Vem äger sjukvårdens värdegrund?

Vår riksbekanta lobbyorganisation för "sexuell upplysning", RFSU, gillar inte tanken på muslimska eller kristna vårdcentraler. I en reaktion på denna blygsamma idé - som också kommit från andra håll - menar dess ordförande att religionsanknytning skulle beröva patienter på "den information eller vård de har rätt till".

Vet man inte att hela vår vårdsyn och sjukhusväsendet uppstod ur den kristna barmhärtighetsprincipen? Att kyrkan var ett villkor för i stort sett all sjukvård för inte så länge sedan? Vi kan ju bara erinta oss vad S. Elisabeth av Ungern betytt för sjukvårdens utveckling i Europa och hela världen, från 1200-talet och till i våra dagar. Milanos universitet är idag inrymt det magnifika "Ospedale Maggiore" från fjortonhundratalets mitt, ett mönster för alla större sjukhus världen över, med sina åtskilda avdelningar och gångar och hygienskt genomtänkta arkitektur, där både själ och kropp skulle tillgodoses. Det grundades av Francesco I Sforza - en av påvestaternas stora kämpar, och ritades av arkitekten Filarete, som också gjort bronsdörrarna till Peterskyrkan.

Detta är bara en i raden av kristna välgörare för sjukvården. Idag drivs otaliga sjukhus och vårdinrättningar av kyrkliga organisationer - inte minst i de underutvecklade länderna. Och vad skulle sjukvården i Mellanöstern vara utan Röda halvmånen? Utan religionen - skulle vi ha sjukvård överhuvudtaget?

Men än mera pinsam är den försägelse som RFSU-ordföranden gör sig skyldig till när hon säger:

– Att en religiös vårdcentral kan dra till sig personal med negativ syn på aborter och preventivmedel får vi nog räkna med. Och att det inte skulle påverka bemötandet tror jag helt enkelt inte på, säger Åsa Regnér, generalsekreterare i RFSU.

"En negativ syn på aborter"...Betyder det alltså att man kan ha en positiv syn på aborter? Och att RFSU faktiskt tycker att aborter är något - positivt? Ja - vad ska vi tro? Vem skulle inte fasa för att en tonårsdotter skulle komma till en ungdomsmottagning, där man har "en positiv syn" på abort? Inte minst om man är katolik eller muslim - eller bara en vanlig sunt tänkande människa som inte är beredd att se sitt barnbarn offras för sitt barns "misstag"?

Kanske det istället är den sekulariserade sjukvårdens värdegrund som ska skärskådas, så att man får den "information eller vård" som man rimligen borde få, och inte en desinformation. Inte minst gäller detta då alla de ungdomsmottagningar som drivs av RFSU med stöd från landsting och kommuner.

Religionsfriheten - oacceptabel för Lars Ohly

I dagens tidningar refereras till en presskonferens med Lars Ohly, ordförande för Vänsterpartiet, där han utvisar en skärpning av äktenskapslagen, som går ut på att alla som innehar vigselrätt skall tvingas att viga även samkönade par.

Det finns säkert de samfund som vill kunna fortsätta att diskriminera på det här sättet. Men jag menar att samhället inte kan acceptera det, säger Lars Ohly i dag på en pressträff med riksdagsjournalisterna.

Begreppet diskriminering är lätt att missbruka. Man undrar till exempel varför Lars Ohly inte för länge sedan har skrikit, när det varje vecka "diskrimineras" par som vill viga sig, men inte får av den präst eller pastor de uppsöker. Vem minns till exempel inte när Björn Borg fick nobben med sin Loredana, av självaste biskop Brandenburg? Ingen röst hördes då om "diskriminering".

Men än allvarligare är det när man betänker att religionsfriheten är inskriven i vår grundlag, närmare bestämt Regeringsformens 2 kapitel 1§6:

1§ Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Att utöva sin religion innebär att man följer sin religions lära och praxis. Men här yttrar alltså Lars Ohly helt ohämmat möjligheten att präster skall tvingas gå emot den. Vi måste alltså ställa Lars Ohlys "samhället kan inte acceptera" mot grundlagens "tillförsäkrad gentemot det allmänna". Det är naturligtvis värt att uppmärksamma att en riksdagsledamot öppet driver en linje som strider mot Sveriges rikes grundlag. Här har kanske riksdagens revisorer (JO) något att bita i.

Har djuren rätt?

På Naturhistoriska Riksmuseet pågår nu en utställning som kallas Rainbow Animals. Museet är förskolornas favorit - hundratals barn kommer varje dag. I presentationen framgår uppdraget tydligt:

Ibland kan man höra folk argumentera mot mänsklig homosexualitet genom att hävda att det inte förekommer i naturen bland djur. Men stämmer verkligen det? Vad är egentligen naturligt? Rainbow Animals är den första utställningen i världen som presenterar detta nya och spännande område inom biologin.I utställningen visar vi ett urval bland de mer än 1500 olika arter där homosexualitet har dokumenterats, bland andra svanar, delfiner, giraffer och apor. Det handlar inte bara om tillfälliga homosexuella förbindelser utan i många fall om par som håller livet ut.

