Filippinerna: Mässa med tuppen

Filippiner är ett arbetsamt folk, precis som koreaner. Man är  tvungen för att försörja sin familj. Om det än handlar om kontorsslavar eller de små diversehandlarna utmed gator och vägar, så är det arbetsveckor om 50 timmar - minst. Då arbetet förr skedde ute på fälten, så förlades mässan till före soluppgången. Detta var ett påbud till och med från påve Sixtus V. Man hade försökt med vigiliemässa på kvällen, men bönderna var utmattade efter en lång dag på fälten. De somnade. Sedan 1669 firas nu således Simbang gabi (nattmässa) tidigt på morgonen, från 2.30 till 4.00, i vissa kyrkor, varje morgon de nio dagarna före jul. Dessa mässtillfällen är välbesökta, kyrkorna är fulla. Mässan på julaftons morgon kallas även Misa de gallo, alltså tuppens mässa, då man brukar höra tupparna vakna och så att säga annonsera Kristi födelse. Efter mässan kan kyrkobesökarna köpa olika maträtter att ta hem. Detta är också en kvarleva från tiden då bönderna skulle ut på risfälten och arbeta direkt efter mässan - de måste ha något i magen. 

Allt detta finns således kvar - ja- till och med i vissa shoppingcentra firas denna mässa helt öppet. År 2019 firade påve Franciskus Simbang gabi i Peterskyrkan. 

Baclaran church - fullsatt trots tidig morgon

Även mindre kvarterskyrkor  firar mässan under de nio sista adventdagarna, klockan fyra på morgonen. Fullsatt.

Korea: Beundransvärt - och många varningssignaler

Julförberedelser i Seuol Redaktören är på Asienresa. I Seoul satsas det på magnifika juldekorationer, men bara på vissa platser. det som dominerar är lasershower på storbildsskärmar. Julgranen finns med, men sällan ser man ett barr. Här handlar det om så mycket glitter som möjligt. Tomtar och superamerikansk julmusik skickas ut i de ofattbart stora köpgalleriorna.

Utanför katedralen finns dock en krubba, och stillheten dominerar. I stiftets fina inomhustorg finns utställningar som visar hur man kan organisera små altarplatser i ett katolskt hem, och man kan få skriva sin egen bön inför jubelåret 2025.

Här träffade redaktören Huyunjin som berättade om hur det är att vara ung katolik i Korea. Om mässdeltagandet domineras av medelålders kvinnor så finns dock ungdomar som organiserar sig. Pressen på dem att hitta arbete och bostad är stor. Även att passa in i den dominerande av hur en lycklig människa ser ut. I Korea är man mycket noggrann med utseende, klädsel och ett leende ska alltid finnas. Plastikoperationer är en lönsam affärsverksamhet. Antalet självmord bland unga är rekordartat, högst bland OECD-länderna Det gäller såväl gamla som unga. Nativiteten störtdyker också - barn är ju ett hinder i karriären. Ensamheten syns inte i gatulivet - men den finns. Också bland de äldre, som tidigare togs om hand av barnen. Men inte i det moderna samhället.

I denna miljö utgör den katolska minoriteten en viktig kontrast - ett refugium undan den kollektiva kravpressen att visa man är lycklig och välbeställd, fast man inte ser meningen med livet. Och naturligtvis finns stora påminnelser om vad som ska komma 2027, nämligen World Youth Day som Sydkorea har utsetts vara värd för.

I kyrkan dock märks den för Korea signifikativa vördnaden och tystnaden. Kanske det är ett arv från konfucianismen, som dominerade landet ända in i slutet av 1800-talet. Korea, har sedan gjort sig känt för att försöka göra sig fria från de konfucianska levnadsreglerna, som påverkat allt, inte bara karriärvägar utan också kvinnosyn mm. Men man ser spåren tydligt, med bugningar, respekten för de äldre, och i heliga Mässan med den entoniga sången och extrema kollektivismen.

Och sist men inte minst i tunnelbanan. Trots extrem trängsel finns det respekt för beröring och även tystnad är en oskriven regel: Man ska inte störa helt enkelt.

Kanske det var ett spår av Konfucius som också fick de många martyrerna för kyrkan att så ödmjukt ta emot sin dödsdom. Man ansåg även den var ett Guds verk. Det förste prästen fick möta svärdet bara ett år efter sin prästvigning. Vi talar nu 1800-tal. Mellan 8 000 och 10 000 kristna koreaner dödades under denna period. I maj 1984 helgonförklarades 103 katoliker, däribland den första koreanska katolska prästen, Andrew Kim Taegon, som avrättades med svärd 1846, blott 25 år gammal. År 2014 förklarades Paul Yun Ji-Chung och 123 följeslagare ”vördnadsvärda” och den 16 augusti 2014 saligförklarades de av påven Franciskus under den asiatiska ungdomsdagen på Gwanghwamun Plaza i Seoul.

Andrew Kim Taegon, den förste martyrprästen.

I kryptan till katedralen finns flera martyrgravar. Där finns alltid bedjande, och tystnaden är - aktiv. Trots kyrkans ungdom, det började för bara 200 år sedan - så finns en trogen skara katoliker här. Man håller ihop mot alla hot utifrån, och prästerna stöder varandra År 2022 fick man också en kardinal som leder Dikasteriet för prästerna, kardinal Lazzaro Yo Heung Sik.

Nytt och Noterat - eller bara gammalt?

Vi har följt allt som händer i samband med vår tro. Men inga noteringar har kommit här sedan juli 2024 och olympiaden i Paris. Redaktören har fullt upp med att organisera EWTN Sverige, som är tänkt att vara en sannskyldig katolsk kanal för både video och dokumentation framförallt, men i viss mån också opinion och utbildning. Vi har redan idag samarbete med detta världsvida katolska nätverk och vi hoppas kunna integrera våra artiklar i den nya hemsida som just nu växer fram för EWTN Sverige.  Detta som ett värdefullt komplement till vad man kan ta del av via nyheter och videosändningar. Vår förebild är den amerikanska, men nu mera mycket Europaorienterade  National Catholic Register. Ja, vi har faktiskt en svens journalist som skriver där, placerad i Rom: Benedicte Cedergren. 

Även NCRegister började som en papperstidskrift. Idag utgör de ett oumbärligt komplement till EWTN och deras omfattande utbud av videoproduktioner på många språk och med redaktioner i många länder - inte minst Europa.

Katolsk Observatör har sin givna plats fortfarande i den smala katolska medievärlden i vårt land. Tidskriften - registrerad som sådan - har funnits sedan 1968. Vi publicerar mera krävande artiklar, analyser och kommentarer, oftast översatta från andra medier, men också i original. Vi följer påvens resor och  översätter många av hans texter. Allt på ideell basis. Sedan en tid arbetar vi att utveckla en mera läsarvänlig layout, anpassad till dagens utbud av olika gränssnitt och medier.

Nytt och Noterat är vår blogg som är avsedd som en mera frispråkig spalt, som kommenterar vad man finner i andra medier men också olika fenomen i samhället och i vår kyrka. Här kan det handla också om rena opinionsyttringar som vår redaktion står bakom. Det finns en kommentarsfunktion, vi ska se över den.  

OS-invigningen igen: Inte bara nattvardsbordet

Varför nämndes "rätten till abort" så många gånger, när det sades att hela tillställningen skulle visa på att alla ska få vara med alla ska vara inkluderade, oberoende av läggning och bakgrund? Men inte det ofödda, oskyldiga livet alltså. Varför visa just två unga män som kysser varandra, sedan stänga dörren, med en tydlig sexuell anspelning? Var fanns det ett kärleksbudskap här? Vilken kärlek? Var fanns familjen? 

Varför håna den olycksaliga Marie-Antoinette, som blev bortgift vid 14 års ålder och fick flytta till ett främmande land med en främmande kultur - hennes make avrättad varefter hon blev brutalt fråntagen sina barn, och halshuggen efter en förnedrande skenrättegång? I den världsvida OS-invigningen fick hennes avhuggna blodiga huvud sjunga:  - Ca ira, ça ira, ça ira, detta till hård technomusik under det att ett vackert skepp passerade det brinnande fängelset vid floden med en vitklädd kvinna i fören. Sången skrevs 1790 till en musik som drottningen brukade spela. Se texten man gav Marie-Antoinettes avhuggna blodiga  huvud att nynna:

Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra, det kommer att bli bra

aristokrater till lyktstolpen

Ah! Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra, det kommer att bli bra

aristokraterna, vi ska hänga dem!

