IOR: Granskaren var själv ogranskad

Den 15 juni aviserades det från Vatikanen att en ny chef för den omskrivna banken IOR tillsatts av påven., monsignore Battista Ricca. Han beskrevs av Vatikanradion som mycket pålitlig, handplockad av statssekreteraren Bertone. Msgr Ricca kommer från Brescia, har ett förflutet som diplomat i ett flertal länder, däribland Uruguy. En av hans uppgifter har varit att syna nuntiaturernas (Heliga Stolens ambassader) kostnader. Nu senast har han varit ansvarig för några av kyrkans stora residens, inte minst det som påven fortfarande bor kvar i alltsedan konklaven, Domus Sanctæ Marthæ. Ricci kunde på detta sätt bygga upp unika kontakter med kuriamedlemmar och andra. Genom att han nu är utsedd till bankdirektör har han även omfattande tillgång till dokument och brev som är sekretessbelagda.

En vecka efter hans utnämning så kom det dock reaktioner från flera håll. Det visade sig att det fanns lik i garderoben.  Msgr Ricca hade i Schweiz lärt känna en arméofficer, och bekantskapen var uppenbarligen mer än en vänskap. Vännen följde med msgr Ricca till Montevideo och där lät han honom bo i själva nuntiaturen, han fick även en anställning där, detta med Roms goda minne. Den då ansvarige, kardinal Re, är också från Brescia, och sådant brukar vara väldigt viktigt i Italien.

När väl ny nuntie tillsatts, polacken Janusz Bolonek, så försökte han avbryta dessa osunda kontrakt, men utan att lyckas. Även ordenssystrarna hade beklagat sig över vad de fick bevittna. Inte förrän efter ett antal skandaler, som handlar om homosexuell promiskuitet, så blev msgr Ricca förflyttad, först till Trinidad, men sedan till Rom. Hans väns bagage blev kvarlämnat i Uruguay, då ingen ville bekosta transporten. Det befanns innehålla material som vittnade om en ytterst promiskuös livsföring, även en pistol hittades.

Allt detta var mycket känt på sina håll. Men inför utnämningen av msgr Ricca till den kanske känsligaste posten i den påvliga administrationen, så fanns dessa uppgifter inte med. De kom fram den 22 juni, och Påven kallade i hast samman ett antal personer och nämnde msgr Ricca - därför kom han heller inte till Beethovenkonserten.

Nu står påven - som inte kan anklagas för skuld i detta - inför en delikat fråga. Skall han låta detta passera, och så släppa in den "gay-lobby" han själv så kraftigt markerat mot, eller ska ännu en gång banken stå utan ledning? Enligt informationsekreteraren p. Lombardi så är allt bara grundlösa rykten ("non è attendibile") och påven litar på msgr Ricca. Andra menar att det är en illasinnad artikel som köpts av de som har intressen i banken. (Men artikelförfattaren Sandro Magister är knappast av den sorten som kan köpas, och han verkar inte vara så intresserad av pengar, han har sin vespa och motorcykel, det verkar räcka för honom). Det finns andra som säger att påven blev mycket tacksam för den information som framkom och han är sorgsen och beredd att vidta åtgärder.

Hela historien ger en aning om vad påve Benedikt hade att brottas med under sin tid, då hans krafter dessutom avtog. "Smutsen" måste tvättas bort, och de som ska göra detta måste vara oförvitliga.  De får inte stå i några osunda och komprometterande förhållanden till andra. Förhållanden som bygger på dubbel bokföring och osunda sexuella relationer kan bara inte tolereras. Det drar ner kyrkans anseende och det är ett hån mot den massiva majoriteten av oförvitliga tjänare och tjänarinnor i Herrens vingård. Ska det vara så svårt att finna dem till dessa positioner?

Frälsningen enligt PO Enqvist

I radions P1 finns ett program kallat "Allvarligt talat". Idéen är att lyssnare får tala in frågor och tankar till författaren PO Enqvist, som svarar som en sorts lågmäld guru med svensk flagga och VDN-märkning, som garanterar att inget obehagligt konfessionellt eller politiskt inkorrekt kommer ut.

