Vi läser i Signum att antalet katoliker i världen bara ökar - nu är man uppe i 1,3 miljarder eller 17,7 % av befolkningen i hela världen. Även antalet präster har ökat enligt denna kommuniké, främst då i Asien och Afrika.
Det hela låter ju som om allt är ganska bra. Men går man till andra källor som explicit återger förhållandena i kyrkans ack så viktiga europeiska mylla, så framträder en annan bild: I Frankrike finns nu endast 710 seminarister, en nedgång med 3% sedan året innan. Det har inte sedan Franska revolutionen funnits så få kallelser. År 1966, strax före konciliet avslutades, fanns det 4536 seminarister, eller sju gånger fler. I Europa är det också en årlig minskning av antalet studerande i filosofi och teologi vid de ecklesiastiska högskolorna med 10,7 %.
I Irland är blott 1,6 % av prästerna under 35 år, ändå finns det bara 10 seminarister just nu i Dublin till exempel; som alltså inom kort ska fylla tomheten efter ett par hundra pensionerade präster. I Spanien saknar mer än 10 000 församlingar av totalt 26 000 en kyrkoherde. Genomsnittsåldern bland prästerna är 63 år. För inte så länge sedan lämnade den siste jesuiten Toledo, något fullständigt otänkbart för tjugo år sedan, och den magnifika kyrkan San Illdefonso är nu museum, inträdet är 2,50 €. Visst, spanjoren i gemen erkänner ännu sin religion som katolsk och de religiösa högtiderna är allt populärare. Men 47 % av befolkningen går aldrig ens i söndagsmässan.
Talar vi om Asien måste man också räkna med ökningen av folkmängden. Filippinerna: Flera kallelser, javisst, men ändå går det 10 000 själar på en enda präst.
När det gäller klostren så är bilden ännu mer dramatisk. Stora benediktinkloster i Tyskland och Frankrike har fått läggas ner, efter sekler av förvaltande av den västerländska mystiken. I Italien har dessutom en mängd mindre kända ordnar helt försvunnit, liksom i tysthet. Det enda kvarvarande kamaldolenserklostret i Frankrike hyser två äldre polska systrar. Ett stort dominikankloster, byggt för mer än hundra systrar, har idag nitton, alla äldre. Innan konciliet var de ett sjuttiotal. Klarissornas kommuniteter i Frankrike och Spanien, klostren kunde på 60-talet vara livaktiga bönecentra, ofta med mer än 50 systrar, stänger nu ett efter ett, detta efter 600 år av överlåtelse. Trappisternas saga är all inom en tioårsperiod. Dominikanklostren i Tyskland drivs som spaanläggningar, om än med krucifix i receptionen. Etc.
Ser vi till lekmannaengagemanget har även det minskat radikalt i Europa. I Frankrike räknar man att endast 2% av befolkningen går i heliga mässan regelbundet, liknande kan sägas om Österrike och Tyskland.
Ljuspunkterna är märkligt nog de ordnar som återgått till sina ursprungliga regler: Abbaye de Notre Dame de Fontgombaud, Solesmes till exempel har ett hundratal munkar, Our Lady of Clear Creek abbey och flera ordnar i USA ökar också, såsom de "återreformerade" Immaculatafranciskanerna. Ett strålande undantag är också benediktinerna i Nursia. Allt började med en amerikan, Rev Cassian Folsom OSB, som tyckte det var ledsamt att inga benediktiner fanns i helgonets födelseby. Efter en gudomlig inspiration på tåget mellan Rom och Neapel flyttade han in i ett garage i byn med några munkar. Detta var 1998. Nu är man redan ett dussintal, man får inte plats för alla kallelser, man står just i begrepp att starta ett bryggeri för försörjningen.
Även de mera strikta rörelserna när det gäller läran får kallelser; från personalprelaturen Opus Dei vigdes nyligen 35 diakoner och i Legionaries of Christ vigdes innan jul 49 nya präster, trots de tidigare uppmärksammade skandalerna kring grundaren. Annars får man nog räkna den mycket särpräglade Neokatekumenala rörelsen som den snabbast växande lekmannarörelsen just nu, med sina 40 000 kommuniteter världen runt. Med egen liturgi och katekes riskerar man dock alltid att det är gemenskapen i den egna rörelsen som fångar intresset mera än den eviga sanningen.
Sammanfattningsvis så är det reformerade och "moderniserade" äldre ordnar som avtar (dominikaner, franciskaner, jesuiter, trappister, cistercienser...) medan mera traditionellt orienterade ordnar tenderar att öka.
Man kan anlägga olika analyser på denna statistik. Men helt klart så kan allt inte skyllas på tiderna som sådana. Hela 1900-talet har ju präglats av modernitetens dominans. Den så kallade evangelisationen har uppenbarligen inte skördat framgångar om man med detta menar en livskraftig kyrka, som väcker kallelser och kan påverka även samhället. Men kyrkan är ingen affärsverksamhet, som man kan lägga ner i brist på kunder. Den kommer att finnas kvar, genom de sannskyldiga troende och de äkta kallelserna, som alltid kommer, om än inte ymnigt.
