Nästa steg?

På morgonen sänds ett program i P1 kallat Tankar för dagen. Denna måndagsmorgon var det kirurgen Johan von Schreeb som berättade om en episod från ett besök av en sjuksköterska i operationssalen i ett land någonstans i Afrika. Sköterskan berättar om de kvinnliga omskärelserna i hennes by, som sker med glasskärvor och utan vare sig bedövning eller hygien. Skulle inte dessa istället kunna utföras här på sjukhuset, av kirurgen, under bästa hygien?. Det skulle ju minska riskerna betydligt. Vad sägs? Kirurgen svarar bestämt: Nej, jag har är här för att läka, inte för att skada. Det är inte ens ett moraliskt dilemma - inget utrymme för kompromiss. Det är misshandel ju, vad blir nästa steg? Svaret är helt enkelt : Nej!

Man undrar nu, varför doktor Johan von Schreeb inte faktsikt kunde fundera ett steg till. Ty i hans eget land är "nästa steg" ju redan taget, med exakt samma motivering som kvinnan hade: att minska riskerna för ett ingrepp, som ändå sker. Att medvetet framkalla missfall. Det utförs hundra gånger om dagen, året runt, inte i ett underutvecklat land, utan ett väl upplyst välfärdsland; Sverige. Det är lagligt och närmast tabubelagt att ifrågasätta. Det skadar inte bara - det dödar. De som säger nej, såsom doktor von Schreeb gjorde, kallas "abortmotståndare", det är ett invektiv, och de förlorar jobbet, om det än skulle handla om att enbart vägra att assistera. Samma omöjliga förhandlingsläge alltså, fast åt andra hållet.

Inget kunde tydligare åskådliggöra bristen på logik i det sluttande planets etik, när en solid värdegrund saknas.

Vem äger Helige Eriks reliker?

Det meddelas idag att man öppnar relikskrinet av vårt lands skyddspatron den helige Erik, som finns i Uppsala domkyrka. Kyrkan byggdes över själva dödsplatsen för helige Erik, källan som uppstod på avrättningsplatsen finns ännu, den sk slottskällan. Enligt den självlärde historikern Herman Lindqvist är Eriks hagiografi  enbart propaganda och egentligen vet vi inget om vem han var.

Kvarstår dock att inget talar emot sanningshalten i de sk Erikslegenderna. Den första levnadsbeskrivningen skrevs senast blott 150 år efter hans död, ett par generationer senare alltså. Kulten uppstod dock direkt efter hans död. Det har många gånger visat sig hur de tidiga helgonberättelserna  varit förvånande exakta - muntliga traditioner skall aldrig underskattas. I Asturias i norra Spanien öppnade  man på 1980-talet för första gången upp en martyrgrav från 800-talet, och det visade sig att allt stämde med krönikorna, in i minsta detalj. Ändå fanns det delar av historien som endast förmedlats muntligt mellan prästerna och folket i byn.

Vi har tidigare förundrats över varför relikerna finns i Uppsala domkyrka. De vördas endast som museiföremål. I kapellet finns inga tecken på relikvördnad, inga ljusställ, ingen knäfallsbänk. Ändå finns där även reliker av heliga Birgitta, som märkligt nog skänkts av nuvarande abbedissan i Birgittaklostret i Rom, Moder Tekla. Reliker får inte flyttas utan Heliga Stolens tillstånd, och de får ej förvaras på vilka platser som helst, muséer och privatbostäder till exempel. Dessutom förvandlades Mariakapellet i absiden under den sk reformationen till ett närmast oanständigt mausoleum för Gustav Vasa, han som inledde förföljelsen av katolska troende och bokstavligt talat lade beslag på all kyrklig egendom, allt från gårdar, skogsegendom och kloster, bibliotek till kyrkklockor och silver och guld. Så skapades med katolskt stöldgods - inte minst avlatsgåvor -  en förmögen och inskränkt nationell kyrka som ett den världsliga maktens lydiga verktyg. Än idag dominerar den  i vårt land, den organisation som med sitt själva namn markerar provinsialismen -  Svenska kyrkan.

