GW får till det

"...men ­ibland måste principen sättas före personen och vägen till helvetet är inte ­bara stensatt med goda ­avsikter, alltför ofta trafikeras den av i grunden hyggliga människor."

Leif GW Persson, professor i kriminologi i Aftonbladets kulturbilaga, med anledning av Göran Lambertz utspel om Thomas Quicks skuld. Kunde varit ett citat av en kyrkofader...

Pussy Riot: Bilden förstärks

Efter vårt inlägg om Pussy Riot nedan - med ett perspektiv som vi då var helt ensamma om i den svenska pressen -  så har frågan nyanserats betydligt. Kulturradion i P1 hade den 20 augusti en specialutgåva som enkom handlar om fenomenet. (Vi skickade faktiskt länken hit till SR). Här redovisas äntligen de andra aktioner som konstnärsgruppen bakom ställt till med - knappast något som en enda anständig, definitivt ingen kristen, människa kan ställa sig bakom. Fredrik Wadström har plötsligt en helt annan historia än den första rapporten, som närmast beundrande hyllade fenomenet. En rysslandskännare konstaterar att det finns ingenting om konst eller musik  på Pussy Riots hemsida, enbart politik och då främst aggressiv feminism.

Bengt Malmgren har hittat en artikel av en annan  rysslandskännare, som också betydligt nyanserar bilden av unga samvetsvittnen. Att det dessutom finns starka ekonomiska intressen bakom är typiskt för det ryska samhället. Men de visar sig inte. Grundarna av den grupp som skapat Pussy Riot, Oleg Vorotnikov och Leonid Nikolayev,  häktades i tre månader för att ha vält polisbilar, med poliser i, och bränt en polisbuss. De släpptes sedan  mot borgen, men detta har har få rapporterat. De riskerade betydligt längre fängelsestraff än de nu straffade. Borgen, 20 000 dollar, betalades enligt uppgifter av den brittiske graffitikonstnären BANKSY, som bland annat gjort sig känd genom att avbilda drottning Victoria som lesbisk och Guds moder Maria som matar Jesusbarnet med giftflaska. Man kan undra varför inte denne förmögne konstnär (trycken går för 1500 £) kunde lösa ut även flickorna, vilket är möjligt. Men man kanske tjänar mera på att ha dem i fängelset.

För de som lever i tron att det handlar om ett "punkband", alltså om musik, så borde man läsa denna recension av de få singlar som givits ut:

Badly recorded, based on simple riffs and scream-like singing, the feminist singers were dismissed by many critics and listeners as amateur, provocative and obscene. 

Vi vet inte ens om de dömda kvinnorna kan sjunga eller spela. Inga filmer har autentiska ljudinspelningar, och gitarrspelet är på låtsas.

Samtidigt så kan man inte undgå att registrera också den ryska maktens tafatthet och bristen på kontakt med framförallt de unga generationerna. Tilltron till patenterade metoder, som att skrämmas, terrorisera, ge stryk och utöva utpressning, tycks vara svår att överge. Ryssland hoppade över renässansen och gick direkt från medeltid till centralstyrd industrialism i förening med socialistisk diktatur. Från kapitalismen valdes snabbt ut de sämsta ingredienserna, medan begrepp som moral, öppenhet och det allmännas väl inte har tagits på allvar, utan snarare betraktas som västerlandets svaghetstecken.

Det är fenomen som dessa som likt ekon från historien studsar mot oss.

Ändamål och medel

Skandal, förtryck, protester, oskyldigt dömda... Tre "flickor" döms för att ha sjungit i en kyrka och protesterat mot makten fängslas - är det inte maktens orättvisa våld gentemot några oskyldiga intellektuella, som bara följer sitt samvete och använt sin rätt att yttra sig? Så låter ju de flesta rapporter, inte minst de vi får genom Sveriges Radio, där den revolutionära romantiken får flöda fritt, utan varje uns av faktagranskning. Man låter sig snällt manipuleras - och vara redskap åt en organisation med just det målet.

Bakgrunden är emellertid betydligt mindre svart-vit (ont mot gott). Vi ska här inte gå in på Rysslands politik utan bara titta lite närmare på vad som står bakom de tre kvinnorna som idag fått sitt tvååriga straff - vi tar inte ställning i just den frågan.

