Läroämbetet Svenska kyrkan

Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds inre problem. Men när nu Kyrkans Tidning tar upp stridsyxan så är det uppenbart att man vill provocera fram reaktioner. Den 22 april skriver Britta Häll på ledarplats att Svenska kyrkan kräver att katolska kyrkan

"går till botten med den egna kyrkosynen"

och att det blir

"allt svårare för Svenska kyrkan att vara tyst i denna fråga."

"Påvens uttalanden övertygar fortfarande inte", heter det. Kondomförbudet ska upphävas - vad nu detta har med saken att göra - och celibatet förstås också.

I artikeln ondgör sig författaren över att det finns katoliker som i detta läge försvarar kyrkan:

"alla försök att flytta fokus från de övergrepp som gjorts är osmakliga."

Men nu undrar vi stilla hur detta går ihop. Det vill säga; vad kyrkans syn på preventivmedel och prästämbete har med övergrepp mot barn att göra. Är det i själva verket inte ett magnifikt flyttande av fokus - där personliga tragedier används som förevändning för att kräva ändringar av katolska kyrkan och dess "syn på sexualiteten"? Är det inte istället den moderna människans "syn på sexualiteten" som egocentrerat njutningsmedel som fokus borde ställas in på?

Vi kan dock hålla med om några punkter. Biskopar borde gå. De som sysslat med missriktad kollegialitet till priset av andras lidande borde gå självmant. Det ställs större krav på katolska kyrkan än andra. Detta är också ett riktigt påpekande. Men att därför katoliker inte skulle ha rätt att försvara sin heliga tro och sin kyrka mot lögner med risk att detta skulle betraktas som att skylla ifrån sig - det är ju befängt. Såsom Paulus försvarade sig och sin apostlaskara när han kallades för "smitthärd", så måste också vi kunna försvara oss mot fullständigt orättfärdiga anklagelser.

Till slut: Den Svenska kyrkan vill alltså att den katolska kyrkan går till botten med sin kyrkosyn. Hur det är ställt med Svenska kyrkans syn på vad kyrka är vet vi ju alltför väl: Ett människoverk med omvärldens värderingar som norm. Botten är så att säga redan nådd.

Olösligt problem

Som på beställning trillade det idag in ett par vittnesmål om prästförseelser även i vårt stift. Vi avstår kommentera detta, inte heller de boulevardskvallerhistorier som fyller norska medier just nu. Igår intervjuades biskop Anders Arborelius i radion, och tillfrågades om påven inte borde avgå med tanke på vad pressen menar han gjort eller rättare sagt inte gjort som kardinal - nämligen löst präster från sina löften så fort de själva velat.

Alltid brukar det vara några som kräver påvens avgång. När en med kyrkans morallära obekväm tysk biskop menade Johannes Paulus II skulle avgå av hälsoskäl så hittade han blixtsnabbt ett svar, med glimten i ögat: - Och till vem skulle jag lämna min avskedsansökan?

Nya råsopar från samma håll

Nyhetsbyrån AP har uppenbarligen bestämt sig. Påven ska sättas dit. Knappt har man hunnit ur fallen Murphy och Teta, som båda visade sig ogrundade, så har man nu hittat "det mest graverande" av alla - nämligen ett brev från kardinal Ratzinger. Det nya fallet omfattar många brev och turer, som några tidningsrubriker knappast kan göra rättvisa.

Bakom detta "avslöjande" liksom de flesta rubrikerna finns ett och samma namn: Jeff Andersson. Han förestår en stor advokatbyrå som själva presenterar sig som "high-powered and aggressive law firm". Man har specialiserat sig på skadeståndsmål mot katolska stift för övergrepp mot barn och ungdomar som utförts av katolska präster. Redan 2002 hade Anderson dragit in 60 miljoner dollar i förlikningar med kyrkan, och förklarade att "jag ska stämma sk_ten ur dem".

Advokat Anderson är mycket inriktad på att komma åt högdjur i den katolska hierarkin och i synnerhet då påven. Detta ger större publicitet än fall som annars möjligen skulle nå lokalpressen. Så fort han får händerna på interna och känsliga brev och andra handlingar så går de vidare till AP. Advokat Andersson arbetar med dominikanpatern Thomas Doyle, som utan att vara laiserad lever som lekman och sedan 20 år oförtröttligt sökt efter offer för övergrepp och dragit fallen till domstol där han själv agerar som målsägarens advokat.

I många fall dras man med i indignationen. Personer framträder efter decennier och berättar om förfärliga övergrepp som de inte vågat eller velat avslöja tidigare. De flesta gärningsmän har avslöjats ganska omgående, ändå finns de kvar under många år i kyrkans lönelista.