Maria står nu som en tragiskt bortglömd enkel kvinna, sörjande utanför sitt eget kapell. I själva kyrkan kan vilka aktiviteter som helst pågå; workshops, TV-intervjuer, konstutställningar, happenings av olika slag.

Man kan faktiskt ifrågasätta vem som borde ha den rättmätiga ägarrätten. Det var ju den katolska kyrkan som helige Erik tillhörde och den kyrka varigenom Sverige kristnades. Fädernas kyrka.

Det mest logiska vore att relikerna translateras till katolska domkyrkan. Där kunde de vördas dagligen av den växande katolska gemenskapen i Storstockholm. Det finns redan ett kapell tillägnat helige Erik i domkyrkan. Erik skulle först då kanske bli vad helige Henrik blivit för Finland, nämligen en källa för att befästa den kristna tron, återknyta till Europas storartade kristna kultur, med klosterväsende, studier, musik; en levande kristen utåtriktat civilisation och en anda av sund kristen fosterlandskärlek såsom frambringat så rika frukter genom seklerna.

Forskning långt ute på det sluttande planet

One of us är ett europeiskt medborgarinitiativ för att förhindra att mänskliga embryon används som råvaror. Man är sent ute. Redan idag finns det omfattande verksamheter, där man låter befrukta mänskliga äggceller enbart för att använda dem inom forskningen. Ibland hänvisas till att det handlar om "överblivna" embryon från provrörsbefruktningar som ändå skulle förstöras. så varför inte då låta dem komma till nytta?

Detta är ett exempel på det så kallade sluttade planet inom etiken. Det som idag ses som något oskyldigt, utvecklas snart till en förändrad människosyn. Det dröjer inte länge förrän handel uppstår. Redan idag kan man köpa mänskliga äggceller på Internet.  Fosterdiagnostiken används systematiskt för att rensa bort oönskade genotyper, även i Sverige. Organdonationsförfarandet har lett till omfattande affärsverksamheter med organ, i synnerhet i fattiga länder.

One of us vill ha en miljon underskrifter för att få ett stopp för finansiering inom EU av forskning som använder mänskliga embryon. Detta borde väl varje upplyst och förnuftig  människa skriva under.

Tyvärr, så ser vi nu ett upprop  mot One of us, underskrivet av forskare, professorer och docenter. Huvudtanken här är att One of us hotar "kvinnors rätt till sin kropp" och även liv och lem hos patienter:

Mot bakgrund av detta är One of us inte bara ett hot mot forskning kring infertilitet och regenerativ medicin, utan även ett hot för de miljontals patienter som lider och dör i hjärt- och neurodegenerativa sjukdomar.

Resonemanget är bedrägligt. Ingen patient i världen kan kräva att man använder mänskliga embryon som medicin eller som metod att få fram läkemedel. Man kunde lika gärna i så fall använda levande människor som försökspersoner, något som brukar framställas som det mest fasansfulla i hitlertyskland. Men även här hänvisade man till nyttan och möjligheten att använda det "som ändå skulle slängas".

Uppropet hänvisar till den svenska definitionen av vad ett foster är:

I Sverige råder en annan syn på människovärde och enligt Statens medicinsk-etiska råd får en individ fullt människovärde först när den kan leva utanför livmodern, ett ställningstagande vars innebörd innebär stöd för dagens abortlagstiftning. Vidare är det stamceller från embryon som blivit över vid provrörsbefruktning och som annars skulle förstöras som används inom forskning.

Denna definition är kanske det mest märkliga feltänkandet i vår historia. Ty det borde vara välbekant för varje biologiskt grundkunnig, och inte minst medicinare, att livsdugligheten bara kan bedömas när individen befinner sig  i sin livsmiljö. Ett foster har sin livsmiljö i en livmoder, försörjt av näringsämnen och syre från moderkakan. Om man berövar det denna miljö, så är det självklart att det dör. Men skulle det därför vara bara en "halv människa"? Utanför livmodern är det likaledes livsdugligt, så länge det får näring och värme. Om man inte skulle tillse detta, så är en människa inte livsduglig förrän kanske vid 10-12 års ålder, då man själv kan förse sig med mat och söka skydd.  Skulle barn alltså då sakna fullt människovärde? Ordet livsduglighet är här således fullständigt intetsägande, ty utan livets grundförutsättningar är ju ingen organism livsduglig. Och därmed är varje koppling till människovärde helt obsolet.