Om vi inte hänger dem

Ska vi bryta ner dem

Om vi inte bryter ner dem

Ska vi bränna dem

Ah! Det blir bra, det blir bra, det blir bra

aristokrater till lyktstolpen

Ah! Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra, det kommer att bli bra

aristokraterna, vi ska hänga dem!

Vi ska inte ha några fler adelsmän eller präster

Ah! Det blir bra, det blir bra, det blir bra

Jämlikhet kommer att regera överallt

Den österrikiska slampan ska följa honom

Ah! Det blir bra, det blir bra, det blir bra

Och deras infernaliska gäng

Skall hamna i helvetet

Ah! Det blir bra, det blir bra, det blir bra

aristokrater till lyktstolpen

Ah! Det blir bra, det blir bra, det blir bra

aristokraterna, vi ska hänga dem!

Och när vi har hängt dem alla

Ska vi sticka halm upp i deras arsle,

Blötlagda i olja, länge leve ljudet, länge leve ljudet,

Dränkt i olja, länge leve ljudet av kanonen.

Så inkluderande, så - olympiskt! 

Engelska satirbilder från den franska revolutionens tid.
På spelmannens mössa står Ca ira= det går bra nu, det går för sig!
Även under OS-invigningen uppträdde män med blottade könsdelar. Men då var det inte satir...

Vad betydde de maskerade riddarna egentligen? Varför alla dessa masker? Vi förknippar maskeringar med brottslighet ju - hot. Och den mekaniska hästen som så stelt löpte på Seinefloden med en gåtfull ryttare? Var det en slump? Se Uppenbarelseboken 6:8 Som aposteln Johannes skrev i en grotta på ön :

 

Jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och han hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.

 

En bibelkommentar förtydligar: 

Döden och Hades, den osynliga världen, följer denna fjärde ryttare och kräver sina offer. Den skada som denna ryttare orsakar är häpnadsväckande. En fjärdedel av världens befolkning dör i denna dom. De faller offer för svärdet, sannolikt i inbördeskrig och inbördesstrider, svält, farsoter och vilda djur. Baserat på nuvarande världsbefolkning skulle denna dödssiffra uppgå till nästan två miljarder. Det är uppenbart att vedermödan är en fruktansvärd tid av dom över de ogudaktiga. Vi troende borde vara tacksamma för att Gud har räddat oss från den kommande vreden.

Kyrie Eleison!

OS-invigningen: Andlig terrorism

OS-invigningen hade klart antikatolskt/antikristet tema och hyllningar till den Franska revolutionen, bland annat genom att håna Marie Antoinette som blev giljotinerad, och framföra kampsånger från den tiden. Detta har väckt väckt reaktioner. En del menar att det handlar om den  "konservativa högerns" ryckningar bara. Men det stämmer inte. Förvisso har flera politiker reagerat, framförallt i USA. Men många andra också, framförallt den sk allmänheten. Från katolska kyrkan har det varit ganska tyst; inget har kommit från Vatikanens nyhetssändningar. Men ärkebiskop Charles Scicluna har skrivit ett öppet brev till den den franska ambassaden  på Malta:

"Den omotiverade förolämpningen av eukaristin under öppningsceremonin har orsakat en enorm besvikelse bland många kristna", 

 

sade Scicluna.

Han fick medhåll - om än mycket lågmält -  från den katolska kyrkan i Frankrike, där den franska biskopskonferensen i ett uttalande fördömde inslaget.

Denna ceremoni har tyvärr innehållit scener av förlöjligande och hån mot kristendomen, vilket vi djupt beklagar.

 

Kraftigare reaktion har kommit från den medieintensive biskopen Robert Barron, som  säger vi katoliker måste göra vår röst hörd: Detta är blasfemi, en attack emot det vi håller som heligast i vår kristna tro, och som också har format Frankrike en gång. Han har även reagerat starkt på hur de som står bakom arrangemang ursäktade sig med att det inte fanns någon avsikt att väcka anstöt, man ville bara "fira toleransen i samhället". Men det var ju raka motsatsen som visades, menar biskop Barron. 

Även den amerikanske biskopen Andrew Cozzens från Crookston, Minnesota, som är ordförande i styrelsen för National Eucharistic Congress i USA, har uttalat sig. Han pekade på det ironiska i att, kort efter att tiotusentals människor samlats för att vörda eukaristin i Indianapolis, "nästan en miljard män, kvinnor och barn, personligen och genom direktsändning, bevittnade det offentliga hånet mot mässan". Han sade att Da Vincis sista måltid "avbildades på ett avskyvärt sätt och lämnade oss i en sådan chock, sorg och rättfärdig ilska att ord inte kan beskriva det". Cozzens sade: 

Vi är inbjudna att gå in i detta ögonblick av passion med Honom, i denna tid  av offentlig skändning, av hån och förföljelse. Vi gör detta genom bön och fasta,

 

sade han och uppmanade katolikerna att i söndagsmässan be om

 

helande och förlåtelse för alla dem som deltog i detta hån.

För dem som talar offentligt om föreställningen uppmanade Cozzens kristna att "tala tydligt, men med barmhärtighet".

Kardinal Raymond Burke menar att detta handlar om en form av andlig terrorism: 

De inser inte att de har låtit Frankrikes ära, ett land och en kultur som har allt att tacka kristendomen för, dras i smutsen och till och med bidrar till den i ett anfall av mental förvirring. Förakt för religion och samvete leder med nödvändighet till psykologisk terror och våld.

 

Skribenten Sean Fitzpatrick skriver i Catholic World Report att det inte går att låta sådana attacker bara passera: 

Katoliker är alldeles för benägna att tro att katolicismen (och kristendomen som helhet) på något sätt är i harmoni med den folkliga ondskan i stort. Men debaclet i Paris är en utmärkt anledning till att visa rättmätig vrede och högljudd motreaktion. Tala ut i ilska och frukta inte. Det finns ingen anledning för katoliker att gömma sig eller fly från kampen för att upprätthålla katolicismens verklighet i sina liv. Det finns inget sätt att vara katolik eller att arbeta för vår frälsning om det inte är genom att kämpa den goda kampen - och med större noggrannhet och beslutsamhet än de som för kampen mot oss.

 

Detta är inte första gången som Jesu sista måltid och tacksägelsen (eukaristin, "nattvarden") används i ekivoka sammanhang: 1998 ställdes det ut fotografier av fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin, detta under den sk Europrideveckan, föreställande bland annat Jesus som transvestit vid nattvardsbordet, omgiven av figurer i utstyrslar som hör hemma kanske på enstaka nattklubbar. Men definitivt inte i en kyrka;  utställningen var i Uppsala domkyrka. Det var en provokation. 

Det finns många olika minoriteter i vårt samhälle, och livsstilar med sina egna klädkoder etc.  Man undrar varför just detta spel med sk könsidentiteter och proklamerad ytlighet med utstuderat obscena inslag alltid ska få sådant oproportionerligt utrymme. Och varför det ska riktas mot det heligaste av allt i en religion som präglat vår hela civilisation. Det avser att provocera, förnedra, och såra. Hur kan detta kallas för inkluderande?  

 

OS-invigningen i Paris - en provokation mot sedlighet och kristen tro

Många såg fram emot att se invigningen av de olympiska spelen. Det är ett evenemang som sänds direkt över hela världen och det sker bara var fjärde år. Nu var det Europas och Frankrikes tur och allt skulle ske i världsmetropolen Paris. 

Det var bara en katastrof - ett politiskt spektakel. Låt oss bortse från de märkliga inslagen av nattklubbs-show med lady Gaga, och can-can där kvinnor lyfter på kjolarna, desperat krigsdans av bisarra figurer i väta på en kaj och i konvulsivisk stil på en båt. Också småscener med bisarra inslag av cirkusnummer, dans och sång.  

