Moder Angelicas märkliga kallelse

För alla som sysslar med katolsk media kan moder Angelicas liv och verk inte förbises. Det finns ett otal anekdoter om hur hon lyckades med det omöjliga. Idag utgör hennes garage-TV ett nätverk av TV-stationer som når 140 länder och 250 miljoner hushåll. Till detta måste man foga ett nära samarbete med en mängd nyhetsbyråer som CNA och Vatikanradion. Även radio som många använder i bilkön och vid spisen. Idag finns inte mindre än 500 lokala radiostationer som är knutna till det koncept som innebär rak och korrekt - , ja, även kontrollerad när det gäller det läromässiga - information om katolsk tro. Tillkommer appar och andra anpassningar för yngre skarors teknikvanor. Man drar sig inte för att sända Rosenkransbön, heliga Mässan och långa samtalsprogram, där ingen blir avbruten.

Vi fick en intervju med presidenten Michael Warsaw om deras filosofi: Att vara

Som en kanal som kan dela allt det vackra som Kyrkan bär på, kyrkans rikedomar i alla dess avseenden, hennes liturgier, hennes tillbedjan, hennes lära, konst, musik, kultur – allt detta som är delar av den katolska kyrkan, av de katolska traditionernas rikedom och att EWTN är del i dessa ting och önskar förmedla dem. 

Allt bygger på donationer, det finns ingen annan finansiering, inte från kyrkan och inte från näringsverksamhet. Moder Angelica var inte okontroversiell. Hon leddes av Den Helige Ande vilket ibland kunde innebär konflikter med andra - inte minst ärkestiftet. Konflikten med kardinal Mahoney varade i åratal, det gick så långt att han försökte ta ifrån henne både kommunitet, kloster och donerad mark. Ofta var hon hånad och behandlad som ett skämt. Men omvändelserna och kallelserna har alltid varit många kring henne och allt vad hon startat. Hon var ihärdig, och lyckades med det mesta på de mest oväntade sätt. 

Själv sammanfattade hon med ett råd till oss alla: 

Dare the ridiculous to open for the miracolous!

Våga det löjliga för att öppna för det mirakulösa! 

Må hon vila i frid och må hon få skåda det eviga ljuset. Låt oss be för hennes själ, hon skulle bli arg på oss annars!

Helige Erik dog enligt "legenden"

Nyligen rapporterade flera tidningar, däribland DN, om resultaten av de undersökningar av relikerna av vårt lands skyddspatron, helige Erik, som utförts efter att skrinet öppnats. Vi har tidigare kommenterat öppnandet av relikskrinet och avlägsnandet av gravkronan. Är inte detta en form av gravplundring? Frågan vi ställde då, för två år sedan, var:

Vem borde ha den rättmätiga ägarrätten? Det var ju den katolska kyrkan som helige Erik tillhörde och den kyrka varigenom Sverige kristnades. Fädernas kyrka. 

Och vi föreslog att

 Det mest logiska vore att relikerna translateras till katolska domkyrkan.

Utspelet uppmärksammades i en artikel i DAGEN.

Erikslegenden har systematiskt ifrågasatts under modern tid. Man anser det vara ett politiskt utspel som saknar motsvarighet i verkligheten. I läroböckerna talas det om en "standardlegend" för medeltida helgon (god vandel, martyrdöd, källa, mirakler...) utan någon som helst verklighetsbakgrund. Det fanns starka politiska intressen att skapa en nationell kult motsvarande vad Norge och Danmark lyckats med, kring sina kungar Olav och Knut.

Vad säger då legenden om Eriks död? Vi återger från Svenska kyrkan:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen.

Han säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.

Den helige Erik dog år 1160 efter Herrens födelse, den 18 maj, då påven Alexander III förestod den romerska kyrkan under Vår Herres Jesu Kristi styre, som vare heder och ära i evighet."

Nu har man fingranskat skelettet och det visar sig att han var 35 år gammal, var ovanligt vältränad, i nivå med dagens elitidrottsmän såsom brottare och kampsportare. Det fanns såväl gamla som nya skador på hans skelett. De oläkta var elva till antalet, varav ett jack i kraniet. Det dödande hugget mot hans hals måste kommit snett framifrån. Och man kunde även konstatera han ätit mycket fisk i sin diet. Erik var beundrad för sin observans av kyrkans fasteregler, något som det nog var lite si och så med annars hos stridstränande riddare.

 

Projektledare Sabine Sten undersöker Erik den heliges kvarlevor. Foto: Uppsala universitet

Med andra ord ger undersökningarna i varje detalj stöd för allt som berättas i legenden. Vi nämnde redan tidigare att

Det har många gånger visat sig hur de tidiga helgonberättelserna  varit förvånande exakta - muntliga traditioner skall aldrig underskattas

Likväl har generationer skolbarn matats med lögnen att medeltida helgonskildringar bara är sagor. (I samma anda säger man att evangelierna och påskpassionen inte har någon sanningsbakgrund, detta trots att man kan dela ut livstidsstraff på grundval av vittnesmål som är betydligt svagare än de som avges i evangelierna om Jesu sista dagar. )

Vi finner nu allt starkare skäl att ifrågasätta varför Svenska kyrkan skall ansvara för dessa reliker, enligt dem själva enbart av "historiska skäl". De behandlas som om de vore vilka museiföremål som helst. Man kan ju då imorgon gallra ut dem också av "historiska skäl",  såsom det görs i många museilager just nu.

Kung Erik bevistar heliga Mässan. Uppsala domkyrka.  Albertus Pictor, 1400-tal.

Domprosten i Uppsalakatedralen har sagt han gläds när det kommer grupper att besöka relikerna. Så: Kanske det vore på sin plats att vi stiftet gör en massiv vallfärd till Eriksskrinet för att visa vår vördnad för denne stridbare och modige man, en smord konung som utan tvekan riskerade sitt liv hellre än lämnade heliga Mässan innan den var fullbordad. Låt det bli några tusen i processionen!

Om fottvagning - och fottvagning

I pressen valsar nu bilderna runt på den 79-årige påven som mödosamt och omsorgsfullt tvättar fötterna på flyktingar av olika religioner och kön. Detta tolkas med all rätt som ett tecken på ödmjukhet från påvens och kyrkans sida.

Men man måste ändå reflektera över saken, när man hör läsningarna. Ty vad Jesus gör är inte primärt att uppvisa sin egen ödmjukhet, utan framförallt lära upp apostlarna  som inte alltid var ödmjuka, om vad det innebär att tjäna. I läsningarna hör vi Jesu egen förklaring till akten:

Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh. 13:14-15)

Här stipulerar han alltså ett "Mandatum", ett exempel för dem han tvagar fötterna på. Skärtorsdagens  fottvagning är en påminnelse om vad som hände just denna kväll. Biskopen - i detta fall påven - får således ikläda sig Kristi roll och de som tvagas är ju i de tröga apostlarnas plats, de som riskerade falla in i högmod.

Tidigare ingick denna akt inte i liturgin. Den utfördes, men inte offentligt. Det var först med Pius XII som den tillfogades skärtorsdagsliturgin, som alltid firades i Lateranbasilikan. Skärtorsdagen är ju också dagen för Instiftelsen av Eukaristin och prästämbetet.

Hur är det då med Jesu uppmaning att "ni ska göra det som jag gjort"? Vi vet inte vad apostlarna gjorde. Men det är känt att ett flertal påvar tog in fattiga från gatan och tvättade deras fötter. Kyrkofadern Ambrosius i Milano gjorde det så ofta att man tyckte han var underlig. Han tvättade till exempel alltid de vuxna nydöptas fötter. Detta var på 300-talet.

Det är således lite olyckligt att påvens direktiv ändrar just i Skärtorsdagsliturgin. Risken är att symboliken förloras. Åtminstone kunde man förvänta sig en bättre förklaring än bara en referens till påvens vilja, att detta skulle genomföras. Nu kom bara ett mycket kort dekret i januari i år, grundat på ett brev från påven till Gudstjänstkongregationens ordförande, kardinal Sarah,  redan från december 2014. Det sägs att kardinal Sarah, som är från Guinea, varit bekymrad över hur detta med fottvagning av kvinnor skall kunna tas emot i vissa kulturområden, inte minst hans eget, där fysiska kontakter mellan könen är strikt kontrollerade. I dekretet finns en liten brasklapp även, att detta inte är Gudstjänstkongregationens verk, utan kommer från påven själv: "est Summo Pontifici Francisco normam variare". Men man man måste då understryka, att det är påvars rätt att göra just sådana ändringar, precis som Pius XII införde fottvagningen i liturgin 1955, detta med hänvisning till att den en gång fanns där tidigare.

