En stormig tid, två heliga påvar

För den som möjligen förfasas över diskussioner och stridigheter inom de kristna kyrkorna, så rekommenderas ett studium av 600-talet och det öde som drabbade dagens helgon, påven Martin I. Här står striden om Jesu naturer eller den så kallade Monotelitismen. Hade Jesus två naturer, människa och Gud? Ja. Hade han också två viljor? En mänsklig och en gudomlig? Nej sade patriarken Sergiosu I . De båda naturerna förenas i en enda vilja. Han fick kejsaren Herakleius med sig, som såg ett hägrande stort rike och en kompromissväg med monofysiterna, i Syrien, Armenien och Egypten. Monofysiterna menar att Jesus har bara en natur och en vilja - den gudomliga. Det mänskliga löses så att säga upp "som en droppe honung i varmt vatten" i det gudomliga.

När Martin valdes till påve år 649 var han redan mycket insatt i de bysantiska kejsarnas tänkande, han hade varit sändebud i Konstantinopel. Han insåg omedelbart att en schism mellan öst och väst hotade, och gick till försvar för den katolska läran: Jesus har två naturer, den mänskliga och den gudomliga, och två viljor, en fullt mänsklig och en fullt gudomlig. Hur ska vi annars se inkarnationen som äkta? Detta visade sig ju om inte annat på korset ( "Jag är törstig!", "Det är fullbordat!"). Konciliet i Chalcedon säger:

"Similarly we promulgate, according to the teaching of the Holy Fathers, that in Him are also two natural wills and two natural modes of working, unseparated, untransformed, undivided, unmixed; and these two natural wills are not opposed to each other as the impious heretics maintained." 

Kejsaren hade tillsammans med patriarken Paulus av Konstantinopel utfärdat ett typos, ett förbud att överhuvudtaget diskutera frågan.

Men påven, biskopen av Rom, Martin,  sammakallade ett koncilium som hölls i Lateranen och där fördömdes både läran och yttrandeförbudet, delvis med hjälp av lärda utläggningar från vännen Maximus Bekännaren.

Tiden var grym. Troheten till sanningen kostade munken Maximus både hans tunga och högra hand, skrivhanden, därför att han bröt mot förbudet. Man skar helt enkelt av dem i tron att man då gjort sig av med "problemet". Och på grund av konciliebeslutet beslutade kejsaren att skicka en mordpatrull till Rom; påven skulle dödas. Men truppen under ledning av en viss Olympios upptäckte till sin förvåning att påven hade stort stöd, och han kunde inte häkta honom som en enkel upprorsmakare. Olympios planerade då att döda påven i samband med att han skulle ta emot kommunionen av påven själv. Men plötsligt vågade han inte utföra dådet. Han tog istället påven tillsammans med  Maximus som fånge och förde dem till Naxos i Grekland. Efter en lång fängelsetid där fördes påve Martin till  den kejserliga huvudstaden Konstantinopel. Han fick färdas på däckplats med andra passagerare, utan att få mat eller filt. Väl i Konstantinopel så skulle han förnedras inför folket. Man klädde av honom nästan naken, satte honom i kedjor, drog honom genom gatorna. Han fick sedan sitta i en fängelshåla i 85 dagar. Rättegången var patetisk, man ville anföra mot honom att han gjort uppror mot kejsaren. Men man ville inte ta upp de teologiska frågorna, inte heller typos, alltså yttrandeförbudet. Påven hade bara denna enda bekännelse, att han brutit mot yttrandeförbudet. I övrigt fanns det bara lögnaktiga anklagelser.

Påven tänkte till och med på vittnenas själar. Han  bad att vittnena skulle bli befriade från sin ed, med tanke på deras samveten och Guds bud, då de ljög hela tiden. Alla närvarande skulle sedan avlägga en trohetsed till kejsaren och till den nya läran om Jesu enda vilja. Men få instämde i eden. Påven dömdes till döden, blev sedan offentligt pryglad. Sedan förevisades han de instrument varmed han skulle dödas. Men allt var ett grymt skådespel.

Påven skeppades sedan till en avlägsen ort i Ukraina, där han led svårt av svält och isolering.  Där satt nu påven Martin, Petri Efterträdare och Kristi Ställföreträdare, svårt sjuk och med svältkost. Han kunde dock skicka några brev, som finns bevarade, där han beklagar sig att man i Rom tycks ha glömt honom helt. Ja - man ordnade till och med en ny konklav, trots att påven fortfarande levde och aldrig avsagts sig ämbetet. Eugene valdes till påve, och han var till en början betydligt mera inställsam till den östromerske kejsaren, så att många trodde konklaven var ett verk av kejsaren.

Påve Martin dog i fängelset 655, efter svält och svår sjukdom. Folket i staden blev omedelbart bönhörda när de riktade sina böner till påve Martin och vid hans reliker skedde det många under.

När påven Eugene I år 656  i Santa Maria Maggiore-basilikan i Rom  läste upp ett brev från patriarken Petrus av Konstantinopel, som erbjöd en pakt, fast där frågan om Jesu viljor helt hade dolts, så gjorde folket uppror. Påven avbröts, han tilläts inte gå till altaret för att fira heliga mässan. Man hindrade påven även att lämna basilikan utan ett offentligt deklarerat löfte att inte acceptera denna uppgörelse. Så blev det; påven böjde sig för de troendes vilja, han insåg fullt ut att det fanns politiska motiv bakom brevet och han återgick till påve Martins fasthållande vid den rätta tron. Detta fick kejsaren rasande, han  lovade att "rosta" påven,  som skett med Martin.

Intressant i sammanhanget är att det även under denna tid alltså fanns två påvar i livet. En i påtvingad exil, och en i Rom. Påve Martin hade aldrig avsagt sig ämbetet, så kan man då godkänna konklaven, som valde påve Eugene? Ja - ty Martin själv godkände den! Han insåg att kyrkan bör ha en påve som kan agera.

Det var först i det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 680-81 som hela kyrkan åter antog den rätta läran om Jesu två naturer och två viljor, och den "moderna" och i huvudsak politiskt motiverade sk monotelitismen blev en historisk notis. Flera modiga munkar, biskopar och påvar hade alltså stämplats som upprorsmakare och heretiker, fast de bara hävdade det som är den rätta läran.

Påve Martin I är helgonförklarad och vördas även i den ortodoxa kyrkan som ett helgon.

Helige Martin I, bed för oss!