Att muntliga traditioner kan vara mycket pålitliga finns det mängder av exempel på. Här kommer några:
1. I Asturias i norra Spanien, i den lilla byn Pravia, finns en kyrka från 700-talet. Den är uppförd i preromansk stil av kungen Silo. Detta är just när muslimerna invaderar den spanska halvön, och de kristna består av visigoderna, ett germanskt folk som anammade arianismen. Kung Silo gifte sig med Adosinda, de regerade i elva år. Han begravdes med sin hustru i den kyrka han själv lät bygga, i mittgången. Det finns källor från 1400-talet som menar hans kvarlevor flyttats till ett kloster i Oviedo och lagts under altaret där. I Pravia fanns dock den muntliga traditionen att kungen låg begravd med sin hustru i deras kyrka, och att hon var betydligt kortare än han i växten. Det fanns även andra berättelser, anekdoter om deras utseende. Under 1970-talet renoverades kyrkan, och man var tvungen öppna graven. Där låg de, sida vid sida. Allt stämde in i minsta detalj.
2. Vi har ju Sankt Erikslegenden om den smorde konungen som dog i strid för att han inte flydde utan stannade kvar i Heliga Mässan på Kristi Himmelsfärdsdag 1160. Historien har avfärdats som en uppfinning för att skapa en svensk Sankt Olavskult. Men undersökningarna 2018 av relikerna visade att allt stämde, ålder, kroppsbyggnad, diet, skador, tid...
3. Sankt Botvidslegenden är mycket detaljerad. Här finns kyrkor, platser, vägar, personnamn på både vänner och fiender. Och allt stöds av det man idag finner: kyrkornas placering, föräldrarnas gård, den ymniga källan invid vägen som ännu kan bevandras, med en runsten på sin ursprungsplats dessutom, broderns gravkista, korset på Rågö mm mm.
4. På Öland finns Sandbyborg, en av fyra stora fornborgar. Det har på ön funnits en muntlig tradition att något hemskt finns där. Redaktören blev själv i sin barndom avrådd att cykla dit av en öbo sedan många, många generationer, hennes man var öländsk mjölnare, de hade en väderkvarn. "Nej dit ska ni inte cykla, pojkar!". 2011 inleddes omfattande utgrävningar och något år senare fann man resterna av minst 26 människor, även barn, som lämnats praktiskt taget som de föll, i en massaker. Ett fullständigt unikt fynd. Även värdeföremål som mynt mm hittades, som om platsen inte ens plundrats under alla århundraden. Massakern hände i slutet av 400-talet. Den muntliga traditionen har således levt på ön i dryga 1500 år.
2019-08-26
Den muntliga traditionens styrka
Många som har lägenhet eller åkt på semester till Costa Blanca och Alicante har säkert också besökt Illeta dels Banyes vid Campello, 9 km norr om Alicante. Det är en liten halvö, berömd för klart vatten, och de arkeologiska fynden. Hela ön är en enda sammanfattning av 6000 års historia. Här finns fynd från stenåldern, neolitiska stenhyddor, tempelbyggnader från iberisk tid (300-talet f.Kr.), romerska termalbad samt även odlingsmark från muslimsk tid.
Vad har nu detta med katolska observationer att göra? Jo runt ön finns det några märkliga uthuggningar direkt i klippan, som man kanske skulle tro var gamla husgrunder. Men havet omsluter dem. I själva verket är det fiskodlingsbassänger från romersk tid, alltså de första två århundradena. Fiskodlingskar finns på andra platser och är beskrivna även i skrivna källor. Men det intressanta här är att det enligt guiden på plats alltid varit endast en muntlig uppgift, som traderats bland ortsbefolkningen, att detta skulle röra sig om fiskodlingar från romarna. Först i modern tid har saken bekräftats av arkeologin och källor i arkiven.
Vi har alltså att göra med muntliga berättelser som visat sig vara pålitliga i nästan 2000 år. Även i Sverige finns det sådan historieskrivning. Den brukar ofta sättas i tvivelsmål bara genom att det finns ett tidsgap från händelserna tills de blev nedtecknade. Detta gäller många s.k. helgonlegender (Sankt Erik, Sankt Botvid t.ex.), och i synnerhet evangelierna. Men all historieskrivning har ju sin grund i muntliga vittnesmål från person till person och ifråga om kunskapsöverföring så är det det talade ordet som varit totalt dominerande över det skrivna genom tiderna. Detta är viktigt att erinra sig i dessa tider, då man förlitar sig alltmer på ord och bild från anonyma eller okända källor.
