ni måste svara för detta inför Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar.Brevet har, som man kunnat förutse, avfärdats - trots att en representant för de drabbade, Patrick Walsh från Irish Survivors of Abuse, säger att det saknar motstycke och inger mod. Det nämns också att brevet är riktat till Irlands katoliker, men strömhoppen från kyrkan började kanske just där roten till det onda finns, på barnhemmen och skolorna. Man menar adressen var fel.
I radioinslaget får våra två - tycks det - enda katolska röster komma fram, nämligen Gert Gelotte, "katolik och ledarskribent" och stiftets pressekreterare Maria Hasselgren. Den förre lanseras som någon sorts expert på vad vanliga katoliker tänker om allt mellan himmel och jord - men själv har han deklarerat att han inte tror denna kyrkan vara ledd av den helige Ande och alltså inte den kyrka som Kristus grundade. Maria Hasselgren får representera hur "svenska katolska kyrkan" ser på saken. Några andra katoliker hittar man aldrig i vare sig radio eller TV; inga av våra "diasporakatoliker" från hela världen får komma till tals, trots att de har en bedövande dominans numerärt i vårt land. Och inte en enda präst har man hittat som kan uttala sig. Som vanligt. Dessutom finns det experter som diakon Björn Håkonsson som plöjt igenom alla undersökningar och sammanställt dem. Med dessa data kunde bilden nyanseras betydligt och komplexiteten av saken skulle framgå på ett helt annat sätt än i dessa grova förklaringsmodeller som går ut på att katolska kyrkan överallt hyser herrklubbar bestående av sexuellt hämmade barnmisshandlare. Men han har uppenbarligen inte tillfrågats.
I inslaget blandas också pedofilbrott, som inte definieras närmare, ihop med barnaga, vilket ju var ganska vanligt på skolorna sent in på 60-talet även i Sverige. Dessa ständiga generaliseringar lämnar åt allmänheten att själva fylla med fantasier vad det hela handlar om. Det är inte bra - inte alls bra.
Inlägg
5 kommentarer:
Tack för nyanserande kommentarer. Ni minskar förvirringen högst påtagligt hos mig. Hoppas att ni når ut till övriga medier. Tråkigt bara att även om ni når ut till dessa så är chansen liten att de dementerar sig, eller hur? Så är det i kristofobiska Sverige, även för andra samfund.
Ja men det är klart att press och media tar chansen att smutskasta den katolska kyrkan när tillfälle ges. Bakom det finns ett stort hat som grundar sig på katolicismens ställningstagande mot abort, kvinnliga präster och homovigslar, vilket just nu är på ”modet”. Svenska kyrkan har valt att böja sig för kraven från denna i huvudsak sekulära grupp som egentligen inte bryr sig om varken Gud, Bibel eller kyrka. Därmed slipper Svenska kyrkan kritik och angrepp, men till vilket pris?
Den katolska kyrkan är nu främsta målet för press och media som har en onaturligt stor makt i samhället, och som i Sverige faktiskt är förvånansvärt homogen i sina ställningstaganden (vad är skillnaden mellan DN och SvD i en sådan fråga, den stora politiska skillnaden till trots?).
Påven Benedictus XVI är också föremål för en hatkampanj från pressens sida. Påven uppfattas som ”ärkekonservativ” och raka motsatsen till den ”reformvänlige” påve som samma press helst hade velat se - den som skulle ”modernisera” katolicismen, vilket i konkreta termer betyder just tillåta abort, införa kvinnliga präster och börja viga homosexuella.
Det är som man skäms för Sverige, ibland, men egentligen är detta typiskt för hela Europas intellektuella elit, med press och media som dess främsta redskap.
Att läget har varit illa i USA, det är nog ett faktum. Inte bara det att pederaster förekommit (det handlar i allt väsentligt om pederaster), utan -- vilket nog är värre -- att biskoparna inte velat eller vågat ingripa. (Jag stöder mig här på t.ex. boken "John Paul the Great", 2005, av Peggy Noonan, kolumnist på Wall Street Journal, där hon kommer in på hur amerikanska biskopar uppfört sig.)
Men 2001 fick tydligen Ratzinger, "God's Rottweiler", upp ögonen för denna verklighet, och började ta i med hårdhandskarna. National Review skriver om detta nu 26/3, med citat från katolskt håll.
Länken hos National Review till vad fader DeSouza skriver i National Post Toronto den 25/3, ska vara så här, om man vill komma till sid 1 och inte sid 2. Slutsummering: "The backlog from the sins, shame and secrecy of the past is still to be dealt with. It will take some time. The victims' pain endures, the Church's shame remains. The abdication of discipline in the Church has taken a terrible toll."
National Review säger sig också länka till 'The Courage to be Catholic' av George Weigel. Den texten (från 2002) handlar dock om 'some of the recent books on the crisis in the Catholic Church', inte bara om Weigels bok. Hursomhelst väl värd att läsa.
Fader Raymond J. de Souza skriver också i National Review 27/3 och bemöter New York Time's påstående att påve Benedikt XVI skulle ha ingripit för att skydda en präst, fader Lawrence Murphy, från straff för övergrepp mot barn -- barn på en dövskola, som han hade ansvar för.
Ansvaret för att ingen ingrep mot honom faller i stället enligt de Souza på ärkebiskop Rembert Weakland av Milwaukee (f. 1927), känd för att ha använt $450,000 av stiftets pengar för att tysta ner en tidigare homosexuell älskare (då teologistuderande). Wikipedia har mer om honom.
Vänsterbladet Huffington Post berättar mer om Weakland idag 28/3. Mot slutet av texten säger man: "Katoliker i USA har länge undrat om prästerskapet blivit en homo-dominerad syssla. Siffror från 25% till 50% har nämnts." Det är nog ett faktum att katolska kyrkan är mycket svagare och mindre inflytelserik i USA än "evangelikalerna", the evangelicals, och även om HuffPo's siffror rimligen är för alldeles höga, är det här säkert ändå en viktig förklaring.
Skicka en kommentar