"Till vem skulle jag då lämna min avskedsansökan?"
Det var samme påve som vid en annan fråga om han inte skulle för sin egen skull avgå, svarade:
"Jesus klev inte ner från korset"
Men nu har alltså av allt att döma påve Benedikt sagt upp sig inför sig själv. Vittnesmål från Rom i helgen berättade om en trött påve, en skugga av sitt forna jag. Så visst kan det finnas medicinska skäl.
Ändå väcker åtgärden frågor. För det första kommer påven ju vara fortfarande i detta livet när konklaven sker. Detta kommer onekligen påverka utgången av valet. För det andra skapar det ett prejudikat som kan utnyttjas i framtiden: Påvar kan alltså begära avsked, och de kan påverkas att begära avsked.
Man måste också fråga sig, varför dessa den nya tidens påvar skall behöva ha så mördande dagsprogram, med omfattande audienser varje dag, resor och spektakelliknande besök. Borde man inte låta påven få styra från sitt arbetsrum, och kommunicera med stiften genom sina rundbrev, såsom det en gång var?
Historiskt sett är åtgärden mycket ovanlig.- Vi återkommer till detta. Men säkert är att kyrkan just nu behöver våra förböner mer än någonsin: Mycket står på spel, och vi måste släppa alla mänskliga preferenser för att låta den helige Ande leda kyrkan genom den svåra tid som står inför dörren. Det kommer vara en avgörande fastetid.
Inlägg
2 kommentarer:
Jag tar emot dessa uppgifter med stor oro och sorg. Om Rom faller, faller Världen.
Vi har alltid beundrat och älskat påven Benedictus kolossalt ur djupet av våra hjärtan. En verklig sorg att han nu abdikerar. Vilket lysande, briljant intellekt, vilken lysande teolog, vilken obeskrivlig ödmjukhet. Att bara betrakta den Heliga Faderns ansikte när han mediterar under mässfirandet skänker stor inspiration och lugn. Hela ansiktet uttrycker en äkta harmoni och djup, kristen glädje. En stilla glädje, som inte har behov av att uttrycka sig i form av yttre åthävor.
Att läsa hasn böcker, hans predikningar, hans apostoliska brev etc etc har varit en obeskrivlig inspiration. Hans outtröttliga kamp mot heresier under de många och tunga åren som chef för Troskongregationen. En kamp som inte alltid uppskattats av de många sk progressiva teologer och andra som önskat en förändring, i form av ett allmänt förvärldsligande av Kyrkan. För oss, helt enkelt en underbar påve.
Hans outtröttliga kamp mot abort, för äktenskapet, för sanningen, som befriande motgift mot den relativismens diktatur som präglar det västerländska samhället...
Inte minst hans beundransvärda och modiga kamp mot de homosexuella skandalerna inom Kyrkan. Liksom hans kraftiga och oomtvistade stöd för våra judiska bröder och systrar, vilket flera kända rabbiner uttryckt stor glädje och tacksamhet över.
Saknaden efter påven Benedictus kommer att vara enorm. Vi ber att han kommer att ha krafter att skriva fler böcker och på så sätt fortsätta inspirera sanningsälskande katoliker världen över.
Vi respekterar till fullo påvens beslut. Inte svårt att förstå att dagens globala värld, med dess enorma och många ggr fullständigt omänskliga krav på många och långa resor jorden runt, evinnerliga audienser etc etc är fullständigt oförenlig med en så hög ålder. Vad är detta eg för krav?
Slutligen:att salige Johannes Paulus II valde att stanna kvar på sin post till sin död, trots svår och mångårig sjukdom, innebär inte att någon har rätt att kräva att påven Benedictus måste fatta samma beslut; i dag, när Kyrkan utsätts för mkt aggressiva attacker från ateister och andra, innebär det att en påve måste vara i mkt god fysisk form för att orka med. Ingen bör ställa omänskliga krav. Inte ens på en påve.
Vi ber för den helige Fadern och för Kristi Kyrka i världen.
A & B
Skicka en kommentar