Vad har nu detta med katolska observationer att göra? Jo runt ön finns det några märkliga uthuggningar direkt i klippan, som man kanske skulle tro var gamla husgrunder. Men havet omsluter dem. I själva verket är det fiskodlingsbassänger från romersk tid, alltså de första två århundradena. Fiskodlingskar finns på andra platser och är beskrivna även i skrivna källor. Men det intressanta här är att det enligt guiden på plats alltid varit endast en muntlig uppgift, som traderats bland ortsbefolkningen, att detta skulle röra sig om fiskodlingar från romarna. Först i modern tid har saken bekräftats av arkeologin och källor i arkiven.
Vi har alltså att göra med muntliga berättelser som visat sig vara pålitliga i nästan 2000 år. Även i Sverige finns det sådan historieskrivning. Den brukar ofta sättas i tvivelsmål bara genom att det finns ett tidsgap från händelserna tills de blev nedtecknade. Detta gäller många s.k. helgonlegender (Sankt Erik, Sankt Botvid t.ex.), och i synnerhet evangelierna. Men all historieskrivning har ju sin grund i muntliga vittnesmål från person till person och ifråga om kunskapsöverföring så är det det talade ordet som varit totalt dominerande över det skrivna genom tiderna. Detta är viktigt att erinra sig i dessa tider, då man förlitar sig alltmer på ord och bild från anonyma eller okända källor.
2019-08-15
Om rätten att stå emot onda handlingar
I Sverige går ledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch Thor, med i det sk Pride-tåget. Vad det handlar om är en manifestation för att varje sexuell läggning, och utövandet av den, skall vara accepterad, bara det inte skadar. Ibland anförs "rätten att älska den man vill". Det finns ingen begränsning i lag mot detta . Men kravet här är acceptans, fullt ut av alla. Saken ses som en akt för kärlek, mot hat. En fredshandling.
Men det är svårt att förstå kärleksbudskapet utifrån alla anspelningar på en sexualitet, som bara handlar om egot. Kärleken till en annan person, som alltid innebär självuppoffring, ersätts med kärleken till en attraktion, till den den egna upplevelsen, med övertydliga sexuella förtecken.
Dessa parader har kommit nu även till det katolska Polen. En Pridemarsch i staden Płock skyddades av kravallpoliser. En ung man, femtonåriga Jakub Baryła, beväpnad med ett kors och en rosenkrans, ställde sig ensam mitt i gatan och blockerade vägen. Polisen ingrep genom att bära bort honom. Pojken sade:
Han sade även att akten inte var planerad. Men när han såg en bild med Vår Fru av Częstochowa draperad med regnbågsflaggor, så frågade han spontant en präst om ett kors. Han fick ett och ställde sig sedan mitt i gatan, med korset riktat emot dem som deltog i marschen. Han sade efteråt att akten inte alls vände sig emot de som gick i paraden:
Enligt katolsk tro och lära så är läggning och frestelser inget man ens behöver bekänna - det är en del av personligheten bara. Men homosexuella tankar eller handlingar, om de odlas och utförs med vilja, är en dödssynd, precis som all sexuell praktik utanför äktenskapets sakrament. Katoliker kan således aldrig stödja det som prideparader står för. All kärlek är inte tillåten eller ens god. Man får inte älska sin nästas hustru, inte heller åtrå barn eller personer av samma kön, som om det vore i ett äktenskap. Men däremot kan man älska en vän fullt och helt som person, oavsett kön, till kropp och själ. Och man ska alltid älska sin nästa. Dock inte sexuellt. Detta är en del av uppenbarelsen, stödd dessutom av naturrätten.
Vi kristna ska inte begå våldshandlingar eller störa yttrandefriheten. Men nog kunde vi vara tydligare med hur vi tänker och varför vi tror som vi gör i dessa frågor. Och att betona att "stå emot de dåliga krafterna". inte är detsamma som att hata eller förakta andra personer.
Denne modige femtonåring har redan väckt beundran i många länder. En journalist frågade honom om han nu skulle bli politiker, med tanke på hans engagemang,.
svarade han.
'
Men det är svårt att förstå kärleksbudskapet utifrån alla anspelningar på en sexualitet, som bara handlar om egot. Kärleken till en annan person, som alltid innebär självuppoffring, ersätts med kärleken till en attraktion, till den den egna upplevelsen, med övertydliga sexuella förtecken.
Dessa parader har kommit nu även till det katolska Polen. En Pridemarsch i staden Płock skyddades av kravallpoliser. En ung man, femtonåriga Jakub Baryła, beväpnad med ett kors och en rosenkrans, ställde sig ensam mitt i gatan och blockerade vägen. Polisen ingrep genom att bära bort honom. Pojken sade:
Jesus stod emot ondska och synd. Vår heliga tro uppmanar oss att motverka onda handlingar.
Han sade även att akten inte var planerad. Men när han såg en bild med Vår Fru av Częstochowa draperad med regnbågsflaggor, så frågade han spontant en präst om ett kors. Han fick ett och ställde sig sedan mitt i gatan, med korset riktat emot dem som deltog i marschen. Han sade efteråt att akten inte alls vände sig emot de som gick i paraden:
Det handlar om att stå emot de dåliga krafterna som uppmuntrar till homosexualitet.
Enligt katolsk tro och lära så är läggning och frestelser inget man ens behöver bekänna - det är en del av personligheten bara. Men homosexuella tankar eller handlingar, om de odlas och utförs med vilja, är en dödssynd, precis som all sexuell praktik utanför äktenskapets sakrament. Katoliker kan således aldrig stödja det som prideparader står för. All kärlek är inte tillåten eller ens god. Man får inte älska sin nästas hustru, inte heller åtrå barn eller personer av samma kön, som om det vore i ett äktenskap. Men däremot kan man älska en vän fullt och helt som person, oavsett kön, till kropp och själ. Och man ska alltid älska sin nästa. Dock inte sexuellt. Detta är en del av uppenbarelsen, stödd dessutom av naturrätten.
Vi kristna ska inte begå våldshandlingar eller störa yttrandefriheten. Men nog kunde vi vara tydligare med hur vi tänker och varför vi tror som vi gör i dessa frågor. Och att betona att "stå emot de dåliga krafterna". inte är detsamma som att hata eller förakta andra personer.
Denne modige femtonåring har redan väckt beundran i många länder. En journalist frågade honom om han nu skulle bli politiker, med tanke på hans engagemang,.
Politiker? Nej, jag ska bli präst!
svarade han.
'
2019-07-18
President Trump möter förtryckta - kristna, muslimer och andra
I floden av kritik och stundtals lynchning av USA:s president Donald Trump, försvinner nyheter som åtminstone för många religionsutövare är positiva. En president som ständigt gör personangrepp, yttrar sig om allt möjligt, ofta vårdslöst också, bli sällan tagen på allvar.
Men det finns också händelser och manifestationer, som borde lyftas fram för att de ger stöd till människor i utsatta lägen. Ingen president har som Trump reagerat över de höga aborttalen och de mycket sena aborterna, som i vissa stater tillåts utföras intill när en naturlig förlossning skulle kunna ske. Statsbidrag har dragits in villkorligt till Planned Parenthood, en stor organisation med aborter som huvudverksamhet och största inkomstkälla. De säljer till och med delar av aborterade foster till läkemedelsindustrin.
Redan tidigt som president (alltså inte i valkampanjen) visade Trump - trots att han själv inte verkar särskilt religiöst engagerad - förståelse för friheten att kunna utöva sin religion och följa sitt samvete. Bland de första besöken han gjorde, utan publicitet, var på en liten katolsk skola, där eleverna kommer från mycket utsatta, "svarta" grupper. Där sade han att
Den 17 juli tog presidenten emot ett antal representanter för olika minoriteter som alla är förtryckta fördrivna eller står rent ut sagt inför en förintelse. Det var ett personligt möte, där var och en fick berätta om sina öden och sitt folk. Det fanns kristna från Mellanöstern, Eritrea, yazidier från Irak, muslimer från Burma och Kina, tibetanska buddhister, evangelikala från Kuba och många andra. Atmosfären var allvarlig, varm och hjärtlig. Här märktes ingen rasism. Inte minst vädjan från fredspristagarinnan, den yazidiska kvinnan Nadia Murad Basée Taha, var gripande. ISIS eller ej, men hon och hennes folk har förlorat allt. Presidenten var inte uppdaterad på hennes historia, nu lyssnade han och ställde även frågor.
