Miljöpartiet: Kvinnan tillägnas en helig dag - och bara en?

Sverige har från och med 2005 två sekulära helgdagar, första maj respektive Sveriges nationaldag. Övriga helgdagar, däribland alla söndagar, är kristna kyrkliga helgdagar. Nu föreslår Miljöpartiet att vi ska lägga till ännu en sekulär helgdag, nämligen Internationella Kvinnodagen. Man skriver:

Den 8 mars tjänar som påminnelse över var vårt samhälle står i jämställdhetsarbetet, vart vi kommit och vad vi har kvar att göra. Detta innebär sannolikt att någon av de ­befintliga helgdagarna får bli en arbetsdag. Våra nationella helgdagar manifesterar de traditioner som bygger Sverige. Det kristna arvet och den kristna värdegrunden har varit en av de traditioner som byggt Sverige. Till det läggs det moderna Sverige som också byggs på värderingen om jämställda och jämlika villkor mellan alla människor.

Förslaget är inte nytt; redan 2008 motionerade Aron Ludvigsson (s) om saken i riksdagen, utan framgång.

Vad innebär då en helgdag? Det hörs redan på namnet; en helgad dag, en dag ägnad åt Gud. Nu vill Miljöpartiet vi ska ha en dag helt ägnad åt kvinnan och jämställdheten. Man vill alltså, helt i linje med franska revolutionen, upphöja en världslig strävan till något heligt, väl medveten att någon av våra kristna helgdagar då får stryka på foten. Man kan kanske även invända, att om denna enda dag är kvinnans och jämställdhetens dag, är då ingen männens? Låter inte så jämlikt. Eller alla de andra? I båda fallen blir det lite motsägelsefulla budskap.

Är detta då inte mer än rätt, när nu sekulariseringen gått så långt? Skall inte helgdagarna spegla folkets tro? Med denna princip lär det bli problem att motivera våra hävdvunna väl invanda helgdagar, jul, påsk och själva söndagarna. En lärare på en kommunal skola fick en förfrågan från en muslim om han kunde få ledigt på grund av en muslimsk högtid. Det fick han inte. Då han protesterade visade läraren sin katolska kalender, full av röda dagar. Inte heller läraren hade ledigt på sina religiösa högtider. Och den muslimske eleven förstod...

Se även: Lag om allmänna helgdagar

Världssamvetet Sverige låter barn svälta

Nu har det hänt igen Sverige drar in allt bistånd till ett fattigt land därför att man inte uppför sig som den svenska regeringen vill. Till Uganda dras bistånd in på grund av de sk homolagarna, som förbjuder homosexuella förbindelser och pålägger livstids fängelse  för de som är HIV-poistiva  och sprider smittan i homosexuella akter. Man kan naturligtvis ha synpunkter på andra länders lagar. Men biståndet kommer väl knappast lagstiftare och parlamentariker till del - får man hoppas - utan det är ju till för att hjälpa fattiga. Att straffa dessa för att man inte gillar de välbesuttnas ideologi kan aldrig rättfärdigas. Och på vilket sätt skulle denna åtgärd hjälpa de homosexuella? Det tyder på att biståndet i själva verket är ett verktyg för att påtvinga andra stater en ideologi. Det är ett cyniskt och smutsigt spel våra folkvalda sysslar med. Det ligger så långt från den kristna barmhärtighetsidealet man kan komma - att villkorslöst hjälpa. Jesus sade:

Jag var hung­rig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dric­ka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var na­ken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fäng­el­se och ni besökte mig.

Se även Allt vad I viljen och Katastrofen i Filippinerna.

Tillägg: SIDA uppger nu att det är alla bidrag till den ugandiska staten som dras in, främst till reformer av rättssektorn i landet, men också till att förstärka den finansiella styrningen. Däremot planerar SIDA "stödja ett samarbete mellan en lokal ugandisk HBTQ-organisation och svenska RFSL. Den exakta storleken på stödet är ännu inte bestämt." Men - med tanke på den drakoniska lagen, med oproportionerliga straff för harmlösa handlingar, är det inte just reformer av rättssektorn som behövs?