För det första är "flickorna" i själva verket tämligen erfarna kvinnor, 22, 24 och 30 år gamla, med både akademiska studier, yrkesliv och äktenskap. Två av de tre har barn, fyra och fem år gamla. Alla kommer  de ursprungligen från en konstnärsintelligentia i gruppen kallad "Voina" - krig. Bakom dem finns alltså - män med idéer. En av grundarna, Pyotr Verzilov,  är make till den som brukar kallas den "vackra",  Nadezhda Tolokonnikova, förklarar utförligt upplägget. Det som i aningslöst media kanske uppfattas som mobilfilmer från allmänheten är i själva verket  produkter av gruppens professionella fotografer (15 till antalet) och noggrant utvald inbjuden press.  Man skapar så att säga en  dokumentär image - detta för att den gör sig bättre på Youtube. (Men den uppmärksamme kan räkna till åtta olika kameravinklar inne i katedralen, och en omfattande redigering är gjord av både bild och ljud.).Det framkommer också att gripandet inte skedde i samband med framträdandet i katedralen, utan efter den omfattande publiceringen av filmprodukten, en vecka senare.

I föredraget i Oslo berättar denne provokatör om olika projekt som gruppen genomfört - allt med ett enda syfte: att provocera makten och framkalla publicitet för att skapa opinion mot "systemet". I bakgrunden finns också någon form av finansiering, om donationer frågas det hela tiden. Ty få i gruppen har något arbete. Ideologen Oleg Vorotnikov har inte haft inkomster sedan 1998, han vägrar betala för mat och husrum, och försörjer sin familj genom att stjäla. "Vi betalar inte för maten, vi stjäl den. Hade vi pengar skulle vi använda dem till viktigare saker", säger han i en intervju i Der Spiegel.

Bland de aktioner som Pyotr Verzilov redovisar är bland annat: en laserprojicering av en jättelik dödskalle över parlamentsbyggnaden en tidig morgon, framförande av punklåt utanför ett fängelse, med budskapet att alla borde friges, och nu alltså den så kallade "punkbönen" i en katedral. Bön ja - snarare en uppmaning till Guds Moder Maria att bli feminist och kasta ut Putin...och patriarken kallas  "Herrens sk_t."

St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!
(end chorus)

Black robe, golden epaulettes
All parishioners are crawling and bowing
The ghost of freedom is in heaven
Gay pride sent to Siberia in chains

The head of the KGB is their chief saint
Leads protesters to prison under escort
In order not to offend the Holy
Women have to give birth and to love

Holy shit, shit, Lord's shit!
Holy shit, shit, Lord's shit!

(Chorus)
St. Maria, Virgin, become a feminist
Become a feminist, Become a feminist
(end chorus)

Church praises the rotten dictators
The cross-bearer procession of black limousines
In school you are going to meet with a teacher-preacher
Go to class - bring him money!

Patriarch Gundyaev believes in Putin
Bitch, you better believed in God
Belt of the Virgin is no substitute for mass-meetings
In protest of our Ever-Virgin Mary!

(Chorus)
St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!
(end chorus)

Han nämner också i förbigående en annan aktion. Den 23 februari 2008 kopulerade och onanerade sex medlemmar offentligt (i det biologiska muséet) ) och inför gruppens egna kameror i en scen som knappast  någon anständig människa ens kunde uthärda att se. Pyotr Verzilov var själv med och hade samlag med sin gravida hustru, den i västpressen så omhuldade Nadezhda Tolokonnikova, fyra dagar innan hon nedkom med en dotter. Man kallade aktionen ""F_ck for the heir Puppy Bear!" med undertexten "A political rally of the "United Russia Young Guard". Allt finns både på film och i bloggar, tillgängligt för alla, även vår journalistkår. Men denna brottsliga "performance"  har inte nämnts.  Märkligt nog undgick man straff för detta, som i Sverige hade lett till ansenliga dagsböter, i de flesta andra EU-länder fängelse i två år. Detta var en liten missräkning för gruppen bakom aktionen, som inte uppmärksammades mycket.

En av deltagarna argumenterar för denna offentliga gruppsex:

Today the innovative art-language is the only instrument to understand the xenophobic nonsense and chaos, which are around us. By our actions we depict the portrait of this crazy world. And make the world see it and get horrified. For example, our Fuck for the heir – Medved`s little Bear! - on the eve of Medvedev's election - was a portrait of the pre-election Russia, where everyone metaphorically fucks each other.