Visst kunde man avfärda saken med att detta var ett PR-trick. Men det är svårt då att förklara varför det inte i så fall lyfts fram av presidenten stab, eller förklara varför han inbjudit politiska vänner och även fiender till konferensen, som föregick detta möte. Och detta twittrades det inte om.
Men det kanske är så, att få medier vågar rapportera något om denne president, som kan tolkas som något positivt. Då riskeras utfrysning och politisk stämpling.
I konsekvensens namn borde presidenten nu också lyssna till de katolska organisationerna, som motsätter sig familjesplittringar och separation av barn från sina föräldrar. Detta skedde även under tidigare presidenter, under Obamas åtta år utvisades 3 miljoner papperslösa, med familjeseparationer, vilsenhet och kriminalitet som följd.
Men det finns också händelser och manifestationer, som borde lyftas fram för att de ger stöd till människor i utsatta lägen. Ingen president har som Trump reagerat över de höga aborttalen och de mycket sena aborterna, som i vissa stater tillåts utföras intill när en naturlig förlossning skulle kunna ske. Statsbidrag har dragits in villkorligt till Planned Parenthood, en stor organisation med aborter som huvudverksamhet och största inkomstkälla. De säljer till och med delar av aborterade foster till läkemedelsindustrin.
Redan tidigt som president (alltså inte i valkampanjen) visade Trump - trots att han själv inte verkar särskilt religiöst engagerad - förståelse för friheten att kunna utöva sin religion och följa sitt samvete. Bland de första besöken han gjorde, utan publicitet, var på en liten katolsk skola, där eleverna kommer från mycket utsatta, "svarta" grupper. Där sade han att
"skolor ska inte vara en plats där tro och religion fördrivs, utan de ska välkomna tro och religion med öppen, vacker famn."
 |
| Mångkulturellt i Ovala rummet |
Men det kanske är så, att få medier vågar rapportera något om denne president, som kan tolkas som något positivt. Då riskeras utfrysning och politisk stämpling.
I konsekvensens namn borde presidenten nu också lyssna till de katolska organisationerna, som motsätter sig familjesplittringar och separation av barn från sina föräldrar. Detta skedde även under tidigare presidenter, under Obamas åtta år utvisades 3 miljoner papperslösa, med familjeseparationer, vilsenhet och kriminalitet som följd.
2019-07-16
Yrkesförbud för kristna
Nu är det tydligt - kristna kan ej vara barnmorskor i Sverige. En kvinnoklinik i Landskrona meddelar, att man inte accepterar någons personal överhuvudtaget på kliniken, om man inte vill aktivt medverka vid aborter.
I praktiken har vi nu således infört yrkesförbud för personer vars samvete och tro hindrar dem att medverka till att avsluta mänskligt liv. För en katolik innebär varje deltagande i en abort att man utestänger sig från den fulla gemenskapen i Gud; man blir exkommunicerad.
Saken är unik för "den svenska modellen". I inget annat nordiskt land finns samma tänkande. I Europa är det just nu bara Belgien som har samma princip.
Man måste också undra över varför saken inte kan lösas på annat sätt inom just detta område, när detta görs inom i stort sett alla yrken och på alla arbetsplatser. En polis kan välja mellan yttre och inre tjänst, inom försvaret finns det vapenfri tjänst. En judisk eller muslimsk kock behöver inte äta gris. Alla läkare tar inte emot patienter - de kan forska också. Och man kan utbilda sig till barnskötare, fast man vägrar visa sitt ansikte för lärare och föräldrar. Krav på avmaskering "strider mot diskrimineringslagen" enligt DO.
Man kan heller inte låta bli att tänka på hur eftervärlden har dömt dem som gått emot sina samveten, i lojalitet till sin arbetsgivare, eller till makten. Och de som höjs upp som hjältar när de följer samvetet.
Abortverksamheten borde inte ligga under den allmänna sjuk-och hälsovården. Det är en paradox.
Se även: En tragisk karikatyr av legalitet
I praktiken har vi nu således infört yrkesförbud för personer vars samvete och tro hindrar dem att medverka till att avsluta mänskligt liv. För en katolik innebär varje deltagande i en abort att man utestänger sig från den fulla gemenskapen i Gud; man blir exkommunicerad.
Saken är unik för "den svenska modellen". I inget annat nordiskt land finns samma tänkande. I Europa är det just nu bara Belgien som har samma princip.
Man måste också undra över varför saken inte kan lösas på annat sätt inom just detta område, när detta görs inom i stort sett alla yrken och på alla arbetsplatser. En polis kan välja mellan yttre och inre tjänst, inom försvaret finns det vapenfri tjänst. En judisk eller muslimsk kock behöver inte äta gris. Alla läkare tar inte emot patienter - de kan forska också. Och man kan utbilda sig till barnskötare, fast man vägrar visa sitt ansikte för lärare och föräldrar. Krav på avmaskering "strider mot diskrimineringslagen" enligt DO.
Man kan heller inte låta bli att tänka på hur eftervärlden har dömt dem som gått emot sina samveten, i lojalitet till sin arbetsgivare, eller till makten. Och de som höjs upp som hjältar när de följer samvetet.
Abortverksamheten borde inte ligga under den allmänna sjuk-och hälsovården. Det är en paradox.
Se även: En tragisk karikatyr av legalitet
Minska aborterna - med förgiftning?
I en artikel i Expressen med rubriken "Så kan vi minska aborterna i Sverige" så yttrar sig några välrenommerade forskare över de exceptionellt höga aborttalen i Sverige. Det skiljer sig från övriga nordiska länder, dubbelt så många som i Norge till exempel, relativt sett. Ändå har ju Sverige med den privata organisationen RFSU i spetsen varit känt för rådgivning i sexuella frågor långt ner i skolåldrarna. Men uppenbarligen så är det något fel när så många graviditeter slutar i abort, dessutom upprepas detta för samma personer.
Rubriken är ovanlig i svensk press. Man kunde kanske förvänta sig en rekommendation om ändrad syn på sexualitet som njutningsmedel och större ansvarstagande. Men nej. Artikelförfattarna menar bara att man bör upplysa bättre om långtidsverkande preventivmedel som spiral och P-stav.
Alla medicinska preventivmedel innebär en störning av det naturliga hormonsystemet. Det är komplext, könshormonerna reglerar även mycket annat i kroppen än fortplantningen. När det gäller kopparspiral så handlar det om en lokal förgiftning i livmodern och livmodershalsen, som får äggceller och spermier att förlora sin funktion att förenas. Koppar är en tungmetall som ingår i vår biokemi. Men i för höga halter så påverkar koppar en mängd funktioner negativt. Man rekommenderar ett hälsosamt intags av koppar på 0,9 mg/dag. En kopparspiral kan stå för en tredjedel av detta. Allt över 10 mg är toxiskt. Koppar får man annars genom den föda man intar. Biverkningar finns, men tonas ner av spiraltillverkarna. Det svåra är långtidseffekter, som depressioner. Sambandet mellan höga kopparhalter och Alzheimers sjukdom är känd. Saken har tagits upp nyligen i Läkartidningen.
Koppar och även hormoner, påverkar även ekosystemen - de försvinner inte i avloppshanteringen, utan går rakt ut i vattendragen.
Rent generellt innebär alla preventivmedel, vare sig det är koppar eller andra ämnen, en störning. Målet ju att avbryta en naturlig process. På ett sätt induceras alltså en ohälsa. Men detta sorteras märkligt in under begreppet "reproduktiv hälsa".
Rubriken är ovanlig i svensk press. Man kunde kanske förvänta sig en rekommendation om ändrad syn på sexualitet som njutningsmedel och större ansvarstagande. Men nej. Artikelförfattarna menar bara att man bör upplysa bättre om långtidsverkande preventivmedel som spiral och P-stav.
Alla medicinska preventivmedel innebär en störning av det naturliga hormonsystemet. Det är komplext, könshormonerna reglerar även mycket annat i kroppen än fortplantningen. När det gäller kopparspiral så handlar det om en lokal förgiftning i livmodern och livmodershalsen, som får äggceller och spermier att förlora sin funktion att förenas. Koppar är en tungmetall som ingår i vår biokemi. Men i för höga halter så påverkar koppar en mängd funktioner negativt. Man rekommenderar ett hälsosamt intags av koppar på 0,9 mg/dag. En kopparspiral kan stå för en tredjedel av detta. Allt över 10 mg är toxiskt. Koppar får man annars genom den föda man intar. Biverkningar finns, men tonas ner av spiraltillverkarna. Det svåra är långtidseffekter, som depressioner. Sambandet mellan höga kopparhalter och Alzheimers sjukdom är känd. Saken har tagits upp nyligen i Läkartidningen.
Koppar och även hormoner, påverkar även ekosystemen - de försvinner inte i avloppshanteringen, utan går rakt ut i vattendragen.
Rent generellt innebär alla preventivmedel, vare sig det är koppar eller andra ämnen, en störning. Målet ju att avbryta en naturlig process. På ett sätt induceras alltså en ohälsa. Men detta sorteras märkligt in under begreppet "reproduktiv hälsa".
2019-07-15
Nationalhelgon och vallfärder - fönster till vår tro
I Norge firas i slutet av Juli de sk olsokdagarna. Ordet olsok är medeltida, det kommer från fornnordiskans ólafsvaka. Vad saken handlar om är således en tradition för att ihågkomma Norges kristna kung Olav Haraldson som dog vid slaget i Stiklestad, och omedelbart fick helgonrykte. Hans kropp lär aldrig ha förruttnat, och det spreds en väldoft från den . På katolska kyrkans i Norge hemsida finns en utförlig biografi över helgonet.
Dessa dagar firas med välplanerade aktiviteter, som omfattar en dagstur till Åre gamla pilgrimskyrka och pontifkalhögmässa där, vandring till Stiklesta och mässa där, vesper och vigil i Trondheims katolska domkyrka, föredrag och sedan magnifik avslutning med pontifikalhögmässa i den historiska Nidarosdomen.
Man kan inte låta bli att jämföra med hur sparsmakat vi uppmärksammar helige Erik här. Detta år var det första gången någonsin sedan reformationen som pontifikalhögmässa firades av en katolsk biskop i den katedral som, liksom Nidarosdomen, byggdes enbart på grundval av kung Eriks martyrdöd på platsen. Det fanns en vandring från Gamla Uppsala. Men saken var helt oannonserad, och det fanns heller inte ett spår av händelsen i katolska medier efteråt. Ändå finns - till skillnad från Nidaros i Norge - relikerna efter denne smorde martyrkonung, som dessutom styrker den detaljerade berättelsen om honom och hans död. Fast de är i Svenska kyrkans ägo.
I Norge genomför man även pilgrimsfärd till ön Selja, där heliga Sunniva led skeppsbrott och där det funnits benediktinkloster och till och med biskopssäte tills reformationen, då klostret revs och munkarna fördrevs..
Det tycks som om pilgrimsvandringar och vallfärder engagera alltfler, i synnerhet ungdomen. Vid den årliga pilgrimsvandringen från Paris till Chartres, som är cirka tio mil lång, deltog i år ett fyrtiotal svenska ungdomar, och två präster.
Det förekommer ibland även lokala initiativ. I Stockholm finns den årliga vallfärden, med en tre kilometer lång vandring, till Marielund på Ekerö. Cirka 300 troende brukar delta. Det förekommer även vandringar till Vadstena.
Men dessa manifestationer blir sällan uppmärksammade i katolska sammanhang. Detta trots trenden med "sekulära" vandringar till heliga platser, som tenderar att öka. Santiago de Compostela, är idag ett betydligt mera välkänt vandringsmål än för bara några decennier sedan. I Sverige finns ett antal pilgrimsleder, men ofta är det Svenska kyrkan, vandringsföreningar o.dyl som organiserar och marknadsför dem trots att rötterna finns i den katolska traditionen och förståelsen för en vallfärd som en andlig övning knappast kan uppnås utan ett sammanhang av kristen, katolsk tro. Vallfärder förbjöds ju i och med den sk Reformationen, fast de gjordes i smyg.