Forskarna och debattörerna avslutar sitt upprop med:

det är sorgligt när den rätten används på ett organiserat sätt för att sätta stopp för kvinnors rätt att bestämma över sin egen reproduktion och förhindra medicinsk forskning i syfte att minska lidandet i världen.

Bestämma över sin egen reproduktion? Vi trodde att människan förökar sig genom sexuell fortplantning, där det alltid krävs två individer. Och reproduceras i så fall inte mannen i lika stor grad som kvinnan? Här tycks det snarare handla om - avknoppning? 

Fotnot: Namninsamlingen är nu avslutad. Man fick över 1,8 miljoner namn!

Fallet Ellinor Grimmark - en pressöversikt

Vi har denna vecka en ledare med anledning av "fallet Grimmark". Emedan ledaren bygger helt på Diskrimineringsombudsmannens beslut, huruvida man kan tvinga en blivande barnmorska avstå från sitt yrkesval, då hon på grund av sin tro inte kan tänka sig medverka i att inducera missfall hos gravida kvinnor, så vill vi här göra en liten sammanfattning hur fallet presenterats i media.

Hanne Kjöller skriver i DN:

En fråga som nu, efter en anmälan till DO, blivit aktuell är i vilken mån man kan vara abortmotståndare och barnmorska. Och även här måste svaret vara: visst kan man det. Om det inte märks i jobbet.

Hon tycker det var onödigt av Grimmark att överhuvudtaget tala om sin inställning till abort. Hon skulle helt enkelt "smitit undan" saken.  Då hade naturligtvis ingen behövt ta ställning, som nu. Men lite motsägelsefullt blir de ju då, när samma Hanne Kjöller skriver att DO borde

våga ta tag i också ett – med svenska mått mätt – politiskt inkorrekt ärende som Ellinor Grimmarks.

Biskop Anders Arborelius har tidigare reagerat starkt emot att Sverige som ett av få länder i Europa saknar varje form av samvetsklausul.

Tyvärr bekräftar detta beslut den mörka tradition som också finns i vårt land,

säger biskop Arborelius med hänvisning till de mörka decennierna då tvångssteriliseringar utfördes på tonåringar utan någon som helst diskussion  och efter högst suspekta skäl, spekulationer om dåliga gener eller att en sjuttonåring bedömdes aldrig kunna bli en god förälder.

Grimmarks eget fackförbund, Vårdförbundet, har vänt sig emot henne.

Som patient i Sverige måste det vara tydligt att det som svensk lag säger att du kan få utfört, det ska också kunna ske, 

säger Vårdförbundets vice ordförande Pia Arndorf, och det verkar plötsligt som om ingen av landets 7000 barnmorskor vill medverka i att framkalla missfall. Men det handlade alltså bara om en enda.

På SvD:s ledarblogg uppstod ett replikskifte mellan Paulina Neuding och Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU.

Neuding hittade Europarådets svar på Carina Häggs motion, där hon ville föra upp aborträtten på en överstatlig rättsnivå. Istället fastslogs att

”Ingen person, sjukhus eller institution ska kunna tvingas, hållas ansvarig eller diskrimineras på något sätt för att man vägrar utföra, underlätta, assistera eller utföra abort.”

Hon fick svar av Kristina Ljungros, som gick ut på att

samvets- och religionsfrihet är grundläggande rättigheter, men man måste samtidigt komma ihåg att de inte är absoluta rättigheter.  

Ljungros vill även införa en utpressningsklausul i värsta maffiastil:

Att ges rätt till vård är en mänsklig rättighet, det är däremot inte en mänsklig rättighet att arbeta som barnmorska.

Alltså: Att inte vilja medverka i att framkalla missfall på friska foster är att neka någon vård.  Det kan under inga villkor accepteras.

Neuding svarar med att påpeka det orimliga och omotiverade i dessa villkor, med exempel från våra grannländer.

I Flamman skriver Anne-Li Lehnberg en ledare, där hon förklarar att det måste vara alla kvinnors skräck att möta en  barnmorska som är emot att graviditeter avsiktligt avbryts:

Många är också oroliga för att de som vill ha en samvetsklausul snarare är intresserade av att hindra att aborter sker över huvud taget.

Ellinor Grimmark säger det själv i en intervju med Aftonbladet när hon får frågan om hur hon tror att en kvinna mår av att bli hänvisad till en annan barnmorska för abort: ”Jag tror inte vi ska göra det så väldigt enkelt att genomföra en abort i Sverige. Jag tror att det är många som skulle tänka till och göra på ett annat sätt om de fick chansen att tänka till”.

Man kan bara spekulera i vad det skulle innebära för den kvinna som funderar på abort och som hamnar hos barnmorska Ellinor Grimmark.   

Därmed visar denna skribent en klarsyn som är sällsynt: Vad frågan handlar om är ju inte konventionell hälsovård, utan nämligen något exceptionellt, att avbryta ett naturligt förlopp, en livsprocess. Och uppenbarligen vill hon att den ska vara enkel - för att den är så svår - egentligen.

Ingela Wiklund, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet, menar att det går att jobba som barnmorska och samtidigt vägra att utföra abort.

– Det borde inte var något problem. Det finns så många uppgifter en barnmorska kan utföra där inte abort ingår. Man kan exempelvis jobba på en förlossningsavdelning på BB eller inom mödrahälsovård.

 RFSU har naturligtvis välkomnat DO:s beslut. Det finns en något märklig argumentation bakom, nämligen att det handlar om att rädda det man kallar för rätten till "abortvård" och hälsa. Med abortvård kan väl inte räknas annat än vård efter det framkallade missfallet. Men Ellinor Grimmark har tydligt gjort klart att hon definitivt inte har problem med detta. Hon skulle ställa upp. Om man dessutom tar in begreppet hälsa, så måste detta innebära att man ser själva graviditeten som en ohälsa och att avbryta den som en återgång till ett hälsosamt tillstånd. Detta är den enda förklaringen om det ska finnas någon som helst rationalitet bakom RFSU:s ställningstagande. Då måste man ju reagera att den institution, som har ansvar för sexuell upplysning, betraktar graviditet som en sjukdom, när det i själva verket är ett villkor för livet självt.

Gert Gelotte i GP skriver att

Ingen tvingar henne att söka arbete på en kvinnoklinik där aborter kan ingå i arbetsuppgifterna.

Det är den primitiva utpressarprincipen alltså som ska gälla. Den som samme skribent alltsom oftast indignerat beskyller katolska kyrkan för att driva: "Ta hela kakan, eller gå."

Märkligt nog ansluter pater Philip Geister SJ i katolska Signum till samma resonemang. Samhället skulle alltså ha en självskriven rätt att utesluta kristna från detta viktiga vårdyrke, som praktiserats mestadels på katolska inrättningar på vår kontinent och innehafts av så många ordenssystrar genom tiderna.

---det är svårt att se att hon med hänvisning till sitt samvete skulle kunna kräva att få slippa utföra vissa arbetsuppgifter som ingår i en tjänst som hon frivilligt väljer att söka. Det finns med andra ord gränser för rätten att av samvetsskäl vägra utföra vissa arbetsuppgifter. Ty även om ett tolerant och öppet samhälle ska visa respekt för de människor som kritiserar mainstream-värderingar, så finns det inget som säger att samhället nödvändigtvis behöver främja deras karriär.

Men handlar det verkligen om "karriär" när man som utbildad barnmorska inget annat vill än hjälpa kvinnor till lyckosam förlossningar och att barnen får en fin start i livet? Dessutom, med Philip Geisters gränsdragning  innebär det att vi i stort sett kommer se hela sjukvårdssektorn stängd för personer med en sannskyldig kristen tro - såsom nu sker i Belgien till exempel. Måste verkligen inte ett samhälle ha plats för bekännande av den tro, där barmhärtighetsverket är så centralt, där det är självklart  att man vill ta hand om sjuka och främja nytt liv? I själva verket så kommer ju sjukvård och hela den sociala tanken från Kristi lära och exemplet om den barmhärtiga samariten.

Om historiens glömska

Alltså, vi har följande sceneri: Vi utgår från land A. Ett hastigt och oväntat regeringsskifte i ett grannland, B,  leder till inbördeskrig. En övärld med egen administration,  C,  av strategisk betydelse är plötsligt hotad att kontrolleras inte av nationen ifråga, utan av fientlig makt. Omedelbart inser land A man måste göra något. Man ber lokalmyndigheterna på C utlysa folkomröstning; vill man fortsätta tillhöra B, eller övergå till A? Så sker. I folkomröstningen svarar 96%:  Vi vill höra till A, vi har samma språk och historiskt sett är det naturligare för oss. Varpå land B protesterar och säger; denna omröstning bryter mot internationell rätt!

Land A skickar då trupp till provins C, och krigsfartyg. Man ber trupp från land B avlägsna sig, och avväpnar alla lokala förband. Man upptäcker dessutom främmande trupp på ön, just det man befarade. Situationen är nu mycket spänd.

Visst handlar det om Ryssland, Ukraina och Krim 2014? Nej. Ty land A är Sverige, land B är Finland och provinsen C är Åland. Året är 1918. Den fientliga makten är inte NATO, utan den nybildade Sovjetstaten. Det är den så kallade Ålandsfrågan det handlar om, och den militära interventionen, som Sverige stod för, kallas Ålandsexpeditionen. Under hela första världskriget fruktade Tyskland att Åland skulle bli en bestående rysk militärbas, som skulle ge kontroll över Östersjön. Man meddelade Sverige att om vi inte gjorde något åt saken, skulle tyskarna annektera Åland. Istället försökte alltså Sverige, med en illegal folkomröstning i ryggen, lägga hand på Åland. (De ryska trupperna som fanns på ön överraskade svenskarna, de visste inte vad de skulle göra med dem, så de överlämnades till tyskarna, som sände dem i fångläger. )

Ryska trupper i Jomala, Åland, 1918.

Slutet blev dock gott - genom en modell för hur diplomati ska gå till. Finland erbjöd Åland autonomi och Nationernas Förbund fastslog 1921 att Åland skulle förbli Finskt territorium, men med långtgående autonomi. Man kan till exempel stifta egna lagar, man har eget post- och polisväsende, egen flagga. Och det administrativa språket är - svenska.

Det är inte bara Ryssland och Sverige som använts sig av taktiken med folkomröstningar. Norge bröt sig ur unionen med Sverige på samma sätt, under livliga protester från kung Oscar. Strid om konstitution och flagga. Känns det igen?

Sedan 1993 har det skett 25 folkomröstningar om självständighet, som lett till faktiskt självständighet. En majoritet av dessa förklarades icke-konstitutionella och illegala. Detta gäller även folkomröstningarna om Estlands, Lettlands och Litauens självständighet, som samtliga skedde mot den lag som gällde, alltså innan  Sovjetstaten med dess konstitution upplöstes - också detta efter en folkomröstning. Ledande person i de protester som ledde fram till de baltiska ländernas frigörelse och anslutning till NATO var - Carl Bildt. Han stödde starkt skuggregeringen i Estland och många initiativ att undergräva gällande lagar, som var sovjetiska.  (Det finns dock en skillnad här gentemot Krim, den att dessa länder mot sin vilja ockuperades under kriget och såldes till Sovjetunionen i Jaltauppgörelsen).

Ytterligare 13 folkomröstningar har skett under denna tid utan att de lett till självständighet. Närmast på tur står Skottland och Katalonien 2014, Nya Kaledonien och Bougainville 2015.

Det kan även hända att legala folkomröstningar ignoreras. Folkomröstningarna i tyska Oberschlesien och Ostpreussen, Posen och Westpreussen efter 1:a världskriget var lagliga, de ingick i Versaillefreden. Men de blev inte respekterade. Detta ledde till ännu ett världskrig. 

