Parisdemonstrationerna: Största möjliga tystnad

I tisdags gick lagförslaget igenom. Frankrike blir det fjortonde landet i världen som ändrar äktenskapslagarna så även sammanboende av samma kön räknas som ett gift par. De kan kalla sig föräldrar till det barn de skaffar genom adoption eller annan uppgörelse med minst ett av barnets biologiska föräldrar - ty det är omöjligt att två personer av samma kön kan få barn på naturlig väg.

Lagen har varit allt annat än självklar, så sent som 2011 röstades förslaget ner i Nationalförsamlingen. Men med den socialistiske presidenten Hollande har lobbyverksamheten intensifierats. Regeringen har lagt miljoner på kampanjen. I november förra året lades förslaget till nuvarande lagändring fram. Och efter 170 timmar av debatt i parlamentet klubbades den igenom med en mycket knapp majoritet, allt enligt tidsplanen.

Lagen lägger till en akt 143 där äktenskapet reduceras till ett avtal: 

 

Äktenskapet är ett kontrakt mellan två personer av olika eller samma kön.

Men det kommer att bli många problem, eftersom hela civillagen bygger på att man har en mor och en far och inte bara två personer som gjort diverse avtal mellan sig och med andra om ett barn. Lagen kommer också att överklagas till Författningsdomstolen. Om den inte är förenlig med grundlagen så kommer den inte att godkännas.

La Manif pour tous, manifestationen för alla, som är en reaktion på regeringens slogan Marriage pour tous - har alltsedan dess, månad efter månad,  samlat miljontals människor från hela landet - även från grannländerna, inte minst Belgien -  för att om möjligt få regering och parlament att tänka om. Man har mötts av kravallstaket, poliser med tårgas och batong, förklädda poliser och anställda provokatörer som agerat som "högerextremister" mitt inne i demonstrationstågen, för att ge ordningsmakten anledning att ingripa. Barnfamiljer, unga och gamla har utsatts för grovt polisvåld. En präst blev nedbrottad och sparkad liggandes sedan han försökt skydda en ung pojke mot polisens batongslag. För att sedan föras bort och häktas och åtalas för våldsamt upplopp. Allt finns dokumenterat. Helikopterbilder av demonstrationerna i Paris har klumpigt photoshoppats av polisen själv, så att de bättre stämmer med de "officiella" uppskattningarna av antalet demontranter, som utgjort en tiondel av de verkliga antalet, som pendlat mellan 800 000 och 1,7 miljoner deltagare. Så många sågs på Paris gator inte ens under majrevolten 1968.

En gräsmatta vid Eiffeltornet  blev söndertrampad av kravallpolisen - notan på en kvarts miljon skickades till demonstrationsledningen. Varvid en företagare i anläggningsbranschen erbjöd sig återställa gräset gratis. Då svarade Paris borgmästare att eftersom denna firma kom från landsbygden skulle jobbet inte bli lika bra som om huvudstaden använde sina egna entreprenörer. Vilket fick fransmännen att rasa ännu mer. Att det är nog att bära en T-shirt med en stiliserad familj på för att bli gripen av polisen och få sin tröja beslagtagen har också väckt vrede gentemot makten, enkannerligen borgmästaren, själv öppet gay.

Men det finns även många homosexuella som opponerar mot lagen, då de anser den blandar ihop äktenskapet med en homoerotisk livsstil och möjligheter öppnas för att utnyttja barnen för egoistiska ändamål.

Jag vill inte vara ansvarig för detta sociala folkmord

skriver Jean-Pier Delaume-Myard, talesman för "Homovox", ett homosexuellt kollektiv mot lagen.

Hur kan man beröva ett barn sin mor? 

frågar en annan i gruppen. I Frankrike har många också upprörts över den mediala desinformationen. I demonstrationerna har man kunnat se muslimer ansluta till denna kritik.

Hur har dessa exempellösa reaktioner från de breda folklagren redovisats i vårt land? Inte alls. I TV har man  inte nämnt händelserna med ett enda ord, inga bilder eller filmer. Inget om den debatt som rasat i flera år. Inget om demonstrationerna av miljontals fransmän. Människor och tro hade ett längre inslag under vintern, annonserat dock på ett något tendentiöst sätt:  "Frankrikes homosexuella katoliker kämpar för homoäktenskap" . Snarare är det ju Frankrikes antikatolska socialistpolitiker som drivit frågan. I radions Eko har man haft ett fåtal rapporter, däribland en den 16 december, som rapporterade om en "stor demonstration" för lagförslaget, och där det verkar som om bara katolska kyrkan är emot. Men den  hörde knappast till det mest tongivande de senaste månaderna. I Ekot refererades också en AFP-notis som berättade att

I flera månader har hundratusentals fransmän visat stöd för - eller motstånd mot - homosexuellas rätt att gifta sig.

Men stödemonstrationerna har knappast synts till på gatorna i Paris. Istället har massor av motdemonstranter vällt fram på de stora avenyerna, folk från alla samhällsskikt, politiska läger och religioner, "från vänster till höger", som man skanderade i leden. Det går inte att hänvisa till "kyrkan" eller "högerextremister", när det handlar om ett genomsnitt av miljontals helt ordinära franska medborgare.  Här har muslimer gått tätt tillsammans med kristna, politisk höger och politisk vänster, konservativa och liberala, unga och gamla, barnfamiljer och homosexuella. Detta torde vara något fullkomligt unikt i vår nutidshistoria.

I Ekots nyheter sägs det också att

Trots starkt stöd från väljarna för förslaget, har den politiska oppositionen lyckats förvandla frågan till medelpunkt för ett långt bredare missnöje med president François Hollandes socialistregering,

Starkt stöd? Nåja. Det har gjorts många enkäter, och inga har lyckats visa att stödet för det nya lagförslaget uppgått till mer än 60 %. I exemplet ovan, som är färskt, är 55 % istället  emot lagförslaget. De 700 000 namnunderskrifter som samlats ihop, de omfattande manifestationerna på de sociala medierna - en enda facebookgrupp har 40 000 anhängare, och varje nyhet renderar tusentals kommentarer  - har fullständigt ignorerats av den socialistiska knappa majoriteten, som hela tiden försökt göra reaktionerna till utslag av "högerkrafter", homofobi och rester av kyrkans maktpåverkan etc.

Ett grundbudskap i dessa mäktiga och fredliga demonstrationer är att man anser att lagen är ett sätt att upphäva äktenskapets naturliga konstitution och familjen som grundval för samhället, och att det helt enkelt saknas acceptabla skäl för att genomdriva lagen. Att lagen även berövar barns rätt till att växa upp med sin mor och far. Och framför allt: Att politikerna driver igenom beslut som saknar stöd hos befolkningen. En förtroendeklyfta har uppstått mellan folket och de folkvalda.

Men detta är tydligen ett budskap som är alltför starkt att förmedla i vårt svenska public service.

Se även analys på den Frankrike-orienterade bloggen  Dantes nyheter.