Om fottvagning - och fottvagning

I pressen valsar nu bilderna runt på den 79-årige påven som mödosamt och omsorgsfullt tvättar fötterna på flyktingar av olika religioner och kön. Detta tolkas med all rätt som ett tecken på ödmjukhet från påvens och kyrkans sida.

Men man måste ändå reflektera över saken, när man hör läsningarna. Ty vad Jesus gör är inte primärt att uppvisa sin egen ödmjukhet, utan framförallt lära upp apostlarna  som inte alltid var ödmjuka, om vad det innebär att tjäna. I läsningarna hör vi Jesu egen förklaring till akten:

Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh. 13:14-15)

Här stipulerar han alltså ett "Mandatum", ett exempel för dem han tvagar fötterna på. Skärtorsdagens  fottvagning är en påminnelse om vad som hände just denna kväll. Biskopen - i detta fall påven - får således ikläda sig Kristi roll och de som tvagas är ju i de tröga apostlarnas plats, de som riskerade falla in i högmod.

Tidigare ingick denna akt inte i liturgin. Den utfördes, men inte offentligt. Det var först med Pius XII som den tillfogades skärtorsdagsliturgin, som alltid firades i Lateranbasilikan. Skärtorsdagen är ju också dagen för Instiftelsen av Eukaristin och prästämbetet.

Hur är det då med Jesu uppmaning att "ni ska göra det som jag gjort"? Vi vet inte vad apostlarna gjorde. Men det är känt att ett flertal påvar tog in fattiga från gatan och tvättade deras fötter. Kyrkofadern Ambrosius i Milano gjorde det så ofta att man tyckte han var underlig. Han tvättade till exempel alltid de vuxna nydöptas fötter. Detta var på 300-talet.

Det är således lite olyckligt att påvens direktiv ändrar just i Skärtorsdagsliturgin. Risken är att symboliken förloras. Åtminstone kunde man förvänta sig en bättre förklaring än bara en referens till påvens vilja, att detta skulle genomföras. Nu kom bara ett mycket kort dekret i januari i år, grundat på ett brev från påven till Gudstjänstkongregationens ordförande, kardinal Sarah,  redan från december 2014. Det sägs att kardinal Sarah, som är från Guinea, varit bekymrad över hur detta med fottvagning av kvinnor skall kunna tas emot i vissa kulturområden, inte minst hans eget, där fysiska kontakter mellan könen är strikt kontrollerade. I dekretet finns en liten brasklapp även, att detta inte är Gudstjänstkongregationens verk, utan kommer från påven själv: "est Summo Pontifici Francisco normam variare". Men man man måste då understryka, att det är påvars rätt att göra just sådana ändringar, precis som Pius XII införde fottvagningen i liturgin 1955, detta med hänvisning till att den en gång fanns där tidigare.

Inte oväntat har reformen också kritiserats från olika håll. Latin Mass Society i England och Wales - som annars är mycket lågmälda och mycket lojala gentemot Rom - invänder:

Detta dekret kan ses som en anslutning till redan existerande praxis, och dess goda avsikter är uppenbara. Däremot kan det underminera försöken att "återsakralisera" den Ordinära mässordningen och detta påskyndar trenden att präster alltmer omgärdas av kvinnor i själva Mässan, som altartjänare, lektorer, extraordinära kommunionsutdelare.  Otvivelaktigt innebär detta att det exklusivt manliga prästämbetet blir allt svårare att förstå.

Och de avslutar, inte helt överraskande, med tanke vad det är denna sammanslutning verkar för:

Det är i den Extraordinära formen (av mässordningen) som Kyrkans liturgiska traditioner bevaras.

Låt oss dock ta det goda med påvens reform - en uppmaning att vi alla ska följa Evangelium och tjäna och älska vår nästa, även om det bara är en möjlighet och ingen plikt att visa det just på detta "nya" sätt i Skärtorsdagskvällens liturgi.