I dagarna skrev presidenten i Filippinerna, Benigno Aquíno III, "Noynoy" eller bara "Noy" (här älskar man smeknamn), under den lag som varit det hetaste debattämnet under hela år 2012, som går under namnet "RH-bill". Lagen skall garantera tillgång till preventivmedel, undervisning om preventivmedel i skolorna och på hälsoklinikerna. För en skandinav kanske detta låter som något högst okontroversiellt. Har då inte filippinerna haft tillgång till preventivmedel? Jo, de finns och det annonseras till och med om dem på jätteaffischer. Så - varför då lagen?
Det är just detta som opinionen har undrat över. Främst de katolska aktionsgrupperna och biskoparna har livligt motsatt sig lagen. Man menar att den i själva verket inte handlar om preventivmedel enbart, utan också om en strävan från framförallt de ekonomiskt och socialt privilegierade kretsarna att omvandla Filippinerna till ett modernt västerländskt samhälle. En skribent formulerade det till och med så: "Nu går också vi in den moderna världen." Man vill helt enkelt få ner födelsetalen, man vill öppna för inte bara en flitigare användning av preventivmetoder, utan också allt som ingår i begreppet reproduktiv hälsa: Att sexuallivet inte behöver begränsas till äktenskapet, att kvinnan ska äga sin kropp, det vill säga kunna ha ett "hälsosamt sexliv" som inte resulterar i graviditeter, och om de ändå inträffar, kunna få "säkra aborter". Detta sägs inte uttryckligen. Men det finns självklart där. Ett paradigmskifte; en tröskel ska passeras så att det som tidigare var otänkbart ska bli accepterat och sanktionerat av det offentliga. En oskuld skall berövas detta folk, som högre än allt annat värdesätter människan själv, behoven utöver de basala får ofta stå i bakgrunden. Man är hellre en stor familj, även om det betyder större uppoffringar.
Kyrkan har verkligen försökt hindra att man anträder detta sluttande plan, som vi ju vet leder till abortkultur och alienering från familjens självklara roll, det som i Humanae vitae kallas "munus", uppdrag. Det finns i botten en önskan att samhället ska stödja individens kortsiktiga lyckoideal istället för att som kyrkan se till det allmännas långsiktiga väl och de värden som kan leda till en transcendent måluppfyllelse.
Denna nation är mycket ungdomlig. I städerna ser man unga människor överallt, konsumtionssamhället vänder sig till dem och samtidigt som de utgör en investering så fruktar man att barnkullarna också skall fixera landet i fattigdomsligan och hindra det från att komma ikapp de andra asiatiska tigerekonomierna. Ty just nu talas det mest om ekonomi i de ledande skikten. Peson har ökat i värde och det satsas enormt på megaprojekt som alla tycks handla om samma sak: Att några som har det bra ska få det ännu bättre. Sålunda bygger man jättehotell, flygplatser och affärscentra, medan vårdinrättningar, närmiljö och socialförsäkringar har brister som förundrar i ett land så fyllt av kapacitet och mänskliga resurser.
Men kyrkan har som sagt verkligen försökt att komma ut med sitt budskap, på ett sätt som väcker frågor om engagemanget i vår del av världen, det kristna Europa: Har vi givit upp kampen? Varför är det så tyst från våra biskopar och från lekmannagrupperna om dessa frågor, vi som har "facit" på ett annat sätt än i detta land, som ännu faktiskt kan skatta sig lyckligt av en positiv katolicism på det folkliga planet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
"Varfoer aer det saa tyst?", undrar artikelfoerfattaren. Det har jag undrat oever maanga gaanger. Min erfarenhet aer att man i allmaenhet, skulle vilja saega till 99%, moets av ett egendomligt och paafallande ointresse, likgiltighet bland katoliker, saerskilt katoliker av tradition och kultur, av foedseln. Att hundratals miljoner barn i Europa, USA, Kina, Indien, etc etce, moerdas, att Sverige uppvisar vearldens hoegsta antal aborter, per capita, upproer inte saerkilt maanga, det kan jag dessvaerre intyga, baade sv och andra nationaliteter. Illa nog, naer det handlar om icke troende, men att finna denna utbredda och dominerande attityd bland katoliker, baade i Sv och i maanga andra laender, beroer mig uppriktigt sagt oerhoert djupt och starkt. Jag har en otaeck kaensla av att aeven maanga katoliker, kanske rentav de flesta(?) som levt och veaxt upp i anti kristna kulturer, som den svenska ex, utan att ens vaaga el vilja erkaenna det foer sig sjaelva aer saa paaverkade av mediernas och skolans foerkaerlek foer aborter, att de absorberat och anammat denna helt okritiska attityd till abort. En och annan kan mumla litet deltagande foer de aborterade barnen-som faktiskt inte aer en "cell klump" - men det kaenns raett tamt. Alltfoer maanga katoliker tycks alltfoer maana att vara majoritetens diktat(ur) till lags. Vid flera tillfaellen har jag foersopekt oevertyga mkt hoegutbildade och intelligenta katoliker och andra om att det i USA, i vissa delstater, faktiskt aer helt lagligt med abort TOM 9:E MAANADEN(!). Ingen brukar tro att det kan vara sant. Jag citerar daa Fr Frank Pavone, i USA, som vigt sitt liv till kampen mot abort. Han har sjaelv stoett paa samma tendens till foernekelse, varpaa han brukar rek folk att titta paa Gula Sidorna, daer man kan laesa att vissa abortfabriker oeeppet annonserar om att de "hjaelper" kvinnor att goera abort, tom 9:e maanaden. Det aer ej godkaent i alla delstatar, men daer det aer, kan en saadan laekare inte anklagas, eftersom han ej begaatt naagot lagbrott. Tydligen aer verklig och omaskerad ondska saa svaar att ta till sig, att maanga hellre vaeljer att tro att det inte kan vara sant. Foer min del vill jag alltid veta sanningen, hur aen otaeck den kan vara. Och jag kan inte tiga om det jag kaenner till. Jag vill rek sajten "Priests for Life", daer man bl.a. kan laesa exakt hur en sk partiell abort(foerbjudet i Sv) gaar till, en fasansfull laesning, enligt obstetrikernas egen handbok, men -har man raett att sluta oegon och oeron foer att finna ro? Detta var ju vad majoriteten tyskar och andra gjorde naer Foerintelsen paagick.
Liksom de flesta, katoliker och andra, med vissa straalande, beundransvaerda undantag, foerefaller taemligen likgiltiga foer det obeskrivliga lidande kristna utstaar, snart sagt naestan oeverallt i vaerlden. Vad aer detta foer slags "ro"?!
KBL
Skicka en kommentar