Värre är att man hade passat på att politisera hela saken med en mängd inslag i form av gyllene skulpturer som dök upp ur pelare, med förklarande/ledande texter, alltid först på franska. Det har talats om att idrott ska hållas fri från politik. Här handlade det om rena politiska manifest. Bara några exempel: "Aborträtt"= att kvinnan ensam ska äga "rätten" att få hjälp att avsluta sin egen avkommas - och dess faders även utan medgivande - liv. Detta ämne nämndes kanske fem gånger, bland annat i samband med några franska kvinnor som ansågs vara förebilder för hela världen - där saknades dock kvinnliga ikoner som Jeanne d´Arc eller S. Therese av Lisieux. Man hyllade den franska revolutionen med en kampsång och den oskyldiga Marie Antoinettes avhuggna huvud i bakgrunden som mimade (sic) några dumma saker. Just hon blev snarare idiotförklarad alltså.

Och värst av allt - man hånade den sista måltiden genom att göra en version med trans- och till synes homosexuella prostituerade i obscena kroppsrörelser och sexuella situationer. Den antika sagofiguren Dionysos -  vinets, fruktbarhetens, festandets, den rituella galenskapens, rusets, extasens och teaterns avgud, med en osedligt klädd och uppträdande figur. Och centralt vid "nattvardsbordet" en tatuerad och välmatad  "Most Holy Lady" med gloria! 

Det framfördes även den gamla välvilliga men tafatta lovsången till hedendom - "Imagine there is no heaven - and no religion too" etc -  av John Lennon, detta presterades som ett rörande budskap om fred fast med ett brinnade piano. Väckte frågor: Vilken fred skulle det vara utan himmel eller tro?! 

Dionysoskulten i hednisk tid...

...och i dag, 2024 år efter Kristi födelse

Detta arrangerades alltså av fransmän. Och utspelades i Frankrike; La France: Katolska Kyrkans äldsta dotter. Och det sades handla om - sport! 

Kommentatorerna  kommenterade inte - dessbättre kanske. 

Medierna: Evolutionsläran är som Mose lag - skriven i sten

Två inslag i våra medier borde ha medfört kraftiga dementier och korrektioner. Inte minst från vår naturvetenskapliga elit. Det handlade om ett inslag i SR:s P4 som förmedlades stort. Och som sedan refererades till i en ledare i Aftonbladet, i indignerad ton. Det påstås att skolorna undervisat att "evolution är bluff" och att  ”vetenskap inte alltid hugget i sten”. Och att detta är chockerande - och argument för att stänga de "konfessionella" skolorna? (I själva verket är det bara möjligen ägarna som är "konfessionella".)

Vad det handlade om var att kristna friskolor i Flen fått någon form av erinran från Skolinspektionen att de inte följer läroplanen gällande evolutionen. Själva texten från Skolinspektionen har ännu ej ens setts av berörde skolledare. Både inslaget från lokalradion och ledaren i Aftonbladet  uppvisar några katastrofala missförstånd. Det verkar som om den vetenskapliga metoden inte har uppfattats, inte heller vad det undervisas idag om evolutionsläran på universitet  - och grundskolor - världen över. Låt oss utreda lite: 

1. Det finns ingen enhetlig "evolutionsteori". Det finns en mängd hypoteser, som av naturen också kan motsäga varandra: Selektionism emot neutralism, ständigt små gradvisa förändringar (gradualism) eller stabiliserande urval, orsakat av slumpmässiga händelser, ibland bara genom en enda händelse? Makroevolution kontra mikroevoution? Se där hur man resonerar inom evolutionsvetenskapen.

2. Inom naturvetenskapen är det lång väg till "vedertagen sanning". Den naturvetenskapliga metoden inbegriper hypotesprövning och utvärdering av resultat - alltid öppna för omprövning. Och även om detta leder till "vedertagen sanning" så kan även den försvinna inom några år. Hur många känner idag t.ex. till flogistonteorin om ett ämne som håller materien samman, men försvinner vid förbränning eller bildar rost i järn? Den dominerade tills Lavoisier och Scheele upptäckte syret, som ju binds vid förbränning (oxider). Ska vi fortsätta lära ut Darwin oprövat och hans tal om evolutionens mystiska krafter, som väljer ut(!) och arbetar fram vad som ska leva och inte, eller vissa av hans efterföljare som tillmäter att naturen(?) besitter "evolutionära strategier"? Och ingenjörskunskaper (ateisten och DNA-upptäckaren Francis Crick)! 

3. Om läraren sade att vi inte härstammar från apor - är det helt korrekt enligt gängse naturvetenskapliga resultat! Detta är vad som hävdades på 1890-talet möjligen. Ingen seriös forskare skulle säga annat än att vi har ett gemensamt ursprung, men just detta område är mycket dynamiskt - ett enda fossilfynd kan ändra allt! 

4. Och nej - inga resultat från naturvetenskapliga studier är huggna i sten. Detta är just kärnan i den naturvetenskapliga modellen. Alla resultat måste vara falsifierbara. Vi talar ju annars om en troslära, en religion...

Det vore pinsamt om detta -  som skandaliserar en skola för att den undervisar "att evolutionsteorin inte är sann"  - får basuneras ut i vår riksradio och skrivas på en ledarsida i dagens upplysta värld. Inte minst för biologer och pedagoger. Det är ren - desinformation. 

Se även: Den nya kreationismen

Konsten att förföra med politik

Den stora nyheten just nu är splittringen inom regeringen och även tydligen Moderaterna om ett lagförslag, som innebär en sänkning av ålder för att få sitt kön omdefinierat officiellt. Det ska inte ens behövas en diagnos för att byta "juridiskt kön". 

Hela saken vittnar om en bottenlös okunskap om människans fysiologi - ja om hela däggdjursvärlden.  Könsbestämningen hör det det mest grundläggande i hela vår disposition som inte enbart biologiska varelser utan även mentala. Det handlar inte bara om någon kromosom, även om de är avgörande för genverkan. Ty gener verkar alltid i samspel med den omgivande organismen. Ifråga om könen så handlar det inte bara om gener, utan även om alla de organ som deltar i ett raffinerat samspel mellan nervsystem och hormonverkan. Här är hjärnan också medverkande - den utvecklas för att tjäna ett visst kön. Mycket i denna utveckling  som sker den första månaden är ännu okänt.

Redan tidigt i fosterstadiet utvecklas alltså de könsspecifika egenskaperna. Framförallt gäller det de funktioner som primärt bildas för att skapa könskörtlar, äggledare respektive sädesledare. Det finns inga icke-binära lösningar här; antingen bildas sädesledare eller äggledare. antingen testiklar eller äggstockar, antingen äggceller eller sädesceller. 

Däremot kan de sk sekundära könsegenskaperna variera, både medfött och inducerat. Hormonhalter, genitalias utformning, muskler, skäggväxt, bröst, klädesstil och beteende; allt detta varierar mellan individer, även inom en familj,  och beroende av ålder. Vi vet ju att man även medvetet kan signalera olika könsuttryck med klädval, makeup, sätt att tala och röra sig etc. I vårt samhälle är det helt accepterat. I katolska sammanhang också: Även om det finns en viss klädkodex i kyrkorna, så frågar ingen om vilket kön man tillhör.

Det är alltid de sekundära könsegenskaperna som manipuleras i sk könsbyten. Ty de primära kan ej ändras. 

Vilket kön är du? Bara välja.

Detta är egentligen grundläggande biologi. Man undervisades om det i åttonde klass tidigare. Men idag verkar det som om just den delen om de primära könsegenskaperna helt utelämnas. Det gäller läroböcker (se tex. denna genomgång) såväl som texter från Socialstyrelsen och styrdokument för vårdpolitiken. Och nu alltså lagstiftande organ.

Slår man upp Vårdguiden så saknas även här det viktigaste informationen om primär könsbildning. Det deklareras att kön är något individen bestämmer, ingen annan ("Hur vet jag vilket kön jag har?)"

Däremot beskrivs utförligt hur de sekundära egenskaperna kan manipuleras på olika sätt med  att skapa konstgjorda genitalier, ändra kläderna etc. Sedan följer också en detaljerad beskrivning om hur man kan få en "könsbekräftande behandling". Vilket alltså är en behandling för att man ska tro att man kan förneka det primära könet man är skapad till. Man råds att skaffa en remiss: 

För att påbörja en utredning behöver du en remiss. Den kan skrivas av en person som arbetar inom vården, till exempel på en vårdcentral, psykiatrimottagning, elevhälsa eller ungdomsmottagning. Remissen kan även skrivas av en psykoterapeut, präst eller motsvarande. Du kan ibland skicka in en egenremiss.

Observera att föräldrar inte nämns här, däremot "präst eller motsvarande". Lite längre ner nämns att vårdnadshavare måste ge tillstånd om man är under 18 år.

Nu vill vår regering alltså att åldern för att besluta om ett skenbart könsbyte ska sänkas till 16 år. 

Att de primära könsegenskaperna ej kan ändras framgår ingenstans. Över hela landet finns det "utredningsteam" med ofta oklar kompetens. Detsamma gäller de privata lobbyorganisationer som Vårdguiden länkar till längst ner på sin sida, De går till  UMO som ägs av Inera AB, ett företag som omsätter en miljard om året. Det framgår inte vilken kompetens personalen på UMO har inom medicin. Man länkar till RFSL och RFSU. Samma sak där: väldigt bristfällig kompetensbeskrivning. För att bli rådgivare på skolor om sexuella identitetsfrågor och fysiologi räcker det med en tvåveckorskurs. Ingen kompetens krävs inom naturvetenskap eller medicin. 

Vårdguiden beskriver detaljerat vad som sker när man sätter in könshormoner som behandling, ja, man kan med detta uppskjuta de naturliga processerna som sker i hela kroppen i samband med puberteten. Alla är  alla är födda med en naturlig plan för dem. Det beskrivs också hur man med kirurgi kan skapa en "vagina" och skapa en "clitoris" med hud från penis, som amputeras, liksom även testiklarna. Och hur man kan skapa en "penis" med hud från clitoris. Allt med det enda syftet att få sexuella känsloupplevelser i "det rätta könet" man nu blivit korrigerad till. 

Det finns alltså en inbjudan i Vårdguiden till hur man i vår sjukvård kan få sin kropp vanställd och förgiftad med hormonbehandling, allt för att man ska uppleva sig ha ett kön som man inte fötts med, och inte har. 

Att detta nu även ska bli en rättighet, inskriven i lag, är inget annat än att förneka vad all medicinsk vetenskap vet, och det är ganska enkelt att ta reda på. Inte minst våra medicinska institutioner och Socialstyrelsen borde ingripa här. Det handlar om att förföra generationer av ungdomar för tidsbundna ideologiskt präglade projekt som ger konsekvenser inte bara för de individer som lockas gå in i dessa processer, utan för hela samhället och dess syn på fortplantning och faktiskt rubbar det acceptansen av hur vi är skapade som däggdjur av arten Människa. 

Se även:
Könsdysfori (Respekt) 
Överläkare Sven Román: Behandlingar av könsdysfori är en epidemi
Den nya kreationismen
Naturkunskap – icke godkänt!
Normkritik marginaliserar
Oklart kön - oklar information
Politiska partier: Kön något relativt som ska avgöras av individen
Etisk härdsmälta
Missledandet som politisk metod
Att lagstifta om det omöjliga
Som man och kvinna skapade han dem (Biskopens herdabrev)

Den synodala ohörsamheten

Idag startar sista kapitlet av påve Franciskus projekt att omskapa kyrkan till att bli "synodal". Det hela startade 2021 med församlingsaftnar mm. Ledorden är gemenskap-delaktighet-mission. Inför denna sista omgång har det givits ut många texter, den senaste kallas för "Instrumentum laboris", ett 64 sidors kompendium utan struktur och tydliga författare. Detta var kanske avsikten, ty detta ska alltså vara den nya kyrkans melodi; här ska man bokstavligt talat bli indragen i en helt ny epok i den katolska kyrkan, där inget egentligen är givet på förhand.  Så här presenteras det av generalsekreteraren, kardinal Mario Grech: 

IL är inte ett dokument från den Heliga stolen, utan från hela kyrkan. Det är inte ett dokument som skrivs vid ett skrivbord. Det är ett dokument där alla är medförfattare, var och en för den roll han eller hon är kallad att spela i kyrkan, i lyhördhet för Anden. [...] Ni kommer inte att finna en teoretisk systematisk förklaring av synodalitet i texten, utan frukten av en kyrklig erfarenhet, av en resa där vi alla har lärt oss mer genom att vandra tillsammans och fråga oss själva om innebörden av denna erfarenhet. Jag kan säga att IL är en text där ingens röst saknas: den från Guds heliga folk; från pastorerna, som har säkerställt kyrklig urskiljning genom sitt deltagande; från påven, som alltid har åtföljt oss, stött oss och uppmuntrat oss att gå vidare. IL är också ett tillfälle för hela Guds folk att fortsätta den resa som har påbörjats, och ett tillfälle att involvera dem som inte har varit involverade hittills."

 

Det är få som orkar läsa denna text, Man får intrycket att den skildrar ett skeende som redan är utstakat, att kyrkan lämnat allt bakom sig och nu är en annan, en synodal kyrka utan några svar på frågor. Här lyser referenserna till kyrkofäderna och heliga  - och för all del katekeser -  med sin frånvaro. Vi ska inte vara bundna vid sådant, utan själva göra våra urskiljningar genom Anden. Men dock verkar många av dessa urskiljningar redan vara gjorda av andra än oss själva. Är vi med på resan, eller ställer vi oss utanför, genom att urskilja fel? 

Att synodens sista kapitel inleddes med en tredagarsreträtt ledd av dominikanen Timothy Radcliffe kan ses som ett resultat av dessa redan färdiga urskiljningar: Han gjorde sig känd redan på 1980-talet som förespråkare för att prästseminarierna skulle vara underbara tillflyktsorter för homosexuella män som han själv benämner gay. Och en varning till alla som eventuellt inte skulle känna sig bekväma med detta. På den vägen har det varit, i stark opposition mot inte minst påve Benedikt.

Som sagt; allt verkar redan vara utlagt, och för oss som inte alls känner igen något av vår kyrkas lära och tradition i dessa gåtfulla och synnerligen ostrukturerade textmassor, gäller det tydligen bara att inse, att vår känsla av trygghet och helighet i liturgin och läran, bara betyder att vi inte har något att bidra med här. Och inte behöver höras ens. Vår röst saknas dessutom i dokumentet.

Uppe igen

Vi har inte kunnat upprätthålla denna blogg med Nytt under en längre tid. Det handlar om resursbrist helt enkelt. Det har ju strömmat ut en mängd nyheter, och dessutom så jobbar redaktören i andra projekt i samarbete med EWTN, som är vår pålitliga partnerorganisation sedan några år. Men vi försöker dra igång nu med kommentarer kring vad media presenterar - från vårt land, från kyrkan och från världen i övrigt, om det akan tänkas påverka vår egen orientering -  och faktiskt existens som troende katoliker. 

Rom: Stor manifestation för bevarandet av den traditionella latinska mässan

Runt om i Rom har det idag satts upp dussintals skyltar på italienska och engelska för att försvara den traditionella latinska mässan. Följande pressmeddelande skickades ut för att förklara initiativet.

PRESSMEDDELANDE

Från och med i morse och 15 dagar framåt kommer flera dussin skyltar till förmån för den traditionella liturgin att sättas upp i närheten av Vatikanen och dess omgivningar.

En organisationskommitté, vars medlemmar deltar personligen och som kommer från olika katolska enheter (t.ex. bloggarna Messainlatino och Campari & de Maistre och föreningarna National Committee on Summorum Pontificum och St Michael the Archangel Association), har velat offentliggöra sitt djupa engagemang för den traditionella mässan i en tid då dess utplåning tycks planeras. De gör det av kärlek till påven, så att han på ett faderligt sätt kan öppna sig för att förstå de liturgiska periferier som inte längre känner sig välkomna i kyrkan, eftersom de i den traditionella liturgin finner det fulla och fullständiga uttrycket för hela den katolska tron i den traditionella liturgin.