Berufsverbot - för judar i Tyskland 1934, och för kristna i Sverige 2014

Häromdagen hölls det en presskonferens anordnad av stiftelsen ProVita. anledningen är att en blivande sjuksköterska,  Ellinor Grimmark, blivit nekad anställning, då hon i ett e-mail till ledningen förklarat sina samvetsproblem att medverka vid aborter. Hon vände sig då till juristen Ruth Nordström, som är välorienterad i dessa frågor, och en av initiativtagarna till stiftelsen Provita som vill skydda livets okränkbara värde, familjen och barns rättigheter samt religionsfrihet och samvetsfrihet.

Det är inte första gången som man obstruerat personer i sina yrken på grund av deras vägran att delta i handlingar som strider mot naturrätten. I detta fall handlar det om vad sjukvården egentligen innefattar. En gravid kvinna är inte sjuk och en abort innebär i de allra flesta fall att man framkallar missfall med dödlig utgång. Det finns fall då barn dör innan de föds och fall då de är gravt missbildade. Men idag finns det ypperliga metoder att rädda även barn med medfödda dysfunktioner och dessvärre är den stora majoriteten foster som aborteras, utvecklade helt normalt - en naturens yttersta fulländning in i minsta process.

Det märkliga i detta fall är att man ålägger alla som inte kan medverka i denna hantering, det vill säga att inducera att fullt friska foster avlivas, inte heller får medverka i att hjälpa kvinnor att föda levande barn. Det finns ingen logik här, och helt klart så spelar barnmorskans kristna tro en roll i det hela. Beslutet leder onekligen till samma tankar som medförde att personer av judisk härkomst inte fick arbeta på nyckelposter i mellankrigstidens Tyskland. Det kallades för Berufsverbot. Idag påläggs således troende kristna detta yrkesförbud, och det gäller väl då även läkare. (Hur det då ska gå  med rekryteringen till sjukvården i länder där majoriteten ännu tillhör den kristna tron, har väl ingen riktigt räknat ut. )

År 1995 dömde Europadomstolen för mänskliga rättigheter republiken Tyskland att kompensera en lärare för att hon utsatts för yrkesförbud. Hon var aktiv medlem i det kommunistiska partiet och miste därför sitt arbete. Med hänvisning till paragraferna 10 (yttrandefrihet) och 11 (rätten att organisera sig) i Europakonventionen för mänskliga rättigheter så tilldömdes hon full lön samt pension med mera.

Barnmorskan Ellinor Grimmark har nu anmält tre sjukhus till Diskrimineringsombudsmannen och det finns planer att ta ärendet till Europadomstolen.

Men det finns motstånd och oförståelse för detta.  Två unga sjuksköterskor har gått ut i en artikel och förklarat att de är stolta över det arbete de utför - att bistå vid aborter mellan vecka 12 och 22.

Valet mellan en kvinnas rätt till sin egen kropp och hennes ofödda fosters möjlighet att fortsätta utvecklas är inte svårt för oss. Vi väljer alltid kvinnan. 

Alltid? Man undrar då hur deras utbildning sett ut. Det ofödda fostret har nämligen inte mycket mera med kvinnans kropp att göra än att det tar upp plats i livmodern och får näring via moderkakan. I övrigt delar det inga organ med modern och det har en helt egen genetik, till och med blodomloppet är helt skiljt från "kvinnans kropp". Så vad skulle det då vara som detta liv i vardande är så skadligt för kvinnan, att det måste dö? Det är närmast som man betraktar fostret som en parasit, en tumör som måste avlägsnas för att skydda kvinnans kropp.

En del framställer vägran att utföra sina arbetsuppgifter som en sorts utmaning mot de som vill ha dem utförda, i detta fall kvinnor som vill göra abort. Så diskuterar ledarskribenten Gert Gelotte i GP:

Hennes krav på samvetsfrihet inkräktar på samvetsfriheten för de kvinnor som enligt Hälso- och sjukvårdslagen har rätt till legal abort.

Men det finns ingen sådan rätt. Vad som finns är en skrivelse att abort får utföras:  

1 § Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Lag (1995:660).

Precis som ledarskribenten så säger även Landstinget i Vårdguiden helt felaktigt att

Alla kvinnor i Sverige har rätt till abort.

Men  lagen säger endast att det inte råder förbud och att aborter endast får utföras av läkare. Finns det inga lagliga skyldigheter finns det heller inga lagliga rättigheter. Att det sedan tillkommer myndighetsdirektiv, från Socialstyrelsen ligger på en helt annan nivå. Om det finns sjukhus eller personal på sjukhus som inte vill utföra detta, så kan det inte inkräkta på någon annans samvetsfrihet. Sjukhuspersonalen är inga soldater som måste lyda order till varje pris.

