Vatileaks: Många nyheter - och inga

Apropå osäkra källor så gäller samma sak i fallet SSPX som i det så kallade Vatileaks, alltså fenomenet att högst hemliga brev och dokument spritts utanför påvens arbetsrum. Vi har en hel del informationer om saken. Men man måste vara extremt skeptisk till alla uppgifter i denna fråga. Ty bakom varje artikel finns det en människa, och denna människa kan ledas av en agenda, som inte redovisas i artikeln. Även de mest respekterade vatikankännare kan  - även utan vetskap -  bli manipulerade att skicka ut informationer, som i själva verket är desinformation, alltså är till för att vilseleda och skapa opinion i viss riktning. Att då nyhetsbyråer och även anspråksfulla katolska tidskrifter inte är sena att plocka upp varje smula är anmärkningsvärt. Det råder ett sorts informationskrig kring påven, och i krig måste man som bekant vara extremt misstänksam mot källorna.

SSPX: Matchtiden slut, nu gäller stopptid

För de som är intresserade av förhandlingarna mellan det stundtals omskrivna prästbrödraskapet S. Pius X och Troskongregationen i Rom, så undras det kanske varför vi inte rapporterat någonting. Anledningen är att det förekommit en mängd rykten som det varit svårt att kontrollera. Sammanfattningsvis så handlar det således om en grupp präster, nästan 600, ledda av den dynamiske och vältalige biskopen Bernard Fellay. Han tillhör de fyra biskopar som msgr Marcel Lefebvre lät viga utan påvens tillstånd 1988, detta för att säkerställa att prästvigning skulle kunna ske vid hans helt godkända seminarium i Econe i Schweiz. Problemen handlade om att msgr Lefebvre vägrade låta sina präster fira mässan enligt den nya mässordningen, och det fanns också tolkningsproblem gällande nya riktlinjer för ekumeniken och religionsfriheten. Kardinal Ratzinger var den som ledde förhandlingar med msgr Lefebvre, och det var mycket nära att man kom till en lösning då. Frågan tycks sedan ha plågat påven Benedikt, och han har gjort stora eftergifter för att få en försoning och en jurisdiktion till stånd, så att präster inte fortsätter att vigas giltigt men formellt ändå är otillåtna att förrätta sakrament, detta utan några egentliga läroskillnader.

Samtalen mellan SSPX och Rom har pågått i åratal, har utmynnat i en hemlig "preambula", en text som det tydligen suddats, tillagts och ändrats i ganska flitigt. Nyligen var biskop Fellay i Rom för att motta påvens slutliga - som man trodde - godkännande. Men ännu fattas signaturer tydligen. För oss utomstående är det ingen idé att spekulera i orsakerna, såsom en bloggare gjorde: Kanske anledningen till att det inte blev en uppgörelse var att biskop Fellay hade glömt glasögonen hemma?

För den som är intresserad av detaljerna, både, kända och mera spekulativa, så hänvisar vi till den utmärkta bloggen Rorate Caeli.

Liberalextremismen nästa?

Vi läser att folkpartisten Birgitta Ohlsson ska leda ett mångmiljonprojekt för att kartlägga högerextremismen och göra skolpaket. Tanken väcktes då en grekisk högerpolitiker kastade ett glas vatten över en vänsterpolitiker, detta i TV. Inte så ovanligt man skulle tro varken i Grekland eller Italien.Men hon bekymrar sig också över att det finns "högerextremistiska" organisationer som gör gott:

De engagerar sig i sociala rörelser, anordnar julfirande för fattiga ensamstående mammor, de går in i marginaliserade områden och ordnar sportaktiviteter. De tar en roll där samhället har abdikerat och civilsamhället är svagt.

Detta låter ju förfärligt hotfullt. Vi vet inte om katolska kyrkans verksamheter inräknas här, men det är inte otroligt. Ty för Birgitta Ohlsson är kyrkan nämligen främst en politisk faktor, och inte en religiös.

Nu hoppas vi verkligen att hon också tar itu med den extremism som ryms i de liberala lägren, med dess kulturimperialistiska budskap att regeringar i katolska länder av EU ska "pressas" till att genomföra abortpolitik av svensk modell så man får upp abortstatistiken, tillåta experiment med mänskliga embryon, bannlysning av alla religiösa uttryck och tankar, inte minst skolor, som vår katolska skola, en ideologi som kan leda till slutsatser att Vatikanen ska brännas och påven mördas.