Det som sker hos djur kan alltså ske hos människan. Logiken är klar. Så - vi väntar nu på en utställning om kannibalism i naturen, om djur som begår våldtäkt, dödar sin egen avkomma, som bedriver plundring, och där flocken styrs av en - just det - alfahanne.

Kyrkan som vill styras av staten

Vill man få en uppfattning om hur långt från den Lutherska bibelbekännelsen som Svenska kyrkan kommit - vilket knappast kan glädja en sökande själ - så kan man med fördel se ett inslag från TV-Aktuellt. Här diskuterar Elisabeth Sandlund, profilstark chefredaktör för tidningen DAGEN, med Ann-Louise Eriksson, feminstteolog och präst i Svenska kyrkan, om den senaste utvecklingen gällande s.k. könsneutral vigselrätt. Utan omsvep erkänner Svenska kyrkans representant att den bara väntar på ett lagförslag innan den tar ställning. Vägledande för Svenska kyrkan är således inte bekännelse, Bibel, tradition eller den tro de troende besitter. Istället är det politikerna som har bollen. Mera statsstyrd än så var inte den luthersk-evangeliska kyrkan ens under Karl IX! Anmärkningsvärt är också den totala frånvaron av teologi från en person som presenterar sig som teolog - inte en enda referens gjordes till något annat än de argument som hörs från kortsiktigt politiskt håll.

I den Augsburgska bekännelsens apologi, som ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, anförs naturrätten på ett övertygande sätt.

För det första lär oss 1 Mos., att människorna äro skapade att vara fruktsamma, och det ena könet har därför med rätta böjelse för det andra. Vi tala här nämligen icke om den onda begärelsen, som är synd, utan om den böjelse, som skulle hava funnits i den ofördärvade naturen och som man kallar naturlig kärlek. Och denna kärlek, varmed det ena könet har böjelse för det andra, är förvisso en gudomlig ordning. Men då denna gudomliga ordning icke utan ett Guds särskilda ingripande kan upphävas, följer därav, att rätten att ingå äktenskap icke upphäves genom några mänskliga förordningar eller utfästelser. (Art XXIII:7)

För Luther var naturrätten (ius naturale) en oföränderlig sanning, uppenbarad av Gud själv. Uppenbarligen har Svenska kyrkan idag helt andra ledfyrar för sina uppseendeväckande oekumeniska beslut. Hur Ann-Louise Eriksson ser på kyrkan som fenomen framgår i denna nedtecknade hearing för några år sedan, där hon går till rätta med både kyrkofäder och apostlar. Även eftersnacket på TV-Aktuellt är avslöjande.

Den skygga kyrkan

Biskop Anders Arborelius går ut i en debattartikel i SvD för att vädja till staten att lämna det kyrkliga äktenskapet ifred, mot att den juridiska vigselrätten överlämnas till staten. Artikeln är för övrigt undertecknad av en ovanlig kombination: En f.d. pingstledare, en talesman för Missionsförbundet, en för Baptistkyrkan och två styrelseledamöter i vår mest aktiva lobbyorganisation för ett avkristnat samhälle. De menar att

En sådan lösning visar respekt för människors religiösa övertygelse eftersom den ger trossamfunden rätt att själva besluta om vilka par som man förrättar ceremoni för,

Här antyds alltså att i annat fall staten skulle kunna beordra kyrkorna att utföra vigslar. I så fall finns ingen religionsfrihet. Är denna hotbild verklig så gungar det under Regeringsformen.

Den egentliga vigseln skulle alltså ske när staten registrerar den, och sedan kan den firas med en "välsignelseakt":

Hur människor i dagligt tal eller inom sina eventuella samfund benämner sin samlevnadsform blir upp till var och en att avgöra. Vilka ceremonier paret väljer som manifestation av denna samlevnad blir då också tydligare en fråga för var och en att ta ställning till, i relation till den egna livsåskådningen, vänner och familj.

Var och en salig på sin fason alltså. Problemet här är dock att synsättet sprider en subjektivism, som strider mot de kristtroendes heliga tro. Den som säger att det i varje människas liv finns en naturrättslig ordning att beakta. Påven Benedikt XVI konfronterades i maj med liknande lagförslag i Kalifornien och sade då:

Föreningen i kärlek som grundas i äktenskapet mellan en man och en kvinna, som bildar en familj, representerar ett värde för hela samhället. Den kan aldrig bytas ut till något annat, sammanblandas eller ens jämföras med andra typer av relationer.

Detta gäller således oberoende av om det är kyrkan eller staten som bekräftar det ingångna äktenskapet.