 

PO Enqvist: Självutnämnd, folklig guru

En dam ringer och frågar hur man ska veta: "Vilka är i den himmelska skaran" Vilka kommer bli de utvalda? Redan här har vi alltså en högst religiös ansats. Och den frikyrkligt uppfostrade men sedan uttryckligen sekulariserade  författaren Enqvist kommer med sitt svar: Han menar att det finns så många "konstiga utsagor" om detta: Till att börja med skärsleden, som är en  

katolsk uppfinning för att få sprätt på avlatsförsäljningen. 

Sedan konstateras att 

det finns inget exakt svar  - vi vet inte var Jesus stod i frågan.

Allt är "ytterst oklart", då ju evangelierna skrevs av andra än apostlarna,

ytterst dåliga vittnen, anonyma människor, 50 år efter Jesu tid

Vad vi idag har, menar Enqvist,  är en religion som inte grundats av Jesus Kristus, utan formats, skapats,  av Paulus, den  "verklige ideologiproducenten", en 

kristendomens uppfinnare o chefsideolog

som ledde

städpatruller som mördade kristna kvinnor o barn

och som är den

bäste stilisten bland alla historiens folkmördare .

Om vi börjar med skärselden så definierades den i konciliet i Florens redan 1031, långt innan någon handel med avlater skedde. Redan vid konciliet i Clovesho, England, år 747 förbjöd man dock all tro på att synderna kuinde förlåtas genom gärningar. Sedan har detta upprepats i en följd av koncilier och andra propåer genom hela medeltiden. Trots detta förekom missbruk, den ökända avlatshandeln under senmedeltiden, vilket var en stor del i Luthers reformatoriska frustration. Men att påstå skärselden skulle "uppfunnits" för detta ändamål är helt galet.

Att Enqvist vet så säkert att Paulus var "folkmördare", om han själv betvivlar alla trons källor, är ett mysterium. Ty det enda vi vet om Paulus i rollen av förtryckare är Apostlagärningarnas sjunde kapitel:

Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Är detta en berättelse om en "städpatrull" och folkmord på särskilt kvinnor och barn?

Hur Enqvist sedan kan vara så säker på att Paulus frälst sig själv, när hans omvändelse brukar vara typos, modell, särskilt omhuldad i frikyrkorna, hur en äkta omvändelse i Jesu namn kan ske, är för oss en gåta. Finns det en mera omvittnad och bekräftad omvändelse?

Enqvist avslutar frågan genom att rekommendera frågeställaren att själv skriva ner sitt "evangelium", sin tro på vad Jesus egentligen menat. Detta helt utan referenser, alltså inte ens evangelierna! Och detta skall så utgöra svaret på den uppriktiga frågan om hur vi egentligen kan ha en aning om vilka som kommer till himmelen!

Sveriges Radio låter här alltså en uppburen författare få vara expert i frågor han inte verkar ha en aning om. Att han dessutom med sina uttalanden, att kristendomen skulle vara en uppfinning av en folkmördare, som hittat på sin egen omvändelse, förnedrar alla kristna troende och förklarar dem leva i ett bedrägeri, tycks det inte finnas ens en reflektion över. Dagligen finns det människor som offrar sina liv för denna "uppfinning", i kärlek till den Frälsare de likt Paulus upplevt vara den enda vi kan lita på i en värld fylld av lögner och svek.

Vi rekommenderar följande läsning till PO Enqvist och hans producenter:

Paul. saint
Paulus från Tarsos
Paulus - det nya livet i Kristus
Frälsningen

Syrien - varning för desinformation

Inbördeskriget i Syrien uppvisar som i alla inbördeskrig en grymhet man inte trodde var möjlig. Man förstår inte hur ett vardagsliv överhuvudtaget kan vara möjligt när gatan är en avrättningsplats och hemmet kan förvandlas till en grav när som helst. Med mobiltelefonernas kameror fångas det upp scener som sedan skickas ut på nätet. En del kanske bara impulsmässigt. Men de allra flesta med en viss avsikt.

I dagarna har det spridits uppgifter om att en katolsk präst och två franciskanbröder avrättats genom halshuggnung, eller snarare halsskärning. En fasansfull film har cirkulerat där man ser tre män med böjda huvuden, på knä, och inför kvinnor och barn och moiltelefonkameror skärs en mans huvud av och lyfts upp för beskådande, under ropen Allah akhbar! Huvudet påstås vara den katolske prästen Francois Murads.

