Den existentiella ångesten delar vi alla

Erkännanden av allas vår existentiella ångest är kanske inte det som massmedia kastar sig över. Istället fylls radio och TV av skildringar av ångesten över dåliga hantverkare, fellagad mat, totalhavererad privatekonomi, opassande kroppsvikt,  för att inte tala om kärleksbekymmer. Men ibland kan frågan om varifrån och varthän komma fram, och då inte bara i samtal med radiopsykologen, eller något nattligt specialistprogram för filosofi-intresserade.

I några inslag i P1 igår kom saken dock fram. Först Midsommarversionen av Allvarligt talat, där Horace Engdahl bekände sin barndomsupplevelse av en gudlös värld, som något fasansfullt. Och den kloka författaren Lena Andersson som menade att om vi nu kastat av oss religionen, måste vi åtminstone ta tillbaka filosofin för att behandla de existentiella frågorna. I ett program kallat OBS behandlar Ulrika Knutson  Lars Gyllenstens tveksamma ateism med följande ord:

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.
Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".
Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Detta är ju åtminstone ett trevande efter banden tillbaka - religion. Re-ligio betyder just detta: att återknyta. Det är trevande och lite försagt, och så skall det vara. Ty vi sitter ju alla i samma båt, i samma exisentiella gåta, med samma frågor, om än svaren skiljer oss.

Fast en sak kan vi vara säkra på: Om det händer att döden närmar sig hastigt och vi ser den, så inte ropar vi på vetenskapens svar, eller ens filosofins. Pubertalt eller ej - men alla ropar vi efter  - Gud.

Tyskland och sakramentspraxis: Rom har talat

I februari 2018 meddelade Tysklands primas, kardinal Reinhard Marx att en utveckling redan är på väg mot sk interkommunion mellan katoliker och protestanter. Det vill säga att även döpta personer som inte tillhör någon apostolisk kyrka skulle kunna ta emot kommunionen, endast genom att de är gifta med en katolik. Undervisning, upptagning och bikt skulle ej vara nödvändigt. Under den sk Katholikentag i maj upprepade han att utvecklingen redan är genomförd i vissa stift i Tyskland och att det är upp till varje biskop att bestämma detta, och det inte är konstigt om det finns olika praxis i olika stift.

"Biskopskonferensen kan inte tillgripa lagliga medel gentemot lokala stift", 

sade kardinal Marx då.

Kardinal Marx öppnade därmed för den "ortopraxi" som särskilt S. Johannes Paulus II varnade för redan 1986, det vill säga man låter praxis gå före skrift, tradition och läroämbete.

Likväl så planerades under våren att utge en "handbok" med pastoral vägledning till stiften, detta från Biskopskonferensen, ledd av kardinal Marx.

Sju tyska biskopar besökte i maj påven och uttryckte oro över denna handbok och de konsekvenser som det leder till om olika praxis får råda i det allra heligaste sakramentet som kyrkan har att förvalta. De efterlyste ett klarläggande från Läroämbetet i Rom.

De skickades dock tillbaka utan besked om saken. I slutet av maj sade påven att han uppskattade "den ekumeniska hängivenheten" hos de tyska biskoparna, och bad dem finna

"ett resultat så enhälligt som möjligt, i en anda av kyrklig gemenskap". 

Man kom tillbaka till ruta ett så att säga.

Beskedet väckte reaktioner hos några mycket respekterade kardinaler, däribland kardinal Francis Arinze, som menade att

Firandet av Eukaristin är inte en ekumenisk tjänst. Det är inte en sammankomst för de som tror på Kristus och som uppfinner en bön för tillfället, det är ett firande av mysterierna, Kristi mysterier, Han som dog för oss på korset, som förvandlade bröd till sin lekamen och vin till sitt blod, och bad apostlarna: "Gör detta till åminnelse av mig!".