Vid närmare kontroll av de fall som givit de stora rubrikerna visar det sig dock förvånande nog att anmälningarna snabbt givit resultat - gärningsmännen är tagna ur tjänsten och i många fall även polisanmälda och dömda. Men sedan återstår den kyrkliga tribunalen som är den enda instans som kan frigöra kyrkan från olämpliga präster. Och det är denna process som advokat Andersson skapar rubriker med.

Man har inte förstått att kyrkan inte är en arbetsgivare för sina präster. De har ju lämnat allt för kyrkan; sitt privatliv, en karriär, inkomster, möjligheten att bilda familj, friheten att bestämma var man vill leva och arbeta...Att då bara kasta ut dem, det görs inte så lätt. Kyrkans ansvar är större och helt annorlunda än en arbetsgivares. I Ratzingers brev nämns detta också mycket riktigt, kort och enkelt. Man måste ta varje fall under noga övervägande. Eller som biskop Cumming sade: Det ska inte vara för lätt att gå in i prästämbetet och inte för lätt att lämna det.

Men naturligtvis måste lagbrott polisanmälas, ogärningsmän stoppas och inte bara skickas runt . Det goda med advokat Andersons verksamhet är att sådana "lösningar" knappast kommer att övervägas längre. Men kan man inte också ställa frågan om kyrkan verkligen måste ta på sig ansvaret också för de brott dess präster gör, och även stå som motpart i civildomstolarna, som om prästerna inte var myndiga personer. Och betala ut skadestånden - i detta fall mellan ofattbara 7 och 10 miljoner kronor för varje offer.

Sådana aspekter lär vi inte få läsa i dagens skandalartiklar. Där gäller bara en sak - påven skall ställas i så dålig dager som möjligt. Inte då Johannes Paulus II, som var ansvarig mellan 1978 och 2005, utan Benedikt XVI.

Två radioinslag

Att så många engagerar sig för kyrkans problem är bra. Men man måste samtidigt vara oerhört reserverad att ta åt sig den information som nu kommer ut. Att Lisbeth Gustavsson menar de 15 000 ersättningarna i Irland alla rör sexuella övergrepp från katolska präster må vara hänt - i själva verket handlade det om den irländska statens ersättning till de personer som mellan åren 1930-1990 ansett sig blivit dåligt behandlade i internatskolor som drevs av katolska ordnar med hjälp av outbildad personal. Skadestånden gällde allt från bristfällig näring, brist på empati, aga till sexuella övergrepp. Ett fåtal präster var inblandade i denna missvård. Barnen sköttes inte om av katolska präster.

Men när en katolsk professor i teologi, Werner Jeanrond, använder pedofilfrågan i helt andra syften än själva sakfrågan - nämligen att angripa kyrkans hierarki - då måste man vara på sin vakt. I morgonens P1-sändning var det författaren, och ateisten, Göran Hägg som stod för förnuft och balans, medan teologiprofessorn hätskt menade att detta alls inte ska behandlas fall-till-fall utan som ett "auktoritetsfel".

Professor Jeanrond kom i sitt inlägg med en rad grova beskyllningar, däribland att kardinal Ratzinger genom ett dokument beordrat att alla frågor om prästers övergrepp skall tigas ihjäl. Professor Jeanrond syftar här den av BBC uppmärksammade instruktionen Crimen Sollocitationis, som i detalj reglerar hur en anmälan om övergrepp skall hanteras. Detta var i själva verket utgångspunkten för att ta itu med en massa liggande anmälningar. Om man nu menar att detta skulle vara ett försök att gömma undan alla skandaler, så har Jeanrond inte läst dokumentet. I själva verket är det bara den kyrkliga tribunalen som åläggs tystnadsplikt. Varken vittnen eller offer eller den anklagade har någon sådan. Exakt detsamma gäller i svenska domstolar. Under pågående process kan ju inte domare, åklagare och nämndemän gå ut i pressen.

I dokumentet charter for the Protection of Children and Young People från 2002, utgiven av biskopskonferensen i USA, framgår det tydligt att kyrkan skall samarbeta med de civila myndigheterna - detta naturligtvis om anmälaren medger detta.

Man hör tydligt i intervjun att professor Jeanronds engagemang inte alls har att göra med övergrepp på barn och de mänskliga tragedier som ligger bakom. Istället vill han bryta ner det särskilda prästadömet och ersätta med det allmänna och hierarkin med påve och biskopskollegium anses vara ett "systemimanent problem". Detta skall ersättas med demokrati. Ett rent politiskt projekt alltså.

På en punkt kunde man dock ge professor Jeanrond rätt. Det är frågan om ersättningar. Det är sant att det i sista hand är de troende som betalar skadestånden. Men inte för "hierarkins misstag" utan för enskilda personers misslyckanden. Nu är det som om kyrkan måste vara "god man" för prästerna, som om de inte är myndiga att själva stå för sina brott och också själva betala sina böter. Systemet är underligt och det inbjuder ju också till skadeståndskrav som inte står i proportion till vad som annars döms ut till privatpersoner. I botten finns naturligtvis en vilja att gottgöra från kyrkans sida.

