Monark med Guds nåde

DN har i en ledare uttryckt önskemål om ändringar i vår grundlag. I först hand gäller det statschefens bekännelse, i andra monarkins avskaffande.

I dag finns inga grundlagshinder för en svensk regent att vara alkoholist, nazist, kommunist eller brottsling. Vad som däremot är förbjudet är att inte tro på Gud, eller att kalla Gud för Deus, Jahve eller Allah. Med tanke på alla fördomar som ateister, judar, katoliker och nu muslimer utsatts för i vårt land är förbudet helt orimligt.

DN-skribenten har då inte förstått den konstitutionella monarkins absolut mest fundamentala funktion: att den ska vara en samlande symbol för nationen och representera en kontinuitet. Av monarken krävs det då vissa lojaliteter. Först och främst till själva statsskicket. Sedan till grundlagen. Monarken kan förmodligen inte vara uttalad kommunist eller nazist utan att bryta mot den neutralitet, som förväntas av statschefen. När det gäller religion så bör monarkens tro anknyta till en kontinuitet. Om Sveriges eller Englands eller Förenade Arabemiratens monarker plötsligt skulle anta en tro som få i befolkningen kan ansluta sig till, som dessutom vore ett brott mot traditionen, så vore det att missförstå sin roll. Då får man göra som drottning Kristina; abdikera (fast hon ju egentligen bara anslöt till "fädernas tro").

Men man kan för den skull inte från vår statschef kräva en total tolerans gentemot alla religioner. Det låter nästan så i Signumbloggen när Kjell Blückert ondgör sig över en rubrik som ju bara hårddrar konsekvenserna av att vara kristen:

Men varför då ta i med en braskande rubrik som "Tvinga inte Estelle att ta avstånd från islam”, när man mycket väl vet att det inte finns några rörelser i Svenska kyrkan, annat än vissa enskilda tokdårar, som skulle brista i respekt för andra konfessioner och religioner."

Om det nu visar sig att prinsessan Estelle kommer att anta den kristna tron, så måste hon också ta avstånd från islam, precis som alla kristna. Man kan nämligen inte både omfatta att Uppenbarelsen tog slut i och med den siste apostlens död och samtidigt erkänna att en ängel uppenbarade för Mohammed femhundra år senare, att Kristus inte var den han utgav sig för att vara. Dämed är det inte sagt att man måste ta avstånd från våra troende bröder och systrar muslimerna. De ska respekteras om de lever i god tro. Men man kan inte omfatta två sanningar samtidigt, om de talar emot varandra.

Frågan man kanske istället skulle koncentrera sig på är huruvida den Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut betyder något överhuvudtaget för en enda människa i vårt rike. Svenska kyrkan har avlägsnat sig för länge sedan från dem. Vem vet egentligen vilken bekännelse Svenska kyrkan har idag?

Ett intressant faktum är att det faktiskt inte anges i Successionsordningen att tronarvingarna ska tillhöra den Svenska kyrkan. Inget samfund anges alls, bara "den rena evangeliska läran".

Etisk härdsmälta

I en brännpunktsartikel förklarar representanter från tre av fyra regeringspartier att man kommer med hast driva igenom en lagändring, som tillåter så kallad assisterad befruktning för ensamstående. Man behöver alltså inte ens ha ingått i en parrelation för att "skaffa" barn.

"Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte."

skriver politikerna, och frångår därmed det mest basala principen i vår samhällsorganisation: familjen. Det verkar inte finnas ett uns av medvetande om vilka konsekvenser denna förskjutning av värdegrundande principer kan få vårt sätt att betrakta mänskligt liv. På sjuttiotalet talades det mycket om emancipering, frigörelse, från givna roller. Nu skall alltså inte sexualiteten bara frigöras från barnalstringen, utan den ska helt raderas ut. Mötet mellan två människor blir överflödigt och föräldraskapet ska vila på vilket "socialt nätverk" man för tillfället har tillgång till.

Inte nog med detta. Metoden i sig är medicinskt mycket tveksam. IVF, alltså befruktning utanför livmodern, innebär att man tar ut ett antal äggceller ur sin oerhört subtilt reglerade livsmiljö och man för samman dem med sädesceller i en helt annan miljö. Man vet idag att en befruktning innebär en rad kontrollfunktioner, där äggcell och sädescell matchas mot varandra. Men det handlar om ett genetiskt raffinerat samspel som vi idag har väldigt lite kunskaper om. Man vet också att det bland personer som tillkommit genom IVF finns högre frekvens av ärftliga sjukdomar.

Men framfört innebär metoden en mänsklig selektion av könsceller. Från en enda individ kan det produceras över åtta miljoner olika varianter av könsceller. Det är ur denna variation som en cell matchas med en annan som också kommer från ett urval ur åtta miljoner. Då har vi ändå inte beaktat den märkliga process, där kromosomer från modern lägger sig intill motsvarande kromosomer från fadern och sedan byts vissa segment ut mellan kromosomerna på ett sätt som vi inte har en möjlighet idag att förutse.

Men här kommer alltså ett mänskligt urval att ske, som bygger på mänskliga omdömen. Pojke eller flicka? Inga otrevliga avvikelser? Idén har funnits sedan genetikens början. Inspirationen till Himmlers Lebensbornprogram kom inte från Tyskland, utan från USA och de mest framstående genetikerna och evolutionsforskarna. Dessa idéer dog alls inte ut i och med det andra världskriget. Nobelpristagaren och medlemmen av svenska Kungliga Vetenskapsakademin, Hermann Jospeh Müller, mannen bakom upptäckten av sambandet mellan strålning och mutationer, skrev till Stalin redan 1936 och föreslog att Sovjetstaten skulle vara utmärkt att genomföra ett sådant storskaligt projekt i. Ensamma, barnlösa kvinnor skulle användas och sädesceller noga utväljas från män med av staten godkända egenskaper.Han öreslog på 1950-talet att man skulle upprätta statliga projekt för att förbättra den genetiska kvaliteten. Med detta menade han att man skulle hjälpa evolutionen på traven att välja ut lämpliga kombinationer av gener - "germinal choice". År 1980 lät man med Müllers inspiration upprätta en spermabank i USA och det fanns förslag att staten skulle ersätta (de manliga) könscellerna hos par som ville ha barn så att inte oönskade ärftliga egenskaper skulle spridas.

Nu har etikens sluttande plan alltså fört oss dithän igen. I Sverige, i den svenska riksdagen. Visserligen handlar det inte om storskaliga projekt, utan om öppningar för individuella val. Men i botten finns samma ödesdigra tankegångar: Att sjukvården skall missbrukas till ideologiskt motiverade projekt, som inte har någonting med sjukdom och omvårdnad att göra.

Redan bedrivs det en livlig handel med mänskliga könsceller via sofistikerade näthandelsplatser, det finns till och med svenska par som utnyttjar den fria sjukvården för att förbereda IVF-befruktning på utländska klinker, detta enbart för att få rätt kön. Socialstyrelsen har meddelat att den inget har att invända mot aborter på grundval av oönskat kön enbart. Vi har alltså redan lagliga möjligheter till genetisk rensning i vårt land, och regering och riksdag pressar på med ytterligare lagar som skall underlätta hanteringen. Den medicinska sakkunskapen tiger still.

Det handlar således inte bara om "rätten" till föräldrar utan om betydligt större frågan om på vilken grund vi bygger samhället. Erbjuder samhällsklimatet en trygg uppväxt för våra framtida generationer? Idag omhändertas drygt 20 000 barn i barnhem och familjehem, barn som av olika anledningar alltså växer upp utan sin mor och far. Antalet har fördubblats under de fem senaste åren. Det skriande behovet av familjehem gör att man ser mellan fingrarna med hur barnen egentligen har det i dessa miljöer. Att dessa tillfälliga fosterföräldrar kan tjäna 20-30 000 kr i månaden per omhändertaget barn gör inte situationen säkrare precis. Att i detta läge hävda individens - i detta fall kvinnans - rätt att "skaffa" barn, oberoende av civilstatus, är närmast en cynism, som varje politiker av gott samvete borde reagera emot.

Det som pågår i vår riksdag är inget annat än en etisk härdsmälta.

Om den outhärdliga ansamlingen av kvinnor

I Signum.se har ett inlägg publicerats om kvinnans ställning i kyrkan. Det ansluter till stor del till de rörelser som kritiserar kyrkan för dess otidsenliga fasthållande vid det manliga prästämbetet och det faktum att kyrkans "regering", kardinalskollegiet och kurian, enbart består av män. Man skriver bland annat:

”Outhärdligt är det” hur som helst, som den tyska katolska kvinnoorganisationen Heliand i maj 2011 skrev till de tyska katolska biskoparnas ordförande, att se ”ansamlingen av män vid offentliga kyrkliga tillställningar, något som på intet sätt är en avbild av den aktiva delen av Guds folk”.

Den flitige bloggskribenten Bengt Malmgren har hakat på, och som ofta så handlar det om att röra om i grytan av åsikter. Bengt Malmgren menar säkert väl, men man måste vara förvissad om att här handlar det om högst personliga avväganden. Meningar som "I dagens läge kan alltså ingen kvinna bli kardinal." verkar ju självklara. Men med detta "I dagens läge" så sägs ju något som inte är så trivialt som det kan tyckas. "I dagens läge..." men morgondagen vet vi ju inget om?

Just detta vet vi faktiskt en hel del om, vi har till och med säkerhet. Män kan inte bli kvinnor, kvinnor kan inte bli män, och inte heller prästvigda i katolska kyrkan, och därmed heller inte biskopar och kardinaler. Inte i dagens läge och inte i morgondagens heller. Inte någonsin.


Finns det verkligen inget mera outhärdligt än se ett biskopskollegium av män enbart? Jo, det finns. En församling av nästan enbart kvinnor. En del personer och grupper har problem med att korrigera könsfördelningen runt altaret, och på biskopssynoder. Men hur många reagerar på könsfördelningen bland de bedjande? De som deltar i Herrens offer? Mässbesökarna, de bedjande inför vår Herre i Hans Allraheligaste Sakrament? Kvinnor mestadels. Vad är det som gör att detta kan uthärdas, alltså att många män tycks tro sig frälsta genom sin blotta existens medan kvinnor i långt högre grad inställer sig i Herrens hus, i heliga Mässan, tillbedjan, bikt, rosenkransbönen?

Hybris

En lyxkryssare, 114500 ton tung, med 1500 hytter, lång som ett godståg (290 m), 61 meter i höjd, med fem restauranger, sex swimmingpooler, ett spa och en joggingbana, med plats för 3780 passagerare och 1100 besättningsmän, utrustad till tänderna med all tänkbar elektronik och maskinerier för fin-navigering i trånga hamnar - ligger plötsligt på sidan, som en strandad blåval, hjälplöst förlorad.

Alla frågar sig; hur kunde det hända, i fint väder och lugna vatten? Det kan inte hända, säger man. Nej, det SKA inte kunna hända. Men - ändå hände det. En klippa påseglades nära land, så nära att lokalbefolkningen brukar ha den som mål att simma till och dyka från. Nu sitter hela klippan inklämd i det säkra dubbelskrovet i sidan på Costa Concordias imponerande 290 meter långa babordssida.

Dimensionerad för stormiga hav. High Tech. Prislapp: 4 miljarder kronor. Så sjunker hela härligheten på en timme - för ett stenblock inte större än en sopcontainer!

Idag ska sådant inte hända, säger man. Så sade man om Titanic också. Och om Estonia. Och om Concorde.

Mycket kan man bygga in i tekniken. Men inte den mänskliga faktorn. En kapten som vill slå nytt rekord över Atlanten och inte bryr sig om varningarna. En kapten som inte drar ner på farten i sjögång. En flygledare som inte kollat startbanan. En kapten som vill visa upp sitt skepp för att smickras av borgmästaren...

Hybris. Övertro på människan. Idag ska sådant inte hända. Men det kommer att hända. Igen och igen och igen. Iallafall så länge människan tror sig vara säker. När människan vill göra sig till Gud.

Honora patrem tuum

Just nu förekommer det en del publicitet kring några kända personligheter, vars barn ämnat utkomma med mustiga skildringar av sin barndom. Dessa halvdokumentärer, autofiktioner, har mer eller mindre varit menade som en "motbild" av de i offentligheten ofta uppburna föräldrarna. Bland dem kan nämnas Nils Claeson, son till författaren, konstnären och bohemen Stig Claeson, mera känd som SLAS, och Felicia Feldt, dotter till den självutnämnd barnspecialisten Anna Wahlgren. Tidigare har vi ju fått makarna Myrdals uppfostringsmetoder belysta från två av deras barn, Jan Myrdal och Sissela Bok. Ingmar Bergman har skildrat sin far på ett sätt som fick hans syskon att reagera.

Visst kan man med rätta vara besviken på sina föräldrar. Kanske de svikit och missbrukat barnets inneboende förtroende för dem som det måste lita mest till. Kanske de missbrukat alkohol, mat, pengar, varit otrogna...Men har man för den skull rätten att redovisa dessa iakttagelser, besvikelser, bittra känslor, även om de bygger på rena rama sanningen? Det är nästan som offentliga terapisamtal.

Ett av tio Guds bud lyder:

Visa aktning för din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Bibelöversättningen 1917 använder istället "Hedra":

Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

eller i Vulgatan:

honora patrem tuum et matrem sicut praecepit tibi Dominus Deus tuus ut longo vivas tempore et bene sit tibi interra quam Dominus Deus tuus daturus est tibi.

Frågan är nu: Visar man verkligen aktning genom att alltid lyda och tiga med oförrätterna?

Gud har ju alltid rätt. Man skall vara glad att man överhuvudtaget blev född, och att det fanns några som såg till att man fick ett hem, mat och kläder. I ljuset av alla dessa som aldrig ens fick se sina föräldrars anleten så borde man stå ut med betydligt mer än föräldrars brister, vare sig det handlar om att bli bortglömd utanför en sporthall, osedd, sviken eller missförstådd. Hav tålamod, fördragsamhet och ställ inte ut pappa eller mamma för allmänheten. Noas söner Sem och Jafet räddade sin far ur en pinsam situation, medan Ham istället valde att berätta vad han sett och på så sätt ställa ut sin fars brister till beskådan. För detta fick hans efterkommande lida.

Man må säga att Bibeln endast förmedlar myter och folkliga föreställningar. Men inget av detta kan frånta de sedan generationer förvärvade visheter den förmedlar.

Finns det sans i vårt rättssystem?

Sverige är unikt. Avvikande. På många sätt. Generellt så är det avvikande genom att inte vara medvetet om detta faktum.. När svenskar råkar illa ut i andra länders rättsssystem så är opinionen inte sen att förfasa sig över dessa länder. Men hur är det i vårt eget land?

I dagarna kom en dom. En man hade plågat ihjäl sin hundvalp- av kamphundsras. Nu får han ett år och tre månader i frihetsberövning. Fängelse.

Nå, men det är väl inte mera än rätt. Eller ska man få plåga ihjäl djuren? Låt oss då se lite på lagstiftningen: För misshandel kan man få fängelse i högs ttvå år. I praktiken, mycket kortare. En man som upprepade gånger misshandlat sin hustru med slag och sparkar fick till exempel två månader. Grov misshandel: lägst ett, högst tio år. "Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet." Vållande till annans död: Högst två år.

Detta gällde våld mot människor. Man kan alltså komma lindrigare undan att misshandla en människa än att döda en hundvalp. Vi försvarar inte djurplågeri. Men är det inte ett slags trendbrott när åklagaren här uttryckligen jämför djurplågeri med "mord"? Mördar vi inte i såfall alla djur som går till slakt och avlivning?

Och hur kan vi motivera att man får fängelse i över ett år att ha strypt sin hund, när läkare kan lägga människofoster, som berövats sin livsmiljö, att sakta strypas, helt lagligt?

Lucia - nedtagen på jorden

Så har det firats Lucia. Helgonet från Syrakusa i en härlig blandning med tomtenissar och stjärngossar, mest påminnande om nazarenerna i Sevillas påskprocession. Dessa firanden är också blandningar av religiöst och profant. Men till skillnad från våra svenska luciatåg kan man tolka varje detalj ur ett andligt perspektiv. Till exempel så är nazarenerna botgörare, och capiroten, struten, är en symbol för närmandet till himlen. Man klipper träden också så på kyrkogårdarna.

Lucia skall alltså påminna oss om himlen, med sitt martyrskap bevarande hon renheten. Att då dra in henne i någon sorts märklig debatt om genus och jordiska jämförelser är ju att effektivt avleda från det himmelska. Det började redan för decennier sedan, när man på våra dagisar plötsligt utsåg samtliga flickor till lucior, så ingen skulle känna sig outvald. Varpå ingen kunde känna sig utvald heller!

I år har man tagit Lucia till ännu en jordisk nivå. En pojke kan ju vara Lucia - varför inte? Jenny Sonesson, folkpartist, kallar det för att "vidga perspektiv". Så rycker genusväktarna in och vill använda Lucia till ett vapen i könsmaktstriden. Och borta var budskapet om renheten och himmelriket som väntar. Vidgat perspektiv? Snarare förvridet.