Vårdförbundets förvirrande biologi

Deltstaten Alabama har röstat igenom en abortlag, strikt i mångas ögon. Logisk i andras, om man betraktar ett levande foster som ett människoliv. Vi läser i Aftonbladet: 

Åsa Mörner, barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet, säger att hon på ett sätt inte är förvånad över förslaget.

– Aborträttigheterna äventyras i hela världen, även här i Sverige, hela tiden. De blir konstant ifrågasatta. Det är konservativa krafter som driver på det här, det är ett sätt att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet .

Hon menar att en illegalisering bara medför att aborterna görs ändå, men skadliga, livsfarliga. Detta har dock inte visat sig i verkligheten. Strumpstickshistorierna hör till vad man brukar kalla "klintbergare" eller folksägner.

Men om nu än Vårdförbundet trott på dessa historier så blir det än svårare att förklara detta uttalande:

– Vi kan aldrig låta någon annan bestämma över ett organ i kvinnans kropp, för vem ska bestämma över inre organ förutom vi själva. Man kan inte tvinga på en människa att genomgå en ofrivillig graviditet för att föda fram ett oönskat barn, det här måste vara en kvinnans eget val – oavsett varför.

Detta inre organ är således livmodern. Men det är inte livmodern som aborteras, utan fostret. Och fostret är ingen del av kvinnans kropp. I själva verket har det aldrig varit det. Inte ens könscellerna, varken de manliga eller kvinnliga, ingår i någon vävnad hos individen som de kommer från. De har bildats genom en unik process, där den genetiska variationen skapas. Varje könscell har en egen genetisk uppsättning. Och varje individ skapas av två unika könsceller, en från mamma, en från pappa. Fostret har sin egen genetik, sin egen utveckling och ämnesomsättning. Inte ens blodet delar det med modern. Bara syre och näringsämnen. Någon del av kvinnans kropp är det aldrig, och livmodern är dess livsvillkor, dess heliga rum, precis som jorden är vårt, med sitt klimat och tillgång till syre, vatten och näring.

Vårdförbundet erkänner uppenbarligen att det faktiskt handlar om ett barn och inte någon sorts utväxt eller böld. Men om det inte är "önskat" har det också förverkats sin rätt att leva, menar man. Det mänskliga livet i full utveckling betraktas som en inkräktare, ett hot, en invasiv art i kvinnas kropp.

– Vi kan inte ha ett synsätt där det ofödda barnet har rättigheter som står över kvinnas rättigheter – så kan det inte se ut. Då ser man kvinnan som en livmoder på två ben, det är verkligen ett förfärligt synsätt.

säger en annan barnmorska, Ingrid Frisk, sakkunnig på RFSU. Och hon verkar inte ha en en enda liten idé om  vad de kvinnor som fött barn, under fattiga förhållanden, fostrat dem och älskat dem som bara mödrar kan, skulle tänka om ett sådant uttalade. "Livmoder på två ben"? Men om de gjort abort, vore de alltså mera kvinnor då, mera självständiga, fria?

Dessutom så medför inte en graviditet med säkerhet döden för någon, vilket abort gör. Så att ställa rätt mot rätt haltar betänkligt här. 

Denna etik framförs helt oblygt och öppet,  alltså av personal som är satt att rädda liv och bota sjukdomar och behandla skador.

Vi hoppas att samhället inte är så konsekvent att det förlänger Vårdförbundets - och faktiskt alla våra politikers -  etiska credo till att gälla alla "oönskade": sjuka, avvikande, gamla, fattiga, invandrare...

Den stora motsägelsen

En församling i den luthersk-evangeliska kyrkan, som ännu självsäkert kallar sig Svenska kyrkan,   beslutade sig nyligen för att stoppa skolavslutningarna i kyrkan. Anledningen är att

kyrkoherden Judith Fagrell och kyrkorådet anser att skolan lägger sig i för mycket vad som sägs och inte sägs i ceremonin.

Man kan tolka beslutet på olika sätt. Skolverket har sedan länge bedrivit ett sorts kampanj mot skolavslutningar i kyrkan, ja, mot varje spår av religiösa inslag i skolorna, om så än bara ett kors på väggen.

Detta gäller i synnerhet de kristna skolorna. Ty att muslimska småflickor tvingas bära slöja i skolan försvaras av samma Skolverk:

– Vi på Skolverket har tittat på den här frågan 2012, och vi kom fram till att det inte är tillåtet eller förenligt med religionsfriheten och diskrimineringslagen att införa generella förbud mot slöja i skolan, säger Andreas Lindholm, jurist på Skolverket.

Skolan som objektiv garant för religionsfrihet, kamp mot diskriminering. Är det så? Långt därifrån. Ty samtidigt som man hävdar att religion är en privatsak, så präglas det statsstyrda skolväsendet av ideologismer och tvärsäker undervisning i områden som starkt inkräktar i individens religiösa frihet, ja den kan vara direkt kränkande: Den statsägda Utbildningsradion (UR) vänder sig till skolorna och genomsyras av en fullständigt ohämmad sexualliberal ideologi. Där kan 12-åringar få svar på frågor som: "Hur har man ha analsex?" , "Hur kan man ha oralsex?", "Hur kan killar ha sex med varandra?",  "Hur kan man fråga om någon vill ha sex med en?" osv . Sex som självtillfredsställelse alltså. Även mellan minderåriga (olagligt) och smittsam. Den som svarar är en psykolog som verkar sakna de mest elementära kunskaperna i medicin och människans biologi.  Och naturligtvis ges svaren utan hänsyn till förmyndarnas åsikter, religion, eller varje skymt av etisk reflektion.

Nyligen gick det ut erbjudande till alla lärare i Stockholms alla skolor - via tjänsteposten - om att man kan gå med klassen på gratisbio i Skärholmen. Filmerna som visas är bl.a. Rafiki som presenteras så här:

Kena och Ziki har vuxit upp i Kenya och alltid fått höra att de en dag kommer att bli duktiga hemmafruar. Men de vill mer. De vill ha äventyr och sann kärlek, inte en tråkig vardag som lydig hemmafru i en liten ort. Det är inte förrän de blir förälskade i varandra som de upptäcker hur konservativ världen runt dem verkligen är.

Inte särskilt stor uppskattning av kvinnors ansvarstagande för hem och familj alltså. Och helt utanför skolans uppdrag.

En annan "skolfilm", Pans labyrint, tar upp Spaniens inbördeskrig . Den presenteras med lite historiska "fakta":

I grova drag bestod nationalisterna av fasciströrelsen, de jordägande klasserna, stora delar av armén, industrikapitalister, affärsmän samt majoriteten av prästerskapet och de praktiserande katolikerna (utom i Baskien, där den lokala identiteten övertrumfade religionen). Den republikanska sidan bestod politiskt av anarkister, liberaler, socialister, stalinistiska och trotskistiska kommunister och syndikalister. Sympatisörerna inkluderade städernas arbetare, bönder, och delar av den utbildade medelklassen.

Här får såldes barnen reda på att "majoriteten av prästerskapet och de praktiserande katolikerna" stod på diktaturens sida i "en kamp mellan diktatur och demokrati". (Att nationalist-ordet är omöjligt att använda i någon objektiv mening framgår tydligt här.) Hur de praktiserande katolikerna i klassen må känna sig med denna "undervisning" (som dessutom är helt missledande), har nog ingen tänkt på. "Den svenska modellen" är ju den självklara suveränen på skolans scen. Också en form av nationalism, fast aldrig presenterad som sådan.

Låt oss säga att barnen skulle få se gratisfilm på skoltid av annat slag, till exempel "The Passion of Christ" av Mel Gibson, som realistiskt och utan värderingar berättar den kristna passionshistorien. Vilka reaktioner detta skulle väcka hos Skolverkets ideologer, kan man bara gissa.

Men åter till kyrkoherden Fagrell. Hennes beslut har väckt viss opposition i det lilla Sävare. Men läser man mellan raderna förstår man att hon snarare än beröva barnen en kyrklig upplevelse, vill skydda kyrkan och kyrkorummet mot att det utnyttjas för sekulära spektakel. (Detta framgår tydligt av denna pod.)

På ett sätt är det en reaktion mot folkkyrkan i statens intresse alltså. I Francos Spanien var det inte ovanligt med massvigslar, Brandkårens dag, Polisens dag etc. där kyrkan användes mera som ett sammanhållande instrument för staten, än det instrument varigenom Kristus ville rädda själarna. Just så som den lutherska statskyrkan fungerat i sekler hos oss.

 Och att skolan går just till den luthersk-evangeliska kyrkan är ju också en sorts kvarleva från den "Svenska kyrkan" som självklar dominant på den religiösa scenen. Så kanske man trots allt ska se kyrkorådets beslut som ett hälsotecken, även om det berövar skolbarnen en fin tradition.

Se även:
Den normativa skolans återkomst 
Den konfessionella svenska skolan
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Är den svenska skolan normerande för världen?
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

Ryktesspridning och desinformation - den svenska modellen

En nyhet når oss, att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap varnar för desinformation i samband med EU-valet och att främmande makt försöker få oss att ändra uppfattning om vårt land. De skriver:

Man kan anta ett källkritiskt förhållningssätt till information genom att hela tiden ha följande fråga i bakhuvudet: Vem säger vad och varför? Bidra inte till att sprida rykten i sociala medier och tänk efter innan man delar information. Sök efter bekräftad information från myndigheter och ansvariga aktörer. 

