Den senaste tiden har en rad rapporter kommit från det så kallade arabupproret, eller de folkliga resningar som har spridits som en löpeld, från Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain. Radions två utrikeskorrespondenter (två av tre i Asien och Mellanöstern....) har gjort så gott de kunnat för att leverera skildringar från torgen, gränderna och slagfälten och i helgerna har program som "Konflikt" och "Godmorgon världen" oreserverat ställt sig på "folkets" sida gentemot diktatorer, som bara för ett halvår sedan sågs som legitima handelspartners och garanter för ett stabilt politiskt läge. Nu är det inte bara ledarna som är byten, utan även deras familjer, trupper och tjänstemän - allt är svart eller vitt. Makthavare; svart. Folket; vitt.
Nyligen besökte fader Adris Hanna, syrisk-katolsk präst från Irak, en av våra katolska föreningar. Han kom just från påskfirande i Irak och gav en annan bild än den vi får oss till livs via CNN, BBC, Al Jazeera, SVT och SR. Förföljelsen av de kristna eskalerar. Om vi börjar med Irak: Det finns gamla kyrkor från fornkristen tid, golven ligger fem meter under nuvarande nivå. Namnen på de irakiska städerna vittnar om den syriska eller arameiska språkroten. Det finns kloster från 300-talet. Det fanns i Babylonien många judar, som blev kristna. De kristna i Irak har alltid förföljts. Först av perserna, sedan av muslimerna och även kurderna i norra Irak är mycket fientliga mot alla kristna. Massakrer på kristna har alltid funnits. Nu senast dödades ett sjuttiotal kristna i sin egen katedral mitt inne i Bagdad av tungt beväpnade tonåringar under de mest bestialiska omständigheter. I Basra har tiotusen kristna tvingats fly, i Bagdad fanns tidigare en halv miljon kristna och ett hundratal kyrkor. Nu flyr de ut till landsortsstäder eller till utlandet – inte minst Sverige. Bussar med kristna studenter till universiteten bombas – man vill till varje pris förhindra att kristna får utbildning och inflytande.
I Egypten utsätts kopterna för än starkare förföljelser. Mord, kyrkobränningar. I Syrien trängs de kristna undan från att tidigare kunnat leva ganska ostört. Libyen har två miljoner kristna, och tio miljoner utomlands. De vill inte ta del i politiken, och blir därför betraktade som förrädare. Den arabiska revolutionen är en muslimsk revolution. Om de kristna araberna talas det tyst. Upproren leder alltså inte till en större tolerans mot de kristna utan de förföljs med en större intensitet och fördrivs från sina städer, byar och hem och dödas även.
De orientaliska kristna riskerar sina liv bokstavligt talat för att utöva sin tro.
2011-05-26
San Filippo producerar
Idag firar kyrkan ett av sina stora helgon, romarnas skyddspatron , San Filippo Neri. Denne präst var verksam under det stormiga 1500-talet, då reformationen rasade som värst och Rom liknande mer en förfallen landsortshåla. Neri hade en omvälvande upplevelse nere i San Sebastianokatakomberna, och verkade därefter med oavlåtlig själavård åt fattiga, prostituerade, tjuvar och pilgrimer från hela världen. Han dök upp överallt och älskade att ha kontakt med alla - hedningar, motståndare, belackare, fattiga och rika. Oratorianernas stora kyrka , Chiesa Nuova mitt i Rom, lät han själv bygga, eftersom den tidigare kyrkan var alldeles för liten. Den kan tyckas överdådig med all sin barockprakt, med målningar av Rubens och många av tidens största frescomålare. Men detta har inte minskat helgonets påtagliga närvaro. Romarna kommer till denna kyrka för heliga mässan men också för att bikta sig och få andlig vägledning. De gamla biktstolarna är bemannade tre timmar dagligen, och man häpnar över att det är en ständig ström av biktande - mest yngre personer. Detta är en ganska sen utveckling, mest beroende på det hängivna prästkollegiet.
Men säkert spelar helgonet in också.
En färsk historia av många: En morgon kommer en något förvirrad kvinna in i kyrkan och frågar en vaktmästare efter fader Filippo. Hon måste omedelbart få tala med honom. Vaktmästaren svarar att det inte finns någon med det namnet. Men kvinnan insisterar:
- Jo, hon vet att det ska finnas en präst i Chiesa Nuova med det namnet.
- Nej, svarar vaktmästaren. Ingen utom San Filippo förstås. - Får jag tala med honom då! svarar kvinnan.
- Ja, men då måste ni gå till kapellet där hans kvarlevor finns. Jag menar San Filippo Neri!
Kvinnan bleknar och bryter nästan samman. Hon berättar att det i en dröm kommit en gestalt som presenterade sig som fader Filippo, och han hade bestämt anvisat henne att hon måste reda ut sitt trassliga liv. Hon skulle omedelbart söka upp honom i Chiesa Nuova. Nu förstår hon att det är Roms stora helgon hon kontaktades av, och skyndar iväg till det lilla sidokapellet där S. Filippo vördas dagligen.
Denna historia utspelade sig i januari, 2010.
Men säkert spelar helgonet in också.
En färsk historia av många: En morgon kommer en något förvirrad kvinna in i kyrkan och frågar en vaktmästare efter fader Filippo. Hon måste omedelbart få tala med honom. Vaktmästaren svarar att det inte finns någon med det namnet. Men kvinnan insisterar: - Jo, hon vet att det ska finnas en präst i Chiesa Nuova med det namnet.
- Nej, svarar vaktmästaren. Ingen utom San Filippo förstås. - Får jag tala med honom då! svarar kvinnan.
- Ja, men då måste ni gå till kapellet där hans kvarlevor finns. Jag menar San Filippo Neri!
Kvinnan bleknar och bryter nästan samman. Hon berättar att det i en dröm kommit en gestalt som presenterade sig som fader Filippo, och han hade bestämt anvisat henne att hon måste reda ut sitt trassliga liv. Hon skulle omedelbart söka upp honom i Chiesa Nuova. Nu förstår hon att det är Roms stora helgon hon kontaktades av, och skyndar iväg till det lilla sidokapellet där S. Filippo vördas dagligen.
Denna historia utspelade sig i januari, 2010.
2011-04-28
Är sexuella övergrepp en samhällsfråga?
Höjdhopparen Patrik Sjöbergs berättelse om sexuella övergrepp som begåtts av hans tränare är knappast unik. Det finns säkert många, många fler liknande fall inom idrottsrörelsen. En krönikör menar att det finns en i varje grundskoleklass som fått uppleva att deras kropp utnyttjats av andra vuxna. Det finns dock få vetenskapliga undersökningar inom detta område.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort intervjuer av svenska barn som bott på barnhem och i fosterhem, som anvisats av myndigheterna. I denna s.k. "Vanvårdsutredning" - som omfattade c:a 600 av 100 000 barn - har framkommit att 47 % har upplevt någon form av sexuell kränkning. Men regeringern ahr valt att inte gå vidare utan satte till ännu en utredning - en "Upprättelseutredning" som skulle utreda hur en "upprättelseceremoni" ska utformas. Locket på och stopp och belägg alltså.
Det är bara när det gäller övergrepp från katolska präster (förekommer, men i betydligt mindre omfattning än utanför kyrkan), som hela organisationen ifrågasätts och man ropar "strukturfel" och kräver huvuden på fat i ledningen - påven själv helst. Men vad det handlar om är ju knappast strukturfel utan personlighetsstörningar. Och dessa har ofta sina rötter i uppväxtmiljön. Få personer med dessa störningar kommer från harmoniska hemförhållanden.
Idag talas det knappast om hur man skall skapa en god uppväxtmiljö för barnen. Föräldrakurser är inte så populära, och många föräldrar är för det mesta upptagna med annat än karaktärsdaning av sina barn. Man jagar vidare efter upplevelser i sitt vuxenliv så att säga. Istället är det dagis och skolan som får ta en stor del av bördan. Men det vet ju alla, att här räcker inte resurserna till. Dessutom kan man med fog ifrågasätta den värdegrund som skolan har i förhållande till barnen och respekten för deras intimitet. Vi har tidigare visat hur Skolverket tillåter att Utbildningsradion producerar material avsett för undervisning som tydligt kränker både barn och föräldrar, då det propageras för sexuella handlingar av extrem och osund natur. Dessutom är det i de flesta fall barn från svaga och splittrade familjer som är mest utsatta, då det söker en fadersfigur.
