Nytt och Noterat

Hybris

2012-01-16T17:05:00.005+01:00

En lyxkryssare, 114500 ton tung, med 1500 hytter, lång som ett godståg (290 m), 61 meter i höjd, med fem restauranger, sex swimmingpooler, ett spa och en joggingbana, med plats för 3780 passagerare och 1100 besättningsmän, utrustad till tänderna med all tänkbar elektronik och maskinerier för fin-navigering i trånga hamnar - ligger plötsligt på sidan, som en strandad blåval, hjälplöst förlorad.

Alla frågar sig; hur kunde det hända, i fint väder och lugna vatten? Det kan inte hända, säger man. Nej, det SKA inte kunna hända. Men - ändå hände det. En klippa påseglades nära land, så nära att lokalbefolkningen brukar ha den som mål att simma till och dyka från. Nu sitter hela klippan inklämd i det säkra dubbelskrovet i sidan på Costa Concordias imponerande 290 meter långa babordssida.

Dimensionerad för stormiga hav. High Tech. Prislapp: 4 miljarder kronor. Så sjunker hela härligheten på en timme - för ett stenblock inte större än en sopcontainer!

Idag ska sådant inte hända, säger man. Så sade man om Titanic också. Och om Estonia. Och om Concorde.

Mycket kan man bygga in i tekniken. Men inte den mänskliga faktorn. En kapten som vill slå nytt rekord över Atlanten och inte bryr sig om varningarna. En kapten som inte drar ner på farten i sjögång. En flygledare som inte kollat startbanan. En kapten som vill visa upp sitt skepp för att smickras av borgmästaren...

Hybris. Övertro på människan. Idag ska sådant inte hända. Men det kommer att hända. Igen och igen och igen. Iallafall så länge människan tror sig vara säker. När människan vill göra sig till Gud.

Honora patrem tuum

2012-01-16T15:42:00.012+01:00

Just nu förekommer det en del publicitet kring några kända personligheter, vars barn ämnat utkomma med mustiga skildringar av sin barndom. Dessa halvdokumentärer, autofiktioner, har mer eller mindre varit menade som en "motbild" av de i offentligheten ofta uppburna föräldrarna. Bland dem kan nämnas Nils Claeson, son till författaren, konstnären och bohemen Stig Claeson, mera känd som SLAS, och Felicia Feldt, dotter till den självutnämnd barnspecialisten Anna Wahlgren. Tidigare har vi ju fått makarna Myrdals uppfostringsmetoder belysta från två av deras barn, Jan Myrdal och Sissela Bok. Ingmar Bergman har skildrat sin far på ett sätt som fick hans syskon att reagera.

Visst kan man med rätta vara besviken på sina föräldrar. Kanske de svikit och missbrukat barnets inneboende förtroende för dem som det måste lita mest till. Kanske de missbrukat alkohol, mat, pengar, varit otrogna...Men har man för den skull rätten att redovisa dessa iakttagelser, besvikelser, bittra känslor, även om de bygger på rena rama sanningen? Det är nästan som offentliga terapisamtal.

Ett av tio Guds bud lyder:

Visa aktning för din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Bibelöversättningen 1917 använder istället "Hedra":

Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

eller i Vulgatan:

honora patrem tuum et matrem sicut praecepit tibi Dominus Deus tuus ut longo vivas tempore et bene sit tibi interra quam Dominus Deus tuus daturus est tibi.

Frågan är nu: Visar man verkligen aktning genom att alltid lyda och tiga med oförrätterna?

Gud har ju alltid rätt. Man skall vara glad att man överhuvudtaget blev född, och att det fanns några som såg till att man fick ett hem, mat och kläder. I ljuset av alla dessa som aldrig ens fick se sina föräldrars anleten så borde man stå ut med betydligt mer än föräldrars brister, vare sig det handlar om att bli bortglömd utanför en sporthall, osedd, sviken eller missförstådd. Hav tålamod, fördragsamhet och ställ inte ut pappa eller mamma för allmänheten. Noas söner Sem och Jafet räddade sin far ur en pinsam situation, medan Ham istället valde att berätta vad han sett och på så sätt ställa ut sin fars brister till beskådan. För detta fick hans efterkommande lida.

Man må säga att Bibeln endast förmedlar myter och folkliga föreställningar. Men inget av detta kan frånta de sedan generationer förvärvade visheter den förmedlar.

Finns det sans i vårt rättssystem?

2011-12-22T01:35:00.005+01:00

Sverige är unikt. Avvikande. På många sätt. Generellt så är det avvikande genom att inte vara medvetet om detta faktum.. När svenskar råkar illa ut i andra länders rättsssystem så är opinionen inte sen att förfasa sig över dessa länder. Men hur är det i vårt eget land?

I dagarna kom en dom. En man hade plågat ihjäl sin hundvalp- av kamphundsras. Nu får han ett år och tre månader i frihetsberövning. Fängelse.

Nå, men det är väl inte mera än rätt. Eller ska man få plåga ihjäl djuren? Låt oss då se lite på lagstiftningen: För misshandel kan man få fängelse i högs ttvå år. I praktiken, mycket kortare. En man som upprepade gånger misshandlat sin hustru med slag och sparkar fick till exempel två månader. Grov misshandel: lägst ett, högst tio år. "Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet." Vållande till annans död: Högst två år.

Detta gällde våld mot människor. Man kan alltså komma lindrigare undan att misshandla en människa än att döda en hundvalp. Vi försvarar inte djurplågeri. Men är det inte ett slags trendbrott när åklagaren här uttryckligen jämför djurplågeri med "mord"? Mördar vi inte i såfall alla djur som går till slakt och avlivning?

Och hur kan vi motivera att man får fängelse i över ett år att ha strypt sin hund, när läkare kan lägga människofoster, som berövats sin livsmiljö, att sakta strypas, helt lagligt?