Varför är media så fientliga mot kyrkan? Göran Hägg pekade på det historiskt betingade katolikhatet i Sverige, vilken Jeanrond tillbakavisade. Men det är ju bara att glida runt lite i våra dagstidningar och läsa insändare och kommentarer, så bekräftas detta mer än väl.

Katolsk Observatör i Radio P4

Undertecknad blev i söndags uppringd av den utmärkte radiorösten Erik Blix på Radio P4, Extra söndag, för en intervju om katolska reaktioner på påvens tal Urbi et Orbi och de sk pedofilaffärerna. Det handlade till stor del om mediabevakningen. Jodå, Erik Blix hade läst Nytt och Noterat och mycket riktigt kom det frågor och svar i direkt anslutning till denna vår nyhetsbevakande blogg. Även stiftets pressekreterare Maria Hasselgren var med, vilket var bra, det fanns både total enighet och några olika betoningar, vilket visar på dynamiken i vår kyrka.

En sak måste kanske dock rättas till; när det kom på tal att påven faktiskt gjort mycket handfasta saker för att både utreda och förhindra dessa hemska gärningar påpekades från mitt håll att han skapade regler för att förhindra att personer med homosexuell läggning eller livsstil kommer in på seminarierna, detta för att inte osunda lojaliteter ska uppstå. Detta tolkades sedan som att jag jämställde homosexuell läggning med pedofili. Detta var inte fallet. Poängen var att om det uppstår förhållanden som går längre än vänskap kan det uppstå jävsituationer; man skyddar varandra. Det finns också uppenbara risker för utpressning. I ett flertal fall kan man visa just på dessa orsaker till att kraftfulla åtgärder inte vidtagits från biskopar mot direkt farliga präster.

Problemet är inget nytt. Det har varje klosterorden brottast med i århundraden. Men redan Benedikts regel från 800-talet har verktyg för det, och i varje klausur är man oerhört uppmärksam att inte alltför nära vänskapsband knyts, eller grupperingar skapas.

Ulf Silfverling

Vad har DN emot kyrkan?

Ett fall som vi tidigare nämnt är prästen Michael Teta. Hans fall har använts av AP och givit rubriker över hela världen, som alla går ut på att påven skulle "skyddat" honom trots att biskopar ville få bort honom, och att på detta sätt oskyldiga barn fått lida.

Nu har biskopen i stiftet,Gerald Kicanas, fått uttala sig. Detta gör han i en tät intervju i Arizona Daily Star den 1 april, alltså redan innan AP och DN pumpade ut sina rubriker.

Det visar sig att AP:s historia är fel från början till slut. Påven fördröjde ingen utredning, prästen var sedan länge suspenderad och avkopplad all tjänst när ärendet kom till Rom. Inte ett enda nytt fall är anmält sedan han suspenderades. Och det var flitiga kontakter med Troskongregationen för att slutligen denne präst och en till skulle kunna avföras ur kyrkans lönelista och - som det kallas - laiseras. Kardinal Ratzinger hade ingen som helst del i något skyddande av den uppenbarligen farlige Teta.

Detta var bara en historia, men det cirkulerar åtskilliga andra, som måste granskas kritiskt. Varje fall har sin ofta komplexa bakgrund, och därför borde öppenheten - som nu många tycks vara överens om - åtföljas av yttersta försiktighet i tolkningarna. Tidningarna borde inte tolka alls, utan redogöra för fakta, de brukar kunna tala för sig själva om de är riktiga.

Vi hoppas nu på en rättelse från DN.

Åsiktsmaskinen DN

Vi lägger nu ytterligare några bidrag till samlingen av krigsrubriker om vad påven inte gjort. Dagens Nyheter har nu definitivt lämnat den pressetiska reglerna åt sidan och bedriver propaganda. Förstasidan meddelar att

Anklagelserna viftades bort

Sedan kommer ingressen:

Kyrkan ska inte låta sig påverkas av småsint skvaller om att präster skulle ha utnyttjat barn sexuellt. Det var budskapet från kardinal Angelo Sodano i ett kraftfullt försvarstal strax innan påven Benedikt XVI mötte folket på S:t Petersplatsen på söndagen.

Nå - vad sade kardinalen? Han nämnde inte något om att skvallret skulle vara detsamma som rapporterna om övergrepp. Däremot det

"prat" och prövningarna som ibland angriper de de troendes gemenskap

Vad Sodano avsåg var ju dessa idoga försök att "sätta dit" påven personligen, men som visat sig inte bygga på sanna fakta, utan mycket skruvade spekulationer. Men av detta blev det rubriken

Pedofilanklagelser beskrevs som skvaller

Hela kardinalens tal kan läsas på Vatikanradion i översättning.