I Holland uttalade sig kardinal Wilem Eijk i ett öppet brev men hänvisningar till en mängd lärodokument och sammanfattade:

Katolska Kyrkans praxis, baserad på hennes tro, är inte bestämd av lokala biskopar och kan inte statistiskt ändras då en majoritet i en biskopskonferens röstar för något, om än resultatet är enhälligt.

Kardinalen efterlyste klarläggande från Rom.

Men så kom oväntat ett brev ut från Troskongregationen daterat den 25 maj. Dess prefekt msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer SJ fastslår lakoniskt, att frågan inte kan avgöras ute i stiften, inte heller av biskopskonferenser.

Där konstateras att mötet den 3 maj med de tyska biskoparna

reser en mängd problem av yttersta betydelse. Den Helige Fadern har därför kommit till slutsatsen att dokumentet (handboken för interkommunion) inte är färdigt att publiceras. 

Brevet väckte omedelbart reaktioner, först från kardinal Marx själv, som blev "överraskad" att brevet sänts från Rom innan Biskopskonferensen nått konsensus. Från kardinal Walter Kasper kom ett kraftfullt uttalande där han menar:

Ett kommunionsmottagande av icke-katolska makar är inte alls fundamentalt uteslutet och behöver inte "förtydligas av den universella kyrkan".

Kardinalen betonar vidare att publiceringen av msgr Ladarias brev också väckte frågor  om denne som person. Det gör kardinal Kasper "arg" att brevet var "blottlagt".  

Vad som gör mig rasande är att detta brev - som uppenbarligen var personligt adresserat (till  kardinal Marx med kopia till de sju biskoparna som haft dubier över handledningen ö.a.) läcktes till själva de medier vars anti-Franciskushållning är välkänd (1) . Detta är en fortsättning i Vatileaks-stilen och en paus i lojaliteten hos kurians anställda, som inte bara skadat de tyska biskoparnas auktoritet, utan också kurians och påvens, såväl som kyrkans rykte, vilket orsakar förvirring bland de troende.  Man måste förvänta sig att de ansvariga kommer att stå till svars och de bör förvänta sig konsekvenser.

(1) Brevet publicerades av bl.a. Sandro Magister på Settimo Cielo
 

Vatikanens presschef avgår

(katobs.se) Vatikanradion meddelar idag den 21 mars 2018 att prefekten för det påvliga kommunikationssekretariatet SPC, msgr. Dario Edoardo Viganò har bett att få avgå. Ansökan har beviljats av påve Franciskus. Händelsen är en konsekvens av publiceringen av ett privat brev från påve em. Benediktus i samband med lanseringen av en skriftserie om påve Franciskus teologi. Brevets innehåll redovisades endast delvis, vilket gav ett annat intryck av det än vad som framkom när det - först efter påtryckningar - till slut publicerades i sin helhet. Även en avbildning av brevet hade manipulerats. De publicistiska regler som gäller här är i stort sett desamma som gäller för skoluppsatser mm, och om detta inte iakttas av en presschef vid Vatikanen, så är det allvarligt. Se

Vatikanens presstjänst: Höga journalistiska ideal föll pladask

Vatikanens mediaetik i blickpunkten

Det finns uppenbarligen problem att lösa inom Vatikanens pressavdelningar. För närvarande fungerar inte länkar till den officiella nyhetsbyrån VIS, inte heller Vaticannews.va. Inte heller museivaticano.va fungerar.

I Spanien är många upprörda över att Vatikanen låtit stämma en liten ideell  blogg inför domstol, detta på grund av namnintrång. Bloggen heter Infovaticana, den har funnits under många år. En del menar man går för långt i kritiken av biskopar och även påven. Men samtidigt så tar man också fram positiva uttalanden och man försvarar kyrkan mot angrepp. När till exempel Opus Dei stod som mest i skottgluggen så gick man till stöd för rörelsen. Framförallt så erbjuder man uppbyggelse i form av katekestexter, böner och kyrkliga dokument. Även översättningar av artiklar från andra länder till spansktalande.

Vatikanen har anlitat Baker & Mckenzie, en av de dyraste advokatbyråer som finns, dessutom en global lobbyist som hjälper även regeringar, i frågor om "gender equality" och miljöfrågor mm. Detta för att få siten stängd. Men menar det inte handlar om innehållet, utan om namnet. Infovaticana har svarat att man är förstående, och man har lovat vara tydligare att det inte handlar om en officiell site. Man har också erkänt att man förmedlat okontrollerade uppgifter några gånger. Men man har aldrig heller tvekat rätta till fel och be eventuellt drabbade om ursäkt. Man är öppen för att tillmötesgå Vatikanens önskemål. Men inte stänga ner.

Men advokatbyrån är obeveklig, man tillåter inga förhandlingar överhuvudtaget. Siten ska stängas, punkt, slut. Ärendet ligger nu hos spanska patentverket.

Samtidigt så florerar mängder av siter med namnet vatican, vaticano mm. Vatican.com är en kommersiell sida för hotellbokningar etc. Man har inte ingripit mot Vatican Insider, en underdomain till La Stampa, och inte heller mot InsidetheVatican.com , en likaledes nyhetskommenterande blog.

Låt oss hoppas det utökade nya pressekretariatet kan rätta till dessa  hotfulla metoder.  De skapar inget annat än rädsla, misstro och splittring. Sanningen måste alltid stå i främsta rummet, om den än är obekväm ibland. I det nya rådet finns professionaliet i form av till exempel EWTN:s Michael Warsaw och Graham Ellis, vice direktör för BBC Radio, och Michael Paul Unland från Catholic Media Council.

Vatikanens presstjänst: Höga journalistiska ideal föll pladask

Att bedriva publicism handlar om att bedöma fakta från andra källor, granska dem noga, och göra bedömningar. Också att värdera källorna. I vår tid är snart sagt var man publicist, detta genom de tusentals olika medier där man kan publicera sig, utan kontroll. Fakta kan fabriceras, bilder duperas. Ofta väntar man sig mera av etablerade nyhetsbyråer och dagstidningar än av privata källor. Störst  förtroende har "public service" enligt vissa enkäter. Alltså de statsägda nyhetskanalerna.

Hur är det då med Vatikanen? Vi vet ju hur påven vill ha det:

en journalism som är trovärdig och står emot falskheter, retoriska grepp och sensationella rubriker.

Hur förmedlas nyheterna därifrån? Naturligtvis via nuntiaturerna och biskoparna. Men det finns faktiskt också en mycket etablerad papperstidning, l´Osservatore Romano. Tidigare kunde man köpa den i tidningskioskerna, iallafall i Rom. En postutsänd Weekly Edition fanns, som var mycket populär hos präster m.fl. världen över. Vatikanradion har spelat en enorm roll med alla sina redaktioner för olika länder. Den finns kvar - men inte så mycket i etern som på webben,  och kan sägas delvis vara en officiell förmedling av vad som händer närmast kring påven och alla kontoren i kurian - presskonferenser kommenteras, påvens katekes finns i översättning mm.

Tidigare har följande medier delat på ansvaret: Pontifical Council for Social Communications; L’Osservatore Romano; Vatikanradion, CTV, VIS, Heliga Kyrkans presskontor; Fides missionary news agency; Vatican.va website; news.va; LEV (bokförlag); och tryckeriet Vatican Press.

I juli 2015 beslutade påve Franciskus att bilda ett sekretariat för att samordna nyhetsverksamheten, så det inte kom ut motstridiga uppgifter mm. Vidare för att anpassa nyhetsservicen till moderna medier som FaceBook, Twitter m.fl. Idag består detta av 23 personer, varav fem kardinaler och sju biskopar. Preses är msgr Dario Viganó som tidigare var chef för Vatikanens TV, CTV.