Det är alltså en motsägelse att å ena sidan hylla individens emancipation från omgivningen (föräldrar och partners, religion), och å andra sidan förvånat förfäras av övergreppsproblematiken. Övergrepp kommer alltid att förekomma, men otvivelaktigt elimineras risken till dessa störningar om det i bakgrunden finns en sund och trygg familjerelation. Ingen myndighet i världen kan ersätta en far och en mor och ingen utbildning kan ge samma livskunskap som en kärleksfull uppväxt. Om nu "samhället" skulle ingripa , så vore det väl just här - att visa stöd och förtroende för den stabila familjen.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort intervjuer av svenska barn som bott på barnhem och i fosterhem, som anvisats av myndigheterna. I denna s.k. "Vanvårdsutredning" - som omfattade c:a 600 av 100 000 barn - har framkommit att 47 % har upplevt någon form av sexuell kränkning. Men regeringern ahr valt att inte gå vidare utan satte till ännu en utredning - en "Upprättelseutredning" som skulle utreda hur en "upprättelseceremoni" ska utformas. Locket på och stopp och belägg alltså.
Det är bara när det gäller övergrepp från katolska präster (förekommer, men i betydligt mindre omfattning än utanför kyrkan), som hela organisationen ifrågasätts och man ropar "strukturfel" och kräver huvuden på fat i ledningen - påven själv helst. Men vad det handlar om är ju knappast strukturfel utan personlighetsstörningar. Och dessa har ofta sina rötter i uppväxtmiljön. Få personer med dessa störningar kommer från harmoniska hemförhållanden.
Idag talas det knappast om hur man skall skapa en god uppväxtmiljö för barnen. Föräldrakurser är inte så populära, och många föräldrar är för det mesta upptagna med annat än karaktärsdaning av sina barn. Man jagar vidare efter upplevelser i sitt vuxenliv så att säga. Istället är det dagis och skolan som får ta en stor del av bördan. Men det vet ju alla, att här räcker inte resurserna till. Dessutom kan man med fog ifrågasätta den värdegrund som skolan har i förhållande till barnen och respekten för deras intimitet. Vi har tidigare visat hur Skolverket tillåter att Utbildningsradion producerar material avsett för undervisning som tydligt kränker både barn och föräldrar, då det propageras för sexuella handlingar av extrem och osund natur. Dessutom är det i de flesta fall barn från svaga och splittrade familjer som är mest utsatta, då det söker en fadersfigur.
Det är alltså en motsägelse att å ena sidan hylla individens emancipation från omgivningen (föräldrar och partners, religion), och å andra sidan förvånat förfäras av övergreppsproblematiken. Övergrepp kommer alltid att förekomma, men otvivelaktigt elimineras risken till dessa störningar om det i bakgrunden finns en sund och trygg familjerelation. Ingen myndighet i världen kan ersätta en far och en mor och ingen utbildning kan ge samma livskunskap som en kärleksfull uppväxt. Om nu "samhället" skulle ingripa , så vore det väl just här - att visa stöd och förtroende för den stabila familjen.
2011-04-20
Modernitetens slaktoffer
Abortdebatten har tagit ett nytt andetag i och med att två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, i en DN-artikel har föreslagit en omvärderingen av den gamla abortlagen från 1974. Förslaget är väl inte helt genomtänkt, bland annat så menar man att lagen varken ska förbjuda eller tillåta aborter innan den punkt då fostret kan antas vara "livsdugligt" utanför livmodern. Detta är en gråzon, då man inte kan avgöra vad som är rätt och fel, menar författarna. I vissa fall, som vid våldtäkt, ska däremot samhället garantera "säkra" aborter.
Här ser vi tydligt följderna av en sedan lång tid tillbaka förvirrad moralsyn. När man skriver att
så går man i samma fälla som de vilka utformade dagens lagstiftning. Livsdugligheten beror också på miljön; så länge ett foster får syre, värme och näring så är det i högsta grad livsdugligt. Ett nyfött barn är lika lite livsdugligt som ett foster om det inte får dessa för livsprocessen så vitala behov tillgodosedda.
