Fallet Mixa: Påven sökte reparera - ingen annan

Vi har tidigare rapporterat, här och här, om hur biskopen av Augsburg, Walter Mixa, blev avsatt av minst sagt oklara skäl. Nu har han fått en position igen, som rådgivare i det Påvliga rådet för hälsovård. Han skall bland annat ansvara för de sjukas pilgrimsfärder till Lourdes.

Fallet är knappast hedrande för inblandade, i synnerhet inte de tyska biskopskollegerna. Biskop Mixa gjorde sig känd som en dynamisk och mycket utåtriktad person. Han var också mycket populär just på grund av sin öppenhet och sitt engagemang för andra. (Helt nyligen vittnade biskop Mixa i rätten mot en bedragare, som han godtroget lånat 5000 Euro till för en påstådd operation.) Han framträdde gärna i radio och TV och citerades ofta som exempel på hur förstockad den omoderna "romerska" kyrkan är. Men uttalandena var knappast så kontroversiella; som att tyska staten vill göra reproduktionsmaskiner av kvinnorna genom att tvinga dem ut på arbetsmarknaden utan möjlighet att vara med barnen, att sexskandalerna i katolska kyrkan följde på den sexuella revolutionen under 70-talet, att Israels palestinapolitik är orättfärdig och att aborter är en sorts Holocoast. Att säga sådana saker räcker för att betraktas som "konservativ" i Tyskland. Och då kan man lätt hamna i onåd hos den opinionskänsliga biskopskonferensen.

Följdaktligen startades en febril aktivitet att hitta något mot honom. En anmälan kom om barnmisshandel. Mixa skulle som ung präst ha givit tre flickor och två pojkar örfilar, när han var rektor på en nunneskola, detta på sjuttiotalet. I den intetrnationella pressen blev detta till ett exempel på "child abuse", och man kan ju då ana i vilket fack biskopen snabbt insopades. Han erkände det kunde ha hänt att han tillrättavisade en del elever med en örfil, men att det knappast var kontroversiellt på någon skola under denna tid.

Alltså - detta räckte inte. Plötsligt dök det upp uppgifter att han inköpt antikviteter och konst för kyrkliga stiftelsepengar. Det visade sig handla om ett kopparstick av Piranesi, som inköpts av en vän för att pryda prästbostaden, samt ett krucifix och en Mariaikon . (Hur många av våra egna herdar skulle passera en sådan kontroll av inköpen?) Föremålen lät han hänga kvar när han flyttade. Så - det var heller inte riktgt nog. En dossier sattes ihop, innehållande allt från rent skvaller, som att det var misstänksamt att han fick så många prästkallelser, att han badat bastu med seminarister (!) och bjudit dem på vin, att han skulle vara alkoholiserad och verklighetsfrämmande, att han hade homosexuella böjelser (fast han å andra sidan beskyllts för just motsatsen, nämligen att ha uppmanat seminaristerna att inte ha några som helst sexuella kontakter, i synnerhet inte homosexuella, och på detta sätt uppvisat "homofobi"), till beskyllningar att Mixa skulle förgripit sig sexuellt på en ministrant i Eichstätt.

Med denna dossier reste ärkebiskop Robert Zollitsch och kardinal Lehmann till påven med en bestämd uppmaning att få honom att ta avsked. Och mycket riktigt - Mixa blev kallad till påven och skrev under sin redan förberedda avskedsansökan, varefter han uppmanades gå i kloster. Även hans pressekreterare, Dirk Hermann Voss, fick avsked, detta för att han försvarat biskopen istället för att uppmana honom krypa till korset. Voss, jurist, chef för ett stort katolskt bokförlag, Sankt Ulrich Verlag, och rådgivare i påvens mediaråd, hade också tidigare hamnat i onåd hos biskopskonferensen. År 2006 retade han nämligen gallfeber på gayrörelsen och andra efter att kritiserat en artikel i en tidskrift utgiven av Augsburgs katolska högskola, där homosexuell samlevnad bejakades.

Nu kunde biskopskonferensen pusta ut.

Men det fanns några detaljer man inte tänkt på. För det första hade innehållet i dossiern läckt ut i media - kanske avsiktligt - med en del personer namngivna, däribland den unge man Mixa skulle förgripit sig på. Han och hans fästmö förstod ingenting, de protesterade offentligt och sade att biskop Mixa aldrig rört honom. Han deklarerade stolt att han gjort altartjänst sedan han var liten i katedralen i Eichstätt, och skulle han få en kallelse av biskop Mixa igen skulle han infinna sig omedelbart vid altaret.

Ärendet överlämnades till domstol - som på ett par dagar avskrev alla anklagelserna på grund av att det saknades grund - allt byggde på löst skvaller. Presskampanjen fortsatte dock - nu hette det från Augsburgs biskopskontor att den olycklige biskopen behandlades på sjukhus för sin alkoholism - men i själva verket var det en planerad knäoperation.

Biskop Mixa har sedan förklarat att han stod under stark psykisk press att skriva under sitt avsked, och att han inte kände sig fri. Dessutom byggde avskedet på falska grunder. Enligt en juridisk utredning skulle detta innebära att avsättningen är ogiltig. Han erkände sina svagheter och misstag, men inga brott, och var beredd att kämpa för att återta biskopsstolen.

Att nu påven ger biskop Mixa en funktion i kyrkan innebär en sorts upprättelse. Det är allmänt känt att förhållandet mellan den tyske påven och hans hemlands biskopar inte är rakt igenom harmoniskt. Och mycket riktigt har det kommit uttalanden från Augsburgs stift att påvens beslut är "olyckligt".

Olyckligt - ja, för vem då? Alla inblandade i det här fallet, med undantag från påven, som förts bakom ljuset, borde anlita sin biktspegel och katekes, och läsa in vad det åttonde av Guds bud egentligen innebär rent konkret.