Det sexuella elementet finns överallt. En annan aktion bestod i att måla en jättepenis på en bro i Petersburg. när sedan bron öppnades så var detta den utsikt som säkerhetspolisen fick från sina kontorsrum, som ligger mittemot.

Ytterligare en aktion bestod i att en man klädd i prästkappa och polismössa fyllde en varuvagn i en butik och gick ut utan att betala. Symboliken skulle vara: Präster och poliser stjäl från folket. Dessvärre ingrep inte personalen, och effekten gick inte fram av detta heller...Den nu dömda Yekaterina Samutsevich har tidigare släppt ut en mängd kackerlackor i en domstolslokal, och en polischef fick en tårta intryckt i bröstet när han öppnade sin dörr. Även dessa tilltag lämnades ostraffade av rättvisan.

En verklig förgrundsfigur, som närmast kan betraktas som sektledare, är konstnären Alex Plutser-Sarno. Han är regissören bakom aktionerna, förekommer ibland i bakgrunden, som på det biologiska museet då han klädd i frack och hög hatt, står och betraktar spektaklet. Han har prisat kvinnorna för det modiga framträdandet i katedralen. Själv har han dock gömt sig utomlands. På hans blogg redovisas nogsamt varje artikel om gruppen, och vilken reaktion aktionerna väckt.

Man drar sig heller inte för ren vandalism, som att välta polisbilar. Här ser vi ett exempel på en sådan aktion:

On the night of September 15th, on the eve of the Biblical Judgment Day, in the center of St. Petersburg, Voina overturned 7 police cars with drunk corrupted cops inside.Alexei Plutser-Sarno, the group’s media artist, proclaimed: “On the Judgement Day cop has to kneel down and beg us, workers of fine arts, for forgiveness. The God's punishment is coming. Repent your sins, two-faced dirty dealin' cops!”. This action was a demand to reform the corrupted Ministry of Home Affairs. 

Två av grundarna, Oleg Vorotnikov och Leonid Nikolayev,  har tidigare fängslats, inte för några verbala angrepp, utan för att ha vält polisbilar, men de frigavs efter tre månader mot borgen (20 000 dollar). Som hämnd har Oleg lovat förstöra statlig egendom till ett värde av 100 000 dollar. De riskerar fängelsestraff ännu, och har relegerats från sina studieplatser. Då fanns dock inga protester från väst. Kanske för att de är män?

Vad det handlar om är alltså en grupp anarkister, som med hänvisning till konstens politiska uppgift anser sig kunna bryta lagar och provocera ordningsmakt och det politiska system. Det må finnas anledning till kritik av den ryska politiken - men man förvånas över hur många röster det finns som stöder dessa utstuderade och allt annat än parlamentariska metoder, som enbart är till för att väcka uppmärksamhet, och inte tycks beakta det som vanligt folk betraktar som heder och anständighet. Man har samlat på sig ett antal lagbrott, och närmast visat besvikelse när rättvisan inte ingripit. Man har inte bara visat sin avsky för korrupta politiker, oligarki och politisk likgiltighet, man har också uttryckligen visat sin avsky för ett samhälle där normer ingår överhuvudtaget och flera tongivande  i gruppen hävdar den totala friheten, inte bara i konst och i att uttrycka sig, utan även i sättet att leva  - anarkistens hopplösa dröm.

Huruvida de tre nu dömda medlemmarna delar den synen framgår inte riktigt av deras vittnesmål i rätten, som alla är välformulerade och alla framhåller de sig själva som ärliga och välmenande och inga huliganer. Solzhenitzyn citeras bland andra. Men om denne det fria ordets gigant hade sett att sexualiteten och det heliga kyrkorummet användes på detta sätt vet vi nog vad han hade tyckt.

Se även:
Western media concealing facts about female rock band’s desecration of Russian cathedral
.

Det mjuka enväldet

Den senaste angreppet på en regeringsföreträdare för att hon vägrade klassificera Saudiarabien som en diktatur är intressant. I Dagens Eko tillfrågades ett antal av våra parlamentariker om Saudiarabien är en demokrati eller en diktatur. Samtliga kom fram till att det handlar om en diktatur. Man har ju inga fria val, man struntar i att iaktta de mänskliga rättigheterna, inte minst religionsfriheten. Det utdöms godtyckliga straff enligt sharia, och det förekommer både piskstraff, stympning och halshuggning. Samtidigt har Saudiarabien goda relationer med en rad västmakter, inte minst USA.