Det kom genast reaktioner på artikeln, främst från Ylva Johansson, som skriver:
Frånsett den politiska demagogin, som på något obegripligt sätt menar att aborter tjänar barnen, så finns här det klassiska omskrivningen att en graviditet handlar om kvinnans kropp i första hand, och fostrets först i andra hand. Men om man nu hävdar att fostret är en sorts tillhörighet till kvinnan, så bör väl detta förhållande i logikens namn gälla hela graviditeten, och inte bara en del av den. Abort borde alltså tillåtas under hela den period fostret finns i livmodern. Men detta vill naturligtvis ingen vara med om, sanningen skulle bli alltför påtaglig vad hela hanteringen egentligen går ut på.
Att lagstiftningen är föråldrad, därom råder ingen tvekan. Sedan den tillkom har det utvecklats nya metoder att rädda för tidigt födda, med den nya ultraljudstekniken vet man betydligt mera om hur fostret utvecklas och vi vet också betydligt mer om den tidiga utvecklingen av alla sinnesorgan. Det första differentieringen av celler är just när hjärta och nervvävnad bildas - innan alla andra organ bildas finns det alltså nervceller.
Lagen är en sak. Men det finns också en hantering, och det är den som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Dagligen avbryts mer än etthundra graviditeter utan föregående prövning, utan samtal eller ens en liten fråga om orsaken till detta beslut. Inga alternativ presenteras och ingen frågar efter vem mannen är, som kunde bli far till ett barn inom mindre än ett år. Ingen frågar sig eller följer upp hur den ofta unga kvinnan kommer att känna sig senare i livet. Ingen tänker på den unika varelse som kunde se världens ljus, en minor mundus, en värld i världen, önskat eller ej, men ett ojämförligt mysterium. Ett barn må vara oönskat - men aldrig, aldrig ovälkommet.
Men om detta undervisas det inte i skolorna. Däremot görs miljonsatsningar på "sexualundervisning" för minderåriga, där abort framställs som en rättighet, ett enkelt ingrepp och något som under inga villkor får ifrågasättas. Då kan nämligen kvinnan - varför inte mannen, undrar man? - riskeras att skuldbeläggas.
Man ser också tydligt att abortfrågan av någon outgrundlig anledning gjorts till en politisk fråga. Det är nästan alltid vänsterpolitiker - de som annars hävdar att de försvarar de svaga i samhället - som först rusar ut att angripa "abortmotståndare" (detta är ett invektiv alltså), även om passiviteten när det gäller att få ner aborttalen är utbredd i alla politiska läger, inte minst kristdemokraterna.
I en annan artikel uttrycker ordföranden för den den privata lobbyorganisationen RFSU, Åsa Regnér, sin oro över att Ungern försöker införa att en kvinna som söker abort skall först försöka övertalas att inte göra den. Hon vill att den svenska synen ska råda, inte bara i EU, utan i hela världen.
Samma argument återkommer alltså hela tiden. Graviditeten ägs av kvinnan allena, och hon är fri att bestämma över den. Att det också finns ett litet liv, som ingen frågat om det önskar leva eller ej, det finns inte med i bilden, inte heller den blivande pappa som ju måste vara en inte helt obetydlig del i sammanhanget.
Man kan inte undgå att se den stora dagliga tragedin som utspelar sig på våra abortkliniker. Det värsta är att all vetenskaplighet just i detta sammanhang verkar som bortblåst. Fakta förtigs, lagen får inte röras, hanteringen får pågå på de inrättningar som finns för att bota sjuka och rädda liv. Detta trots ett helt annat utgångsläge när det gäller kunskaper än under till exempel medeltiden, då fosterfördrivning var förbjuden i lag.
Unga kvinnor, och deras barn, offras på aborträttens altare.
Här ser vi tydligt följderna av en sedan lång tid tillbaka förvirrad moralsyn. När man skriver att
Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt"
så går man i samma fälla som de vilka utformade dagens lagstiftning. Livsdugligheten beror också på miljön; så länge ett foster får syre, värme och näring så är det i högsta grad livsdugligt. Ett nyfött barn är lika lite livsdugligt som ett foster om det inte får dessa för livsprocessen så vitala behov tillgodosedda.