Blir detta nästa miljonprojekt för EU-pengar tro? Nästa skolpaket?

Vad köttet ger

Ett inslag i radions Studio Ett tar idag upp de senaste händelserna i Vatikanen. Ambassadör Ulla Gudmundsson och Vatikanradions Charlotta Smeds är båda inne på samma linje, att läckorna i själva verket kan vara ett utslag av att det finns de som blivit trötta på den omfattande korruption, som finns i utnämningar och administrationen av kyrkans egendom. Det mesta av det material som nu publicerats handlar om brev utifrån stiften som berättar om oegentligheter och missförhållanden, framförallt gällande ekonomin. Påve Benedikt XVI har redan som kardinal försökt rensa upp, och det har naturligtvis skaffat honom fiender.

Att kardinaler utvalts främst för sina kontaktnät och för praktiska meriter, mera än fromhet, är inget nytt. Så var det redan under kejsartiden. Men detta skall inte innebära att de tjänar andra herrar än Vår Herre Jesus Kristus. I annat fall kan de få gå.

Men det är inte så lätt, då de som besitter hängivenhet, trohet, rättfärdighet och andlig makt inte alltid är desamma som har den "världsliga" makten i kyrkan; utnämningsrätt, informationsmonopol etc. Det saknas dessutom rekryteringsunderlag på grund av kallelsebristen, och personer kommer i befattningar som de helt enkelt inte har kompetens för. Kyrkan behöver både skolade och hängivna personer, som inte har några dolda avsikter med sitt handlande. Som bekant är kyrkans kris alltid en trons kris, inget annat.

Låt oss nu hoppas att denna affär skall bidra till en sund transparens och att kyrkan iakttager en bättre renhållning gentemot osunda relationer, vänskapsuppgörelser, förtal, ja allt det som Paulus redan varnade  församlingarna för "vad köttet ger", som vi fick höra om i pingstdagens läsning:

otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag.

(Gal. 5:19)

Metoderna för att skilja agnarna från vetet får dock inte bryta mot lagar.

Vatileaks kan leda till självrening

Vatikanen skakas just nu av informationssamhället förbannelse (eller frälsning för de som tjänar pengar på det) - läckor. I detta "Vatileaks" figurerar många personer och som i alla sådana här affärer ska man vara försiktig att ta de stora rubrikerna till sig som sanningar. Vi har i en artikel redogjort för de viktigaste händelserna.

I centrum har nu således plötsligt en lekman, Paolo Gabrieli, en 46-årig trebarnsfar som under sex år  tjänat påven i hans hushåll som påvlig kammarherre, varit vid påvens sida under audienserna (det var han som tog emot alla gåvor varje onsdagsaudiens till exempel) . Denne lekman skulle alltså ha fotokopierat brev från påvens kontor och delgivit en journalist, detta med anledning av att han störts av glappet mellan den officiella bilden av kyrkan, och verkligheten. Det i Sverige otänkbara har hänt, att han nu sitter häktad, inspärrad  i det extremt sällan bebodda häktet i Vatikanen, och det görs gällande att han riskerar 30 års fängelse för avslöjande av statshemligheter (Vatikanstaten har samma strafflagar som Italien). Påven sägs vara skakad, djupt chockad, och det antyds att har svårt att tro på anklagelserna mot sin trotjänare.

Men frågan är om det är så enkelt att betjänten är den skyldige. De dokument som läckt är nämligen ett mycket kräset urval, som tyder på stor kunskap om kyrkliga och politiska frågor, som knappast en person med Gabriels bakgrund skulle klara av att göra, inte ens om han bara tagit vad han hittat. En god vän till honom säger att han är en enkel, bra person, som möjligen skulle göra misstag av ren obetänksamhet. (Först hette det att allt material som beslagtagits från hans hem var ett USB-minne och ett minneskort från en digitalkamera. Men bilder från boken visar endast fotostatkopierade dokument. Efter att detta påpekats hette det att fotostatkopior i stora mängder skulle påträffats i hans garderob.) Men han kan knappast vara kapabel till detta monumentala spioneri, menar många. Till och med krypterade meddelanden från ambassader har läckt. Ambassaderna använder sällan e-post, av säkerhetsskäl så faxar man hellre.