Det råder heller inte förbud att plastikoperera sig. Men det finns ingen rättighet och det är inte överallt man kan få det gjort.

En betydligt mer nyanserad reflektion presenteras av DN:s ledarskribent Hanne Kjöller i sin ledare, som avslutas med en kick mot DO:

Om DO menar allvar med sina diskrimineringsambitioner, och inte bara driver politiskt korrekta fall där exempelvis arbetssökande män vägrar skaka hand med kvinnliga chefer, så borde myndigheten våga ta tag i också ett – med svenska mått mätt – politiskt inkorrekt ärende som Ellinor Grimmarks.

Hon frågas sig även om en lärare kan sympatisera med Sverigedemokraterna. Enligt Europadomstolen - ja. Men det fanns ett fall för några år sedan när en omtyckt lärare blott genom att på sin fritid ha deltagit i samma konferens som s.k. förintelseförnekare (ortodoxa judar dessutom),  fick gå med någon årslön och utan fackets minsta stöd. Han undervisade i data. Samma skola vägrade låta de politiska partierna göra valinformation på skolan "för då måste vi ju släppa in även Sverigedemokraterna".

Vi har alltså en demokrati som är demokratisk bara inom vissa ställda ramar och en begränsning av samvetsfriheten som kan innebär yrkesförbud. Är det inte just detta som påve Benedikt kallade "relativismens diktatur"?

Missledandet som politisk metod

Svenska Dagladet meddelar på årets andra dag att jämställdhetsminister Erik Ullenhag fått hela regeringen med på att tillsätta en utredning med målet att sänka åldersgränsen för "juridiskt könsbyte" till 16 eller 15 år. En omyndig person skall alltså kunna få sitt personnummer ändrat och sitt kön omdefinierat. Det handlar här om betydligt mera ödesavgörande frågor än att till exempel få avlägga sin röst  i allmänna val, vilket kräver att man är myndig, eller handla alkoholhaltiga drycker - där är åldersgränsen 20  år. En person under 18 år är omyndig, och det krävs fullmakter från vårdnadshavare för att till exempel få en egen legitimation eller ett bankkonto.

Regeringen har nyligen avskaffat sterliseringskravet för personer som vill genomgå s.k.könskorrigering. Detta fanns tidigare för att förhindra att en person som definieras som man kan få barn eller en kvinna bli fader. Vad innebär egentligen ett könsbyte? Med utgångspunkt från hur en person upplever sin könsidentitet, kan man modifiera de sk sekundära könsegenskaperna, dvs de egenskaper man kan påverka med hormoner och i vissa fall operationer (oftast modifiering av genitalierna). Till de sekundära egenskaperna hör också beteende och klädsel mm. (Det finns också de som föds med otydliga sekundära könsegenskaper, sk intersexualitet. Men detta är ytterst ovanligt.) De primära könsegenskaperna kan inte ändras, nämligen könskörtlarna och könskromosomerna, som påverkar hormonproduktionen.

Men förekommer då inte könsbyten även naturligt? I djurvärlden är det ytterst ovanligt att så sker. Clownfiskhannar kan ändra sitt kön om det ledande honan försvinner. Nordhavsräkan är först hane, sedan hona. Blågyltan - en västkustfisk - göt motsatsen, byter från hona till hane med åldern.

Clownfisken och nakensnäckan: Tvåkönade "könsbytare"

Men det finns väsentliga anmärkningar här: För det första handlar det egentligen ine om könsbyte, då dessa organismer redan från det befruktade ägget har anlag för båda könen, sk protandrisk hermafrodism. Det handlar alltså endast om vilket av de två kön som det finns anlag för som uttrycks. För det andra så är det alltid yttre orsaker som bestämmer vilket kön som uttrycks hos dessa individer, alltså samspelet med omgivningen och populationen. Detta är väsentliga skillnader gentemot de "könskorrigeringar" vi talar om gällande människan, som alltid kretsar kring individens egna val. Könsbyte förekommer varken hos däggdjur eller fåglar, det är ett fenomen som överhuvudtaget är extremt ovanligt och det finns alltså endast hos en del havslevande djur som snäckor och fiskar. Men inte ens här handlar det om byte av kön utan av en förändring av balansen mellan de två kön som finns redan från början.

Men detta är egentligen en helt ovidkommande information, då fenomen inom djurvärlden knappast kan vara styrande för den mänskliga etiken. Vore det en vägledning skulle vi också då idka kannibalism, incest och förorda revirhävdande genom våld? Människan är ett särfall, och hennes psykologi är så komplex att den knappast kan jämföras ens med djurvärldens instinktsstyrda beteenden. Att en människa kan uppleva sig inte passa in i det sociala mönstret är inget ovanligt, och att man känner sig främmande inför sin egen person kan också gälla andra faktorer än just könsidentiteten, inte minst åldern. Men det går inte att korrigera åldern. Och det går faktiskt inte att korrigera könstillhörigheten heller annat än möjligen på ett psykologiskt plan. En annan fråga är hur man föds med olika personligheter, och man kan känna sig inte passa in i de förväntningar som ställs från omgivningen. Och visst finns det också aktivt förtryck av personer med avvikande beteende. Men dessa fenomen måste behandlas utifrån andra premisser än en förment biologi och förespeglingen att man kan manipulera och "korrigera" de mest grundläggande egenskaperna i vår fysiska konstitution.

Man kan alltså inte tala om könsbyte gällande människan. Det är en vetenskaplig missuppfattning, för att inte säga ett missledande.Vi rör oss alltså här märkligt nog bort från den "vetenskapliga grund" som all skolundervisning enligt lagen skall bygga på, detta enbart för att tillgodose de politiska motiven. Och precis som i abortfrågan så är offren de som inte blir upplysta om sanningen, de som blir missledda.

Om boxning och bristen på etisk kompass

I en uppmärksammad artikel på DN/ Debatt hävdar professor Torbjörn Tännsjö och fil dr. Claudio Tamburrini, timlärare vid Filosofiska fakulteten i Stockholms universitet, att boxningen bör kriminaliseras.Om detta inte går så bör utövarna åtminstone stå för alla sjukvårdskostnader som kan uppstå i samband med skador, inte minst dyr intensivvård och livslång invaliditet:

"Vill en inte göra detta, vill en särskilt godta och lagreglera den professionella boxningen, bör en åtminstone se till så att allmänheten, som inte alls vill befatta sig med verksamheten, hålls ekonomiskt skadefri."

Artikeln väckte omedelbart reaktioner, framförallt från boxningskonstens vänner. Paolo Roberto, känd katolik, hade en minst sagt het ordväxling med Torbjörn Tännsjö i radions P1, som gick ut på att i sådana fall borde alla idrottsutövare och äventyrare stå för kostnaderna, då ju skaderisken finns i större utsräckning i andra idrotter och ett  fysiskt aktivt liv. Men det som retade honom mest var när Torbjörn Tännsjö menade att boxningen som aktivitet i sig är omoralisk, då den utgör en dålig förebild för människor från "arbetarklassen". Enligt Paolo Roberto så har boxningen räddat inte bara hans liv, utan också många andra i och med att de lärt sig en disciplin och fått ordning på sin aggressioner. En annan boxningsledare menade att man lär sig inte att skada sin motståndare utan att försvara sig och att vinna.

Vi ska inte här på in på boxningskonstens överkurs. Och vi ska heller inte sjunga boxningens varken väl eller ve. Vi kan dock först och främst konstatera att filosoferna utvalt endast en av många sporter, den klassiska och den kanske minst skadande av alla de andra, inte minst andra kampsporter. Idag är ju till och med MMA (Mixed Marsial Arts) tillåtet i Sverige, alltså den sport där man och med extremt få avbrott i kampen låter kombattanterna, utan skyddande mjuka handskar, få drabba samman stående såväl som  liggande, och där slag och sparkar mot kroppens alla delar tillåts, även huvudet i försvarslöst läge.

Men man borde kunna kräva mera av lärare i filosofi. Om vi nu alltså, skulle så att säga utvälja fall där den allmänna sjukvården skulle vara aktuell och andra fall där den inte skulle bekostas av staten, så leder detta utan tvekan till det så kallade sluttande planet, där något iögonfallande etiskt korrekt, snart leder till de mest groteska konsekvenser. Skall då inte också rökare betala sin egen kostbara sjukvård? Och bilister. Och hur ska vi egentligen ställa oss till personer som inte haft vett att sköta sin kosthållning enligt de statliga rekommendationerna? Ska de verkligen  vara berättigade till fri sjukvård? Vem ska betala en eventuell   intensivvård efter ett misslyckat självmordsförsök? Vi andra som sköter oss och är lyckliga? Borde dessa haverister inte själva betala för sina tilltag? Eller - kunde vi inte hjälpa dem så de får sin vilja igenom? Detta vore väl det mest ekonomiska. Och hur ska vi ställa oss till de 40 000 aborter som genomförs på våra kliniker, är inte dessa också självförvållade? Ska staten verkligen betala för detta? Abort kan ju endast i yttersta undantagsfall hänföras till sjukvårdande insatser, då det snarare är ett friskhetstecken att bli gravid.