Politikerna försöker nu kapa äktenskapsbegreppet och förvrida det på ett aldrig skådat sätt. Inte ens Luther gick så långt, han reducerade bara äktenskapet till en "världslig ordning" - men dock en ordning som inbegriper en man och en kvinna. Även om vi kan rädda oss från lagens arm på detta sätt så innebär det att vi godkänner en vanställd äktenskapssyn utanför Herrens vingård. Och detta i samförstånd med de som främst ser religionen som en privatsak.

Så - blir till slut då inte vår religion reducerad till en enskild angelägenhet för några invandrargrupper i förskingringen istället för den röst som ropar i öknen?

Vägen ut - vägen bort

I SvD den 21 oktober finns det en hel sida som för en gång skull handlar om katolska kyrkan. Det är en artikel av Gunnel Vallqvist som recenserar en intervjubok med kardinal Carlo Maria Martini. Mycket sällan tas nyheter upp i våra rikstidningar som relaterar till det katolska tänkandet. Inte heller påvens utspel beaktas, utom om de kan bekräfta den gängse bilden av kyrkan som moraliskt trångsynt, reaktionär, bångstyrig och hopplöst gammalmodig.

Dessvärre är detta inget undantag. Här får Gunnel Vallqvist i förrädiskt objektiva ordalag - delge sin mening att den påve kyrkan nu har är ett olycksfall i den Helige Andes ledning.

Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om.

skriver hon och ansluter alltså nära till vad f. kulturchefen Werkelid skrev redan innan konklaven (se tidigare inlägg).

Här framträder nu en kyrka som är allt annat än Kristi kropp, en röst i öknen. Den skrämmer människor genom att tala om sexualitet, och dess trogna betraktas som dumma får som låter sig ledas hur lätt som helst.



Nidbild av katolska kyrkans troende?






Istället är det fritänkarna som är de avundsvärda, de som går emot, tvivlar eller rent av hoppar av.

I artikeln finns ett längre citat:

”Om någon lämnar kyrkan ­eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll"

Man kunde tycka att en prästs uppgift är att leda själarna till himlen. Men uppenbarligen handlar det här om något annat; att leda människor till att tänka själva. Och det verkar som om denna självständiga tankeprocess inte kan föra någon annanstans än bort från vad läroämbetet undervisar genom de heliga och traditionen.

Här finns alltså ett annat läroämbete än kyrkans, som sägs vara mera pålitligt. Nämligen det som styrs av den egna uppfattningen (av kardinal Martini kallad "den inre Mästaren") - och inte låter sig kuvas av sådana futila saker som lydnad, hörsamhet, trohet, löften, offer, efterföljelse...kärlek till Herren och hans kyrka.

Vilken storhet finns i denna väg?

Det man inte kan tala om, därom skall man tiga

Rikstidningen Svenska Dagbladet - en gång känd för sin balanserade journalistik och höga kvalitet - sällar sig numera till boulevardpatraskpressen. Inte bara genom radikalfeministiska Idag-sidor utan också med krönikor som får den mest tolerante att säga upp prenumerationen. Att påven och kyrkans attackerats från både en Vallqvist och en Werkelid kan man kanske förstå, utifrån deras bakgrund som dissidenter i sin egen kyrka. Åtminstone brukade deras artiklar vara välskrivna, till och med den krönika där påve Benedikts val profeterades med de historiska orden att

nu finns risken att han (Ratzinger) verkligen blir påve, till ålder ännu valbar och med en strategisk maktstruktur under sig som säkert kan överrösta den helige ande.

Att vår påve skulle bli påve trots Den helige Ande var alltså före kulturchef Werkelids överygelse.Låt oss hoppas han ändrat sig.

Emellertid finns det alltid en grad till i helvetet. Nu den 10 oktober förkunnas nämligen i en krönika av en viss Anna Larsson att

små onda män avlöser varandra

i Petri Stol.

Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel.

Krönikören Anna Larsson redovisar inte sin egen intellektuella bakgrund, uppenbarligen tycker hon den dock räcka till för att utskopa en av vår tids största teologiska snillen, erkänt både av hans beundrare och motståndare. Detta mest med kommentarer om hans klädsel(!). Ty för henne är han bara

en gubbe i klänning med gammaldags idéer

och

den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten

som naturligtvis inget kan veta om det han inte prövat.

Att kvinnor dör i barnsängar är påvens fel. Ty han tillåter inte preventivmedel. Detta är artikelns huvudbudskap. En fet, föga specificerad anklagelseakt med andra ord.

Går logiken ihop? Det gör den naturligtvis inte.

Ansvaret faller tungt på redaktionen att släppa in så undermåliga texter, att de knappast ens skulle platsa i en högstadieuppsats, men däremot förmodligen kvalificera sig till ett förtalsmål i tingsrätten.