Kanske det är dags för oss katoliker att visa vår tro mera öppet. Fördomarna frodas om en hycklande kyrka med dubbelmoral, och nyheter och artiklar är av i stort sett enbart negativ, skandalartad natur. Konsekvensen är att alla katoliker betraktas som lurade eller rentav mindre vetande - dumma. De ska inte tas hänsyn till i den allmänna debatten, i synnerhet inte i frågor om etik och moral.
Men det finns så mycket helighet, rikedomar, skönhet, sanning, vördnad och tro i vår kyrka, så det skulle räcka mer än väl som motvikt till alla dessa miserabla personfrågor och fördomar. Låt oss lyfta fram detta.
Dessa dagar firas med välplanerade aktiviteter, som omfattar en dagstur till Åre gamla pilgrimskyrka och pontifkalhögmässa där, vandring till Stiklesta och mässa där, vesper och vigil i Trondheims katolska domkyrka, föredrag och sedan magnifik avslutning med pontifikalhögmässa i den historiska Nidarosdomen.
 |
| Sankt Eriksdagen 2019: Kardinal Arborelius välsignar alla i Uppsala domkyrka, efter hl Mässan. Foto: katobs.se |
Man kan inte låta bli att jämföra med hur sparsmakat vi uppmärksammar helige Erik här. Detta år var det första gången någonsin sedan reformationen som pontifikalhögmässa firades av en katolsk biskop i den katedral som, liksom Nidarosdomen, byggdes enbart på grundval av kung Eriks martyrdöd på platsen. Det fanns en vandring från Gamla Uppsala. Men saken var helt oannonserad, och det fanns heller inte ett spår av händelsen i katolska medier efteråt. Ändå finns - till skillnad från Nidaros i Norge - relikerna efter denne smorde martyrkonung, som dessutom styrker den detaljerade berättelsen om honom och hans död. Fast de är i Svenska kyrkans ägo.
I Norge genomför man även pilgrimsfärd till ön Selja, där heliga Sunniva led skeppsbrott och där det funnits benediktinkloster och till och med biskopssäte tills reformationen, då klostret revs och munkarna fördrevs..
 |
| Vallfärd på Selja. Foto: Ragnhild Helena Aadland Høen |
Det tycks som om pilgrimsvandringar och vallfärder engagera alltfler, i synnerhet ungdomen. Vid den årliga pilgrimsvandringen från Paris till Chartres, som är cirka tio mil lång, deltog i år ett fyrtiotal svenska ungdomar, och två präster.
Det förekommer ibland även lokala initiativ. I Stockholm finns den årliga vallfärden, med en tre kilometer lång vandring, till Marielund på Ekerö. Cirka 300 troende brukar delta. Det förekommer även vandringar till Vadstena.
Men dessa manifestationer blir sällan uppmärksammade i katolska sammanhang. Detta trots trenden med "sekulära" vandringar till heliga platser, som tenderar att öka. Santiago de Compostela, är idag ett betydligt mera välkänt vandringsmål än för bara några decennier sedan. I Sverige finns ett antal pilgrimsleder, men ofta är det Svenska kyrkan, vandringsföreningar o.dyl som organiserar och marknadsför dem trots att rötterna finns i den katolska traditionen och förståelsen för en vallfärd som en andlig övning knappast kan uppnås utan ett sammanhang av kristen, katolsk tro. Vallfärder förbjöds ju i och med den sk Reformationen, fast de gjordes i smyg.
Kanske det är dags för oss katoliker att visa vår tro mera öppet. Fördomarna frodas om en hycklande kyrka med dubbelmoral, och nyheter och artiklar är av i stort sett enbart negativ, skandalartad natur. Konsekvensen är att alla katoliker betraktas som lurade eller rentav mindre vetande - dumma. De ska inte tas hänsyn till i den allmänna debatten, i synnerhet inte i frågor om etik och moral.
Men det finns så mycket helighet, rikedomar, skönhet, sanning, vördnad och tro i vår kyrka, så det skulle räcka mer än väl som motvikt till alla dessa miserabla personfrågor och fördomar. Låt oss lyfta fram detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