Det hela låter ju som om allt är ganska bra. Men går man till andra källor som explicit återger förhållandena i kyrkans ack så viktiga europeiska mylla, så framträder en annan bild: I Frankrike finns nu endast 710 seminarister, en nedgång med 3% sedan året innan. Det har inte sedan Franska revolutionen funnits så få kallelser. År 1966, strax före konciliet avslutades, fanns det 4536 seminarister, eller sju gånger fler. I Europa är det också en årlig minskning av antalet studerande i filosofi och teologi vid de ecklesiastiska högskolorna med 10,7 %.
I Irland är blott 1,6 % av prästerna under 35 år, ändå finns det bara 10 seminarister just nu i Dublin till exempel; som alltså inom kort ska fylla tomheten efter ett par hundra pensionerade präster. I Spanien saknar mer än 10 000 församlingar av totalt 26 000 en kyrkoherde. Genomsnittsåldern bland prästerna är 63 år. För inte så länge sedan lämnade den siste jesuiten Toledo, något fullständigt otänkbart för tjugo år sedan, och den magnifika kyrkan San Illdefonso är nu museum, inträdet är 2,50 €. Visst, spanjoren i gemen erkänner ännu sin religion som katolsk och de religiösa högtiderna är allt populärare. Men 47 % av befolkningen går aldrig ens i söndagsmässan.Talar vi om Asien måste man också räkna med ökningen av folkmängden. Filippinerna: Flera kallelser, javisst, men ändå går det 10 000 själar på en enda präst.
När det gäller klostren så är bilden ännu mer dramatisk. Stora benediktinkloster i Tyskland och Frankrike har fått läggas ner, efter sekler av förvaltande av den västerländska mystiken. I Italien har dessutom en mängd mindre kända ordnar helt försvunnit, liksom i tysthet. Det enda kvarvarande kamaldolenserklostret i Frankrike hyser två äldre polska systrar. Ett stort dominikankloster, byggt för mer än hundra systrar, har idag nitton, alla äldre. Innan konciliet var de ett sjuttiotal. Klarissornas kommuniteter i Frankrike och Spanien, klostren kunde på 60-talet vara livaktiga bönecentra, ofta med mer än 50 systrar, stänger nu ett efter ett, detta efter 600 år av överlåtelse. Trappisternas saga är all inom en tioårsperiod. Dominikanklostren i Tyskland drivs som spaanläggningar, om än med krucifix i receptionen. Etc.
Ser vi till lekmannaengagemanget har även det minskat radikalt i Europa. I Frankrike räknar man att endast 2% av befolkningen går i heliga mässan regelbundet, liknande kan sägas om Österrike och Tyskland.
Ljuspunkterna är märkligt nog de ordnar som återgått till sina ursprungliga regler: Abbaye de Notre Dame de Fontgombaud, Solesmes till exempel har ett hundratal munkar, Our Lady of Clear Creek abbey och flera ordnar i USA ökar också, såsom de "återreformerade" Immaculatafranciskanerna. Ett strålande undantag är också benediktinerna i Nursia. Allt började med en amerikan, Rev Cassian Folsom OSB, som tyckte det var ledsamt att inga benediktiner fanns i helgonets födelseby. Efter en gudomlig inspiration på tåget mellan Rom och Neapel flyttade han in i ett garage i byn med några munkar. Detta var 1998. Nu är man redan ett dussintal, man får inte plats för alla kallelser, man står just i begrepp att starta ett bryggeri för försörjningen.
Även de mera strikta rörelserna när det gäller läran får kallelser; från personalprelaturen Opus Dei vigdes nyligen 35 diakoner och i Legionaries of Christ vigdes innan jul 49 nya präster, trots de tidigare uppmärksammade skandalerna kring grundaren. Annars får man nog räkna den mycket särpräglade Neokatekumenala rörelsen som den snabbast växande lekmannarörelsen just nu, med sina 40 000 kommuniteter världen runt. Med egen liturgi och katekes riskerar man dock alltid att det är gemenskapen i den egna rörelsen som fångar intresset mera än den eviga sanningen.
Sammanfattningsvis så är det reformerade och "moderniserade" äldre ordnar som avtar (dominikaner, franciskaner, jesuiter, trappister, cistercienser...) medan mera traditionellt orienterade ordnar tenderar att öka.
Man kan anlägga olika analyser på denna statistik. Men helt klart så kan allt inte skyllas på tiderna som sådana. Hela 1900-talet har ju präglats av modernitetens dominans. Den så kallade evangelisationen har uppenbarligen inte skördat framgångar om man med detta menar en livskraftig kyrka, som väcker kallelser och kan påverka även samhället. Men kyrkan är ingen affärsverksamhet, som man kan lägga ner i brist på kunder. Den kommer att finnas kvar, genom de sannskyldiga troende och de äkta kallelserna, som alltid kommer, om än inte ymnigt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar