Rio: Pilgrimer provocerades

RIO - En grupp unga homosexuella demonstrerade under måndagen genom att hångla halvnakna  på trappan till kyrkan Our Lady Victorious i Largo do Machado, södra zonen i Rio. Scenen chockade några pilgrimer som började be på platsen.

Tidigare hade omkring två hundra demonstranter för homosexuellas rättigheter gått mot Guanabara Palace, där påven tas emot av de nationella myndigheterna. Demonstranter brände en docka som föreställde guvernör Sérgio Cabral och började kyssas. 

Man förklarade att detta är en protest mot  kriminalisering av droger, förbud mot abort och till förmån för hbt-personers rättigheter.  

Även vid WUD i Madrid skedde liknande aktioner, där troende ungdomar och ordenssystrar plötsligt befann sig inför nakna omslingrande kroppar.  

Lobbyister och riskkapitalister: De ska rensa i Rom

Den 19 juli utsågs det i Rom en påvlig kommission för att gå igenom allt som har med kyrkans finanser att göra, lokalt och globalt. Det är ingen liten uppgift. Den kommer kräva insyn i en rad delikata frågor, som om man ska tillåta olönsamma verksamheter, om man ska behålla egendomar som kloster och tillhörande mark, fast kallelser saknas, hur man ska hantera privilegier som erhållits sedan lång tid tillbaka etc etc. Sist men inte minst överdebiteringar som det kommit rapporter om då och då och bristfälliga upphandlingsrutiner. Vem minns inte läckan som avslöjade att julkrubban på Petersplatsen kostat kyrkan en halv miljon Euro? Inom APSA (Administration of the Patrimony of the Apostolic See ) vill man helst inte släppa någon över bron, vilket påve Benedikt fick erfara, när alla försök till kontroll stoppades, och övervakning saboterades. (Men vem vet, kanske även detta var en säkerhetsåtgärd för läckor som skulle skada påven?)

Många förvånades en smula av kommissionens sammansättning Det ser ut så här:

Dr. Joseph F.X. Zahra (Malta), Ordförande
Rev.mo Mons. Lucio Angel Vallejo Balda (Segretario della Prefettura degli Affari Economici), Sekreterare

Jean-Baptiste de Franssu (Frankrike)

Dr. Enrique Llano (Spanien)

Dr. Jochen Messemer (Tyskland)

Francesca Immacolata Chaouqui (Italien)

Jean Videlain-Sevestre (Frankrike)
George Yeo (Singapore)

Endast en i kommissionen är präst, sekreteraren Msgr Vallejo Balda. Alla andra är lekmän. Flera av dem är affärsmän. Dr Zahra är styrelseproffs, och delägare i ett flertal olika bolag; hotellkedjor, försäkringsbolag. Han har varit bankdirektör och chef för Maltas riksbank. Han har också grundat ett stort konsultföretag, MISCO, som säger sig vara

leading providers of information to the business community, the public sector and non-governmental organisations

vilket betyder: lobbying och strategisk rådgivning. Jean-Baptiste de Franssu är chef för ett av Europas största investmentbolag, INVESCO. Man sysslar med Asset management  vilket innebär att man hanterar andras tillgångar för maximal tillväxt och avkastning. Enrique Llano Cueto är fristående konsult inom området "Risk management". Jochen Messemerhar liknande kompetens, han styr ett av Europas största försäkringsbolag, ERGO. Jean Videlain-Sevestre är också i risk-managementbranschen. George Yeo är en fd flygofficer i Singapore, har genomndrivit ett antal enorma investeringar i andelskomplex med kasinon, suttit i regeringen på ett antal ministerposter. Han är katolik, men beskriver sig själv som taoist.

Francesca Immacolata Chaouqui avviker på många sätt, inte bara att hon är den enda kvinnan i kommissionen. Hon är också den enda italienska medlemmen. Med sina 30 år är hon yngst. Hon kommer från Kalabrien i södra Italien och har byggt sin karriär inom lobbying och olika advokatkontor, nu senast Ernst & Young. Hon har byggt upp betydande kontakter inom affärsvärlden och media och har aktivt verkat för att organisationer ska kunna påverka politiken utan risk för deras uppdragsgivare. I våras orsakade hon en smärre mediastorm i södra Italien, efter att ha kommenterat ett mord på en ung kvinna i sin hemtrakt. I insändaren angrep hon mentaliteten i sin forna hemtrakt, där kvinnor uppfostrades på ett helt annat sätt än männen, och där det inte finns möjligheter att komma framåt som kvinna:

"Kalabrien, ett land av brottslingar, där man lär att kvinnor inte ha några  rättigheter, där födelsen av ett gossebarn är välsignad, till skillnad från en flicka. Kvinnor ska tiga i Kalabrien, de ska misshandlas och man ska slå dem .... barnen tittar på, de lär sig att våld är manlighet, som en del av umgänget mellan könen...

Och hon uppmanade kvinnorna att fly sin hemtrakt, om de ville något i livet. Reaktionen blev häftig. Först skrev själve ärkebiskopen,  Santo Marciano Rossano av Cariati, ett svar, där han kraftfullt försvarade den kalabriska livsstilen och menade hon inte ser vad landskapet egentligen har när det gäller positiva värden. I en tydlig pastoral ansträngning sökte ärkebiskopen uppmuntra och väcka hopp i en mycket utsatt del av Italien:

Det finns ingen tid att förlora! Räddningen i vår tid finns  i en stark profetisk och vägledande pedagogik, den som utmärks av en kultur som respekterar och stolt främjar och försvarar värdet av mänskligt liv, att vi upptäcker den djupare innebörden av sexualitet, att vi utbildar för kärlek inte som en ren känsloupplevelse där själviskheten frodas,  utan som ett val  där man vill ge sig själv för andra.. Kyrkan, kyrkan på denna bit av jorden som är Kalabrien, är ett koncentrat av allt: familjen, skolan, institutionerna, här finns medlen som gör att vi kan  vinna striden alla tillsammans.

Sedan följde en ström av inlägg på de sociala medierna, mestadels från kalabriska kvinnor, som menade de var orättvist behandlade, omyndigförklarade,  och Francesca Immacolata Chaouqui borde be om ursäkt. menade man.  Det öppnades till och med Facebookgrupper för detta budskap. Hon kom med en vag förklaring, att hon blivit missförstådd, men den övertygade inte.

Förmodligen är Francesca även den ende i kommissionen som twittrar dagligen och berättar om olika saker. Vilket kanske gör en del mörkrädda.

Säkert behöver Vatikanens rutiner ses över. Säkert fruktar många förlora sina privilegier. Och säkert kommer det bli många dramer i det fördolda; ty i Italien vet vi att där kapital finns, där finns också maffia. Och där makt finns, där finns frimureri.

Det som oroar här är bara: Förstår dessa personer kyrkan och hennes väsen? Förstår de behoven och att kyrkan ibland måste få vara olönsam? Att man heller aldrig får spela med kyrkans kapital? Finns det inte risk att de med all den information de får kan komma att utnyttja den i affärsvärlden? Och sist men inte minst: kommer det läckas ut vad som framkommer - får vi flera skandaler i transparensens magiska namn? Skall kyrkan, vår ärevördiga Moder, få utstå än mera hån? Eller kanske är det just detta som behövs, nya fräscha krafter, som ser allt med nya ögon? Den som lever får se.

IOR: Granskaren var själv ogranskad

Den 15 juni aviserades det från Vatikanen att en ny chef för den omskrivna banken IOR tillsatts av påven., monsignore Battista Ricca. Han beskrevs av Vatikanradion som mycket pålitlig, handplockad av statssekreteraren Bertone. Msgr Ricca kommer från Brescia, har ett förflutet som diplomat i ett flertal länder, däribland Uruguy. En av hans uppgifter har varit att syna nuntiaturernas (Heliga Stolens ambassader) kostnader. Nu senast har han varit ansvarig för några av kyrkans stora residens, inte minst det som påven fortfarande bor kvar i alltsedan konklaven, Domus Sanctæ Marthæ. Ricci kunde på detta sätt bygga upp unika kontakter med kuriamedlemmar och andra. Genom att han nu är utsedd till bankdirektör har han även omfattande tillgång till dokument och brev som är sekretessbelagda.

En vecka efter hans utnämning så kom det dock reaktioner från flera håll. Det visade sig att det fanns lik i garderoben.  Msgr Ricca hade i Schweiz lärt känna en arméofficer, och bekantskapen var uppenbarligen mer än en vänskap. Vännen följde med msgr Ricca till Montevideo och där lät han honom bo i själva nuntiaturen, han fick även en anställning där, detta med Roms goda minne. Den då ansvarige, kardinal Re, är också från Brescia, och sådant brukar vara väldigt viktigt i Italien.

När väl ny nuntie tillsatts, polacken Janusz Bolonek, så försökte han avbryta dessa osunda kontrakt, men utan att lyckas. Även ordenssystrarna hade beklagat sig över vad de fick bevittna. Inte förrän efter ett antal skandaler, som handlar om homosexuell promiskuitet, så blev msgr Ricca förflyttad, först till Trinidad, men sedan till Rom. Hans väns bagage blev kvarlämnat i Uruguay, då ingen ville bekosta transporten. Det befanns innehålla material som vittnade om en ytterst promiskuös livsföring, även en pistol hittades.

Allt detta var mycket känt på sina håll. Men inför utnämningen av msgr Ricca till den kanske känsligaste posten i den påvliga administrationen, så fanns dessa uppgifter inte med. De kom fram den 22 juni, och Påven kallade i hast samman ett antal personer och nämnde msgr Ricca - därför kom han heller inte till Beethovenkonserten.

Nu står påven - som inte kan anklagas för skuld i detta - inför en delikat fråga. Skall han låta detta passera, och så släppa in den "gay-lobby" han själv så kraftigt markerat mot, eller ska ännu en gång banken stå utan ledning? Enligt informationsekreteraren p. Lombardi så är allt bara grundlösa rykten ("non è attendibile") och påven litar på msgr Ricca. Andra menar att det är en illasinnad artikel som köpts av de som har intressen i banken. (Men artikelförfattaren Sandro Magister är knappast av den sorten som kan köpas, och han verkar inte vara så intresserad av pengar, han har sin vespa och motorcykel, det verkar räcka för honom). Det finns andra som säger att påven blev mycket tacksam för den information som framkom och han är sorgsen och beredd att vidta åtgärder.

Hela historien ger en aning om vad påve Benedikt hade att brottas med under sin tid, då hans krafter dessutom avtog. "Smutsen" måste tvättas bort, och de som ska göra detta måste vara oförvitliga.  De får inte stå i några osunda och komprometterande förhållanden till andra. Förhållanden som bygger på dubbel bokföring och osunda sexuella relationer kan bara inte tolereras. Det drar ner kyrkans anseende och det är ett hån mot den massiva majoriteten av oförvitliga tjänare och tjänarinnor i Herrens vingård. Ska det vara så svårt att finna dem till dessa positioner?

Frälsningen enligt PO Enqvist

I radions P1 finns ett program kallat "Allvarligt talat". Idéen är att lyssnare får tala in frågor och tankar till författaren PO Enqvist, som svarar som en sorts lågmäld guru med svensk flagga och VDN-märkning, som garanterar att inget obehagligt konfessionellt eller politiskt inkorrekt kommer ut.

 

PO Enqvist: Självutnämnd, folklig guru

En dam ringer och frågar hur man ska veta: "Vilka är i den himmelska skaran" Vilka kommer bli de utvalda? Redan här har vi alltså en högst religiös ansats. Och den frikyrkligt uppfostrade men sedan uttryckligen sekulariserade  författaren Enqvist kommer med sitt svar: Han menar att det finns så många "konstiga utsagor" om detta: Till att börja med skärsleden, som är en  

katolsk uppfinning för att få sprätt på avlatsförsäljningen. 

Sedan konstateras att 

det finns inget exakt svar  - vi vet inte var Jesus stod i frågan.

Allt är "ytterst oklart", då ju evangelierna skrevs av andra än apostlarna,

ytterst dåliga vittnen, anonyma människor, 50 år efter Jesu tid

Vad vi idag har, menar Enqvist,  är en religion som inte grundats av Jesus Kristus, utan formats, skapats,  av Paulus, den  "verklige ideologiproducenten", en 

kristendomens uppfinnare o chefsideolog

som ledde

städpatruller som mördade kristna kvinnor o barn

och som är den

bäste stilisten bland alla historiens folkmördare .

Om vi börjar med skärselden så definierades den i konciliet i Florens redan 1031, långt innan någon handel med avlater skedde. Redan vid konciliet i Clovesho, England, år 747 förbjöd man dock all tro på att synderna kuinde förlåtas genom gärningar. Sedan har detta upprepats i en följd av koncilier och andra propåer genom hela medeltiden. Trots detta förekom missbruk, den ökända avlatshandeln under senmedeltiden, vilket var en stor del i Luthers reformatoriska frustration. Men att påstå skärselden skulle "uppfunnits" för detta ändamål är helt galet.

Att Enqvist vet så säkert att Paulus var "folkmördare", om han själv betvivlar alla trons källor, är ett mysterium. Ty det enda vi vet om Paulus i rollen av förtryckare är Apostlagärningarnas sjunde kapitel:

Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Är detta en berättelse om en "städpatrull" och folkmord på särskilt kvinnor och barn?

Hur Enqvist sedan kan vara så säker på att Paulus frälst sig själv, när hans omvändelse brukar vara typos, modell, särskilt omhuldad i frikyrkorna, hur en äkta omvändelse i Jesu namn kan ske, är för oss en gåta. Finns det en mera omvittnad och bekräftad omvändelse?

Enqvist avslutar frågan genom att rekommendera frågeställaren att själv skriva ner sitt "evangelium", sin tro på vad Jesus egentligen menat. Detta helt utan referenser, alltså inte ens evangelierna! Och detta skall så utgöra svaret på den uppriktiga frågan om hur vi egentligen kan ha en aning om vilka som kommer till himmelen!

Sveriges Radio låter här alltså en uppburen författare få vara expert i frågor han inte verkar ha en aning om. Att han dessutom med sina uttalanden, att kristendomen skulle vara en uppfinning av en folkmördare, som hittat på sin egen omvändelse, förnedrar alla kristna troende och förklarar dem leva i ett bedrägeri, tycks det inte finnas ens en reflektion över. Dagligen finns det människor som offrar sina liv för denna "uppfinning", i kärlek till den Frälsare de likt Paulus upplevt vara den enda vi kan lita på i en värld fylld av lögner och svek.

Vi rekommenderar följande läsning till PO Enqvist och hans producenter:

Paul. saint
Paulus från Tarsos
Paulus - det nya livet i Kristus
Frälsningen

Syrien - varning för desinformation

Inbördeskriget i Syrien uppvisar som i alla inbördeskrig en grymhet man inte trodde var möjlig. Man förstår inte hur ett vardagsliv överhuvudtaget kan vara möjligt när gatan är en avrättningsplats och hemmet kan förvandlas till en grav när som helst. Med mobiltelefonernas kameror fångas det upp scener som sedan skickas ut på nätet. En del kanske bara impulsmässigt. Men de allra flesta med en viss avsikt.

I dagarna har det spridits uppgifter om att en katolsk präst och två franciskanbröder avrättats genom halshuggnung, eller snarare halsskärning. En fasansfull film har cirkulerat där man ser tre män med böjda huvuden, på knä, och inför kvinnor och barn och moiltelefonkameror skärs en mans huvud av och lyfts upp för beskådande, under ropen Allah akhbar! Huvudet påstås vara den katolske prästen Francois Murads.

Men från Vatikanen bekräftas enbart att fader Murad dödats, dock inte på vilket sätt. Och från franciskanerna i Syrien dementeras skarpt att denna film visar fader Murads avrättning. Hans kropp är hel, meddelas det. Samt att inga franciskanmunkar dödats.

Men fader Murad mördades i byn Gassanieh den 23 juni. Han hade skyndat till ett kloster där för hans eget kloster var utsatt för bombningar. . Detaljerna är okända, men rebeller trängde in  och fader Murad sköts.

Varför då den vedervärdiga videon? Enligt Pierbattista Pizzaballa, föreståndare för franciskanerna i Heliga landet, så sänds sådana filmer ut för att sätta skräck i den kristna kommuniteten. En sorts psykisk terror alltså, i syfte att tömma territoriet på kristna. Filmerna kan mycket väl vara iscensatta manipulationer. 

Rebellgrupper utropar också i högtalare att sharialagar gäller och alla som inte konverterar till islam beskattas hårt..Denna metod, jizya, användes effektivt under till exempel conquistan i Spanien för att sätta press på den kristna befolkningen. Kidnappningar och mord förekommer, flera präster och två biskopar är helt enkelt försvunna. Det räcker att bära prästkappa för att man ska bli fångad. 

Vi anbefaller alltså stor försiktighet med alla nyheter från Syrien, i synnerhet om det handlar om spektakulära scener. Att sprida dem kan till och med motverka sitt syfte så att alltfler kristna lämnar Mellanöstern för gott. Syrien hade den näst Egyptens kopter största kristna kommuniteten i hela Mellanöstern. Nu splittras de och drivs ut med terror och hot. Låt oss be för dessa modiga bröder och systrar som håller ut i sina hem, kyrkor och kloster, utan någon som helst beväpning och utan säkerhetsvakter. Det finns inga beväpnade styrkor till deras beskydd, och inga arméer. Vapen skickas från väst, men de delas ut till de laglösa ligorna.

Källor:
National Review Online, 
AsiaNews

Vackert bröllop - och ett formellt steg bort från katolska kyrkan.

Det har varit prinsessbröllop och Stockholm - denna oslagbara sommarstad -  har visat sina vackraste sidor och hovstaterna sin skicklighet att anordna festivitas. Men för oss katoliker borde det vara en sorgens dag - en döpt katolik har valt att gifta sig utanför kyrkans gemenskap. Om detta är medvetet eller beror på felinformation får vi lämna därhän. Men onekligen blir man betänksam när inte ens hovpredikant Lönnermark verkar medveten om problemet. När han får frågan i TV om detta verkligen är en giltig katolsk vigsel låtsas han vara helt ovetande och nonchalerar frågan.. Det borde väl vara en primär fråga för honom! Men han säger bara, närmast förnärmad, på frågan om om man tagit hänsyn till att brudgummen är katolik:

"Vår ordning var inte påverkad... I princip är det en giltig vigsel överallt - sedan kan man ju ha olika synpunkter på hur sakramental den är... " 

För hovpredikanten tycks det alltså bara vara ett avtal, och frågan om sakramentets giltighet är helt ovidkommande.Då har sakernas tillstånd ändå varit offentligt känt sedan den 25 oktober, då fader Magnus Nyman uttalade sig i tidningen DAGEN:

– Om det av någon anledning inte är möjligt med ett riktigt katolskt bröllop kan man fråga biskopen om han kan ge dispens. Väljer man däremot att gifta sig lutherskt utan dispens så tar man därmed ett formellt steg bort från katolska kyrkan.