Men från Vatikanen bekräftas enbart att fader Murad dödats, dock inte på vilket sätt. Och från franciskanerna i Syrien dementeras skarpt att denna film visar fader Murads avrättning. Hans kropp är hel, meddelas det. Samt att inga franciskanmunkar dödats.

Men fader Murad mördades i byn Gassanieh den 23 juni. Han hade skyndat till ett kloster där för hans eget kloster var utsatt för bombningar. . Detaljerna är okända, men rebeller trängde in  och fader Murad sköts.

Varför då den vedervärdiga videon? Enligt Pierbattista Pizzaballa, föreståndare för franciskanerna i Heliga landet, så sänds sådana filmer ut för att sätta skräck i den kristna kommuniteten. En sorts psykisk terror alltså, i syfte att tömma territoriet på kristna. Filmerna kan mycket väl vara iscensatta manipulationer. 

Rebellgrupper utropar också i högtalare att sharialagar gäller och alla som inte konverterar till islam beskattas hårt..Denna metod, jizya, användes effektivt under till exempel conquistan i Spanien för att sätta press på den kristna befolkningen. Kidnappningar och mord förekommer, flera präster och två biskopar är helt enkelt försvunna. Det räcker att bära prästkappa för att man ska bli fångad. 

Vi anbefaller alltså stor försiktighet med alla nyheter från Syrien, i synnerhet om det handlar om spektakulära scener. Att sprida dem kan till och med motverka sitt syfte så att alltfler kristna lämnar Mellanöstern för gott. Syrien hade den näst Egyptens kopter största kristna kommuniteten i hela Mellanöstern. Nu splittras de och drivs ut med terror och hot. Låt oss be för dessa modiga bröder och systrar som håller ut i sina hem, kyrkor och kloster, utan någon som helst beväpning och utan säkerhetsvakter. Det finns inga beväpnade styrkor till deras beskydd, och inga arméer. Vapen skickas från väst, men de delas ut till de laglösa ligorna.

Källor:
National Review Online, 
AsiaNews

Vackert bröllop - och ett formellt steg bort från katolska kyrkan.

Det har varit prinsessbröllop och Stockholm - denna oslagbara sommarstad -  har visat sina vackraste sidor och hovstaterna sin skicklighet att anordna festivitas. Men för oss katoliker borde det vara en sorgens dag - en döpt katolik har valt att gifta sig utanför kyrkans gemenskap. Om detta är medvetet eller beror på felinformation får vi lämna därhän. Men onekligen blir man betänksam när inte ens hovpredikant Lönnermark verkar medveten om problemet. När han får frågan i TV om detta verkligen är en giltig katolsk vigsel låtsas han vara helt ovetande och nonchalerar frågan.. Det borde väl vara en primär fråga för honom! Men han säger bara, närmast förnärmad, på frågan om om man tagit hänsyn till att brudgummen är katolik:

"Vår ordning var inte påverkad... I princip är det en giltig vigsel överallt - sedan kan man ju ha olika synpunkter på hur sakramental den är... " 

För hovpredikanten tycks det alltså bara vara ett avtal, och frågan om sakramentets giltighet är helt ovidkommande.Då har sakernas tillstånd ändå varit offentligt känt sedan den 25 oktober, då fader Magnus Nyman uttalade sig i tidningen DAGEN:

– Om det av någon anledning inte är möjligt med ett riktigt katolskt bröllop kan man fråga biskopen om han kan ge dispens. Väljer man däremot att gifta sig lutherskt utan dispens så tar man därmed ett formellt steg bort från katolska kyrkan.

Ett formellt steg bort från katolska kyrkan, alltså. Med beslutet av Svenska kyrkan att betrakta förening mellan personer av samma kön som ett kristet äktenskap har ju detta samfund avlägsnat sig från den kristna gemenskapen på ett avgörande sätt. Man visar därmed att man inte har en sakramental syn på äktenskapet, grundad på bibelns lära och kristen tradition. Att då tro att allt skulle vara frid och fröjd  med några bibelord, är naivt. Problemet hade säkert kunnat lösas med olika former av dispens, men ingen verkar ha haft viljan eller ens förstått vidden av frågan. Vilket kanske är ett tecken i tiden förvisso.