Under påve Franciskus tycks presstalesmannen ha fått en mindre roll än tidigare. Påven meddelar sig ofta via informella kanaler som tidningsintervjuer,  och inte heller kongregationerna används som förr. Påven kallas ibland för en fotnoternas påve, då det är där man får en uppfattning om trender och tendenser och även konkreta planer, mera än genom hans tal och predikningar. Hans närmaste medarbetare använder inte sällan andra medier än kyrkans egna, inte minst Vatican Insider, som hör till tidningen La Stampa. Även Twitter.

Helt nyligen samlade informationskontoret vid Vatikanen till presskonferens. Man lanserade där tolv småskrifter "La Teologia di Papa Francesco” av olika författare. Här läste msgr Vigano upp ett brev han fått av påve em. Benedikt XVI, ett svar på en förfrågan om en teologisk kommentar till samlingen, som kunde tolkas som att denne läst volymerna och uppskattat dem för deras teologiska och filosofiska innehåll. Ett pressmeddelande skickades också ut där ett stycke ur brevet citerades.

Foto: Vatican media

Det fanns även ett foto av brevet och skriftsamlingen. Kontentan av meddelandet var att påve Benedikt skulle blivit hjälpt av dem att

visa den inre kontinuiteten mellan de båda pontifikaten, även med alla skillnader i stil och temperament beaktade

och att han

välkomnar detta initiativ och önskar vända mig mot den dumma fördomen att påven Franciskus bara skulle vara en praktisk man utan särskild teologisk eller filosofisk bildning.

Många såg en tydlig passning till dem som haft synpunkter på påvens metod att förmedla lärofrågor utifrån "pastoral praxis" mera än teologi. Kommunikén fick stor spridning.

Men några rader av brevet hade suddats ut i fotot, och böckerna täcker andra sidan av brevet. Endast påve Benedikts namnteckning syns. En uppmärksam journalist, Sandro Magister, hade bandat vad msgr Viganó läste upp, och han berördes av att man i pressmeddelandet manipulerat bilden på brevet, så delar av det inte kunde läsas. Endast de som hörde det läsas upp kunde gissa vad där stod. Hela brevet - eller det man trodde var hela - publicerades utifrån bandinspelningarna, detta i National Catholic Register och CNA. Msgr Vigano meddelade att visst, man hade dolt delar av texten, men det var ju aldrig meningen att brevet skulle publiceras i dess helhet.

Men det stycke som dolts visade bland annat att påve Benedikt meddelade att han inte kunde göra önskade teologisk betraktelse över dem, då han är förhindrad av andra uppgifter. Sandro Magister anade -  utifrån brevpapperstorleken - att ännu ett stycke av brevet inte hade redovisats. Han begärde ut en fotokopia. Men Sekretariatet hänvisade till att brevet var privat.

Men när detta kom fram på lördagen, och flera upprörts av manipulationen av fotot, däribland nyhetsbyrån AP,  så kom till slut hela brevtexten ut på lördagskvällen. Det sista stycket, som alltså inte heller lästes upp, lyder:

Bara vid sidan, skulle jag vilja uttrycka min förvåning över det faktum att bland författarna finns också professor Hünemann, som under mitt pontifikat utmärkte sig genom att leda anti-påvliga initiativ. Han spelade en huvudroll i publiceringen av Kölnförklaringen, som i relation till Veritatis Splendor, våldsamt attackerade påvens läromässiga auktoritet, särskilt gällande frågor om moralteologi. Även “Europaische Theologengesellschaft”, som han grundade, var ursprungligen bildat av honom som en organisation i opposition till det påvliga magisteriet. Senare, tack vare många teologers känsla för kyrkan, blev organisationen ett normalt instrument för utbyte mellan teologer.

Jag är övertygad om att Ni förstår mitt avstående och hälsar er vänligen.

Med andra ord verkar det ju snarare som påve Benedikt varit ganska ovillig att recensera böckerna och högst tveksam till åtminstone vissa av författarna.