Vi tar inte ställning i denna politiska fråga. Konflikter kommer alltid att finnas och de avlöser varandra. Sällan finns en god och en enbart ond sida. Men vi konstaterar bara att sk "internationell rätt" tydligen kan åberopas i vissa fall, men kan åsidosättas helt i andra, av samma nationer. Vår egen inkluderad.

De absolut mest medlande krafterna i Ukraina och på Krim är den Romersk-katolska kyrkan, som trots sin utsatta minoritetsställning inte upphör att vädja till människornas gemensamma livsvillkor, oberoende av språk och religion, och oförtröttligt mana till att fred måste vara det som prioriteras före prestige, makt  och pengar.

Journalisten Nils Horner mördad i Kabul

Just nu meddelas att journalisten Nils Horner mördats i Kabul genom ett nackskott, ett vad det som verkar, beställningsmord.  Redaktionen för katobs.se hade flera kontakter med Nils Horner i samband med den ostasiatiska rapportering. Han inte bara svarade på epost, utan han tog även hänsyn till kritik och önskemål. Efter en ganska utvecklad kritik av SR:s bristfälliga bevakning av den dramatiska utvecklingen  i Filippinerna så begav han sig dit och rapporterade om just de händelser som vi upplyst om. Han förstod att det inte bara var en åsikt, utan det fanns ett verkligt behov att tillgodose. Detta är unikt i journalistvärlden. Vi sörjer denne modige reporter som hade ett omänskligt stort område att bevaka.

Mario Palmaro R.I.P.

Nyheten når oss att en av kyrkans mest hängivna lekmän, Mario Palmaro avlidit blott 45 år gammal. Mario Palmaro har uppmärksammats i KATOLSK OBSERVATÖR för sina ifrågasättande artiklar han skrev tillsammans med Alessandro Gnocchi, båda anställda på Radio Maria, gentemot nuvarande pontifikat och de signaler som det utsänder. För detta fick han avsked från Radio Maria. Påven kontaktade honom emellertid omedelbart då hans svåra sjukdom blev känd och de hade en respektfull kontakt. Om detta har vi rapporterat i en rad artiklar, se nedan.
 
 I en intervju med en tidning nyligen sade han efter påvens uppmuntran under sin sjukdom:
 

"Man ser på korset och förstår att detta är hjärtat av tron: utan offret finns ingen katolsk tro. Du kan alltså  tacka Gud för att han har gjort dig till katolik,  en syndare förvisso, men som i kyrkan har en omtänksam mamma.

Sjukdomen är alltså en tid av nåd, men ofta dyker det upp fåfängligheter och meningslösheter som har följt oss under en hel livstid, eller ännu värre saker. Jag menar den våndan du borde ha haft för själens öde, för din egen frälsning som ingen kan vara säker på.

Å andra sidan, vad jag kan lära från sjukdomen är att känna ett stort antal människor som vill mig väl,  och som ber för mig, familjer som ber rosenkransen på natten med barnen för mitt tillfrisknande, och jag saknar ord för att beskriva skönheten i denna erfarenhet. Det är en förhandsvisning av Guds kärlek i evighet. Den största smärtan jag känner, är tanken på att behöva lämna den här världen, som är så stor, så tragisk, men samtidigt så vacker, att lämna så många vänner, mina släktingar, men mest av allt min fru och mina barn, som fortfarande är barn, att de lämnas bakom mig. Ibland kan jag tänka på mitt hem, mina studier och livet -  kommer något att finnas kvar även om jag inte kommer att finnas? Det är en smärtsam, men mycket realistisk tanke. Det får mig att förstå att jag var en enkel tjänare, och är det än,  och att alla de böcker jag skrivit, alla föredrag jag höll och de artiklar som jag har skrivit, är i slutändan bara halm.
 
Men jag hoppas på en barmhärtig Herre och att andra kan ta del av mitt arbete, mina ambitioner och min kamp, för att fortsätta den eviga duellen.

Mario Palmaro, R.I.P.

Se:
http://katobs.se/art_ilfoglio_critical.html, http://katobs.se/int_criticsagainstpopefrans.html
http://katobs.se/art_palmaro_story.html
http://katobs.se/ledare_pavekritik.html