"Det som tidigare generationer ansåg vara heligt förblir heligt och stort även för oss, och det kan inte helt plötsligt vara helt förbjudet eller till och med betraktas som skadligt" (Benedictus XVI, brev till biskoparna med anledning av offentliggörandet av det apostoliska brevet Summorum Pontificum). Den växande fientligheten mot den traditionella liturgin kan inte rättfärdigas vare sig på teologisk eller pastoral nivå. De samfund som firar liturgin enligt 1962 års romerska missal är inte rebeller mot kyrkan. Tvärtom, välsignade av en stadig ökning av antalet troende lekmän och prästvigningar, utgör de ett exempel på en orubblig uthållighet i katolsk tro och enhet, i en värld som blir alltmer okänslig för evangeliet och i ett kyrkligt sammanhang som alltmer ger efter för sönderfallande impulser.

Därför är den avvisande attityd med vilken deras egna pastorer tvingas behandla dessa gemenskaper i dag inte bara en anledning till bitter sorg, som dessa troende strävar efter att erbjuda för kyrkans rening, utan utgör också en allvarlig orättvisa. Inför denna orättvisa kräver själva kärleken att vi inte tiger: för "en olämplig tystnad gör att de som skulle ha kunnat bli undervisade hamnar i fel händer" (påven Gregorius den store, Pastorala regeln, bok II, kapitel 4).

I vår tids kyrka, där lyssnande, välkomnande och inkludering inspirerar alla pastorala åtgärder och där det finns en önskan att bygga upp kyrklig gemenskap "med en synodal metod", har denna grupp av vanliga troende, unga familjer och ivriga präster en förtröstansfull förhoppning om att deras röst inte kommer att kvävas utan att den kommer att välkomnas, lyssnas till och beaktas. De som går till den "latinska mässan" är inte andra klassens troende, och de är inte heller avvikare som måste omskolas eller en börda som man måste bli av med.

Den organiserande kommittén
(Toni Brandi, Luigi Casalini, Federico Catani, Guillaume Luyt, Simone Ortolani, Marco Sgroi)
prolibertatemissalis@gmail.com

Påven på sjukhus

Påve Franciskus är på sjukhus och alla möten och audienser är inställda. Han har en luftvägsinfektion med smärtor i bröstet. Den 29 mars meddelade Vatikanen att påven Franciskus förväntas stanna kvar på ett sjukhus i Rom i "några dagar" på grund av en luftvägsinfektion. Det hade tidigare under dagen meddelats att han befann sig på sjukhuset för tidigare planerade läkarundersökningar.

Den 23 februari meddelade Vatikanen att påven Franciskus hade en "kraftig förkylning". Påven delade ut kopior av sina tal vid två morgonmöten i stället för att som vanligt läsa dem högt. I januari berättade han själv att hans tarminfektion återkommit, men att han för sin ålder var i god hälsa. 

Reformation? Luther? Inte idag!

Så har den Evangelisk-lutherska svenska kyrkan fått ny ärkebiskop, en gedigen luthersk tjänare från Småland vid namn Martin Modéus. Installationen var fylld av vacker musik och från andra kyrkor fanns representanter från Anglikanska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland, EKD, (egentligen bara en federation av ett tjugotal samfund, däribland kalvinister), Evangelisk-lutherska kyrkan i Pakistan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Frälsningsarmén. Den katolska närvaron representerades av Katolska ekumeniska nämndens ordförande, dominikanpater Pierre-André Mauduit. 

Alla de katolska attributen fanns där: kräkla, mitra, stola, kåpa, kors, ring, stol... Men hur är det egentligen med det viktigaste, det som ska försvaras - läran, kontinuiteten, traditionen, tron? 

Många tidningar, ävenså SR, uppgav att detta är den 71:e ärkebiskopen i ordningen. Endast den pålitliga Svensk Pastoraltidskrift anger saken  korrekt: "När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige."

Ärkebiskopslängden i Uppsala domkyrka

Alla andra räknar obekymrat med ärkebiskoparna från den katolska tiden, alltså före 1531. Men till och med tavlan i själva Uppsala domkyrka gör en blankrad mellan Johannes Magnus och Laurentius Petri Nericius och ja, det görs ju ett hopp även i tiden här, mellan 1528 och 1531. Hur kunde det ske?

Jo, visserligen blev Johannes Magnus utvald till ärkebiskop 1523 och detta bekräftades av påven Clemens VII  1524. Då var Gustav Vasa redan igång med sina planer att bryta loss kyrkan i Sverige från Rom. Johannes Magnus försökte medla mellan kung och påve. Men det var dödsdömt. Det slutade med landsflykt. Tavlans slutår 1528 betydde att han blivit avsatt av kungamakten, men inte av kyrkan. Han blev till och med smord av påven Clemens VII i Rom år 1534, alltså var han då rättmätig ärkebiskop av Uppsala ärkestift. Men då hade redan Gustav Vasa tillsatt Lasse Pettersson, eller Laurentius Petri, som egentligen var maktlös gentemot kungens man, den ovigde superintendenten Georg Norman. Kyrkan var inte längre katolsk, fast det fanns mycket katolsk tro i landet.                                                                                                                                         

 
I Rom fanns även den yngre brodern, Olaus Magnus. Efter Johannes Magnus död så vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala. Fast då i exil alltså. (Precis som i Linköpings stift: Biskop Hans Brask avträdde aldrig sitt ämbete, han dog 1538 i Polen, men enligt biskopslängden var han inte biskop efter 1527.)  Resten vet vi ju: Kungamakten "kapade" den katolska kyrkan i Norden, beslagtog dess egendom, skog och mark, rev klostren och belade troende katoliker med dödsstraff. 

Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Kräkla och mitra ska det vara numera. "Påvens larver" sade man i Uppsala 1593.
Luther skakar på huvudet.

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från den katolska traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

Se även: 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Kyrkan som vill styras av staten
Apostolisk biskop eller kunglig superintendent? (maskinskriven text)

Sveriges Radio om USA och "aborträtten": Ensidigheten kan inte vara tydligare

Sveriges Radio har ett program på lördagsmorgon kl. 9.00, Konflikt, när det finns många svenskar som lyssnar till lördagsfrukosten. Denna morgon tog programmet upp abortmotståndet i USA och om att "aborträtten" som tidigare var skyddad nu har upphävts av Högsta Domstolen. 

Språkbruket är ställningstagande rakt igenom. Sålunda talas det om "abortmotståndarna" och det framgår redan de första minuterna att SR ställer sig på en sida, både ifråga om abort och politiskt, för Demokraterna. Lyssnaren har ingen chans här att bilda sig en egen uppfattning; saken har avgjorts redan. Av SR. 

Programmet inleds med ett reportage om "dom" som står utanför abortklinikerna och demonstrerar. Det hörs att det handlar om katoliker, kristna och andra som drivit ProLife rörelsen i USA. Reagan och Trump nämns också. Alla sopas sarkastiskt in under samma etikett: "antiabortrörelsen  - eller ProLife som dom kallar sig".  

Man tar fram extremister som jämför abort med ISIS-avrättningar och några individer, som pläderar för dödsstraff för de kvinnor (inte de som utför saken!) som begått abort. Sedan följer ett antal totalt overifierade skrönor i medeltida stil om våldtäkt på illegala abortkliniker och metoder i stil med den klassiska "klädgalgen" och värre saker. Allt på hörsägner. 

Att det finns stora seriösa rörelser som verkar för ett människolivs rätt att bara få leva, och detta med hjälp av kvalificerad medicinsk vetenskap, verkar redaktionen inte ens veta. Hela saken politiseras också så att allt "abortmotståndet" identifieras till Republikanerna (hälften av USA:s befolkning, eller 75 miljoner, röstade på dem). Att frågan är högst diversifierad inom den demokratiska rörelsen nämns inte med ett enda ord. 

Vad lyssnarna får är en poliskt vinklad pamflett, där hånet mot alla som ens skulle antyda att abort handlar om något icke önskvärt, ja, om en mänsklig tragik - utgör det genomgående temat. Det är som om man utgår från ett konsensus hos lyssnarna om saken, och helt enkelt bara vill förstärka det, om nu någon enstaka medborgare inte skulle ha samma syn på saken, på grund av felaktig politisk - eller religiös för all del! - uppfattning. 

Man hade hittat en enda "abortmotståndaren" (vem är inte motståndare att foster dödas, innan de får se ljuset, kan man undra) och då lyftes det fram att han "nu har svårare att svara på frågor om abort" Frågan handlade dock inte om abort i sig, där fanns ingen tvekan, utan om lagstiftningen. 

Hela programmet utgör en partsinlaga i en debatt som är livlig i USA, med stora starka grupper av medborgare, som via olika organisationer försöker begränsa abortpraxis. 

Lite statistik: Aborter i USA har sjunkit från 25 per 1000 kvinnor i fertil ålder till 14,5. I Sverige har vi 18/1000 att jämföra med t.ex. Finland (5,7/1000 och Norge (9,7/1000) och Island (14,2/1000) . Island är extremt, då man sedan 2019 kan göra abort upp till vecka 22 utan prövning. Man ändrade även i lagen att det skulle kallas þungunarrof (att avbryta en graviditet) skall i fortsättningen användas istället för fóstureyðing (abort eller bokstavligen fosterfördrivning), som anses vara ett laddat ord. Abort vid vecka 22, då har vi att göra med foster där organbildningen redan är färdig sedan månader. Men lag är inte samma sak som praktik. Det värsta är ju att sjukvården lånar sig till att  - inte rädda liv, utan utplåna liv. 

Men radioprogrammet tar överhudtaget inte upp frågan om vad saken egentligen handlar om, att en miljon redan konstituerade människoliv aldrig får se ljuset då det inte passade in i mammas planer. Detta i USA. Om året. Och nej, det är handlar knappast om våldtäkter, och det spelar ju heller ingen roll, den ofödde är oskyldig vad som än hänt. Man har till och med ett inslag från Mexico där man lyckas hitta en organisation som levererar abortpiller även till USA. Man lyckas undvika undvika att nämna att 80 % av befolkningen i Mexico är kristna, och abort utgör då en svår synd för åtminstone 78 % katoliker. "Allting löser sig med solidaritet" säger kvinnan, och man undrar: Solidaritet med vad, när mänskligt liv utplånas? 

Att radiomorgonen inleddes med högläsning ur nobelpristagaren Annie Ernaux´s självbiografiska bok, där hon detaljerat beskriver hur hon spolar ner sitt eget barn i toaletten gör saken knappast bättre. Ty även detta framhävs som stöd för legal, klinisk fosterfördrivning, gärna genom att mamma förgiftar sig själv, och därmed dödas fostret.

Regelverket för Sveriges Radio säger:

Ensidig behandling av ett ämne eller en händelse 

Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.

 

...

Programledare, reportrar och andra som kan uppfattas som företrädare för programföretaget får inte göra värderande uttalanden eller ta ställning i kontroversiella frågor. 

Så: Nej, Sveriges Radio, detta program kan under inga omständigheter sorteras in under objektivitet. Det är en politiskt färgad partsinlaga, det kan inte bli tydligare med ensidigheten än så här. Ett råd till er journalister som gjort detta program: Det finns privata poddar och lokala radiostationer, där ni kan få utrymme för era radikalpolitiska åsikter. Men i Public Service har ni inget att göra. Inget! 

Dessbättre finns det seriösa källor som EWTN Prolife, mestadels är det kvinnor här som informerar sakligt och kunnigt. I Sverige har vi det katolska Respekt, som trots väldigt små medel och liten personal samlar länkar och informerar om såväl etiska som medicinska fakta. Något som inte görs ens i skolorna idag. Och definitivt inte i Public Service.

Nobelprisen: Metoder och nytta. Men var finns idealen?

Nobelstiftelsen är en privat stiftelse som bildades år 1900 av Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist. Detta i enlighet med de prosaiska instruktionerna i Alfred Nobels testamente. Sålunda lyder det att 

kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. 

Eftersom det är en stiftelse, så har omvärlden knappast något att säga till om, inte heller om vilka man bjuder på den blygsamma tolvmiljonersmiddagen. Numera hyrs Stockholms stadshus för den. Man kunde möjligen ha synpunkter på att denna egentligen privata angelägenhet sänds i statliga TV under typ 16 timmars direktsändning. 

Vad man också bör veta är att Nobelstiftelsen inte bekostar forskning med en enda krona. Det går inte att söka medel där. Priserna tillfaller heller inga institutioner som är verksamma, utan privatpersoner, vars verk aldrig skull kunnat komma tillstånd utan att det funnits universitet bakom, med ofta stora personalgrupper. Undantaget är litteraturpriset och möjligen fredspriset.

  

Men visst är Nobelpriset och stiftelsen ändå mycket värdefullt för Sverige som ett sorts prestigefullt tecken på att vi är i framkant, kanske inte inom forskningen i sig längre, men i förmågan att bedöma den. Åtminstone när det gäller tillämpningar.

Här kan man även notera att man numera följer testamentets ordalydelse bokstavligt (nåja, under det förlupne året gäller uppenbarligen inte längre), men alltmer selektivt efter Alfred Nobels testamente.  Vi  tänker på idealet viktigaste upptäckt som numera uppenbarligen fått ge vika för gjort menskligheten den största nytta.  Således har vi under senare år sett att metoder premieras, men inte upptäckter. 2020 fick man pris för att skriva om livets kod, i år för utveckling av klickkemi. Det som inom forskningsvärlden kallas tillämpad forskning eller om man så vill, forskning med beställda resultat, får företräde för grundforskning, alltså att man försöker förstå naturen utan några som helst garantier för "nyttan" med detta. Metoderna får ersätta insikterna. 

Inom litteraturen är det knappast idealisk rigtning som premieras, mera form och stil. Att skildra en fruktansvärd abort, i bestialisk detaljrikedom, som årets pristagare gör, kan möjligen få en del att öppna ögonen. En mor dödar sitt eget barn, och spolar ner det i toaletten. Men vår omvärld ser det  snarare som en plädering för att fosterfördrivning ska kunna ske lagligt, tidigt, kliniskt, och utan att man påminns om vad det egentligen handlar om. Så långt från "idealisk riktning" man kan komma.  

Artikel borttagen: Censur?

Vi hade en ganska omfattande artikel här i början av augusti, som kommenterade det faktum att några massgravar inte hittats i Kanada och vi påpekade att  det handlade om falsk information. Ingressen löd så här: 

Kanadensiska staten som förmyndare: Ska historien upprepa sig?I efterdyningarna till påve Franciskus resa i Kanada har det framkommit en hel del märkligheter. Vi har ju redan publicerat en artikel som visar att uppgifterna om massgravar var ogrundade. EWTN sände alla påvens framträdanden, och kommentarerna gjordes av fr Raymond de Sousa  Ingen kunde vara lämpligare. Han är församlingspräst vid Sacred Heart of Mary Parish på Wolfe Island, Ontario. Men han är också flitig skribent, han  skriver ofta även i National Catholic Register och Catholic Herald. Det framkommer en hel del  anmärkningsvärda fakta om resan i hans sammanfattning: 

Nu har artikeln helt försvunnit. Den är inte inaktiverad av misstag från oss, det skulle ha registrerats. Den är helt enkelt borttagen. Av någon. Den troligaste förklaringen är att det är Blogger.com. De  skriver om sina regler:

Vilseledande innehåll

Distribuera inte innehåll som lurar, vilseleder eller förvirrar användare. Detta omfattar:Vilseledande innehåll relaterat till skadliga konspirationsteorier: innehåll som främjar eller skapar trovärdighet för åsikter som individer eller grupper systematiskt utnyttjar för att utföra handlingar som orsakar omfattande skada. Det här innehållet står i strid med omfattande bevis och har resulterat i eller uppmuntrar till våld.