Diktaturer brukade åtminstone förr förknippas med en tillfällig maktkoncentration bestående av en person, en diktator, en partiledning (partidiktatur) eller en grupp militärer, en junta. Sällan har man sett att en absolut monarki eller ett kejsardöme betraktas som en diktatur. Diktaturer är ofta av tillfällig art, och de uppstår som följd av inrikespolitiska kriser, inte sällan i förening med undantagstillstånd från de normalt gällande lagarna.

Om man snävare definierar diktatur som varje statsskick som inte uppfyller demokratins krav på allmänna val, då följer att Sverige alltså var en diktatur fram till 1921. (Var kung Oscar II en diktator?) En mängd andra länder, som vi har eller har haft  goda relationer till,  är i så fall diktaturer. Kuba - där är det förbjudet att bilda politiska partier. Kina - dit svenskar nu utvandrar mer än till något annat land - styrs i princip av nio personer, som utses av kommunistpartiets politbyrå. Vietnam, vårt nya charterturistland - är också en enpartistat. Och hur är det med vår stora handelspartner Ryssland, som vi glatt köper varor från till ett värde av 64 miljarder och dit vi gärna också avytrrar våra egna produkter, för 27 miljarder om året? Demokrati, oligarki eller diktatur?

Detta är inte ett politiskt forum, men angår detta oss inte som katoliker också? Med våra sommarjournalisters snäva definition av diktatur kan vi också enkelt avgöra att Vatikanen kan sälla sig till Saudiarabien. Följdaktligen är vår milde påve Benedikt alltså en -  diktator. Han som också utser själv vilka som ska välja hans efterträdare ibland sig.

Men det finns - som någon statsvetare också påpekat -  ju nyanser. Det finns demokratier ("democradura") som behandlar folket som vore de brottslingar,  och diktaturer som åtminstone i avsikterna vill tjänar folket. I Spanien tog Miguel Primo de Rivera makten 1923 och införde undantagslagar och inskränkt pressfriheten. Han behandlade inte separatisterna i norr - baskerna och katalanerna -  väl. Men han satsade stort på att avhjälpa fattigdom och arbetslöshet, beskattade de rika, avskedade militärerna ur regeringen och ersatte dem med civilstyre. Han införde kvinnlig rösträtt. Han skapade arbetstillfällen, byggde vägar och järnvägar och försökte med omfattande lån förbättra levnadsstandarden för alla. Detta blev också hans fall. Han fick dock inte folket med sig, detta på grund av restriktionerna. Efter honom kom en övergång till stånd, som ofta kallas "dictablanda". Francos införande av ett parlamentariskt system brukar även gå under den etiketten.

(Bilden: Miguel Primo de Rivera ger sig ut till häst i Madrids folkvimmel och läser upp undantagslagarna, som han genom en statskupp ansåg sig ha fått makten att införa. Han avsåg styra landet  i 90 dagar, för att förhindra anarki. Det blev 7 år.)

Man kan alltså inte säga att ett statsskick är "ont" bara för att det inte uppfyller de krav som ställs på en demokrati. Vi har tidigare haft ett antal artiklar om rättfärdiga makthavare (Salige Kejsar Karl I, Kung Baudouin, Corazon Aquíno). Det har tidigare, långt innan demokrati var ett begrepp, funnits makthavare som använt makten i rättfärdiga syften. I sin politiska gärning har de sökt följa den gudomliga kallelsen till helighet och att tjäna den högsta makten för att kunna tjäna folket på bästa sätt, något som är sällsynt i våra demokratiska system, som snarare följer de dagspolitiska vindarna, vart de nu än vänder sig. Demokratin har absolut sina fördelar - men också risker (även en viss Adolf Hitler kom till makten genom allmänna val, 43,9 % av det tyska foilket ville ha honom som ledare).

Ett mjukt envälde, en "dictablanda" - så får man väl kalla den lilla Vatikanstatens statsskick. Kanske till och med lite väl mjukt?

Ödesdigra signaler

År 2000 publicerades det en religionsociologisk studie i en  amerikansk facktidskrift. Två forskare hade gått igernom antalet kallelser till klostren i olika länder under en tidsperiod mellan 1948 och 1995. Studien är intressant på många sätt. Först och främst visar man tydligt att antalet kallelser plötsligt och dramatiskt minskar i mitten av 1960-talet, efter att ha stadigt ökat alltsedan det Andra världskriget. I oktober 1965 utgavs dokumentet Perfaectae caritatis, där man öppnade för att ordarna kunde anpassa sina regler efter dagens samhälle och de "fysiska och psykosociala" villkor som hör till vår tid. Man skulle ut på fältet, och då fick helst inte ordensdräkter och rosenkransar  väcka någon uppmärksamhet: 

The religious habit, an outward mark of consecration to God, should be simple and modest, poor and at the same becoming. In addition it must meet the requirements of health and be suited to the circumstances of time and place and to the needs of the ministry involved. The habits of both men and women religious which do not conform to these norms must be changed.

Detta blev startskottet till att man helt enkelt lade av sig sina ordensdräkter, lättade upp regelverken, ja, upplöste även kommuniteterna. Systrarna tog vanliga arbeten ute på sjukhus och skolor, hyrde lägenheter för sig själva. Stora kloster tömdes och övergavs, idag är de kanske hotell eller kontor.

Undersökningen pekar också på den samhällsomdaning som många västländer genomgick på sextiotalet. Kvinnorna lämnade hemmafrutillvaron och kunde få jobb. Om nu en ordenssyster arbetade sida vid sida med en som inte tillhörde någon orden, och man utförde samma arbete, och konciliet lärde att man kunde bli lika helig som katolsk lekman - ja vad skulle man då avlägga löften för egentligen? Författarna menar att med denna betoning på den goda samhällstjänsten så rycktes grunden för kallelserna undan, nämligen liturgin, bönen, regeln, kommuniteten. Eftersom man levde ett liv som vilken som helst, så uppfattades regeln och inte minst celibatet som ett högt pris för ingenting. Mycket riktigt så minskade  kallelserna till de "moderniserade" ordnarna drastiskt. Idag har de traditionella ordnarna fyra gånger fler kallelser än de som valt att verka samhällstillvänt.

En av de omtalade systrarna i den amerikanska ledningsgruppen LCWR, sade att man ju bara varit lydig och följt vad konciliet och biskoparna sade man skulle göra - det vill säga anpassa sig till världen. Och nu får man tillrättavisningar för just detta, och för att man inte för ut kyrkans budskap. Om slutsatserna som författarna till denna religionssociologiska studie gör är korrekta, så ligger det mycket sanning i vad systrarna säger: Signalerna kom, de var tydliga, man följde dem, sedan blev man övergiven av kyrkans ledning. Man gjorde så gott man kunde - men utan regel blir även den mest hängivna kallelse snart otydlig. (Detta gäller  i själva verket alla - de mest framgånsgrika lekmannarörelserna efter konciliet, som Focolari och Opus Dei, kännetecknas också av ett reglerat böneliv. Båda dessa rörelser har "ovillkorlig enhet med kyrkan" som en grundprincip.)

Läroämbetets insats är säkert inte ämnad som en straffexpedition. Man har vägt orden i några mindre lyckade föredrag och manualer, och påpekat några tecken på att vissa slagit in på en farlig kurs. Nu vill man att det ska finnas mera styrning. Men borde inte Läroämbetet också självkritiskt rannsaka skälen till att så många kloster upplösts och så många ordnar sysslar med allt sådant som vem som helst kan utföra oberoende av sin kallelse eller tro? 

Ofta beskrivs systrarna i USA som moderna och engagerade i politik med mera, medan Läroämbetet framställs som en samling rigida och konservativa äldre män, utan förståelse för kvinnokraft. Men det verkar snarare som om en del tongivande ordenssystrar fastnat i nittonhundrasjuttiotalet, och inte ser de misstag som begicks, och därför inte heller ser varifrån den verkliga förnyelsen kommer. Den kommer inte från liberalkatolska proteströrelser, som i enlighet med förra seklets trendighet vill att kyrkan ska vara som samhället i övrigt, utan från de evigt porlande källorna av visdom, bön, innerlighet, liturgi och helighet, den sanning som lockar unga människor att offra sina drömmar och avgöra sig för ett liv i Guds närhet.

(Bilden: F.d. kapitelsal, numera swimmingpool. Herepian, Languedoc.