Vem ska betala?

Vi ha tidigare uppmärksammat Torbjörn Tännsjös provokativa uttalanden, och ifrågasatt honom som universitetslärare, när han sagt att han a priori föraktar de (studenter) som är kristna eller troende över huvudtaget, då han anser det vara mindervärdigt att hålla sig med en "låtsaspappa" i  vuxen ålder. Han menar alltså den första orsaken till all existens, Gud.

I det statliga medicinska-etiska rådet har Tännsjö med flera verkat för en extrem liberalism gällande hur man ska få använda könsceller, ägg, och embryon på en totalt avreglerad marknad.

Undertecknarna till artikeln i DN om boxningens samhällsfara  hör till en grupp som kallas Stockholm Centre for Healthcare Ethics (CHE). Gruppen har givit ut några publikationer, där man tydligt ser en trend: Den medicinska vetenskapens primat över både filosofi och etik. Naturligtvis också religion och den enskilda människans överväganden. Ja till och med över lagen, då det i flera artiklar framhålls att lagen måste göras om, så den ger läkarna ett sorts privilegium att göra sina bedömningar utan inblandning utifrån, inte  ens i efterhand, från berörda patienter, polis och åklagarmyndigheter.  (Ack om detta kunde gälla även lärare till exempel, där en inom området formellt inkompetent minister ger detaljinstruktioner hur jobbet ska skötas!).

Här handlar det om att så att säga övertyga människan - för hennes eget bästa .- om att det som läkaren föreslår alltid skall föredras. Det kan handla om att hon måste acceptera en insatt terapi, eller en innovation som kräver av henne att till exempel donera sina organ, eller att  delta i olika experiment, för mänsklighetens goda. (Det var inte länge sedan man erbjöd nyblivna barnföräldrar att deras fyraåring skulle få delta i ett experiment för att utprova ett nytt kikhostevaccin. Det fanns fyra prover, två var de vanliga vaccinen, som funnits länge, ett var blindprov, det vill säga inget vaccin. och det sista det nya - som eventuellt kunde vara det bästa, och eventuellt även ha okända biverkningar. Men tänk om man fick det bästa, det som ingen annan fått! Vilket vinstlott - så presenterades det på BVC.)

I en av det medicinsk-etiska centrets publikationer tas det faktum upp att en del (kvinnliga!) patienter kanske kan delges bristfälliga, ja till och med falska, diagnoser av hänsyn till deras mentala hälsa, i en annan talas det om att  "de-tabooing dying control", det vill säga man skall komma bort från alla intuitiva känslor när det gäller att sätta in aktiv dödshjälp, detta för att främja en utveckling, en

assumed secular process starting with open awareness contexts of dying half a century ago, and continuing with the growth of the palliative care movement and later euthanasia and PAS legislation."

PAS betyder Physician-Assisted Suicide; en "läkare" utför ett mord med samtycke från den som dödas. Nota bene uttrycket "secular process" - alltså är man medveten om att man här frångår en insikt som bygger på andra värden än de sekulära - den värdegrundade. Istället söker man det rent rationella resonemanget, där vinster kan göras för samhället. Och man kallar detta för "etiskt".

Det sägs också i en av gruppens publikationer, att aktiv dödshjälp (PAS, eller mildare uttryckt, palliative care) normalt inte är det som efterfrågas av långtidssjuka, men däremot av unga, hastigt insjuknade patienter. Och det är just därför man är positiv till vad som utspelar sig just nu i benelux-länderna, som i Belgien, där en tolvåring kan få sitt liv utsläckt av läkare, utan att ens vårdnadshavarna har givit sitt samtycke. Allt för  "samhällets bästa".

Detta är alltså en av de "etiska" instanser som sjukvården håller sig med; läkare och filosofiprofessorer som föraktar varje form av metafysisk insikt och personlig tro, som kan väga varje vårdinsats mot om man verkligen förtjänat den eller rentav diskvalificerat sig till den av oaktsamhet.