Det kom genast reaktioner på artikeln, främst från Ylva Johansson, som skriver:
Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp och tillgång till säkra aborter har i vårt land, och i många andra länder, gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts. Det är ingen slump att vi har både fri abort, världens bästa föräldraförsäkring, utmärkta förskolor och bra skyddsnät för barn och unga i vårt land.
Frånsett den politiska demagogin, som på något obegripligt sätt menar att aborter tjänar barnen, så finns här det klassiska omskrivningen att en graviditet handlar om kvinnans kropp i första hand, och fostrets först i andra hand. Men om man nu hävdar att fostret är en sorts tillhörighet till kvinnan, så bör väl detta förhållande i logikens namn gälla hela graviditeten, och inte bara en del av den. Abort borde alltså tillåtas under hela den period fostret finns i livmodern. Men detta vill naturligtvis ingen vara med om, sanningen skulle bli alltför påtaglig vad hela hanteringen egentligen går ut på.
Att lagstiftningen är föråldrad, därom råder ingen tvekan. Sedan den tillkom har det utvecklats nya metoder att rädda för tidigt födda, med den nya ultraljudstekniken vet man betydligt mera om hur fostret utvecklas och vi vet också betydligt mer om den tidiga utvecklingen av alla sinnesorgan. Det första differentieringen av celler är just när hjärta och nervvävnad bildas - innan alla andra organ bildas finns det alltså nervceller.
Lagen är en sak. Men det finns också en hantering, och det är den som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Dagligen avbryts mer än etthundra graviditeter utan föregående prövning, utan samtal eller ens en liten fråga om orsaken till detta beslut. Inga alternativ presenteras och ingen frågar efter vem mannen är, som kunde bli far till ett barn inom mindre än ett år. Ingen frågar sig eller följer upp hur den ofta unga kvinnan kommer att känna sig senare i livet. Ingen tänker på den unika varelse som kunde se världens ljus, en minor mundus, en värld i världen, önskat eller ej, men ett ojämförligt mysterium. Ett barn må vara oönskat - men aldrig, aldrig ovälkommet.
Men om detta undervisas det inte i skolorna. Däremot görs miljonsatsningar på "sexualundervisning" för minderåriga, där abort framställs som en rättighet, ett enkelt ingrepp och något som under inga villkor får ifrågasättas. Då kan nämligen kvinnan - varför inte mannen, undrar man? - riskeras att skuldbeläggas.
Man ser också tydligt att abortfrågan av någon outgrundlig anledning gjorts till en politisk fråga. Det är nästan alltid vänsterpolitiker - de som annars hävdar att de försvarar de svaga i samhället - som först rusar ut att angripa "abortmotståndare" (detta är ett invektiv alltså), även om passiviteten när det gäller att få ner aborttalen är utbredd i alla politiska läger, inte minst kristdemokraterna.
I en annan artikel uttrycker ordföranden för den den privata lobbyorganisationen RFSU, Åsa Regnér, sin oro över att Ungern försöker införa att en kvinna som söker abort skall först försöka övertalas att inte göra den. Hon vill att den svenska synen ska råda, inte bara i EU, utan i hela världen.
EU är en viktig global aktör som i FN gång på gång misslyckats att stå upp för kvinnors rätt till sin egen kropp.Det bör påpekas att abort inte är, och har aldrig varit, en mänsklig rättighet. Det finns ingenstans inskrivet i de styrdokument som många av världens nationer samlas kring. Men precis som Åsa Regnér härovan gör, försöker många hävda att kvinnans makt över sin egen livmoder hör samman med rätten till sexualiteten, eller "kroppen". Det växande barnet ses som ett hot mot kvinnans frihet, som hon har rätt att värja sig mot med hänvisning till "mänskliga rättigheter".
Samma argument återkommer alltså hela tiden. Graviditeten ägs av kvinnan allena, och hon är fri att bestämma över den. Att det också finns ett litet liv, som ingen frågat om det önskar leva eller ej, det finns inte med i bilden, inte heller den blivande pappa som ju måste vara en inte helt obetydlig del i sammanhanget.
Man kan inte undgå att se den stora dagliga tragedin som utspelar sig på våra abortkliniker. Det värsta är att all vetenskaplighet just i detta sammanhang verkar som bortblåst. Fakta förtigs, lagen får inte röras, hanteringen får pågå på de inrättningar som finns för att bota sjuka och rädda liv. Detta trots ett helt annat utgångsläge när det gäller kunskaper än under till exempel medeltiden, då fosterfördrivning var förbjuden i lag.
Unga kvinnor, och deras barn, offras på aborträttens altare.
2011-03-22
Den rätta Teorin viktigare än sanningen?
I SVT har man visat en serie som kallas Klass 9A. Dokumentären skildrar hur några "elitlärare" försöker höja kunskapsnivån i en klass, där motivation och studieresultat legat på botten. En av lärarna heter Stavros Luoca och är en mycket karismatisk matematiklärare från Rinkebyskolan.
Nu har det uppstått en livlig debatt i diverse bloggar kring just denne mycket uppskattade lärare. Varför det? Jo - han har i en intervju i Sydsvenskan nämnt "en passant" att han inte tror på evolutionsteorin.
Vilken är vår tids största bluff?- Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.
Dessutom har det visat sig att han är medlem av Jehovas Vittnen. Genast har han blivit utsatt för kritik som går ut på att en lärare är inte trovärdig om han inte tror på evolutionsteorin. Detta skulle diskvalificera honom - som matematiklärare. I själva verket skulle det vara ett argument för att stänga alla konfessionella friskolor, enligt Humanisterna. Detta hävdas i en artikel på Newsmill, trots att alltså den gode Stavros gör sitt värv på en kommunal skola. Även på Humanistbloggen ventileras hans chockerande heterodoxi livligt.
Man erinrar sig fallet med Komvuxläraren, som för några år sedan deltagit i en konferens i Teheran om Förintelsen, där också en del "historierevisionister" deltog, även ortodoxa judar. Han hade blivit inbjuden, eftersom han skrivit en C-uppsats från historiska institutionen vid Lunds universitet, om källorna till de uppgifter som ligger till grund för dödstalen i lägren. Uppsatsen var godkänd. Han läste upp delar av uppsatsen på konferensen. Detta kom ut, och han blev omedelbart avstängd från sin tjänst, och sedan fick han gå med en årslön eller så. Man anar att UD drog i en del trådar.
Nå - är detta inte förståeligt? Nja - med tanke på att läraren inte undervisade i historia, utan i datakunskap, så är det väl lite märkligt. Han var dessutom en mycket uppskattad lärare, som aldrig talade politik.
I båda dessa fall undrar man: Vad kan man kräva av en lärare? Måste en lärare tro på allt den lär? Måste eleverna tro på allt de lär sig? Måste vi kräva av en elev - ateist eller kristen eller muslim - att faktiskt och explicit omfatta evolutionsläran i alla dess delar för att få godkänt?
Om svaret är ja på denna fråga så borde samma krav ställas i alla ämnen. Ska lärarna tro på de av historieböckerna ännu relaterade myter, som Peder Svarte och Olaus Petri - på grundval av iriska folksagor - författade för att tjäna vår egen Khadaffi, hjältekonungen Gustav Vasa? Finns det ett krav där från lärarens sida att säga: Så var det!
Och måste jag som lärare följa Länsstyrelsen i Västmanlands råd:
"Tag upp och beskriv homo- och bisexualitet på samma sätt som heterosexualitet i biologin, dvs inte som en avvikelse",
detta när jag - på vetenskaplig grund - är övertygad om att detta sannerligen är avvikelser, i alla aspekter?
Man måste alltså notera att dessa den vetenskapliga korrekthetens tillskyndare, som reagerar så starkt på denne matematiklärares tankar om ett i högsta grad omdiskuterat komplex av hypoteser, inte är så nogräknade när det gäller andra "teorier". Det verkar som om just frågan om evolutionen har fått en särställning. Och det är märkligt, då man som naturvetare alltid måste vara beredd till omvärderingar av hypoteser och teorier - till och med av vedertagna sanningar. Ty det är just detta som utgör det stora framgångsreceptet inom den genuina naturvetenskapen; beredskapen att ständigt omvärdera.