---

Manipulerad media: media som har manipulerats eller förfalskats på ett sätt som vilseleder användarna och kan utgöra en stor risk för allvarliga skador.

Vilseledande innehåll kan tillåtas i en pedagogisk, nyhetsmässig, dokumentär, vetenskaplig eller konstnärlig kontext, men då är det viktigt att tillhandahålla förklarande information så att användarna förstår sammanhanget. I vissa fall kan innehållet vara så grovt att det inte får publiceras på våra plattformar oavsett sammanhang.

 

Vi vet inte vilken relation Blogger.com - som ägs av Google - har med kanadensiska staten. Och med andra stater också för all del. Artikeln pekade på att det finns en stark tendens i västvärlden att staten vill ta över rätten från föräldrarna att fostra barnen. Det låter ju som ett närmast socialistiskt, totalitärt projekt. Men det smyger sig in även i vårt eget land, att politikerna och staten anser sig  veta bäst om hur barn ska formas och vad de ska tro på. Det var detta som artikeln handlade om. Som nu är alltså spårlöst försvunnen, trots att den redan besökts av 142 personer. (Vi har ju även en artikel i Katolsk Observatör om saken. Men ingen kan censurera där! ) 

Låt oss hoppas det finns en teknisk förklaring, och inte censur. 

Kommentarsfunktionen nu återställd

Vi har haft tekniska problem, under en längre tid, vilket medfört att inga kommentarer nått fram till oss. Nu ska detta fungera igen. Så välkomna att kommentera våra inlägg!
Red.

Politiska partier: Kön något relativt som ska få avgöras av individen

SVT:s program "Uppdrag granskning" har i två program tagit upp de katastrofala följderna av behandling för s.k. könsdysfori. I det första programmet ställer man sig frågan hur en behandling först godkänns, för att plötsligt stoppas. Alltså att barn upplever de har fötts med fel kön, varefter de behandlas för könsbyte. Bland annat så inställer man helt enkelt puberteten med hormonbehandling. Programmet skildrar en moders förtvivlan att se hur dåligt barnet mår. Det blev ingen "könsbyte" här, pojken ändrade sig. I det andra programmet tas olika skadeeffekter upp med hormonbehandlingar, bland annat så utvecklas inte skelettet. Här framgår att läkarna stöder sig på - inte den medicinska vetenskapen utan Socialstyrelsens expertis. Och det vet vi ju, att inom Socialstyrelsen så styrs man av dagsaktuella ideologier mera än av beprövad vetenskap. 

Men inte ens i dessa två utmärkta program, tas själva grundfrågan upp: Vad är kön egentligen? Kan man byta kön? Kan en upplevelse korrigeras med hormoner och kirurgiska ingrepp? Kan puberteten pausas, utan allvarliga följder för individen - medicinskt och psykiskt? Detta trots att det inte är särskilt svåra frågor att besvara. Människokroppen är grundligt utforskad, det finns utmärkt pedagogiskt material om könsbestämning hos däggdjur, som tydligt beskriver vad som är oåterkalleligt, "binärt", och vad som kan variera. Men det är som om det inte ska få komma fram, inte ens alltså i vägledningar från Socialstyrelsen, och nu alltså inte heller i lagstiftningen. Och uppenbarligen inte i samtalen med barn och ungdomar som fått idén att de "fötts i fel kropp". Kanske genom det massiva, fullständigt osakliga medietrycket, inte minst under "Prideveckan". 

Inför valet går nästan alla våra politiska partier ut i samma närmast totala faktablindhet: 

Liberalerna: Bland annat ska juridiskt kön och medicinsk könskorrigering hanteras i skilda lagar, och åldersgränsen för att ändra juridiskt kön ska sänkas. 

 

Moderaterna: Det ska vara straffbart att genom hot, tvång eller på andra otillbörliga sätt försöka tvinga någon att förändra sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck. (Man undrar om detta ska gäller även föräldrar till omyndiga barn.) 

 

Socialdemokraterna: Det ska vara möjligt att ändra könstillhörighet utan krav på åtgärder från hälso- och sjukvården. Barn- och ungdomspsykiatrin har kunskaper om könsdysfori och beredskap att skriva remisser till könsutredningsteam samt möjlighet att stödja unga transpersoner under och efter utredning. Vårdköerna till den könsbekräftande vården kortas.

 

Vänsterpartiet: Ändring av juridiskt kön ska vara ett administrativt förfarande, åldersgränserna för ändring av juridiskt kön respektive medicinsk könskorrigering ska avskaffas samt att det införs ett tredje kön som juridiskt sett är jämställt med kvinna och man.

 

Miljöpartiet: Kämpar för en moderniserad könstillhörighetslag som ska skilja på den medicinska och juridiska processen. Det ska inte krävas medicinsk behandling för att få sin könstillhörighet erkänd juridiskt.

 

Kristdemokraterna: Inget finns om könsbyte. Alla politiska beslut ska analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för familjer.

 

Sverigedemokraterna: "Vi inser att förvirrande genusteorier får förödande konsekvenser när de omsätts i praktiken. Särskilt allvarligt är användandet av hormonbehandling för att ändra barns naturliga pubertet och kirurgiska ingrepp för att ”byta kön”. Vi har ännu inte tillräcklig kunskap om de långsiktiga effekterna av dessa experiment, men den psykiska ohälsan har ökat oroväckande mycket."

 

Centerpartiet: Alla individer ska ha rätten till och självbestämmandet över den egna kroppen, sin reproduktiva hälsa, sexualitet och rätt till god fysisk och psykisk hälsa hela livet.

 

Vi lever i ett fritt samhälle och var och en ska kunna välja sin egen livsstil inom samhällets lagar. Men man måste våga säga sanningen. 

Att lagstifta om det omöjliga

Den 28 juli 2022 publicerades en så kallad  lagrådsremiss med namnet Förbättrade möjligheter att ändra kön. Med detta menas att regeringen framlägger ett förslag till lagändringar som sedan utvalda remissinstanser får yttra sig om, varefter Lagrådet godkänner eller underkänner förslagen. Godkänns de, så kan det framläggas i riksdagen. 

Remissen och svaren från olika instanser, samt Lagrådets bedömning är på blygsamma 255 sidor. Avsändaren till regeringsförslaget är Lina Axelsson Kihlbom, skolminister, och Torbjörn Almerheim från Socialstyrelsen.  Det handlar om ändringar av inte mindre än nio lagtexter 

Det är svårt att veta var man ska börja här, när redan själva rubriken vittnar om en svår villfarelse: Det går nämligen inte att "ändra kön". Detta vet var och en med lite grundläggande kunskaper i däggdjurens biologi och humanmedicin. 

Men nu skall alltså lagen ändras í en rad paragrafer, för att anpassas till denna vetenskapligt självklara omöjlighet. 

Låt oss bara ta några exempel hämtade ur lagförslagen:

Könskorrigerande ingrepp skall inordnas under sjuk- och hälsovården. Det kön man fötts med skall således - i vissa fall - betecknas som en ohälsa. 

Kirurgiska ingrepp gällande främst genitalia skall kunna göras om de

syftar till att kroppen ska stämma överens med könsidentiteten. Lagen gäller inte för kirurgiska ingrepp på personer som har en medfödd avvikelse i könsutvecklingen

 

Detta ska även kunna göras på omyndiga:

En person som har fyllt 16 år ska efter ansökan få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat om 1. det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med personens upplevda könsidentitet, och 2. det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

 

Och ja, även barn under tolv år: 

4 § Om ansökan avser ett barn, ska barnet få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 

 

För en tolvåring behövs bara en signatur:

7 § En ansökan för ett barn görs av barnets vårdnadshavare. En ansökan för ett barn som har fyllt 12 år får inte göras utan barnets skriftliga samtycke. 

 

Föräldrarna då? Är det inte de som har vårdnaden och bestämmer över barnen? Så uttrycks ju tydligt i Barnkonventionen, som vi skrivit under: 

Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar

 

och 

Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling.