Inte oväntat har reformen också kritiserats från olika håll. Latin Mass Society i England och Wales - som annars är mycket lågmälda och mycket lojala gentemot Rom - invänder:

Detta dekret kan ses som en anslutning till redan existerande praxis, och dess goda avsikter är uppenbara. Däremot kan det underminera försöken att "återsakralisera" den Ordinära mässordningen och detta påskyndar trenden att präster alltmer omgärdas av kvinnor i själva Mässan, som altartjänare, lektorer, extraordinära kommunionsutdelare.  Otvivelaktigt innebär detta att det exklusivt manliga prästämbetet blir allt svårare att förstå.

Och de avslutar, inte helt överraskande, med tanke vad det är denna sammanslutning verkar för:

Det är i den Extraordinära formen (av mässordningen) som Kyrkans liturgiska traditioner bevaras.

Låt oss dock ta det goda med påvens reform - en uppmaning att vi alla ska följa Evangelium och tjäna och älska vår nästa, även om det bara är en möjlighet och ingen plikt att visa det just på detta "nya" sätt i Skärtorsdagskvällens liturgi.  

Har ditt barn blivit sexuellt ofredat?

I en välskriven artikel i SvD av Olof Edsinger relateras vad våra barn och ungdomar kan utsättas för i både kommunala och privata skolor.

Mot bakgrund vad dessa minderåriga, knappt könsmogna barn får uppleva här, borde man upplysa föräldrar om att sådana tillställningar kan polisanmälas för sexuellt ofredande. Det kan handla om både språkbruk och grafiskt material. 

Dessutom är dessa avsteg från skolans uppdrag ett flagrant brott mot Barnkonventionen, som fastställer att

Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

och
 

Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar

och 
 

Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall för dem komma i främsta rummet.

I Regeringsförklaringen sade statsministern att Barnkonventionen ska göras till svensk lag. Men det har han visst redan glömt...

Lyckan i helvetet

Nej, det är inte vår uppgift recensera andra samfund väljer att utforma sina gudstjänster. Men nu är det ju faktiskt så att det även från Rom, signaleras att vi ska närma oss de lutherska kyrkorna genom deras världsförbund, med vilket man tydligen författat ett antal dokument. I oktober kommer påven inbjuden av bland andra Svenska kyrkan, alltså inte av vårt eget stift. Då är det kanske ändå på sin plats försöka förstå hur den Svenska kyrkan fungerar.

Förra söndagen, den 14 februari,  sändes en TV-gudstjänst från Allhelgonakyrkan i Lund. det var mest musik. En kvinnlig präst berättade om hur en ung man hejdats från att begå självmord när han såg en handikappad pojke le mot honom,. Sedan följde sången "Smile" av bl. a. Charlie Chaplin :

That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying.
You'll see that life is still worthwhile-
If you just smile.

Så enkelt alltså. Vad ska vi då med Gud till, om vi bara kan - le?

Lite senare i gudstjänsten med läsningar men utan altartjänst, så framförs (12:34) Flow my tears av Dowland. Här är det allt annat än leenden! Det är en mycket sorglig världslig text. Det handlar om livet utan varje hopp.

From the highest spire of contentment,
My fortune is throwne,
And feare, and griefe, and paine
For my deserts, are my hopes since hope is gone.

Hark you shadowes that in darnesse dwell,
Learn to contemne light,
Happy that in hell
Feele not the worlds despite

Vad tänkte biskop Johan Tyrberg när han lät denna sång framföras - som alltså säger att man ska lära sig avsky ljuset  - det är bättre i helvetet, ty där finns inget av världens plågor? Det skulle man gärna vilja veta.

Uppdrag selektiv granskning

Någon som såg Uppdrag granskning igår - om hatkulturen? Inga roliga saker. Men lite märkligt är det ju se Birgitta Ohlsson (L) framträda här som offer, med tanke på att hon själv 2010 startade en "hatgrupp" på FaceBook - mot påven. "Rött kort Vatikanen" var namnet, och det dröjde inte länge förrän svordomarna haglade, och hot om mordbrand och mord förekom. Inläggen låg kvar bra länge, med Birgitta Ohlsson alltså som moderator, tills hon kanske blev tipsad om vårt inlägg på Nytt och Noterat om saken. Då försvann det värsta. 