Vi har under åratal ställt samma fråga. Framför allt handlar det då om den bild som Public Service, TT - och därmed all vår lokalpress, frammanat av Polens transition från korrumperat före detta kommuniststyrt land till självständig demokrati. Inte ens våra mediachefer har dragit sig för att öppet lägga sig i Polens lagstiftning. Samma sak gäller Ungern. Och av de 165 000 gånger president Trump omnämnts i svenska medier under 2018 är det svårt - för att inte säga omöjligt - att hitta ett enda okritiskt inlägg.

Vi talar här om demokratier med regeringar som tillsatts under parlamentariska val.

Att sedan bilden av Sverige på motsvarande sätt blir negativ utomlands följer sig som en logisk konsekvens, knappast svår att förutsäga.

Kanske Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap kunde se sig om lite grand också hur medierna styrs i vårt eget land. De flesta är ägda av utländska företag. Och Public Service kontrolleras  av en stiftelse med politisk tillsättning.

Undrens tid...

För tre år sedan skrev vi här:

Så: Kanske det vore på sin plats att vi i stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!

Idag sker detta! Klockan nio går man man från Uppsala gamla domkyrka och läser rosenkransen. Klockan tolv firar kardinal  Arborelius heliga Mässan vid högaltaret i domkyrkan och konfirmerar ett antal ungdomar. Vid 17 är det Eriksvesper vid relikerna.

Deo gratias.

Påve em. Benedikt: Glöm inte Gud!

Denna vecka har vi en insändare i tidningen DAGEN. Vad det handlar om är ett genmäle till ett osakligt angrepp på påve em., Benedikt XVI, detta för hans öppna brev om övergreppsproblematiken i katolska kyrkan, som publicerades i april (1). I artikeln, med rubriken  "Benedikt saknar offerperspektivet", hävdas att  när påve Benedikt

blottar en skrämmande prioritering av sexförövaren på bekostnad av dennes offer så exponerar han samtidigt livsfaran med påvar som fungerar som envåldshärskare i en absolut monarki. 

Dessutom påstås det att Benedikt

...aldrig har tålt ifrågasättande av läroämbetet...

Det är ju naturligtvis ett helt horribelt påstående. Läroämbetets roll är definierat i kyrkans konstitution., (se t.ex.  Vat. II, Dogm. konst. om kyrkan Lumen gentium, n. 25.) och det kan varken lekmän, biskopar eller ens påven själv ifrågasätta. (2).

I synnerhet påve Franciskus har agerat mycket auktoritärt, enbart i kraft av sitt ämbete.

Men nu var det framförallt orsakerna till övergreppsinflationen som började under 1970-talet. Påve Benedikt menar att man inte kan bortse från det allmänna klimat som fanns under denna tid av upplösning av sexualmoralen och den så kallade sexuella frigörelsen. Han nämner även problemen med "homosexuella kretsar" som kom in på prästseminarierna vilket ändrade deras karaktär.

Antal incidenter och anmälningar 1950-2002 (John Jay-report)

Men han skyller inte alls på detta som en huvudorsak till övergreppen, vilket trummats ut i rubriker från Reuter/TT (man trodde detta var nyhetsbyråer, men de verkar numera vara ideologiskt orienterade opinionsbildare snarare).

Istället pekar påve Benedikt på förlusten av Gud, alltså att man inte längre förstår Kyrkan som ett Guds verktyg:

Tanken på  en bättre kyrka, skapad av oss själva, är i själva verket djävulens förslag, med vilket han vill leda oss ifrån den levande Gud, genom en bedräglig logik som vi lätt luras av.  Nej, inte ens idag består kyrkan bara av dålig fisk och sjögräs. Guds kyrka finns också idag, och idag är den det enda instrument genom vilket Gud frälser oss.

Om vi ber dagligen, biktar oss ofta och gör samvetsrannsakan, deltar i den heliga Eukaristin, så är det i längden omöjligt föra dessa dubbelliv som vi alla kan förledas in i. Och som blir särskilt förödande när det handlar om den prästerliga kallelsen att tjäna själarna.

(1) Påve Benedikts text finns på tyska och engelska. Det finns en starkt förkortat svensk översättning också i Signum. 
(2) Ämnet har utförligt behandlats i encyklikan ( Sanningens strålglans (Veritatis Splendor) från 1983.