2011-03-12
Foliehattar lite här och var
Sveriges Public Serviceprogram SVT/ABC har fått uppgifter från Skolinspektionen, att det inkommit en anmälan mot Sankt Eriks katolska skola att den använder IQ-tester för intagning av förskolebarn, som man obekymrat spridit, så skolan har uppvaktats av Expressen m.fl.. Anmälaren har uppgivit att treåriga barn utsätts för ett tre timmar långt test under närvaro av psykolog, läkare och lärare, men inga föräldrar. På barnets huvud appliceras elektroder kopplade till en dator. Enligt anmälaren har skolledningen bekräftat testet, som görs för att få en så jämn intelligensfördelning som möjligt bland skolans elever. Skolinspektionen har begärt yttrande från skolan.
Nu undrar man: Hur har informationen om anmälan kommit ut från Skolinspektionen? Finns det någon som tjänar extra där? Och - hur är det ställt med omdömet på SVT? Kanske dags ta av foliehattarna - både på Skolinspektionen och SVT?
2011-02-26
Inget får störa den svenska självbilden
Alla nyhetsmedier, inklusive TV-kanalerna, spred idag uppgiften att tre katolska präster - förmodligen - begått sexuella övergrepp mot minderåriga, mellan 1940 och 1970, detta i Sverige.
Man undrar nu hur mycket utrymme som kommer att avsättas i medierna när undersökningen av svenska statliga barnhem och fosterhem kommer att offentliggöras under året. Vi vet redan nu att det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955 och att övergreppen ännu pågår i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp.
Det är bekräftat att övergrepp är 6 gånger vanligare på barnhem och fosterhem än i andra hem. Idag omhändertas 20 000 barn årligen och sätts på fosterhem under en kortare eller längre period.
Den tidigare regeringen försökte stoppa en större utredning med motiveringen att det kunde röra upp obehagliga minnen hos äldre generationer. Ersättning tillbakavisades också - det skulle vara så svårt att bevisa något. Nu har dock hälsominister Larsson meddelat att regeringen kan tänka sig utbetala ett enhetsbelopp på 250 000 kr och en "lämplig ceremoniell inramning för upprättelseprocessen.".
I Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet.
När det gäller katolska barnhem tycks alltså inte samma finkänslighet råda som för de svenska barnhemmen. Noteras bör att det fjärde fallet - en kvinna som berättat utförligt i press och radio att hon som fyraåring blev våldtagen av en präst i maskopi med en klosterföreståndarinna och under sataniska riter - inte blev omnämnt i dagens nyhetsflöde. Det har nämligen visat sig vara en falsk anklagelse. Dessa historier drabbade en mycket respekterad klosterorden.
Ingen plats torde vara säkrare att sätta sina barn på idag än katolska skolor. Hur det är med myndigheternas barnhem och fosterhemmen är betydligt mera oklart.
Man undrar nu hur mycket utrymme som kommer att avsättas i medierna när undersökningen av svenska statliga barnhem och fosterhem kommer att offentliggöras under året. Vi vet redan nu att det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955 och att övergreppen ännu pågår i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp.
Det är bekräftat att övergrepp är 6 gånger vanligare på barnhem och fosterhem än i andra hem. Idag omhändertas 20 000 barn årligen och sätts på fosterhem under en kortare eller längre period.
Den tidigare regeringen försökte stoppa en större utredning med motiveringen att det kunde röra upp obehagliga minnen hos äldre generationer. Ersättning tillbakavisades också - det skulle vara så svårt att bevisa något. Nu har dock hälsominister Larsson meddelat att regeringen kan tänka sig utbetala ett enhetsbelopp på 250 000 kr och en "lämplig ceremoniell inramning för upprättelseprocessen.".
I Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet.
När det gäller katolska barnhem tycks alltså inte samma finkänslighet råda som för de svenska barnhemmen. Noteras bör att det fjärde fallet - en kvinna som berättat utförligt i press och radio att hon som fyraåring blev våldtagen av en präst i maskopi med en klosterföreståndarinna och under sataniska riter - inte blev omnämnt i dagens nyhetsflöde. Det har nämligen visat sig vara en falsk anklagelse. Dessa historier drabbade en mycket respekterad klosterorden.
Ingen plats torde vara säkrare att sätta sina barn på idag än katolska skolor. Hur det är med myndigheternas barnhem och fosterhemmen är betydligt mera oklart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