Uppdrag granskning antydde mycket tydligt att fenomenet kan sammankopplas med högerextrema grupper. Men här var det alltså liberaler, som inte tvekade yttra att de "vill mörda påven" och "bränna ned Vatikanen".

Idag är hela gruppen borta - dessbättre.Ty man kan ju tycka att hota påven är ingen sak - han är ju så långt borta. Tja - i oktober är han i Lund! Kanske man skulle tipsa SÄPO?

Svenska public-servicechefer agerar politiskt

Polens sak är vår - säger tre chefer i Sveriges public service - den svenska mediavärld som skall vara oberoende av politik och näringsliv, detta i en debattartikel i DN. 

Även om vi inte kan exportera vår tryck- och yttrandefrihetsgrundlag så kan och bör den svenska regeringen och riksdagen verka för att sprida dess grundtankar så långt det är möjligt. Medievärlden är i dag internationaliserad och vi är beroende av publicistisk frihet i andra länder för att kunna upprätthålla vår egen. Vi är även beroende av att mediernas frihet betonas i de lagstiftningsarbeten som berör detta på europeisk nivå. Polens sak är därför vår.

Artikeln är översatt till engelska och publicerad på EBU, en förening av public servicebolag i Europa. Vi ska inte här gå in på varken polsk eller svensk public service när det gäller innehållet. Och definitivt inte politik. Men det finns anledning kommentera artikeln ur rent principiella skäl.

Den samlade aktionen är häpnadsväckande ur flera synpunkter. Till att börja med så  är det märkligt att cheferna först nu oroas över polsk media, när dessa under minst 20 år varit fullständigt politikerstyrda eller dominerats av de huvudsakligen utländska ägarnas agenda. Man kunde satt sig in i saken lätt, till exempel genom denna artikel. Här tecknas en public service utan kontakt med de stora folklagren.

Dr Agnieszka Ogrodowczyk säger 2014:

For 20 years we have had a problem with politicized public service media, which infused the audience with the conviction that these media belong to politicians. So why would members of society engage in these media now if they don’t see their role and impact?

Det civila samhället har inte fått vara med helt enkelt. Och till detta hör inte minst de katolska organisationerna och föreningarna  som känt sig helt utestängda och hänvisade till ett fåtal fria och mer eller mindre ideellt drivna medier -  med allt vad detta innebär.

Men det är alltså först nu, när Polen får en "högerregering", som oron väcks hos dessa våra svenska mediechefer. Oberoende vad man har för politiska sympatier eller vad man tycker om Polens regeringsparti så  är detta anmärkningsvärt. Ty då handlar det inte som sakfrågan utan om - politik. Man undrar hur nyhetsbevakningen och den politiska kommentarsfunktionen kan undgå att påverkas om cheferna så öppet visar sin antipati gentemot en viss politisk vindkantring - detta i ett annat land.

Hur är då detta förträffliga Sverige, som ska lära upp andra länder vad fri public service är? Som vi  redan skrivit om så är det en stiftelse som tillsätter och avskedar samtliga chefer i radio och TV. Denna stiftelses ordförande sätts inte till av styrelsen, utan direkt av regeringen. Idag är ordföranden en konsult med tidigare ledaruppdrag i SVT. Personen utför uppdrag för näringslivet. men även statliga verk. En uppmärksammat sådant var ett uppdrag för Trafikverket, som utan upphandling köpte tjänster för 394 000 kr eller blygsamma 2300 kr/tim, detta när spårsystemet skriker efter underhåll. SVT gjorde saken till sitt eget scoop. 

Konsulten som anlitades beskriver sig själv som expert på att hjälpa företag som utsätts för granskning i media.

skriver man bland annat, men ingenstans nämner man vem konsulten var, nämligen förre Aktuelltchefen, Helena Stålnert med eget enmansbolag. Idag är hon således ägarstiftelsens mäktiga ordförande i den styrelse som kan avskeda hela SVT:s ledning i ett enda klubbslag. Kanske det var tur man inte nämnde henne i nyheten från februari 2015. Eller förutseende?

Helena Stålnert sitter även som ordinarie styrelseledamot i Radiotjänst, och därmed är hon med i både ägarstiftelse och den bolagsstyrelse hon är med att tillsätta och entlediga. Det är okänt om hennes privata bolag kommer även i fortsättningen ta uppdrag av statliga verk och myndigheter. Kanske SVT?

Om det är om detta man vill lära ut till Polen, så kanske det inte finns något nytt att lära.

 I artikeln hävdar cheferna:

Utnämningar till ledande poster i mediebolag ska givetvis vara professionella, inte politiska. Förändringar i styrning och kontroll av public service-bolagen ska inte hastas fram utan arbetas igenom i öppna, demokratiska processer.  

De verkar då inte känna till hur de tillsatts, nämligen genom en stiftelsestyrelse utan insyn, tillsatt av regeringen och nominerad av våra riksdagspartier. I styrelsen sitter inte mindre än sju riksdagsledamöter. Av de tretton  ledamöterna är det endast fem som har någon journalistisk professionell bakgrund. Och som sagt - var finns de öppna demokratiska principerna i en stiftelsestyrelse, som endast behöver redovisa utåt med en årsredovisning och på så sätt undgår offentlighetsprincipen hos myndigheter?

I själva verket så har detta system diskuterats internt och riksdagen, men utan några redovisningar av nyhetsredaktionerna på radio och TV. I en proposition 2012 påpekar stiftelsen:

I sammanhanget diskuterar stiftelsen vilka möjligheter den har att ingripa mot programbolagens styrelser med utgångspunkt i bl.a. den rapport som Granskningsnämnden årligen lämnar. Vidare erinrar stiftelsen om de möjligheter den har att lämna ägardirektiv.

Vår public service lyder alltså under tretton politiskt nominerade och av regeringen tillsatta ledamöters direktiv. I samma proposition diskuteras styrningen vidare:

Det är mindre sannolikt men dock möjligt att ett programbolag missköter sitt uppdrag så väsentligt att det inte framstår som tillräckligt att avskeda VD; det är ju styrelsen som har det övergripande ansvaret för verksamheten. I denna situation har Förvaltningsstiftelsen möjlighet att avsätta styrelsen med hänvisning till att stiftelsen inte längre har förtroende för denna, en bedömning som bl.a. kan grundas på den rapport som Granskningsnämnden lämnar om hur företaget uppfyllt sitt uppdrag. Detta innebär således att stiftelsen har en möjlighet att agera om ett programbolag visar väsentliga brister då det gäller att fullgöra sitt program- eller förvaltningsuppdrag, detta trots att stiftelsen i sin ägarroll inte har att ta ställning till programverksamheten.

Detta är en brasklapp som knappast kan míssförstås. Man kan inte gå in och styra den enskilda programverksamheten på förhand, detta vore ett grundlagsbrott. Däremot hindrar inte Yttrandefrihetslagen att man ingriper i efterhand genom att till exempel entlediga. Just såsom sker i Polen idag.

Förvaltningsstiftelsen anser att det inte är lämpligt att granskningen av public service-verksamheten som sådan anförtros Granskningsnämnden. Den ska endast behandla anmälningar. (Årligen inkommer c:a tusen anmälningar och av dessa fälls 15-20 - alltså några promille. Det finns således inget att frukta från det hållet från bolagsledningarna.)

Ven ska då  granska vår public service? Svaret kommer från dess ägare:

Eftersom distansen mellan staten och programbolagen så långt möjligt bör upprätthållas, bör det inte ankomma på regering och riksdag att utse viss eller vissa forskningsinstitutioner eller vissa forskare att svara för granskningen. Denna uppgift kan lämpligen läggas på Förvaltningsstiftelsen. Om så sker får stiftelsen möjlighet att utse enskilda forskare eller forskarteam från olika institutioner i landet som är väl lämpade för uppgiften.

I princip anser alltså ägarna att granskningen av deras egen koncern ska ske av dem själva. Och ägarorganisationens ledning  är utsedd av  - regeringen. Utan insyn. Utan ens att motiveringen är känd från nomineringarna.

Så var det med "brandväggen" mellan politik och public service. En öppen diskussion i media  om dessa frågor har uteblivit, trots att frågorna varit uppe i riksdagen vid några tillfällen. Kanske man i första hand borde skriva debattartiklar om public service i Sverige innan man vill styra över andra länders medier.