2012-08-14

Det mjuka enväldet

Den senaste angreppet på en regeringsföreträdare för att hon vägrade klassificera Saudiarabien som en diktatur är intressant. I Dagens Eko tillfrågades ett antal av våra parlamentariker om Saudiarabien är en demokrati eller en diktatur. Samtliga kom fram till att det handlar om en diktatur. Man har ju inga fria val, man struntar i att iaktta de mänskliga rättigheterna, inte minst religionsfriheten. Det utdöms godtyckliga straff enligt sharia, och det förekommer både piskstraff, stympning och halshuggning. Samtidigt har Saudiarabien goda relationer med en rad västmakter, inte minst USA.

Diktaturer brukade åtminstone förr förknippas med en tillfällig maktkoncentration bestående av en person, en diktator, en partiledning (partidiktatur) eller en grupp militärer, en junta. Sällan har man sett att en absolut monarki eller ett kejsardöme betraktas som en diktatur. Diktaturer är ofta av tillfällig art, och de uppstår som följd av inrikespolitiska kriser, inte sällan i förening med undantagstillstånd från de normalt gällande lagarna.

Om man snävare definierar diktatur som varje statsskick som inte uppfyller demokratins krav på allmänna val, då följer att Sverige alltså var en diktatur fram till 1921. (Var kung Oscar II en diktator?) En mängd andra länder, som vi har eller har haft  goda relationer till,  är i så fall diktaturer. Kuba - där är det förbjudet att bilda politiska partier. Kina - dit svenskar nu utvandrar mer än till något annat land - styrs i princip av nio personer, som utses av kommunistpartiets politbyrå. Vietnam, vårt nya charterturistland - är också en enpartistat. Och hur är det med vår stora handelspartner Ryssland, som vi glatt köper varor från till ett värde av 64 miljarder och dit vi gärna också avytrrar våra egna produkter, för 27 miljarder om året? Demokrati, oligarki eller diktatur?

Detta är inte ett politiskt forum, men angår detta oss inte som katoliker också? Med våra sommarjournalisters snäva definition av diktatur kan vi också enkelt avgöra att Vatikanen kan sälla sig till Saudiarabien. Följdaktligen är vår milde påve Benedikt alltså en -  diktator. Han som också utser själv vilka som ska välja hans efterträdare ibland sig.

Men det finns - som någon statsvetare också påpekat -  ju nyanser. Det finns demokratier ("democradura") som behandlar folket som vore de brottslingar,  och diktaturer som åtminstone i avsikterna vill tjänar folket. I Spanien tog Miguel Primo de Rivera makten 1923 och införde undantagslagar och inskränkt pressfriheten. Han behandlade inte separatisterna i norr - baskerna och katalanerna -  väl. Men han satsade stort på att avhjälpa fattigdom och arbetslöshet, beskattade de rika, avskedade militärerna ur regeringen och ersatte dem med civilstyre. Han införde kvinnlig rösträtt. Han skapade arbetstillfällen, byggde vägar och järnvägar och försökte med omfattande lån förbättra levnadsstandarden för alla. Detta blev också hans fall. Han fick dock inte folket med sig, detta på grund av restriktionerna. Efter honom kom en övergång till stånd, som ofta kallas "dictablanda". Francos införande av ett parlamentariskt system brukar även gå under den etiketten.

(Bilden: Miguel Primo de Rivera ger sig ut till häst i Madrids folkvimmel och läser upp undantagslagarna, som han genom en statskupp ansåg sig ha fått makten att införa. Han avsåg styra landet  i 90 dagar, för att förhindra anarki. Det blev 7 år.)

Man kan alltså inte säga att ett statsskick är "ont" bara för att det inte uppfyller de krav som ställs på en demokrati. Vi har tidigare haft ett antal artiklar om rättfärdiga makthavare (Salige Kejsar Karl I, Kung Baudouin, Corazon Aquíno). Det har tidigare, långt innan demokrati var ett begrepp, funnits makthavare som använt makten i rättfärdiga syften. I sin politiska gärning har de sökt följa den gudomliga kallelsen till helighet och att tjäna den högsta makten för att kunna tjäna folket på bästa sätt, något som är sällsynt i våra demokratiska system, som snarare följer de dagspolitiska vindarna, vart de nu än vänder sig. Demokratin har absolut sina fördelar - men också risker (även en viss Adolf Hitler kom till makten genom allmänna val, 43,9 % av det tyska foilket ville ha honom som ledare).

Ett mjukt envälde, en "dictablanda" - så får man väl kalla den lilla Vatikanstatens statsskick. Kanske till och med lite väl mjukt?

1 kommentar:

Anonym sa...

Detta är vad jag kallar för lysande journalistik, men i lilla sommar Sveriges ankdamm är detta att kasta pärlor inför snällisor. Reinfeldt och kompani vet inte ens vem Miguel Primo de Rivera var, de tycker nog att det är något vin som Systembolaget ännu inte har i sitt ack så så fantastiska sortiment...................