Unga kvinnor vänder sig mot hatet

Dagens radionyheter rapporterar om att tre kvinnor arresterats i Tunis, då de uppträtt barbröstade. De tillhör aktionsgruppen FEMEN, som tidigare bland annat sågat ner ett kors i Ukraina och stört påvens audienser i Rom, även attackerad patriarken Kirill under sitt besök i Kiev. Nyligen förlöjligade de ett tragiskt självmord av en krigshjälte och respekterad skribent, Dominique Venner,  i själva Notre Damekatedralen, genom att barbröstade simulera "självmord på fascister" inför altaret med texten "In gay we trust." skriven på ryggen.

Den svenska pressen är blåögd när det handlar om dessa fenomen. Man tror allt är vad man vill det ska vara.  Helsingborgs dagblad skriver till exempel:

I grunden handlar det om klassisk feministisk teori, att kvinnan i det patriarkala samhället är underordnad mannen. Aktivisterna tar tillbaka objektifieringen av kvinnokroppen från de som står överst i könsmaktsordningen.

Liknande idylliska beskrivningar finns i alla tidningar, i radio och TV.

I Frankrike händer just nu mycket. Särskilt de unga generationerna verkar trötta på att bli infållade i ideologiska spår, som bestäms av ledande politiker. En ung, modig, blott 21 år gammal  juridikstuderande, Iseul Turan, sökte sig till FEMEN-gruppen i Paris. Hon lade upp ett Facebookkonto, där hon barbröstad försvarade den tunisiska aktivisten Amina, som är fängslad för att hon bett moralister dra åt skogen och sprejat ner gravstenar med mera.

Iseul togs omedelbart in i gruppen, utan att de granskat hennes person speciellt. Till hennes stora förvåning förekom det knappast några ideologiska samtal eller feministisk skolning - inga idédiskussioner överhuvudtaget. Däremot utbildades alla i kampsport, självförsvar och hur man skulle klara polisernas grepp. Varifrån uppdragen kom var oklart. De kom som order, ganska kort innan de skulle utföras, organisationen betalade flygbiljetter, hotellrum med  mera. Flera av kvinnorna var prostituerade, andra var lesbiskt och exhibitionistiskt lagda, och alla fick en ganska bra månadslön, kontant i handen.Gruppen uppvisade många auktoritära och sektliknande drag - någon demokratisk beslutsgång var det inte fråga om.

Det är ingen hemlighet att bakom FEMEN står några mycket penningstarka finansiärer, en är den amerikanske affärsmannen Jed Sunden, som gjort sig en förmögenhet i Ukraina, en annan den tyske technomiljardären Helmut Geier, även kallad DJ Hell. Ingen är känd för någon större idealistisk iver att kämpa mot trafficking och för kvinnans rättigheter. Precis som fallet med Pussy Riot kan det finnas helt andra motiv av mera pekuniär art.

Iseul ingår nu i en grupp unga franska kvinnor som kallar sig Antigones. De vill verka för kvinnans värdighet, som de menar under inga villkor kan försvaras genom exhibitionism eller hysteriska utfall. Antigones har gått ut med en manifestation, riktad mot denna form av feministisk aktivism.

Men om Antigones har man inte läst ett enda ord i svensk press. De passar inte in i schablonerna.

Påven: Omöjlig hållning distansera sig från läran

Påve Franciskus har överraskat många, både positivt och negativt. En del har sett ledarorganisationen för katolska ordenssystrar i USA, LCWR, som en sorts spjutspets i att reformera kyrkan. De hade nu hoppats att nya toner skulle komma från Vatikanen i detta fall, kanske påve Franciskus rentav skulle godkänna deras syn på preventivmedel som något etiskt neutralt och abort som en nödvändig lösning och rentav införa det kvinnliga diakonatet?

Istället kom ett uttalande i rakt motsatt riktning.  Den 8 maj sade han till en organisation för ordensledare, (International Union of Superiors General (UISG) att ordens medlemmar måste identifiera sig med kyrkan, med läroämbetet och synlig enhet med påven.

Your vocation is a fundamental charism for the Church's journey and it isn't possible that a consecrated woman or man might 'feel' themselves not to be with the Church. A 'feeling' with the Church that has generated us in Baptism; a 'feeling' with the Church that finds its filial expression in fidelity to the Magisterium, in communion with the Bishops and the Successor of Peter, the Bishop of Rome, a visible sign of that unity,” the pontiff added, citing Paul VI: “It is an absurd dichotomy to think of living with Jesus but without the Church, of following Jesus outside of the Church, of loving Jesus without loving the Church. Feel the responsibility that you have of caring for the formation of your Institutes in sound Church doctrine, in love of the Church, and in an ecclesial spirit.”