Men det stora felet som gjordes här var ju att msgr Viganó offentligjorde ett brev märkt konfidentiellt och privat på kuvertet. Och dessutom inte hela, utan delar. Detta försätter pressekretaritet i en förtroendekris, ja, hela Vatikanen. Det handlade kanske inte här om en konspiration, bara en marknadsföringsidé. Men i andra fall kanske det är betydligt viktigare dokument som offentliggörs, och det får då inte finnas minsta misstanke att manipulation har gjorts - i synnerhet inte avbildningar av dokument. (Man tänker osökt på den sk tredje Fátimahemligheten.)

Amerikanska biskopskonferensens nyhetsbyrå CNS skriver:

Hela incidenten är en påminnelse att i en media-sofistikerad tid med en media-omnipresent påve, måste Vatikanens medier vara hängivna till både transparens och de bästa journalistiska metoderna. Allt annat utgör en björntjänst (disservice) till kyrkan.

Översättningar: Red.

Dags läsa läxan, Shekarabi

För någon vecka sedan fick vi veta att Stockholms stad inte kommer hyra ut lokaler till "konfessionella friskolor". Nu deklarerar socialdemokratiska riskpolitiker även att man vill förbjuda alla friskolor som ägs kyrkor och samfund:

– I svensk skola ska det vara lärare och rektorer som styr – inte präster och imamer, skriver civilminister Ardalan Shekarabi på twitter.

Saken är pinsam. Ty vi har ingen "konfessionell undervisning" inom det allmänna skolväsendet i Sverige, det är redan förbjudet enligt Skollagen. Vad det istället handlar om är huvudmannaskapet. En skola kan ägas av en kyrka eller en folkrörelse. Men undervisningen är strikt reglerad. 

Skolor ska ha behöriga lärare. Men om de sedan dessutom har andra utbildningar, som till exempel till präst, det kan nog knappast någon statsmakt förbjuda.

Tydligen har dessa politiker inte studerat varken Skollagen eller direktiven. Om nu  huvudmannen inte får vara konfessionellt partisk, får den vara partipolitiskt och ideologiskt partisk? Konsekvensen av politikernas utspel lär ju bli att man får stänga de rörelseägda folkhögskolorna; Arbetarrörelsen folkhögskola, Bona (v), LO-skolan, Brunnsvik, Långholmen många fler. Vem ska ta över de 5000 barnen från Svenska kyrkans alla förskolor? Så får man ju stänga de katolska och evangeliska skolorna också, som funnits i mer än ett sekel. Vill dessa politiker verkligen ta den striden?

Tidigare artiklar i ämnet:
Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!
Den konfessionella svenska skolan
Är den svenska skolan normerande för världen?
Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?
Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?
Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga 

Nunnor utför husligt arbete - skandal?

Flera tidningar och text-TV har idag söndag en TT-nyhet om att

Vatikanen ”utnyttjar nunnor som arbetskraft"

och att detta kommer från Heliga Stolens tidning L'Osservatore Romano, dess månadstidning "Kvinnor , kyrka värld". Men uppgiften tas från The Guardian. Vad saken handlar om är en artikel av många i ett supplement till Vatikanens tidning l´Osservatore Romano som heter Donne chiesa mondo. Man kan i denna upplaga hitta rubriker som

Il lavoro domestico: socio occulto del capitalismo, 

(ung Hemarbetet; kapitalismens dolda samhälle.) Just denna artikel är en intervju av Mercedes Alesandro, doktor i "feministisk ekonomi", ett ämne hon själv introducerat vid några statliga universitet i Argentina. Hon menar att männen utnyttjar kvinnan som tvingas vara hemma och väl på arbetsmarknaden får de lägre lön än männen.

Fattigdomen är i grunden sexistisk, 

säger hon.

Bild ur artikeln

Det handlar alltså om feminism. Gott så, kan säkert behövas i många sammanhang. Med här saknas varje anknytning till katolsk tro och idévärld.

En annan artikel ifrågasätter kyrkofäderna och även påven S Johannes Paulus II:s definitiva utsago att det inte funnits kvinnliga apostlar, detta utifrån aposteln Junias namn. Junia, som här fastslås som en kvinnlig apostel, är

ett bra exempel på hur kvinnor med auktoritet har gjorts osynliga.

sägs det. Det finns andra artiklar, som präglas av en sorts morbiditet, ett vulgärt språk och mycket otydliga budskap. Mycket handlar om kvinnans hopplösa plats i samhället, i äktenskapet, utanför äktenskapet, i kyrkan.. "Vara kvinna är att födas till tårar", är en rubrik.

Inget har dock någon anknytning eller referenser överhuvudtaget till katolsk tro , tradition och lära. Det är ju märkligt med tanke på att det är Vatikanen som står som utgivare för tidskriften.

För att återgå till artikeln om nunnorna som känner sig utnyttjade, som The Guardian hittat.  Den är skriven av Marie-Lucile Kobacki, en ung journalist på tidskriften La Vie. Det är väldigt få ordenssystrar som omnämns; någon har hört talas om en nunna som doktorerat i teologi och därför blir chockad att behöva hjälpa till i hushållsarbete, en annan säger sig ha hört att någon var förnärmad av att inte bli inbjuden att äta vid de bord hon ombetts duka upp för präster och biskopar; "alla är vi ju vigda". Man konstaterar även att de flesta systrar som hjälper i hushåll idag hämtas från Afrika och fattiga länder, och får de hjälp från sin orden till sjuka släktingar, så hamnar de i ett sorts skuldberoende vilket skapar oro. Man konstaterar vidare att visserligen "vissa säger de är lyckliga" men detta är därför att de inte förstår problemet. Vidare tas en del ansvarsfrågor upp om systrarnas arbetstider, kontrakt, sjukvård med mera, och vem som ska betala deras räkningar. "Men detta är ju inget maskulint problem" konstateras det.

En enkel reflektion av allt detta är ju, att ordenssystrar idag ofta kommer från de länder där det finns kallelser. Det har inget att göra med utnyttjande av fattiga länder således. Och precis som ordensbröder avlägger de löften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Då borde man kanske inte vänta sig lön att disponera fritt. Även väl utbildade män gör enkla arbeten i till exempel benediktinklostren, hos franciskaner och kartusianer mfl. Birgittasystrarna saknar knappast utbildning, men de sköter gästhem med allt vad detta innebär. Våra Maria- och Serafimsystrar med flera varav många har utbildning i sjukvård mm, sköter några församlingar och hem för äldre. Det är inget konstigt i detta, utan det handlar om barmhärtighetsidealet. Det finns även mängder av lekmän som valt att tjäna kyrkan genom att hjälpa församlingar och präster med praktiska saker utan varje lön eller arvode. Det brukar kallas volontärt eller karitativt arbete.

En annan är att i budskapet finns en nedvärdering av praktiskt och husligt arbete, som om det skulle vara mindre värt och inte vara till för dem med högre utbildning och kunskaper. Det har aldrig varit en sådan syn i kyrkan - tvärtom så är ju omvårdnaden av fattiga och sjuka, av barn och gamla, och ja, även av kyrkans tjänare, såsom präster och biskopar och påvar, ett av många sätt att tjäna Gud.

Det sägs i en artikel att påve Franciskus inte har några nunnor till hjälp, till skillnad från till exempel S. Johannes Paulus II som hade en stab av polska nunnor, att han istället "bor på hotell" med "avlönad personal". Men man frågar sig inte vad dessa tjänster kostar kyrkan, vilka säkerhetsrisker det innebär för alla och huruvida det verkligen kan anses vara mera ödmjukt bo på hotell än i en kommunitet av nunnor som givit sitt liv för att tjäna. Och här går alltså utgifterna in i privata händer istället för tillbaka till kyrkan. (För påven handlade valet av Santa Marta nog mera om rädslan att bli isolerad än om lyx.)

Bakom rubrikerna finns således något helt annat än arbetskraftsutnyttjande, även om det naturligtvis finns missförhållanden på sina håll -  som i samhället i övrigt med andra ord.