Mission att lära av

Det är alltid bra att komma utanför sin hemby och ta del av andra media. Filippinernas dagspress är mycket ojämn. Det finns ett antal stora tidningar, Manila Bulletin och uppkomlingen Philippine Star är störst i huvudstaden. Båda andas devothet gentemot makten, inte sällan kommer reportage om att den och den politikern varit på samma party som tidningens ägare, ja, till och med presidenten själv besökte nyligen Stars stora julcocktail. Alla känner alla, så någon grävande journalistik som vi är vana vid i Sverige får man leta efter. Den är dessutom livsfarlig.

Annonsbilagorna är oändliga. Redigeringen är gammaldags, det vill säga, när spaltutrymmet är slut sopar man in på nästa sida, som då blir ett sammelsurium av slutsnuttar. Och - till frukostbordets förtret - inget varken häftat eller limmat. Lösblad gäller.

Men emellan annonserna kan man ibland hitta pärlor. Längre artiklar, krönikor, välskrivna texter som tar läsaren på allvar.

En liten  krönika i onsdagens Star  tar upp det faktum att Filippinerna, trots avsaknad på guld och kryddor, ändå behölls av Filip II. Den spanske kungens rådgivare var eniga: när det visade sig att det inte fanns så mycket att hämta och det inte var troligt Kina kunde erövras från Filippinerna, vad skulle man då ha öarna till? De kostade bara pengar. Kungen svarade att han var beredd sälja kronjuvelerna om bara ett enda kapell kunde byggas och en enda själ kunde omvändas.

Det fanns alltså ett religiöst motiv bakom koloniseringen. År 1556 ersattes ordet "conquistar" (erövra) med "pacificar" - freda. Prästerna som sändes ut skulle vara väl förberedda. De skulle ha "recogimiento", det vill säga en anda av bön. De skulle uppföra sig väl. I deras uppdrag låg att undervisa i spanska, men det fanns krav att de även skulle behärska lokalspråken - detta redan innan de avreste. Detta gjorde att dessa missionärer från Spanien blev de filippinska språkens första lingvister. De gjorde grammatikor  och ordböcker och gav folken tillgång till ett eget skriftspråk som aldrig tidigare.

Ledande var Augustinorden, men även franciskanerna har betytt mycket för trons utbredning. Augustinierna var ofta adelsmän, välutbildade och hängivna. Var de än kom satte de upp skolor och byggde kyrkor. (Dessa korallkyrkor förfaller nu då regeringen inte har intresse att bevara dem. De är förvisso en del även av Europas kulturarv.)

(Bilden: Paoay - jordbävningssäker augustinerkyrka i Illocos Norte, nu i förfall. )

En intressant notis är att prästerna vid minsta överträdelse eller förseelse skickades hem till Spanien igen. Men de hade rätt till att deras sak prövades. Man krävde då vittnesmål från folket. Men det var svårt att få dem vittna då de ansåg prästen inte skulle vanhedras. Denna typiskt filippinska anda finns kvar, och dessvärre visar den sig att präster som inte alls borde få verka ändå kan göra detta på grund av folkets överdrivna aktning för personen i ämbetet.

Vad kan vi lära av denna flik av historien? Kanske att all mission - eller evangelisation - måste bygga på organisation, förberedelser, goda kunskaper - inte minst av språket. Och mänskliga kvaliteter utöver det vanliga. Man kan inte bara "skicka en präst".

Man måste säga att trots de grymheter som de spanska kolonisatörerna begick, så var missionen en framgång. Slavhandel fanns redan när spanjorerna kom, och de utnyttjade den snarare än avskaffade den. Men många lokala krigstillstånd avblåstes, utbildningen ledde till ökad levnadsstandard och tron upphävde många gamla traditioner som ofta var mycket grymma - inte minst kannibalismen bland ifogauerna, folket i bergen.

Idag borde kyrkan skatta sig lycklig över ett folk som ännu är så öppet för det glada budskapet. Men det finns orosmoln. Inte minst handlar det om bristen på katekes, om prästbrist, förflackning av det kyrkliga livet och myten om sekulariseringens frälsning, den ofta spridda lögnen att välstånd och katolicism skulle vara två oförenligheter.