 

Nej, föräldrars och vårdnadshavare  huvudansvar gäller plötsligt inte när det handlar om barnens könstillhörighet.  De ska inte ha något att säga om saken. I en lång brasklapp menar regeringen att barn och ungdomar har en rätt att "byta kön" (vilket alltså är omöjligt), som övergår föräldrarnas rätt att bestämma över sina egna barns väl och ve. Om en av föräldrarna sätter sig emot ett sådant livsavgörande ingrepp, så kan man bortse från denne: 

Inskränkningar i vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att utöva vårdnaden finns bl.a. i socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. För det fall det förekommer försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, finns bestämmelser i 6 kap. 7 § föräldrabalken om att rätten ska besluta om ändring i vårdnaden. Om det är en av två vårdnadshavare som brister i sitt sätt att utöva vårdnaden kan rätten besluta om ensam vårdnad, om det är båda vårdnadshavarna kan rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan prövning kan initieras av socialnämnden. 

 

Att "brista i sitt sätt att utöva vårdnaden" kan således vara att neka barnet att göra "könskorrigering". Dessbättre upptäckte Lagrådet faran, och lade i sitt remissvar till:  

De delar av lagrådsremissens förslag som särskilt aktualiserar artikel 8 är de om att barn mellan 15 och 18 år ska kunna få tillstånd till könskorrigerande kirurgi och få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat utan att vårdnadshavarna ger sitt samtycke eller ens underrättas. Vårdnadshavarnas intresse av att få bestämma eller vara delaktiga i frågor om sitt barns välbefinnande har alltså fått vika för den unges intresse av att få bestämma själv. Det är således en långtgående begränsning av föräldraansvaret som föreslås. I praktiken fråntas föräldrarna både rätten och ansvaret att bedöma vad som är bäst för deras barn i dessa fall och kan dessutom hållas helt utanför den procedur där åtgärderna vidtas. 

 

Lagrådet påpekar även att till exempel Svenska kyrkan inte fått inbjudan att inkomma med remissvar. och naturligtvis inte Katolska kyrkan. Svenska kyrkan inkom ändå med kritik, vilket inte Katolska kyrkan gjort. 

Det finns en mängd andra omskrivningar i lagen, bland annat om rätten att få bli steriliserad. 

Men mest häpnadsväckande är att ingen instans tar upp det grundläggande faktum, att de primära könsegenskaperna (könskörtlar, könsceller, inre könsorgan som äggledare och sädesledare, hjärnans påverkan av hormoner under fosterutvecklingen etc)  är medfödda och ej kan ändras. Endast sekundära könsegenskaperna (röst, behåring, muskler, genitalia, bröst, rörelser, beteende etc) kan både variera naturligt och manipuleras. Men detta ändrar inte själva könet. Man kan inte backa sig igenom fosterutvecklingen.  Inte ens i de omfattande "nationella kunskapsstöd" som utgivits av Socialstyrelsen, ett för "God vård av vuxna med könsdysfori", 116 sidor, och ett annat "God vård av barn och ungdomar med könsdysfori" 123 sidor redogörs för vad kön och sexuell fortplantning handlar om utifrån ett naturvetenskapligt, biologiskt perspektiv. Och hur våra fortplantningsorgan är uppbyggda, vilket sker under tidig fosterutveckling. Att med dessa uppenbart undermåliga  kunskaper ändra lagstiftningen är alarmerande och bedrägligt. 

Så nu har alltså både fosterfördrivning och könsstympning hamnat under vår sjuk- och hälsovård. Abort finns inte idag i sjukvårdslagen, men i praktiken. Och nu vill alltså regeringen att kön givet från konceptionen  skall räknas som en ohälsa. Och att föräldrarna inte ska ens behöva underrättas att deras omyndiga barn lurats till att de kan "byta kön". Vilket alltså är en fysiologisk omöjlighet. 

Se även Den nya kreationismen. Tankar kring ett tidsfenomen.

Påven och kurian: Decentralisering påbjuden - men vad sker i praktiken?

Om man besöker hemsidan för Den Apostoliska Nuntiaturen för de nordiska länderna, finns det inte mycket att ta del av . Under rubriken Office är allt tomt. Listan över nuntier börjar med ärkebiskop Giovanni Ceirano från 1982 och avslutas med ärkebiskop James Patrick Green.  Han tillträdde den 7 april 2017 och lämnade ämbetet den 30 april 2022 (något som inte införts ännu på Nuntiaturens egen hemsida). Detta utan något väsen. Den magnifika villan i Djursholm står alltså tom, i alla fall är den utan nuntie. Och därmed kan ju inga mottagningar förekomma där.  Om efterträdare finns inga uppgifter. Saken är inte ovanlig just nu: I själva verket så finns det ett skriande behov av nuntier världen över. Det finns idag inte mindre än sexton vakanta nuntiaturer, en del verkligt betydande: Bosnien-Herzegovina, Förenade Arab-Emiraten, Jordanien, Irland, Liberia, Malta, Mexico, Nicaragua, Nederländerna, Senegal, Serbien, de nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island), Tanzania, Trinidad och Tobago, Europeiska Unionen och Venezuela.

Vad har då den apostoliska nuntiaturen för uppgift? Enligt stiftets hemsida så sägs att 

Nuntiaturerna runt om i världen har som uppgift att följa utvecklingen inom den katolska kyrkan i posteringslandet.

 

Men i själva verket finns det flera betydande uppgifter:

• Att informera den Apostoliska Stolen om de förhållanden som de särskilda kyrkorna befinner sig i, och frågor som påverkar kyrkans liv och själarnas bästa.
• Att bistå biskoparna genom handling och råd, och lämna utövandet av deras lagliga makt intakt.
• Att främja nära relationer med biskopskonferensen och erbjuda den all hjälp.
• I samband med utnämningen av biskopar; att skicka eller föreslå namn på kandidater till apostoliska stolen, samt att förbereda den informativa processen om de som kan komma att befordras, i enlighet med de normer som utfärdats av apostoliska stolen.
• Att främja allt som kan bidra till fred, framsteg och folkens förenade ansträngningar.
• Att arbeta med biskoparna för att främja lämpligt utbyte mellan den katolska kyrkan och andra kyrkor eller kyrkliga samfund, och med icke-kristna religioner.
• Att samarbeta med biskoparna för att värna de saker som rör kyrkans och den apostoliska stolens uppdrag i förhållande till staten.

Idag står vi alltså utan nuntie, utan ambassadör, och därmed utan diplomatisk representant för Den Heliga Stolen. Orsaken sägs vara att påven pålagt sig själv många uppgifter, som tidigare delegerats ut till kongregationerna och dikasterierna. Detta trots signaler om det rakt motsatta  som givits genom de sk synodala samtalen och inte minst den Apostoliska konstitutionen "Praedicate Evangelium", att makten ska fördelas ut till flera ja, till och med att lekmän och lekkvinnor ska kunna leda dikasterier. Men det nya evangelisationsdikasteriumet, som nu sväljer den tidigare Kongregationen för folkens evangelisering (Propaganda fide)  leds av  - påven själv. Och de tidigare prefekternas uppgift hänger i luften.  Ytterligare ett tecken på en lite överraskande påvlig maktutövning är att den nye Ståthållaren för Stormästaren till den milt uttryckt ärevördiga  Malteserorden (Sovrano Militare Ordine Ospedaliero di San Giovanni di Gerusalemme di Rodi e di Malta) utsågs av påven ensam, på ett mycket lakoniskt  sätt, något som skett bara tre gånger tidigare sedan 1803. Visserligen kan man inte tänka sig Malteserordens existens utan påvens confirmatio. Det handlar trots allt om en katolsk orden med löftesavgivning och allt. Men det är också en världsligt erkänd suverän stat med diplomatiska förbindelser till etthundratolv andra länder. I ljuset av detta så är påvens högst konkreta ingripande en historisk anomalitet, vilket framgår av hans egna brev. 

Många kardinalsutnämningar kommer också som överraskningar för alla, inklusive de som saken gällde. 

Så här finns det betydande motsatta signaler: Å ena sidan decentralisering, som säkert behövs, inte minst för att förhindra farliga personliga lojalitetsförhållanden. Men i praktiken mera centralstyrt - ja av påven ensam tycks det -  än under tidigare pontifikat.