterar sig som "high-powered and aggressive law firm". Man har specialiserat sig på skadeståndsmål mot katolska stift för övergrepp mot barn och ungdomar som utförts av katolska präster. Redan 2002 hade Anderson dragit in 60 miljoner dollar i förlikningar med kyrkan, och förklarade att "jag ska stämma sk_ten ur dem".
Advokat Anderson är mycket inriktad på att komma åt högdjur i den katolska hierarkin och i synnerhet då påven. Detta ger större publicitet än fall som annars möjligen skulle nå lokalpressen. Så fort han får händerna på interna och känsliga brev och andra handlingar så går de vidare till AP. Advokat Andersson arbetar med dominikanpatern Thomas Doyle, som utan att vara laiserad lever som lekman och sedan 20 år oförtröttligt sökt efter offer för övergrepp och dragit fallen till domstol där han själv agerar som målsägarens advokat.
I många fall dras man med i indignationen. Personer framträder efter decennier och berättar om förfärliga övergrepp som de inte vågat eller velat avslöja tidigare. De flesta gärningsmän har avslöjats ganska omgående, ändå finns de kvar under många år i kyrkans lönelista.
Vid närmare kontroll av de fall som givit de stora rubrikerna visar det sig dock förvånande nog att anmälningarna snabbt givit resultat - gärningsmännen är tagna ur tjänsten och i många fall även polisanmälda och dömda. Men sedan återstår den kyrkliga tribunalen som är den enda instans som kan frigöra kyrkan från olämpliga präster. Och det är denna process som advokat Andersson skapar rubriker med.
Man har inte förstått att kyrkan inte är en arbetsgivare för sina präster. De har ju lämnat allt för kyrkan; sitt privatliv, en karriär, inkomster, möjligheten att bilda familj, friheten att bestämma var man vill leva och arbeta...Att då bara kasta ut dem, det görs inte så lätt. Kyrkans ansvar är större och helt annorlunda än en arbetsgivares. I Ratzingers brev nämns detta också mycket riktigt, kort och enkelt. Man måste ta varje fall under noga övervägande. Eller som biskop Cumming sade: Det ska inte vara för lätt att gå in i prästämbetet och inte för lätt att lämna det.
Men naturligtvis måste lagbrott polisanmälas, ogärningsmän stoppas och inte bara skickas runt . Det goda med advokat Andersons verksamhet är att sådana "lösningar" knappast kommer att övervägas längre. Men kan man inte också ställa frågan om kyrkan verkligen måste ta på sig ansvaret också för de brott dess präster gör, och även stå som motpart i civildomstolarna, som om prästerna inte var myndiga personer. Och betala ut skadestånden - i detta fall mellan ofattbara 7 och 10 miljoner kronor för varje offer.
Sådana aspekter lär vi inte få läsa i dagens skandalartiklar. Där gäller bara en sak - påven skall ställas i så dålig dager som möjligt. Inte då Johannes Paulus II, som var ansvarig mellan 1978 och 2005, utan Benedikt XVI.
Bakom detta "avslöjande" liksom de flesta rubrikerna finns ett och samma namn: Jeff Andersson. Han förestår en stor advokatbyrå som själva presenterar sig som "high-powered and aggressive law firm". Man har specialiserat sig på skadeståndsmål mot katolska stift för övergrepp mot barn och ungdomar som utförts av katolska präster. Redan 2002 hade Anderson dragit in 60 miljoner dollar i förlikningar med kyrkan, och förklarade att "jag ska stämma sk_ten ur dem".Advokat Anderson är mycket inriktad på att komma åt högdjur i den katolska hierarkin och i synnerhet då påven. Detta ger större publicitet än fall som annars möjligen skulle nå lokalpressen. Så fort han får händerna på interna och känsliga brev och andra handlingar så går de vidare till AP. Advokat Andersson arbetar med dominikanpatern Thomas Doyle, som utan att vara laiserad lever som lekman och sedan 20 år oförtröttligt sökt efter offer för övergrepp och dragit fallen till domstol där han själv agerar som målsägarens advokat.
I många fall dras man med i indignationen. Personer framträder efter decennier och berättar om förfärliga övergrepp som de inte vågat eller velat avslöja tidigare. De flesta gärningsmän har avslöjats ganska omgående, ändå finns de kvar under många år i kyrkans lönelista.
Vid närmare kontroll av de fall som givit de stora rubrikerna visar det sig dock förvånande nog att anmälningarna snabbt givit resultat - gärningsmännen är tagna ur tjänsten och i många fall även polisanmälda och dömda. Men sedan återstår den kyrkliga tribunalen som är den enda instans som kan frigöra kyrkan från olämpliga präster. Och det är denna process som advokat Andersson skapar rubriker med.
Man har inte förstått att kyrkan inte är en arbetsgivare för sina präster. De har ju lämnat allt för kyrkan; sitt privatliv, en karriär, inkomster, möjligheten att bilda familj, friheten att bestämma var man vill leva och arbeta...Att då bara kasta ut dem, det görs inte så lätt. Kyrkans ansvar är större och helt annorlunda än en arbetsgivares. I Ratzingers brev nämns detta också mycket riktigt, kort och enkelt. Man måste ta varje fall under noga övervägande. Eller som biskop Cumming sade: Det ska inte vara för lätt att gå in i prästämbetet och inte för lätt att lämna det.
Men naturligtvis måste lagbrott polisanmälas, ogärningsmän stoppas och inte bara skickas runt . Det goda med advokat Andersons verksamhet är att sådana "lösningar" knappast kommer att övervägas längre. Men kan man inte också ställa frågan om kyrkan verkligen måste ta på sig ansvaret också för de brott dess präster gör, och även stå som motpart i civildomstolarna, som om prästerna inte var myndiga personer. Och betala ut skadestånden - i detta fall mellan ofattbara 7 och 10 miljoner kronor för varje offer.
Sådana aspekter lär vi inte få läsa i dagens skandalartiklar. Där gäller bara en sak - påven skall ställas i så dålig dager som möjligt. Inte då Johannes Paulus II, som var ansvarig mellan 1978 och 2005, utan Benedikt XVI.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