I det läromässiga övervägande som Troskongregationen kom med i april förra året, som gav så många reaktioner, finns det några punkter som är graverande. Där beordras man bland annat ta bort den handbok, "Systems Thinking Handbook", som vi tidigare redogjort för. Det påpekas att man inte kan inbjuda vilka talare som helst, det har funnits rena newage-profetissor i programmen till exempel.   Och man anser sig behöva påminna ordensledningen att eukaristin och tidebönerna bör vara självklara inslag i deras sammankomster.  Vilket säger en del om hur långt man kommit från sin kallelse.

Hur dessa punkter efterlevs är oklart. På hemsidan finns Systems Thinking Handbook kvar, ännu efter ett drygt år.

Vad påven vill komma till är att det måste finnas ett "vi". Och detta "vi" måste inbegripa kyrkans ledning. Det har funnits röster även i vårt lilla stift, som velat reducera påven och läroämbete till något som inte behöver ens ingå i den heliga tron, ty "Gud är större än kyrkan". Men detta är alltså inte "möjligt" för en som avlagt de heliga löftena att inta en sådan position. Inte för någon katolik. Ty vi är ett "vi", alla vi som ingår i Kristi mystiska Lekamen. Påven talar om "sentire con la chiesa", att tänka för kyrkan, med kyrkan, i kyrkan. Aldrig mot kyrkan, eler utan kyrkan, som om det skulle finnas en alternativ väg, en förbipassage undan lydnaden till ämbetet och en existens där man upprättar sin egen tolkning av katekes och bedriver  reformarbete utan kontakt med kyrkoledningen. Betonas bör att Troskongregationens, och nu också påvens, ingripande inte - som det ofta framställs -  är ett "angrepp" på alla 65 000 ordenssystrar på fältet och i klostren, utan det handlar om ett ganska begränsat antal personer, en ledningsgrupp som agerar utåt och gärna framträder i massmedia i olika frågor, inte minst politiska.

OBS och de farliga katolikerna

Kulturprogrammet OBS uppmärksammade i veckan proteströrelsen La Manif pour tous (se nedan) genom ett inslag av frilansjournalisten Johan Tollgert. Han hade träffat en av galjonsfigurerna i rörelsen,  den karismatiska  artisten Frigide Barjot. Tollgert gör i sin betraktelse allt för att framställa rörelsen som något obehagligt förtäckt kristet; man har

i rörelsen medvetet valt bort många symboler för den kristna tron.

Tollgert kan inte dölja sin antipati till det hela:

Hundratusentals, ibland över miljonen människor har vid flera tillfällen protesterat mot lagen om samkönade äktenskap - i landet som gav oss "frihet, jämlikhet och broderskap" 

Men i samma land bryr man sig inte om 60 % av befolkningen, Tollgert. I inslaget frammanas bilden av en farlig högerrörelse, beredd att ta till våld:

Kanske är det för att få mer makt som man inom rörelsen nu vill utvidga protesterna. Man vill bli en politisk falang av högern att räkna med.

Från rörelsens håll sticker man inte under stol med att man i å med fortsatta demonstrationer vill få hela samhället i gungning, utlösa en politisk kris, kanske t o m störta presidenten eller åtminstone få till nyval.Vi vill utlösa vår Majrevolt, säger alltså Frigide Barjot och tillägger att vissa av rörelsens anhängare manar till kravaller i maj - där blod ska gjuta på boulevarderna - om så behövs!

Och Tolgert tillägger sarkastiskt:

Hur man får ihop detta resonemang med religion å tro har man inte förklarat.

Ett roligt tillspetsat uttalande blir här till ett hot om blodiga kravaller, och Tolgert citerar vänstertidningen Marianne, att detta är

de småborgerliga och reaktionära katolikernas uppror.

Mera vinklat än så kan man väl knappast framställa fenomenet. Miljoner fransmän protesterar mot lagar som uttrycker en politisk vilja att förändra samhällets grundvalar, i strid mot vad halva befolkningen tycker och utan att några behov av detta har uttryckts. Det är intressant också att just OBS kulturkvarten så gott som alltid har förknippat kristna och katoliker med något negativt, farligt, oönskat, något främmande som det råder en sorts självklar konsensus om att det ska bekämpas.