En detalj i sammanhanget, som talar till påvens fördel,  är att påvens eget, privata, bankkonto redovisas, med nummer och allt. Där flyter hans inkomster från bokutgivningen in. Men påven lägger inte på hög, pengarna går till väl utvalda ändamål för att stödja projekt och organisationer, även renodlad välgörenhet som mat och kläder till fattiga.

Anmärkningsvärt är det också att man blott på några dagar har lyckats få fram två skyldiga, den andre är vatikanbankens direktör Ettore Gotti Tedeschi, som anklagats för läckor och för penningtvätt. 

Några av de fotostatkopior som publicerats. Observera färgskiftningarna. De flesta dokument är försedda med Statssekretariatets mottagningsstämpel, och de har kommit dit efter att först ha lästs av påven. Fotografierna visar en bil från Vatikanens polis som beskjutits

Frågan uppstår alltså, om de utpekade är hela sanningen, eller om de offrats för att dölja de verkliga dirigenterna. Det är allmänt känt att påven har många fiender, och maktspelet pågår ofta bakom hans rygg och bokstavligt talat i hans eget hus. (Här tycks man inte dra sig ens för att gå in i hans privata kontoutdrag.) Låt oss hoppas att de, som nu vill skada påven genom att få honom framstå som isolerad och utan kontroll, faller på eget grepp. 
 
Självklart behöver kurian rensas upp. Det är känt sedan decennier att det här finns många kring påven, som inte i första hand tänker på själarnas räddning, utan mera på sin egen agenda.
 
Men påven har också miljontals förbedjare och troende, som inser att påven främst behöver stöd och allra sämst tjänar man kyrkan genom att medverka till att  petriämbetet  försvagas.

Att Vatikanen är en kärna för sådana informationer är ju knappast någon nyhet. Den har världens största diplomatiska nätverk och den som bekantat sig lite med dess brokiga historia vet att personskandaler, politik och rävspel alltid förekommit. Detta vid sidan om, och separerat från, den helighet som inte är svår att också spåra i historien. Ingen av dessa futtiga skandaler kan frånta kyrkan den renhet som finns i dess budskap, i sakramenten och liturgin. Det är i heligheten som man finner de stora förebilderna, helgonen, och den ledstjärna som de, och vi alla, måste ledas av. Sanningen, Guds sanning.

Imamernas dubbelmoral upprörande - skälen oklara

Programmet "Uppdrag granskning" har gjort ännu ett indignationsnummer, denna gång genom att smygfilma imamer i privata rådgivningssituationer. Några kvinnor berättar en påhittad historia och ber om råd - som om de vore rättrogna muslimer som bara vill göra rätt utifrån sin religion. Huvudsyftet var redan från början att avslöja de muslimska församlingarna med lögner. Och det var inte särskilt svårt att få fram att en sida visas utåt och en annan inåt.

Man kan dock inte låta bli att ställa några följdfrågor. För det första - är det verkligen etiskt acceptabelt att på detta sätt utnyttja själsvårdssituationer? Kanske det bara är en tidsfråga innan vi får påhälsning av Uppdrag granskning i våra biktstolar eller på psykiatrikermottagningen.
¨
En annan fråga är att det saknades fullständigt en djupare reflektion över råden från imamerna. En kvinna berättar att hennes man slagit henne och att han tagit sig ännu en hustru. Imamerna betonar hela tiden vikten att hålla äktenskap och familj samman, och först i sista hand blanda in polisen. Detta görs ett stort nummer av i programmet. Men är det verkligen så förkastligt, att råda kvinnan att i första hand försöka tala med sin man, och inte med polisen? Man kan också undra över den plötsliga moral som anförs mot den muslimska ordningen med polygami - när det svenska samhället är extremt öppet när det gäller relationer utan äktenskap, tonårssex, samboskap, skilsmässor, delade vårdnadsförhållanden, aborter... Går ekvationen ihop - egentligen? Kvinnans plats i islam är heller inte så enkel att beskriva, som att hon förtrycks. Hon regerar hemmet, ofta också ekonomin, och i många muslimska länder ser man kvinnor i framträdande yrkesroller. Att vi sedan som medlemmar i en västerländsk, sekulariserad civilisation har svårt att acceptera att en präststyrd tolkning av koranen skall styra människors liv i detalj är så att säga en annan sak.