Om detta inte borde väcka en tanke om det religionsbefriade och på vetenskap byggda samhällets sluttande plan gällande människans och livets värde -  vad kan då göra det?

Mandela och våldet som födslorätt

I DN.s kulturbilaga finns det nu en sällsynt artikel om Nelson Mandela. Den är nämligen kritisk gentemot det närmast helgonliknande hjälterykte som spridits av våra medier, politiker och ämbetsmän de senaste dagarna. Statsledare har tävlat att hylla Mandela och rubriker har inte saknats i stil med att "Han offrade sin frihet för andra" etc. Påve Franciskus skickade ett kort kondoleanstelegram där det mest handlade om det allmännas väl. Sådana telegram har skickats av påvar för, till mången som började sin ungdomliga kamp som terrorister, kom till makten genom coup d´etat och dog som diktatorer. Även hos högst okatolska katoliker som bröderna Kennedys vandel sminkades upp i diplomatiskt korrekta ordalag.

Vad artikeln tar upp i DN, skribenten heter Kajsa Ekis Ekman, är det faktum att Mandela mycket medvetet övergick från fredliga demonstrationer till terrorhandlingar. Han styrde ANC mot våldet, precis som han styrde det från våldet. Hans politik har alltid varit pragmatisk och föga ideell.

"Jag kan inte sälja min födslorätt" 

var hans svar när han först erbjöds amnesti mot att sluta uppvigla massorna till våld. På så sätt har han kunnat rättfärdiga sina 156 kriminella handlingar han satt inne för, några så svåra att det hade lett till dödsstraff vid tiden i England och USA.

Att hans fängelseår idag presenteras som utslag av apartheidpolitiken är inte sant. Inte ens Amnesty Internationell kunde behandla hans fall som ett brott mot mänskliga rättigheter. De brott han var dömd för var alltför uppenbara, och att han även från fängelset  - med de privilegier han åtnjöt - styrde sin organisation har ingen försökt dölja.

Det är lite oklart om DN-artikeln vill fördöma Mandelas verksamheter, eller istället bara korrigera hans levnadshistoria, och så att säga helgonförklara även det våld som han faktiskt stod bakom. Den nämner inte de systematiska brott som skett inom ANC även efter hans makttillträde och den obegripliga upprustning som skett av Sydafrikas armé. Under Mandela har det förhandlats med regimer som Kuba, Kambodja, Libyen och den pragmatiske Mandela har utan problem kunnat umgås med vilka korrupta makthavare som helst, så länge det klirrat till i kassan. Ubåtar och jaktplan har inköpts till miljardbelopp.

Inte bara detta gör att man som fredsvän och kristen måste vara ytterst tveksam att instämma i kören av hyllningar. 1996 skrev Nelson Mandela under en av världens mest "liberala" (inte för levande foster) abortlagar, som tillåter att vem som helst utan hinder kan få ett foster dödat och borttaget upp till 20 veckan. Vidare tillåter lagen att barnmorskor och sjuksköterskor kan utföra aborter upp till 12:e veckan. Sedan lagen införts har mer än en miljon lagliga aborter utförts.

Dessutom har Sydafrikas regering varit ytterst ovillig så fort det handlade om att att sätta in åtgärder mot HIV-spridningen som innebär en nödvändig beteendeförändring. Detta stred emot Mandelas princip om allas rätt till frihet. Istället har han infört lagar som ger full sanktion åt alla former av sexuella riskbeteenden, som polygami, homosexuell promiskuitet (gay-klubbar etc), same-sex-marriage med mera. I ett land med skenande HIV-AIDS-epidemi innebär detta naturligtvis att offren blir många fler än om en annan politik hade valts.

Det goda sidorna har beskrivits väl och mångordigt av andra. Att han valde försoning istället för inbördeskrig. Han blev aldrig en Mugabe. Han har själv sagt att han inte är en frälsare, utan en bristfällig människa. Medan han har ångrat att han inte tog hand om sin familj på grund av fängelsetiden, har han dock aldrig aldrig tvekat angående våldshandlingarna.

Mandela var döpt, hans mor var baptist, fast hennes far var polygamist. Fadern  kom från en högt stående, kunglig  klan, Thembu, med vana att ha makten. Därför fanns redan de privilegier han hade som gav honom möjligheter till högskolestudier.

Vi skall alltid be för de döda, det är det bästa vi kan göra. Lovord på begravningar, sanna eller falska, hjälper inte deras själar.

Prästinna - om man själv vill

För en tid sedan öppnades Priscillakatakomberna efter en omfattande restaurering av både gångar och målningar. Efter att den otroliga Google map lagt in en möjlighet att praktiskt taget gå in i katakomberna och se sig om, så kom ett antal artiklar i världpressen som framställde en kvinnofigur i en av kamrarna som om det vore ett bevis för tidiga kvinnliga präster i den katolska kyrkan. Till exempel meddelar man i National Catholic Reporter att en viss Bridget Mary Meehan som påstås vara en "ordinerad kvinnlig biskop" (en omöjlighet) utropat att

"Det glädjer oss att Vatikanen har restaurerat dessa fresker som föreställer kvinnopräster när de firar Eukaristin i Priscillakatakomberna i Rom "

Samma nyhet har sedan valsats runt i världspressen; Att det nu finns "bevis" för att fornkyrkan hade kvinnliga präster, något som sedan förtigits och dolts av den patriarkala kyrkoordning, som infördes först i och med att kejsar Konstantin gjorde kristendomen till romersk statsreligion.  Så brukar historieskrivningen göras av vissa intressegrupper. Och nyhetsbyråerna sväljer betet med hull och hår.

Hur är det nu då med fresken, vad föreställer den? I mitten ser vi en gestalt med utsträckta armar och öppna händer. Det framgår inte tydligt att det är en kvinna, men av huvuddoket att döma så borde det vara en kvinna. Till höger sitter en man och håller något i händerna, svårt att se vad det är. Till vänster ser man tre gestalter, en äldre skäggbeväxt man och två yngre män. Mannen i mitten håller en öppen bok. Alla är iklädda tunikor med lodräta ränder, utom möjligen den unge mannen som står längst bak. 

Det är en kvinnlig orante och en "filosof" som sitter vid sidan, förmodligen den äkta mannen. Motivet är välkänt från många katakomber och det finns på gravmonument, som detta:

  

Man lade till anletsdragen först efter det äkta parets död. Man kan tolka det som en hyllning till kvinnans fromhet och mannens vishet. Men troligare är det en bildlig framställning av själarnas frid i himlen och det har alltså inte det minsta med liturgi att göra. Detta var förmodligen ett slags mode som förekom bland välbeställda kristnas gravmonument.. Här bara några till, män och kvinnor och barn som orantes:

Man har till och med tolkat tunikans mönster på kvinnan som en stola, och därmed alltså att det är en officerande kvinnlig präst. Men stolan kom långt senare, på 600-talet. Priscillamålningarna är från slutet av  tvåhundratalet. Dessutom så bars inte stolan rak, som idag, utan alltid korsad. Korsningen kommer från de två band de romerska soldaterna bar, dels svärdet, och dels persedelväskan. Detta påminner prästen att han både strider med ordet och förser oss med andlig näring.

Men kunde det inte vara en dalmatika, och kvinnan då alltså vara en diakon? Som liturgisk dräkt introducerades dalmatikan först på 400-talet, och då endast i Rom. Påven bar den under mässhaken och de romerska diakonerna kunde bära dalmatika men endast efter påvens tillstånd.

Som kläderdräkt var dalmatikan vanlig hos överklassen i Bysans och detta spreds till Rom, särskilt bland den kristna aristorkratin. Om man sträcker ut armarna bildar dalmatikan ett kors.

Att Priscillamålningen kan vara en kvinnlig dalmatika ser man dels på att den är fotsid och dels att den är skuren i vinkel i de jämfört med männen vidare ärmarna. De lodräta vävda ornamentala ränderna, clavi, var vanliga och har ingen liturgisk betydelse. Den typ som Priscillakvinnan  - och de anhöriga - har, kallas clavus angustus och bars av riddare i den kejserliga armén. Det kan således helt enkelt handla om en kristen romersk officersfamiljs gravrum.

Traditionen att avbilda själar i himlen som orantes har följt med in i den den ortodoxa ikontraditionen. Där framställs Guds Moder Maria som en orante, till exempel så som här, i den berömda monumentala mosaiken Sophia Orante i Kiev:

Men det är alltså ingen bild av en helig prästinna som firar Eukaristin, inte ens den jordiska Maria, utan Marias själ i himmelen, såsom den också beskrivs i den fantastiska Akathistoshymnen, här i ortodox översättning av Tito Colliander.