Ödesdigra signaler

År 2000 publicerades det en religionsociologisk studie i en  amerikansk facktidskrift. Två forskare hade gått igernom antalet kallelser till klostren i olika länder under en tidsperiod mellan 1948 och 1995. Studien är intressant på många sätt. Först och främst visar man tydligt att antalet kallelser plötsligt och dramatiskt minskar i mitten av 1960-talet, efter att ha stadigt ökat alltsedan det Andra världskriget. I oktober 1965 utgavs dokumentet Perfaectae caritatis, där man öppnade för att ordarna kunde anpassa sina regler efter dagens samhälle och de "fysiska och psykosociala" villkor som hör till vår tid. Man skulle ut på fältet, och då fick helst inte ordensdräkter och rosenkransar  väcka någon uppmärksamhet: 

The religious habit, an outward mark of consecration to God, should be simple and modest, poor and at the same becoming. In addition it must meet the requirements of health and be suited to the circumstances of time and place and to the needs of the ministry involved. The habits of both men and women religious which do not conform to these norms must be changed.

Detta blev startskottet till att man helt enkelt lade av sig sina ordensdräkter, lättade upp regelverken, ja, upplöste även kommuniteterna. Systrarna tog vanliga arbeten ute på sjukhus och skolor, hyrde lägenheter för sig själva. Stora kloster tömdes och övergavs, idag är de kanske hotell eller kontor.

Undersökningen pekar också på den samhällsomdaning som många västländer genomgick på sextiotalet. Kvinnorna lämnade hemmafrutillvaron och kunde få jobb. Om nu en ordenssyster arbetade sida vid sida med en som inte tillhörde någon orden, och man utförde samma arbete, och konciliet lärde att man kunde bli lika helig som katolsk lekman - ja vad skulle man då avlägga löften för egentligen? Författarna menar att med denna betoning på den goda samhällstjänsten så rycktes grunden för kallelserna undan, nämligen liturgin, bönen, regeln, kommuniteten. Eftersom man levde ett liv som vilken som helst, så uppfattades regeln och inte minst celibatet som ett högt pris för ingenting. Mycket riktigt så minskade  kallelserna till de "moderniserade" ordnarna drastiskt. Idag har de traditionella ordnarna fyra gånger fler kallelser än de som valt att verka samhällstillvänt.

En av de omtalade systrarna i den amerikanska ledningsgruppen LCWR, sade att man ju bara varit lydig och följt vad konciliet och biskoparna sade man skulle göra - det vill säga anpassa sig till världen. Och nu får man tillrättavisningar för just detta, och för att man inte för ut kyrkans budskap. Om slutsatserna som författarna till denna religionssociologiska studie gör är korrekta, så ligger det mycket sanning i vad systrarna säger: Signalerna kom, de var tydliga, man följde dem, sedan blev man övergiven av kyrkans ledning. Man gjorde så gott man kunde - men utan regel blir även den mest hängivna kallelse snart otydlig. (Detta gäller  i själva verket alla - de mest framgånsgrika lekmannarörelserna efter konciliet, som Focolari och Opus Dei, kännetecknas också av ett reglerat böneliv. Båda dessa rörelser har "ovillkorlig enhet med kyrkan" som en grundprincip.)

Läroämbetets insats är säkert inte ämnad som en straffexpedition. Man har vägt orden i några mindre lyckade föredrag och manualer, och påpekat några tecken på att vissa slagit in på en farlig kurs. Nu vill man att det ska finnas mera styrning. Men borde inte Läroämbetet också självkritiskt rannsaka skälen till att så många kloster upplösts och så många ordnar sysslar med allt sådant som vem som helst kan utföra oberoende av sin kallelse eller tro? 

Ofta beskrivs systrarna i USA som moderna och engagerade i politik med mera, medan Läroämbetet framställs som en samling rigida och konservativa äldre män, utan förståelse för kvinnokraft. Men det verkar snarare som om en del tongivande ordenssystrar fastnat i nittonhundrasjuttiotalet, och inte ser de misstag som begicks, och därför inte heller ser varifrån den verkliga förnyelsen kommer. Den kommer inte från liberalkatolska proteströrelser, som i enlighet med förra seklets trendighet vill att kyrkan ska vara som samhället i övrigt, utan från de evigt porlande källorna av visdom, bön, innerlighet, liturgi och helighet, den sanning som lockar unga människor att offra sina drömmar och avgöra sig för ett liv i Guds närhet.

(Bilden: F.d. kapitelsal, numera swimmingpool. Herepian, Languedoc.