Det saknas även förståelse för den kristna synen på äktenskap och familj. Det svenska samhället dikterar helt oblygt sin livsstilsfixerade egocentrerade moral, utan hänsyn till etnicitet, kultur och religion. Märkligt nog möts muslimer av större tolerans än kristna. Till exempel inrättas på skolor "böne- och mediationsrum", som i själva verket är bönerum för muslimska män. Några kristna andaktsrum hittar man inte i kommunala svenska skolor. En uttalat kristen kan ha svårt att få vissa befattningar, man behöver bara tänka på rektorstjänsten vid Lunds universitet, medan för andra tjänster är det en merit att visa avsky för i synnerhet den kristna religionen. Detta gäller till exempel de medicinsketiska råden. Här behövs inga dolda kameror för att avslöja diskrimineringen.

Vi ska sammanfatta: Det är konstaterat att islamiska centra i Sverige har dubbla agendor: 1. att bli accepterade i det svenska samhället och 2. att stödja de troende enligt de dominerande riktlinjerna inom religionen som finns, främst då från Koranen.  Samtidigt kan vi konstatera att opinionsledare i Sverige - politiker, media, lobbyorganisationer även de har en dubbel agenda: 1. Att få Sverige att framstå som ett av världens mest toleranta länder gentemot andra kulturer, etniska minoriteter och religioner och 2. att diktera den svenska modellen avseende synen på jämställdhet, demokrati, sexualitet, samliv och barnuppfostran. Med propaganda, skolundervisning och lagstiftning.

Falsk vittnesbörd

Den senaste tiden har en mängd rykten spridits om Sankt Pius X::s prästbrödraskap som leds av biskop Fellay i Schweiz och som består av 550 präster. En lång process ser ut att gå mot en lösning, så dessa präster inte behöver vara helt utestängda från kyrkan, trots att de följer dess lära kanske mera hängivet än många andra. Ett av ryktena gör gällande att sällskapet inte accepterar det Andra vatikankonciliet. Det ligger en del i  det. Kritiska omdömen har inte saknats. Å andra sidan, vem följer konciliet idag? Få känner texterna, och ännu färre strävar efter leva efter dem. De anförs ofta av de så kallade reformkatolska grupperingarna. Men samtidigt så bryr man sig inte det minsta om att ta fasta på den kontinuitet som texterna mycket tydligt anför, i tro, lära och liturgi. Man vill bryta med det förflutna helt. Detta har vi sett under decennier, inte minst genom att ta del av en del tongivande ordenssystrar i USA och England.

Någon har sagt att inga har studerat konciliet mera än dessa så kallade traditionalistiska präster. Inom brödraskapet finns det sedan naturligtvis ett spektrum av olika personligheter. Några anför en mycket tongivande kritik mot delar av konciliet. andra fördömer allt som kan anas ansluta till konciliet - man talar om "newchurch" - den nya kyrkan som något som tappat förbindelsen med den kyrka som alltid varit. Dessa frågor måste utredas.  Och det är just därför som samtalen har genomförts, vilket har utmynnat i ett hemligt dokument, en preambula. Just därför att vi inte känner innehållet i detta så avstår vi att spekulera i vad påven kommer besluta i samråd med dessa fyra biskopar och vad som sedan kommer hända. Det har funnits de mest gåtfulla läckor av interna brev, som det sedan länkats till, trots att detta är ett brott mot all pressetik, för att inte tala om det åttonde av Guds tio bud. Även i Sverige har detta skett. Vi avråder från att ta del av sådan spekulativ information. Historieprofessor Yvonne Maria Werner har skrivit en saklig artikel om frågan, som publicerats i Newsmill. Vi har hennes tillåtelse att återge den vilket vi gör härmed. Sedan få vi se vad som kommer att hända. Till artikeln