Ett formellt steg bort från katolska kyrkan, alltså. Med beslutet av Svenska kyrkan att betrakta förening mellan personer av samma kön som ett kristet äktenskap har ju detta samfund avlägsnat sig från den kristna gemenskapen på ett avgörande sätt. Man visar därmed att man inte har en sakramental syn på äktenskapet, grundad på bibelns lära och kristen tradition. Att då tro att allt skulle vara frid och fröjd  med några bibelord, är naivt. Problemet hade säkert kunnat lösas med olika former av dispens, men ingen verkar ha haft viljan eller ens förstått vidden av frågan. Vilket kanske är ett tecken i tiden förvisso.

Unga kvinnor vänder sig mot hatet

Dagens radionyheter rapporterar om att tre kvinnor arresterats i Tunis, då de uppträtt barbröstade. De tillhör aktionsgruppen FEMEN, som tidigare bland annat sågat ner ett kors i Ukraina och stört påvens audienser i Rom, även attackerad patriarken Kirill under sitt besök i Kiev. Nyligen förlöjligade de ett tragiskt självmord av en krigshjälte och respekterad skribent, Dominique Venner,  i själva Notre Damekatedralen, genom att barbröstade simulera "självmord på fascister" inför altaret med texten "In gay we trust." skriven på ryggen.

Den svenska pressen är blåögd när det handlar om dessa fenomen. Man tror allt är vad man vill det ska vara.  Helsingborgs dagblad skriver till exempel:

I grunden handlar det om klassisk feministisk teori, att kvinnan i det patriarkala samhället är underordnad mannen. Aktivisterna tar tillbaka objektifieringen av kvinnokroppen från de som står överst i könsmaktsordningen.

Liknande idylliska beskrivningar finns i alla tidningar, i radio och TV.

I Frankrike händer just nu mycket. Särskilt de unga generationerna verkar trötta på att bli infållade i ideologiska spår, som bestäms av ledande politiker. En ung, modig, blott 21 år gammal  juridikstuderande, Iseul Turan, sökte sig till FEMEN-gruppen i Paris. Hon lade upp ett Facebookkonto, där hon barbröstad försvarade den tunisiska aktivisten Amina, som är fängslad för att hon bett moralister dra åt skogen och sprejat ner gravstenar med mera.

Iseul togs omedelbart in i gruppen, utan att de granskat hennes person speciellt. Till hennes stora förvåning förekom det knappast några ideologiska samtal eller feministisk skolning - inga idédiskussioner överhuvudtaget. Däremot utbildades alla i kampsport, självförsvar och hur man skulle klara polisernas grepp. Varifrån uppdragen kom var oklart. De kom som order, ganska kort innan de skulle utföras, organisationen betalade flygbiljetter, hotellrum med  mera. Flera av kvinnorna var prostituerade, andra var lesbiskt och exhibitionistiskt lagda, och alla fick en ganska bra månadslön, kontant i handen.Gruppen uppvisade många auktoritära och sektliknande drag - någon demokratisk beslutsgång var det inte fråga om.

Det är ingen hemlighet att bakom FEMEN står några mycket penningstarka finansiärer, en är den amerikanske affärsmannen Jed Sunden, som gjort sig en förmögenhet i Ukraina, en annan den tyske technomiljardären Helmut Geier, även kallad DJ Hell. Ingen är känd för någon större idealistisk iver att kämpa mot trafficking och för kvinnans rättigheter. Precis som fallet med Pussy Riot kan det finnas helt andra motiv av mera pekuniär art.

Iseul ingår nu i en grupp unga franska kvinnor som kallar sig Antigones. De vill verka för kvinnans värdighet, som de menar under inga villkor kan försvaras genom exhibitionism eller hysteriska utfall. Antigones har gått ut med en manifestation, riktad mot denna form av feministisk aktivism.

Men om Antigones har man inte läst ett enda ord i svensk press. De passar inte in i schablonerna.