Liknande tongångar hördes när Sverige gick till folkomröstning om man skulle gå med i EU. Sverige höll folkomröstning om medlemskap i EU den 13 november 1994. En knapp majoritet, 52.5 %, sade ja. Partierna var kluvna. Den mest energiska förkämpen för ett medlemskap var Carl Bildt.
Men det fanns de som menade att Sverige med ett medlemskap skulle vara underkastade mörkerkrafter i Europa, inte minst då katolska politiker. Under hela 1970-talet hade Europa närmast betraktats som en icke-fråga, något bakåtvänt. Framstegen söktes i socialistiska förebilder. såsom Kuba, Vietnam och Nicaragua. Allt katolskt var ett hot mot "den svenska modellen".
År 1992 intervjuades biskop Hubertus Brandenburg med anledning av sina fyrtio år som katolsk präst. Han fick då frågan:
- Vi går nu emot en allt större internationalisering och integrering i den europeiska gemenskapen. Kommer detta innebära att det katolska tänkesättet blir mera känt och respekterat än det kanske har varit tidigare?
Han svarar:
- Det är ett ämne som är mycket aktuellt och jag några i vårt samhälle som möter sådana frågor med rädsla. Jag tror det är nödvändigt för Sverige att ansluta sig till den europeiska gemenskapen som så småningom kommer växa fram. Jag tror att nackdelarna vore alltför stora och alltför farliga om Sverige skulle stå utanför. Men om man befarar att Sverige skulle ge upp sin identitet - både den kulturella och nationella - om man ansluter sig till denna gemenskap, så är det absolut del.---Att man kommer närmare den europeiska kontinenten med all sin kultur och tradition och religiositet innebär att det öppnas nya möjligheter för Sverige. Det är en illusion att tro att den europeiska gemenskapen är katolskt präglad och att vi blir katolskt dominerade om vi ansluter oss till denna gemenskap. De som säger så känner inte Europa. Kontinentaleuropa är inte alls katolskt dominerat. Det finns katolska rötter, men det finns också starka påverkningar genom reformationens tradition. . Alltså: varje form av "katolikskräck" i anslutning till den europeiska gemenskapen är orealistisk. Vi katoliker är medvetna om att vi har ett ansvar för Europa. Vi måste bidra till att Europa inte glömmer bort sin kristna tradition och sina värderingar. Men vi skall göra det på ett sätt som är fritt från maktlystnad och strävan efter politiskt inflytande, så att man istället tjänar samhället genom att bygga upp värderingar som är bärande och kraftfulla och framförallt sprida sanningen och kärleken människor emellan.
(Intervju av Ulf Silfverling i tidningen Domkyrkan 1992)
Men idag är det istället de katolska länderna som fruktar den europeisk gemenskapens ingrepp i deras kultur och tvingas värja sig mot beslut som tas i Bryssel som strider mot vad de folkvalda beslutat. Detta sker idag när det gäller Polens abortlagstiftning och även Ungerns politik har starkt förkastats av utomparlamentariska EU-tjänstemän. Så visst hade biskop Brandenburg rätt, att Europa knappast är så katolikdominerat. Men han missbedömde såsom mången annan vilka vägar gemenskapen skulle leda in på: Inte ett närmande till Europas idétradition utan snarare ett avlägsnande. Bort från det kristna arvet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar