Katolsk feministteologi - några smakprov

Den katolska kyrkan rymmer många olika röster, rörelser, grupper och inspirationer. Det som håller den samman är dock en väldefinierad tro och ett Läroämbete som har tolkningsrätten. Det finns alltid de som gärna vill bortse från detta ämbete. Istället menar en del att det enda verkliga läroämbetet är den enskildes samvete. Tolkningen av Uppenbarelsen är fri och tillgänglig för alla på samma sätt, menar man. I spåren av denna uppfattning rycker olika lobbyorganisationer fram som vill försvaga kyrkans inflytande, hennes anspråk på tolkningsföreträde i etiska frågor och även själva ämbetena; präst, biskop, påve...

De som driver dessa frågor är inte så talrika, men de hörs ganska mycket. I programmet Tendens i radions P1 fick vi möta syster Madeleine Fredell OP, dominikansyster. Hon har förekommit flitigt i radio, TV och press (se nedan) och i olika paneldiskussioner, nu senast idag på Utrikespolitiska Intitutet. Här får hon personligt berätta om sina tankar om kyrkan, om policyfrågor och maktfördelning med mera.

I programmet framställs de "amerikanska ordenssystrarna", som ett kollektiv av hängivna och frispråkiga ordenssystrar, vilka en samling räddhågsna herrar kardinaler i Rom försökt tysta ner och utöva förmynderi över. Syster Fredell menar att kritiken mot systrarna från Rom varit ett sätt att avleda uppmärksamheten från de s.k. pedofilskandalerna, att de har ett massivt folkligt stöd och att kyrkans trångsynta män försökt tysta dem av ren fruktan för konkurrens eller för att själva avslöjas med något.

Fakta lyser här med sin frånvaro. I själva verket handlar åtgärderna mot ledningsgruppen om en sedan decennier ohållbar situation, där de glidit längre och längre från ordenslivets reglerade kärna. Vi har ju tidigare rapporterat om den ledningsgrupp (LCWR) av feministiskt orienterade systrar som det egentligen handlar om. Alltså inte "ordenssystrarna i USA" som det slarvigt sägs i programmet. Denna grupp har drivit en agenda som inte har så mycket med ordensliv och tjänande att göra, utan mera liknar vilken NGO (Non Governmental Organisation) som helst. Ute i kommuniteterna finner man inte dessa diskussioner och dessa aktiviteter som vissa ledare ägnar sig åt. Det finns ordnar som fullständigt spränger sina ramar, som Dominican Sisters of Mary, vilken på 15 år växt från 4 systrar till 115, och där medelåldern är 28 år. Men dessa hör inte till LCWR utan till den andra ledningsgruppen i USA, CMSWR.

Syster Fredell menar att kyrkan idag har stelnat, eftersom befrielseteologin som blomstrade på 1970-talet, och de djärva liturgiska reformerna, avtagit. Men hon ställer sig inte frågan om varför det blivit så, varför folk vänder en reformistiskt inriktad kyrka ryggen, och varför även kallelserna dykt formligen i de ordnar som förändrat sig mest. Kort sagt: Varför så få lockas till en kyrka, som anpassat sig så till världen att man bara sysslar med världsliga frågor, och inte med att rädda själar. I programmet hör man heller inget om de fantastiska våg av kallelser som de mera traditionella kommuniteterna erfar, de som behållit sin habit, som går tillbaka till mera bön och tillbedjan och som har ett oproblematiskt förhållande till hierarkin. På det sättet får man en skev och stympad bild av den levande kyrkan.

Syster Fredell menar att man med den moderna hermeneutiken som verktyg måste "ompröva allt".  Försanthållande är ett ord som måste uttalas med förakt, det är inte kristet helt enkelt att "bara" hålla något för sant utan att vara beredd förkasta det. Detta är mycket riktigt en viktig princip i den vetenskapliga metoden. Men det har knappast varit den goda teologins metod.

Syster Fredell representerar i denna intervju en syn på kyrkan som vore den ett socialistiskt projekt. Hon erkänner sin dragning till socialismen och den så kallade befrielseteologin, men hon "tror inte på helt sekulär socialism." Kyrkan kompletterar så att säga den ideologiska modellen, med principen att man ska kunna se Gud i varje medmänniska.

I programmet plockas det fram en bok som sägs ha betytt oerhört mycket för den katolska feministrörelsen: Den sönderlästa boken är skriven av Rosemary Radford Ruether. Denna filosofiprofessor, som också kallar sig "ecofeminist", anslöt sig tidigt till till Catholics for Choice som är en aggressiv lobbyorganisation för fri abort, med kapital från bland annat Rockefeller Foundation och The Playboy Foundation. Jo -  alltså densamma som sålt mjukpornografi och presenterat kvinnan som en leksak för män. Varumärket är kaninöron. Man ser kvinnan som en själlös, rolig kanin att utföra sina sexuella lekar med. I själva verket handlar det inte ens om en stiftelse, utan en verksamhet direkt underställd  Playboy Enterprises, Inc och deras VD Christie Hefner. Man startade den för att motverka censur av pornografiskt material i syfte att säkerställa försäljningen av tidningar, film och internettjänster med anknytning till pornografi.

Vi har tidigare skrivit om Catholics for Choice, den grupp, som feministteolog Ruether alltså anslutit till. Hon sitter i deras styrelse sedan 1985, och måste alltså varit med att godkänna sponsringen från Playboy.

I intervjun framkommer vad de radikalfeministiska tankarna kan leda till om de får fotfäste även inom kyrkans ram. Man vill nämligen ha en "total reform av kyrkans ledningssystem" - demokrati ska råda inne i kyrkan och med detta följer naturligt en helt annan definition av prästämbetet än den som gäller idag. I synnerhet påveämbetet. Påven är ju bara en symbol för enheten och därför kan påven "lika väl vara en kvinna" sägs det i programmet. Utifrån denna syn kan man bortse helt och hållet från traditionen, som snarare är en belastning än en garanti för att läran inte förändras. Om Jesus är med oss så är allt möjligt, hävdas det. Till exempel så kan kyrkan ändra på principen att en förening mellan man och kvinna bör innefatta fortplantning som en möjlighet. Syster Fredell "kan inte sätta sig in i tankesystemet" som leder fram till att man inte ska använda artificiella medel för att förhindra barnalstring. Alltså de slutsatser som finns i den för alla katoliker bindande rundskrivelsen Humanae vitae, nämligen att människan har ett munus, ett gudomligt uppdrag, att föra livet vidare. Abort är något helt annat än preventivmedel, sägs det. Studerar man frågan framgår det tydligt dock att preventivmedel och abort är två fenomen som är helt länkade till varandra. Ökad användning av preventivmedel ger signifikant ökade aborttal - ty preventivmedlen innebär ett förändrat sexuellt beteende.

Men här hävdas från en framträdande katolik att abort är en "rättighet som måste stämma överens i Europa". Illegala aborter är nämligen "vidriga företeelser". Det verkar här som om de legala, som utförs av den allmänna sjukvården, med moderna metoder, skulle vara mindre vidriga.  Man undrar var den katolska principen om att ett ont aldrig kan rekommenderas som alternativ till ett annat ont, tog vägen. Här finns dessutom endast kvinnans perspektiv, hennes upplevelser, hennes skador och smärtor. Omtanken om barnet - människan i vardande, själen som redan är skapad, lyser helt med sin frånvaro.