Lucia - nedtagen på jorden

2011-12-14T10:58:00.009+01:00

Så har det firats Lucia. Helgonet från Syrakusa i en härlig blandning med tomtenissar och stjärngossar, mest påminnande om nazarenerna i Sevillas påskprocession. Dessa firanden är också blandningar av religiöst och profant. Men till skillnad från våra svenska luciatåg kan man tolka varje detalj ur ett andligt perspektiv. Till exempel så är nazarenerna botgörare, och capiroten, struten, är en symbol för närmandet till himlen. Man klipper träden också så på kyrkogårdarna.

Lucia skall alltså påminna oss om himlen, med sitt martyrskap bevarande hon renheten. Att då dra in henne i någon sorts märklig debatt om genus och jordiska jämförelser är ju att effektivt avleda från det himmelska. Det började redan för decennier sedan, när man på våra dagisar plötsligt utsåg samtliga flickor till lucior, så ingen skulle känna sig outvald. Varpå ingen kunde känna sig utvald heller!

I år har man tagit Lucia till ännu en jordisk nivå. En pojke kan ju vara Lucia - varför inte? Jenny Sonesson, folkpartist, kallar det för att "vidga perspektiv". Så rycker genusväktarna in och vill använda Lucia till ett vapen i könsmaktstriden. Och borta var budskapet om renheten och himmelriket som väntar. Vidgat perspektiv? Snarare förvridet.

Kampanjen mot omskärelse: Dunkel agenda

2011-12-09T12:32:00.025+01:00

I två artiklar har ett antal debattglada personer krävt förbud mot omskärelse av pojkar. Argumenten lyder att det är ett brott mot barnen enligt barnkonventionen att

"skära i sina barns friska kroppar"

och att fenomenet

"vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud."

Integrationsminister Ullenhag svarar att

”Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har en rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör."

Vilket får debattörerna att ånyo gå ut i en artikel, nu vill de förlägga omskärelsen till "vuxen ålder". Man talar om

"Att hålla fast ett skrikande barn och sedan skära av en del av hans
könsorgan,"

Först och främst så måste man undra varför just dessa personer engagerar sig i denna fråga . Bland undertecknarna finns namn som Staffan Bergström, känd motståndare till det kristna principen att allt liv är skyddsvärt, Annika Borg, som tillsammans med Kjell Sturmark gått till storms mot kyrkans "förtryckande mekanismer", enkannerligen då motståndet mot preventivmedel och abort. Hon sällar sig till Staffan Bergströms mantra, att

"man kan inte vara emot både preventivmedel och abort. Det är emot människan. Det offrar kvinnors hälsa och liv runt om i världen varje timme"

och menar Svenska Kyrkan ska bryta med Rom (!) tills "bättring sker". Per Dannefjord hör till den krets av Humanister som vill stänga alla konfessionella friskolor, och helst ser att kristna lärare utestängs från att undervisa. Eduardo Grutzky är expert på hederskultur och vill svepa bort de muslimska skolorna tillsammans med de kristna, alla skolor ska stängas. PC Jersild, känd skeptisk agnostiker , som frågar sig varför inte själva förekomsten av religion i samhället kan diskuteras, Gunnar Göthberg , kirurg med motvilja till onödiga ingrepp, som han vill göra till allas, Christer Sturmark , som gjort Humanism till varumärke för religionsfientlighet, och religion som varningsflagga för ovetenskaplighet och tankestopp, Torbjörn Tännsjö, etikprofessorn som föraktar kristna (se nedan), Bengt Westerberg, som tror människan skapat Gud och därför vill rensa ut alla gudar ur världspolitiken med hjälp av vetenskapen. Åsa Wihlbeck, TV-läkare och Ellis Wohler slutligen som deklarerat att tron kan stå i motsats till solidaritet när "tron på gudomliga dogmer förhindrar människor att visa solidaritet med homosexuella eller kampen för kvinnors sexuell och reproduktiv hälsa."

Av alla dessa personer ser vi alltså att kanske två skulle vara bekymrade ur en medicinsk, socialpolitisk synvinkel. Alla andra har gjort sig kända som motståndare till religion. Man ser alltså omskärelsen, (som sker med cirka 3000 pojkar årligen) som ett religiöst fenomen, och eftersom religion i sig inte är önskvärd så attackerar man praktiken.

Men är omskärelsen enbart religiös? Av våra judar är det få som praktiserar sin tro. De judiska församlingarna fungerar mera som kulturföreningar, något som de själva betonar. Det är seder och bruk som förstärker den judiska identiteten, mera än bekännelse och tro. Omskärelsen hör till dessa seder. Det kan vara liknande förhållanden i de muslimska sammanhangen. Även kristna praktiserar omskärelse, och icke-troende. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskuren, så det är knappast något som är enkelt att lagstifta bort, än mindre ändra i. Det vore som att riksdagen också skulle avskaffa barndopet.

Från de omskurna finns inga protester eller traumor, i alla fall inte omskrivna.

Man måste alltså verkligen ifrågasätta om det är en sannskyldig omsorg om barnen som driver denna kampanj, eller om motiven är rent ideologiska; om de ingår i kampen mot religionen och de som vill utöva den enligt urgamla traditioner. I så fall tycker man att uppropet borde vara tydligare på den punkten. Man vill inte komma åt endast religionens idéer, utan nu alltså även dess konkreta utövning. (Den kvinnliga omskärelsen är ej religiöst grundad, utan etniskt, den är också förbjuden)

Märkligt också att dessa renommerade läkare inte kan skilja mellan könsorgan och hud, det är två olika organ. Vad som avlägsnas är inte en del av könsorganet, utan en liten hud-del. Att då tala om att "skära i kroppar" är väl ändå en ganska kraftig överdrift. Barn får finna sig i en hel del; att bli klädda, klippta, kammade och fostrade som föräldrarna vill, att sättas på skolbänken utan tillfrågan och ibland blir de berövade både tänder och tonsiller utan att de ges talan i frågan.

Läkaren Omid Aghajari har skrivit en fin artikel där han dels pekar på de medicinska fördelarna av omskärelsen, som varit kända sedan årtusenden, och dels på det stora värdet för de folk som praktiserar den att behålla banden till sitt hemlands, och sitt folks, ursprungskultur. Bibelexegeten Magnus Zetterholm understryker att ett förbud mot omskärelse innebär i praktiken ett förbud mot judendomen. Så starkt är symbolvärdet för judarna - ett bevis på att de är det utvalda folket.

Man kan inte låta bli att undra om dessa förnumstiga experter är omedvetna om den kulturimperialistiska aspekten man kan anlägga på deras kampanj: Här ska det regeras och grävas i familjetraditioner, kulturer och religioner. "Vi vet bäst." Och värdegrunden varpå detta sker är den sekulära, liberala, det vill säga en mycket tunn is av humanitet och förment vetenskaplighet med bråddjup under i form av obekymrad abortverksamhet, förslag till utökad eutanasi, samvetstvång och yrkesförbud för troende.

Etikprofessor vill ge läkare rätten att döda

2011-10-24T23:32:00.000+02:00

Det mycket tragiska fallet med ett spädbarn som uppenbarligen felbehandlats och sedan fått sådana hjärnskador, att hennes liv inte gick att rädda, har det skrivits mycket om. Anledningen till detta är att ansvarig läkare polisanmäldes och åtalades för dråp. Föräldrarna förstod aldrig dödsorsaken helt. När så ett bedövningsmedel hittades i ett blodprov i en halt som aldrig tidigare påvisats högre, så polisanmäldes läkaren.

Att läkaren blev friad var väntat. Konsekvenserna av en annan dom hade varit stora. Domstolen tog emellertid inga principresonemang, utan man gick efter tekniska uppgifter, och då räckte inte bevisningen. Man kunde heller inte hitta tydligt uppsåt.

Mera oroväckande är emellertid att etikprofessor Torbjörn Tännsjö finner domen som ett "nederlag" och han menar att

Nu kommer läkare att vara rädda, vi som patienter kommer inte att få den hjälp vi behöver, då det är vår tur att dö.

Tännsjö menar att det felaktiga här är att läkaren faktiskt skulle kunnat fällas för dråp, ifall bevisen skulle hålla. Han vill med andra ord att lagen skall tillåta eutanasi, aktiv dödshjälp. Ingen nyhet precis, men att han alltså även kan tänka sig detta utövas på barn är betänkligt, dessutom utan föräldrarnas vetskap? Bara det konstateras "en nära förestående och säker död" så borde det vara fritt fram att plocka fram sprutan, menar Tännsjö.

Tännsjö är utilitarist och menar att man visst kan döda då och då. Allt beror på frivillighet och de praktiska fördelar man kan uppnå, till exempel att låta sjukvården förkorta sitt liv så att anhöriga blir avlastade eller ge en plats till de som bäst behöver den.

I samma utilitaristiska anda så avvisar han terrorism enbart på grund av de praktiska konsekvenserna den medför, inte för att handlingen i sig skulle vara fel. Han har också jämställt abort med att avstå från samlag eller använda preventivmedel; i praktiken leder ju alla dessa val till samma sak nämligen; inget barn.

Tännsjö har heller inget emot selektiv abort av "sjuka" foster, som barn med Downs syndrom eller döva, och han kan tänka sig en "förbättring" av den genetiska sammansättningen hos befolkningen genom genterapi, även om det skulle leda till vår undergång:

Vi bör bejaka möjligheten att förändra människan genom genterapi. Varför inte se till att våra barn har lätt för matematik, är fysiskt starka och har moraliskt värdefulla egenskaper? Om individerna själva – och inte staten – får välja hur tekniken ska utnyttjas hotas inte den genetiska mångfalden. Och det är ingen katastrof om mänskligheten går under till följd av genterapi – om den ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva lycklig.

Att selektivt abortera barn av visst kön är också något som Tännsjö förespråkar. I valet mellan att förbjuda, reglera eller tillåta så menar Tännsjö man ska tillåta och lämna allt till individen och

ge fri tillgång till teknikerna.

Professor Tännsjö tycker också att vi ska låta oss avlyssnas och övervakas mot att SÄPO ska öppna sina hemliga arkiv, utan hänsyn till vad detta kunde medföra för liv och hälsa för de som förekommer med namn där, ty

sådana hänsyn bör inte tas i ett öppet och demokratiskt samhälle

menar han, och tycker dessutom att spioneri är något nyttigt, Wennerström "har gjort världen säkrare" och om landsförrädare generellt säger han att

vi är dem tack skyldiga.

Torbjörn Tännsjö är verksam som professor i etik vid Karolinska Institutet och ledamot i Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor och även vid Donationsrådets etiska kommitté. Tännsjö undervisar vid Stockholms Universitet i Praktisk filosofi.

Man ska nog som student tiga om sin eventuella religiösa tro, ty han har i radio (11:40) sagt helt lugnt att han principiellt föraktar människor med en gudstro, han har en

lägre utgångsbedömning av sådana människor

och

är mindre intresserad av en sådan person

Med samma inställning som grundskolelärare skulle man bli omedelbart tagen ur tjänst.

Sverige: Där eftertanken är debattens stora fiende

2011-10-24T20:40:00.000+02:00

När det gäller de pressetiska reglerna och debattklimatet så finns det nu för en gångs skull i DN en sansad artikel under rubriken I Debattsverige kan ingen höra dig skrika. Det stämmer att TV-debatterna blivit mycket råa och den som inte kan leverera sin åsikt i tre rader blir snabbt avbruten. Det är programledarens program och ingen annans, detta markeras mycket tydligt.

Även radion har antagit att detta är av underhållningsvärde. Med sitt "Ring P1" så tvekar man inte att förnedra inringare genom att helt enkelt avbryta dem eller ännu värre bara dra ner volymen. Den värsta i den vägen är programledaren Täppas Fogelberg som heller inte drar sig för att chikanera den person som ringer och bedriva ett slags lyteskomik. Detta alltså trots att det är just de personer som ringer som programmet lever på, utan att några som helst arvoden utbetalas. Utom till programledaren förstås.

Vilken fröjd är det då inte att höra någon utfrågas i samtalsform under en timme eller två. Detta kan man få uppleva i lite udda kanaler som Axxess. Eller för all del surfa in på någon fransk, tysk, italiensk kanal, där människor får tala till punkt. Att tillåta detta är att lita på tittarens eller lyssnarens omdöme och överlåta åt dem att själva bilda sig en uppfattning. Men inte ens i partiledardebatter har man det förtroendet här. Allt skall rättas till, beskäras och editeras så att det passar in i en liten, liten ruta, som är fördefinierad. Och är det så att det finns uppfattningar som inte passar i rutan, så tar man med dem just bara för detta, inte för innehållet i sig.

Det sistnämnda gäller i hög grad debattforumet Newsmill. Där skyfflas formligen åsikter ut, om allt mellan himmel och jord, och helst med kända namn, så man kan locka till repliker. Vad står redaktionen för? Det kan nog ingen ens gissa. Man talar om att "läsarna vet bättre än vi" och ett "redaktörsdrivet och användargenererat" innehåll som "sätter agendan i debatten". Men det höga omsättningen av ämnen och artiklar gör att ingen ser röken av en agenda. Det blir bara en åsiktskvarn, där allt mals ner till samma demokratiska blandfärs.

Påminnelse i tiden

2011-10-16T16:12:00.003+02:00

Med anledning av drevet mot Håkan Juholt är det läge att påminna om de pressetiska regler, som varje redaktion borde ha på väggen,. eller helst på en gul lapp på bildskärmen. Så läs här nu Jan Helin mfl chefredaktörer - och lär:

Etiska regler för press, TV och radio

Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
---
I. PUBLICITETSREGLER
Ge korrekta nyheter
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
---
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat.
---

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
---
13. ---Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
---17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Till Juholts försvar

2011-10-14T18:41:00.001+02:00

Det finns inget överraskande i åklagarmyndighetens beslut att lägga ner förundersökningen mot Håkan Juholt angående den omskrivna hyresersättningen. Att dessa uppgifter överhuvudtaget givit sådana rubriker säger en hel del om det svenska mediaklimatet, och hur lättlett folket är i att låta media dupera omdömet. Det har ingen betydelse huruvida det fanns regler eller ej - Juholt har öppet redovisat att det fanns en till som delade boendet - ändå har Riksdagsförvaltningen betalat ut hela hyran. Samma sak gäller hans eventuella felregistreringar av resor. Om det nu visar sig att Juholt dubbeldebiterat för privatbil och hyrbil så är det inte han som gjort utbetalningen - utan Riksdagsförvaltningen. Ska någon polisanmälas vore det alltså de som gör uttagen från allmänna medel. Och dessa uttag står inte Juholt för.

Man kan jämföra med de bilar som biskoparna fick i Filippinerna - som vi tidigare rapporterat om. Här konstaterades att brottet inte var mottagarnas, utan avsändarnas. Och samma sak borde gälla i dessa fall. Man kunde också jämföra med ogiltiga avdrag på självdeklarationen. Det är inte straffbart, så länge det är verkliga kostnader som redovisas. Det är upp till myndigheten att godkänna eller underkänna.

Men här handlar det inte om rätt och fel, utan om politik och om lösnummerförsäljning och lättköpta journalistiska bedrifter. Och då skys inga medel. Inga alls.

Att sedan stora delar av det socialdemokratiska partiet plötsligt drabbats av en närmast viktorianskt småborgerlig moralfeber är uppseendeväckande, när samma parti utan att blinka kan vilja lägga ner utredningen av barnhemsövergrepp, när sanningen började torna upp sig. Det finns flera exempel...

Kristna i Mellanöstern - vem bryr sig?

2011-10-10T18:31:00.000+02:00

De senaste rapporterna från Egypten, om förföljelser mot kristna, överraskar nog bara UD och våra utrikeskorrespondenter i SR och SVT. Ty trenden har varit mycket tydlig. Alltsedan den så kallade "arabiska våren" inleddes så har vi pekat på faran för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. De kommer få det ännu värre efter den revolt som Sveriges radios utrikeskorrespondenter så naivt besjungit i sina rapporter. Av Cecilia Uddéns hundratals rapporter har endast en enda tagit upp terrorn mot kopterna i Egypten, då i något svala ordalag. Istället har rapporterna talat om folket som rest sig mot sina förtryckare, på ett närmast romantiskt sätt. Men vilket förtryck som istället kommer, det har det varit tyst om. I radions "Ring P1" säger en Täppas till en inringande lyssnare, som pekar på det systematiska "korståg" mot kristna som pågår i hela Mellanöstern, att "vad gjorde då dessa demontranter?" , som om skulden fanns hos dem, och "det här är ju något nytt". Men det är verkligen inget nytt för den som engagerar sig för de kristna i Orienten. Vår religions ursprungsländer håller på att tömmas på kristna, med de mest bestialiska metoder. Och vår regering talar bara om "minoriteter" - när det handlar om vår egen civilisations ursprungsreligion och ursprungsområde.

AB Åsiktsmaskiner med prästkrage

2011-09-29T13:55:00.001+02:00

I den Svenska kyrkan är det högt i tak sägs det, så högt att man till och med är beredd att offra sin kyrkas bekännelse för tidsandan. Det hörs inte så mycket om dem som inte vill vara med om detta, trots att det säkert är en hel del. Kvinnoprästfrågan har varit orsak till infekterade strider, som även orsakat avknoppningar, den sk Missionsprovinsen. En annan fråga är det sk könsneutrala äktenskapet och förhållandet mellan kyrka och stat. En mycket aktiv, för att inte säga aggressiv, röst i frågan är debattören och prästen Helle Klein, och en annan är Annika Borg. Vi ska inte gå in i själva dessa frågor, då det är den Svenska kyrkans egna angelägenheter. Men det är intressant att konstatera att två av de präster som mest hörs till stöd för folkrörelsen Svenska kyrkan, också är näringsidkare i livsfrågebranschen. Båda bjuder ut sina klokheter till försäljning, Helle Klein i eget aktiebolag med namnet Helle Klein AB.

Så finns ju också Prästbyrån AB, som säger sig

ha djupa kunskaper inom psykoterapi, teologi och ledarskap. Vi har stor vana vid att arbeta i skarpt läge, bokstavligt talat från vaggan till graven.

Hos många arbetsgivare, till och med den kommunala skolan, skulle detta betraktas som konkurrerande verksamhet, och man skulle ligga illa till hos sin arbetsgivare. Så - taket är verkligen högt i Svenska Kyrkan. Utom när det gäller genus- och äktenskapsfrågor.

Ett rum för Guds tjänares tjänare (84)

2011-09-23T20:19:00.001+02:00

Påven anländer imorgon lördag till Freiburg, där han kommer att tillbringa 28 timmar, varav 19 på prästseminariet. Någon vila lär det knappast bli där - han ska nämligen dela korridor med 45 prästseminarister, som inte "hunnit" utrymma. Så - det bidde bara ett 12 kvadratmeter stort studentrum till efterträdaren till Prinsen av Apostlarna, biskopen av Rom, Kristi ställföreträdare, Italiens primas, Ärkebiskopen och Metropoliten av den romerska provinsen och Vatikanstatens suveräne överhuvud. Liksom Världskyrkans. Han kommer äta med de andra i matsalen. Om han också ska diska har inte stiftet i Freiburg avslöjat. På Badische Zeitung finns det flera foton över hur det ser ut där påven ska försöka få sin obegripligt välbehövliga vila under ett program som enligt flera källor skulle vara ansträngande även för en student att genomföra.

Ska han göra det - igen?

2011-09-23T18:32:00.003+02:00

Påven fortsätter sin odyssé i Förbundsrepubliken Tyskland, nu ankommen till den lilla pilgrimsbyn och Mariavallfartsorten Etzelsbach. Ett tiotusentals människor är samlade med de gröna kullarna som vacker fond. Det går här inte att ta miste på den hjärtliga stämningen i denna lilla katolska enklav i det forna DDR.

Tidigare har han mött judar och muslimer. Under förmiddagen så höll han sitt med förväntan emotsedda tal till den Evangeliska kyrkan, detta i Luthers första kloster i Erfurt. Det antyddes försiktigt från värdhåll att en enhet var önskvärd, och man menade då förmodligen den "interkommunion" som på sina håll praktiseras just i Tyskland, mellan den katolska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis i strid med kyrkolagen. Påven å sin sida betonade, att vi ska inte göra som reformationens företrädare, bara uppehålla oss vid skillnader, utan i tacksamhet ta emot vad vi får i form av Guds sanning:

It was the error of the Reformation period that for the most part we could only see what divided us and we failed to grasp existentially what we have in common in terms of the great deposit of sacred Scripture and the early Christian creeds.

Nu verkar det ju dessvärre så att varken skriften eller de tidiga trosbekännelserna tycks spela någon roll för de evangeliska kyrkornas företrädare, möjligen kanske för en del av dess medlemmar.Därför betonade Benedikt - precis som Johannes Paulus II i det legendariska talet i Uppsala domkyrka 1989 - att enheten kan bara bygga på samma tro i Jesus Kristus:

Yet it is not by watering the faith down, but by living it today in its fullness that we achieve this.

Nu firar han alltså Mariavesper med tillbedjan i solnedgången alldeles invid den lilla pilgrimskyrkan Etzelbach, leende, sjungande och uppenbarligen i god vigör, trots det mördande programmet han hitills haft (sex tal och två predikningar, fem flygturer och hundratals möten med enskilda personer, detta på två dagar).

Demonstrationerna i Berlin kom av sig och det verkar som om påven gör det igen, som han gjorde både i England och Spanien; han vänder opinionens vindar - såvida den inte är helt "olärbar".

Non est propheta sine honore nisi in patria sua

2011-09-22T20:49:00.000+02:00

Påven Benedikt anlände till sitt hemland som en främling. Många hade hotat med demonstrationer, däribland Amnesty International. Har påven också satt oskyldiga i fängelse? Der Spiegel fyller sitt omslag med bilden av en påve som enligt denna tidskrift är "olärbar", han "låter tyskarna avfalla från tron". Den ena gemena artikeln följer på den andra om hur urbota ute kyrkan är - och allt är påvens fel som inte välsignar den heliga homosexualiteten och släpper gifta män och kvinnor till altaret.

I Berlin togs han kyligt emot och påmindes omedelbart om reformatorns betydelse - Luther hette han. Etthundra riksdagsmän lämnade sina stolar tomma i det ultramoderna riksdagshuset. Den 84-årige påven sattes på en kontorsstol av plast, innan han fick ståplats för att hålla sitt nästan halvtimmeslånga och som vanligt mästerliga tal om tro och politik. En del ledamöter använde tiden till att leka med sina mobiler, andra somnade helt enkelt till en stund.

Den heliga mässan i Olympiastadion började inte så heligt precis med jazzmusik, trummor, elgitarrer, saxofon och bas. Högdjuren såg ut som om de väntade på välkomstdrinken.

Jazzen trängde sig även in i själva den heliga mässan. Incensering till skorrande elgitarr. Korsbärare och akolyter var tonårsflickor, altarkorset minimerat och knäfallsbänken för den påvliga kommunionsutdelningen lyste med sin frånvaro. Allt detta i strid med vad påven själv upprepade gånger uttryckt vara liturgins väsen - och likväl läroämbetet i sina mycket tydliga instruktioner. Man kunde inte riktigt undgå att se det som en demonstration av det tyska biskopskollegiet: Här gör vi som VI vill, och påven är bara en kollega bland andra.

Så slutade också mässan med profan underhållningsmusik - jazz - som tog vid utan en sekunds tystnad efter Ite missa est. Är det så de utvecklingspropsande tyskarna tror att kyrkan skall kunna locka sina troende tillbaka till den heliga gemenskapen?

DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

2011-08-31T12:56:00.019+02:00

I Uppsala har några föräldrar upprörts över att förskolebarn (5-6-åringar) fått frågor om sexuell läggning och gudstro. Frågorna kommer från Diskrimineringsombudsmannen (DO). Myndigheten och kommunen slår ifrån sig och menar att dessa frågor inte alls skulle ställas till barnen, utan till personalen och föräldrarna.

Men går man in på DO:s hemsida så hittar man ett digert material om att "förebygga diskriminering och kränkande behandling i förskolan". Det låter lovansvärt. En stor del av materialet handlar dock om sexualitet, homo- bi- och trans. För oss föräldrar som trodde att dessa frågor hör till de övre tonåren möjligen så menar DO att de är viktigare än allt annat även för barn från två till fem år. Och därför måste personalen på våra kommunala förskolor ingripa, göra en "handlingsplan" som introducerar dessa frågor hos barnen.

En målsättning är att

se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag.

Detta ska man göra bland annat

genom att förklara exempelvis insemination och adoption. En annan främjande insats är att inte slentrianmässigt spekulera i om Meja och Max, två och ett halvt år, fattat tycke för varandra och är ett blivande par, att undvika att förstärka heteronormen som det enda självklara och naturliga i den egna verksamheten.

Här ska alltså två och ett halvt år gamla barn undervisas om insemination och homosexrelationer. Men det räcker ju inte. Det finns ju också de som vill byta kön:

Exempel på vad som kan vara diskriminering och trakasserier som har samband med könsöverskridande identitet eller uttryck: Sedan ett år tillbaka markerar Erik, 5 år, tydligt att hon helst vill vara flicka och kallas hon och henne. Föräldrarna har gått med på hennes önskemål att bära klänning. En dag är Erik ledsen när pappa kommer till förskolan för att hämta henne. Hon berättar att hon inte fick följa med på utflykt eftersom hon vägrade att ta på sig ett par byxor. Pappa frågar personalen varför Erik skulle byta till byxor och får svaret: ”Det får vara någon måtta med tramset.” Pappan blir också uppmanad att i fortsättningen klä Erik i ”riktiga kläder” eftersom några barn har börjat reta henne för att hon bär klänning. [diskriminering och trakasserier]

Det här verkar ju som att man tillmötesgår en förälders önskemål om hur barnet klär sig bara. Men observera att pojken kallas "hon" och "henne" i exemplet. Man låter alltså pojken få avgöra sitt "kön" och låtsas som om detta är något helt normalt. Förvirring skapas naturligtvis hos barnen - flickor heter inte Erik. Känner man bara lite till hur barn fungerar så är det uppenbart att risken för att en mobbningssituation skapas är betydligt större än att den undviks..

Om religion heter det att

Enligt läroplanen ska alla föräldrar kunna lämna sina barn till förskolan förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den andra åskådningen. Förskolan är skyldig att se till barnets bästa och alla barn har rätt till kunskap och lärande, tankefrihet och religionsfrihet. Föräldrar har också rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin tro. Det gäller för förskolan att respektera alla dessa rättigheter.

Detta låter som en omöjlig ekvation. Att å ena sidan undervisa om könsbyte och homosexrelationer, och å andra sidan inte ensidigt påverka barnen, det går inte ihop. Man undrar med vilken rätt personalen påtvingar barnen dessa exempel på sexuella avvikelser. Läroplanen förskriver inte någon sådan undervisning. Man betonar istället att

Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar.

Det är samarbetet med föräldrarna som är det viktigaste. och då kan man inte pressa in barnen i något ytterst extremt ideologiskt tänkande kring sexualitet - detta redan alltså innan barnen fyllt fem år. En förälder i Uppsala sade mycket klokt man på detta sätt skapar problem hos barn, som inte existerade innan. Man gör tillvaron mer komplicerad än vad den är. Barnen måste också kunna lita på att den fostran de får av föräldrarna inte motsägs av personalen på förskolan och framställs som något fel. I så fall går personalen in som en kil mellan föräldrar och barn. Detta gäller ju i synnerhet sexuella frågor.

Diskrimineringsombudsmannen verkar alltså i motsatt riktning vad den borde - i riktning mot en ökad diskriminering av föräldrarna och deras självklara rätt att fostra barnen i intima och religiösa frågor.

Det verkar som om behovet av konfessionella skolor aldrig varit större.

Det segregerade landet

2011-08-20T18:46:00.012+02:00

Apropå friskolor och segregering, så är det nog våra kommunala skolor vi ska vara uppmärksamma på. Låt oss nu säga att jag är lärare och ordnar ett grupparbete i geografi. Några elever får uppdraget att skriva om Filippinerna. Man söker information, och hamnar direkt på UD:s sida om Filippinerna. Där kan man läsa "Senaste nytt från Filippinerna" att

sedan 2001 leds landet av president Gloria Macapagal Arroyo.

Man fortsätter att söka och kommer till ambasaden i Bangkok. Det finns nämligen ingen ambassad för Sverige i Asiens sjunde största land. Där finns"Landfakta Filippinerna", daterat 2008. Man får uppgiften:

"Stats- och regeringschef: President Gloria Macapagal Arroyo (1 juli 2004).

I en rapport om Mänskliga rättigheter på regeringssidan har man visserligen noterat att presidenten sedan maj 2010 heter Aquino. Men man drar sig inte för värderingar som denna;

Den katolska kyrkans starka inflytande över det filippinska samhället har generellt sett en negativ inverkan på hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) behandlas. Äktenskap mellan två människor av samma kön erkänns inte av vare sig staten eller kyrkan.

Detta är ett märkligt uttalande, då homosexualiteten där är mycket synligare än i Sverige utan att detta leder till några trakasserier. Att äktenskap, varken civila eller kyrkliga, mellan två människor av samma kön inte accepteras i några asiatiska länder överhuvudtaget kanske är en information som borde finnas med, med tanke på hänvisningen till "kyrkans starka inflytande". Det är dessutom endast tio länder i världen som erkänner samkönade äktenskap civilrättsligt och en enda kyrka förrättar samkönade vigningar: Den lutherska Svenska kyrkan, som först efter hänsyn till riksdagens beslut bestämde sig.

Det konstateras vidare i rapporten att "fattigdomen är mycket utbredd". Märkligt då att

Det svenska biståndet till Filippinerna håller under 2010 på att fasas ut.

Kan det ha att göra med det nästan öppet demonstrerade ointresset för detta stora katolska land i Asien, som visar sig i att inte ens vår regering vet vem som är president?

Så undervisas vi i det land som oroar sig för de internationella skolornas "segregering".

Se även ledaren "Sekten Sverige".

Är den svenska skolan normerande för världen?

2011-08-20T17:28:00.006+02:00

Vår redaktör har skrivit en artikel i anledning av professor Rothtsteins debattinlägg i tidningen Expressen, där han menar att alla friskolor på religiös eller etnisk grund utgör ett brott mot grundlagen. Artikeln publicerades häromdagen på debattforumet Newsmill.

Professor Rothstein har haft vänligheten att själv besvara artikeln i tvenne brev. Vi länkar här till brevväxlingen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att professor Rothstein fullständigt missförstått vilken betydelse som ett ägarskap har för undervisningen i skolan. Det verkar som om professor Rothstein menar att ägarskapet automatiskt medför en särbehandling i själva bedömningen av elevernas kunskaper. Ty det är bara den som innebär en myndighetsutövning.

Detta är ett tankesätt som är främmande för varje lärare. Om det finns särbehandling av enstaka elever på grund av andra orsaker än deras skolarbete, så skall detta behandlas som en enskild ärende, ett tjänstefel, och inte som ett systematiskt brott mot grundlagen. Hur denna särbehandling skulle se ut är dessutom svårt att se i skolor som den judiska och katolska, och även de muslimska, där ju övervägande delen av eleverna hör till samma religion.

Det verkar alltså som att det finns en föreställning om att i kristna skolor läser man bara Bibeln och i muslimska skolor rabblas koranverser och att de elever som inte är så pigga på det åsidosätts. Detta är fördomar och inget annat.

Det finns också en förhärskande uppfattning om att religiösa friskolor innebär en segregering, så att eleverna inte får kontakt med det svenska samhället. Men i själva verket så är det svenska samhället i många avseenden segregerat från omvärlden, och värderingar som i stora kulturområden anses besynnerliga och skadliga för barnen, förmedlas som om de vore det enda rätta. Barn i skolor med internationell prägel får en betydligt mer nyanserad världsbild. Inte minst gäller det de stora världsreligionerna, som i den svenska skolan ofta framställs på ett mycket tendentiöst sätt utifrån ett perspektiv som är allt annat än objektivt.

Tolfte största landet i världen - vit fläck i Sverige

2011-08-09T15:37:00.009+02:00

Filippinerna är ett av Asiens stora länder, de tolfte största i världen när det gäller folkmängd. Förutom landets 101 miljoner invånare så lever 11 miljoner filippiner i andra länder över hela världen. Manila hör till världens absolut största städer med sina dryga 11 miljoner invånare. Dessutom är detta asiatiska öland till 93% kristet, och det officiella språket är engelska. Kulturen är en blandning av spanskt och amerikanskt med inslag från inhemsk kultur och andra asiatiska länder.

Sverige drog in sin ambassad i detta land redan för dygt två år sedan. Vi rapporterade direkt från förre presidenten och nationalhjälten Corazón Aquinos begravning, att medan alla nordiska länder, till och med fattiga Island, hade ambassadörer närvarande, så sände Sverige en obetydlig honorärskonsul.

Det verkar nu som om konungariket Sverige bestämt att helt lämna Filippinerna i glömskans rike. Vi kollade Utrikesdepartementets sidor, slog man upp "Senaste om Filippinerna", uppdaterad 28 april 2011, kunde man idag läsa att

Den politiska oppositionen har gjort flera försök att avsätta nuvarande president Gloria Macapagal Arroyo

och att

Sedan 2001 leds landet av president Gloria Macapagal Arroyo.

Att detta jätteland - det tolfte största i världen alltså - fick en ny president i maj 2010, Benigno "Noynoy" Aqiuino III, son till Corazón, var tydligen okänt för UD, innan vi ringde dem. Nu ska detta vara ändrat, lovar man på UD.

Även på Sveriges Radio och TV har man under åratal ignorerat detta land. Så finns det i SR:s rapportering ingenting från detta jätteland förutom enstaka rapporter om naturkatastrofer. Att nu landets förra president står under hot om åtal för nio fall av plundring av statskassan och att hon förmodligen under två mandatperioder aldrig haft presidentlegitimitet, det är inget som angår det svenska folket, tycks man tro på SR, vars två Asienkorrespondenter begränsar sig till Kina och Pakistan.

Inte heller om gränskonflikterna mellan Kina och Filippinerna har det rapporterats. Det handlar om en stort oljerikt havsområde i Sydkinesiska sjön - eller som filippinerna föredrar kalla "Västfilippinska havet". Kina söker ständigt utöka sina positioner i Asien. I Filippinerna handlar det om att äga stora företag, köpcentra, hotellkedjor, gruvor, rederier. Och kanske även politikerna?

Ett folks själstillstånd

2011-08-06T04:23:00.007+02:00

Medan regnet vräker ner fortsätter skandalerna i detta land. Det förra presidenten Gloria Macapagal Arroyo, dotter till ännu en president, tillträdde efter att filmstjärnan Estrada avsatts genom en folklig kupp, kallad EDSA II. Man gick man ur huse för att säga stopp till stölderna från statskassan och för att avsätta en president med lite för nära nära till flaskor och flickor. Presidenten sattes i husarrest.

Nu blev det nyval och en liten bestämd kvinna väckte allas hopp. Men det dröjde inte länge förrän korruptionsskandalerna haglade även runt henne och hennes man. Nu står hon under risk att åtalas för fem fall av plundring och tre fall av mycket grovt valfusk. Det är frågan om hon någonsin haft legitimitet till makten.

Man blir häpen när man läser om omfattningen och metoderna. Ett statligt spelsyndikat, jämfört med vårt Svenska Spel, gav bostadsrätter åt 66 av sina tjänstemän så att de inte skulle ha problem med den saken. men ingen av lägenheterna har använts. Naturligtvis hamnade en del av köpesumman i privata fickor. En lotteriverksamhet smusslade undan alla outtagna lotterivinster och plötsligt blev några tjänstemän väldigt rika. Och presidenten själv delade frikostigt ut 800 statliga miljoner peso till sina vänner och till sin efterträdares motståndare, detta bara fyra dagar innan hon slutade sin tjänst. Maken i sin tur sålde sina (!) fem helikoptrar som nya till polisen, fast de var ju begagnade.

Nu kan varken Gloria eller hennes man njuta så mycket av alla sina miljoner - båda är sjuka och genomgår omfattande medicinska program. De katolska biskoparna välkomnar alla utredningar. men frågan är om man inte också borde se framåt. Det måste finnas ett sätt att få slut på den inbyggda korruptionen och släktskapsprivilegierna. Här har kyrkan ett stort ansvar i ett land, där den ändå ännu har ett visst inflytande. Nyligen fanns det en ungdomskonferens kallad State of the Soul. Där fanns det många bra förslag från en generation, som inte roas av dessa ständiga skandaler, utan vill göra rätt för sig och få ordning på ett land, med så många möjligheter, och så mycket meningslöst arbete bara för att man inte kan motstå frestelsen att ta för sig när möjligheten bjuds. Det hedrar inte ett katolskt land att det är mest känt för sina sopberg och sin fattigdom och korruption. Fattigdomen skulle vara betydligt mindre om rikedomen minskade, inte genom socialisering, utan genom bättre regelverk och hederligt polisarbete.

Reflektioner från ett "katolskt" land

2011-08-03T15:44:00.006+02:00

I Filippinerna tillhör fler än 80% av den stora befolkningen den katolska kyrkan. Men hur katolskt är egentligen landet? Kyrkorna är alltid välfyllda, men om det beror på fromhet eller prästbrist är en inte oväsentlig fråga. Av alla äktenskap som ingås är 40% kyrkligt bekräftade. Konsumtionshysterin är obegränsad och tilltagande. Och landet har en brottsstatistik som inga andra asiatiska länder kommer i närheten av.

Så - är detta ett katolskt land? Och hur visar detta sig så fall? För att besvara den frågan måste man gå tillbaka till tiden för kristnandet på 1500-talet. De spanska kolonisatörerna bestod av en säregen blandning av hängivna munkar, fromma adelsfamiljer och ett avskrap av kriminellt belastade individer som inte tolererades i det egna landet. De sistnämnda utgjorde stora delar av armén och ordningsmakten. Folket var inte svårt att undervisa om den gode Guden. Det fanns redan en naturlig benägenhet att lita till övernaturlig övermakt. Och trots de grymma övergreppen från kolonialmakten så vände man sig inte mot kyrkan.Det finns martyrer, men dessa har dödats av banditer och rövare.

Det är denna missionssituation som i viss mån ännu råder. Man samlas gärna och sjunger och lyssnar till visa ord från prästen. Kyrkan blir ännu en gemenskap utöver familjen.

Om någon skulle tro att det är en maktfullkomlig kyrka som härskar över ett obildat och fattigt folk, så kan det inte vara mera fel. Gudstro är inget konstigt hos detta folk, utan det självklara. Men om man sedan vill se något lite mera; kunskap om kyrkan, om dess lära, om katekesen, påvens göranden, eller en liturgisk observans, då är det plötsligt mycket magert, även från prästerligt håll. Det finns till och med teologer här som vill reformera liturgin, så att den ska bli ännu enklare och kortare, med motiveringen att folket förstår ändå inte...

Å andra sidan - är det inte så lite överallt? Det som skiljer Filippinerna från Västeuropa är den självklara folkfromheten och överlåtelsen av livets gåtor till Gud själv. I detta av ständiga naturkatastrofer drabbade land så anklagar ingen Gud eller överger Honom, utan man överlåter sig istället med än större hängivenhet. Detta i stunder då man kanske förlorat sitt hem för femte gången, eller inte har mat för dagen åt sina barn. Därför skrivs böneanrop på allt från bussar till skyskrapor, och därför kan man se även gatubarn bära korset runt sin hals.

Pressfrihet? Nja....

2011-07-30T11:37:00.003+02:00

I Filippinerna lever journalister farligt. För inte så länge sedan konstaterades att mord på journalister var vanligast i hela världen just här, i denna demokrati - fler än i till exempel Ryssland. I ett land med institutionaliserad korruption så är sanningen alltid en riskfaktor - den kan användas som utpressningsmedel, den kan handlas med. Och går inte det så får man tysta ner den på ett mera våldsamt sätt.

Det finns ett tjugotal dagstidningar i landet, de största är Manila Bulletin, The Inquirer och succétidningen The Star. Den sistnämnda tidningen fyllde igår 25 år, vilket resulterade i en fullständig flod av självförhärligande artiklar i femton bilagor med helsidesannonser för Cartier, BMW, Rolex och andra för livets nödtorft viktiga produkter.

Tidningen är inte dålig. Den har ofta inlett upprullningar av affärer. Men när man ser att senatorerna för skattepengar (?) köpt en helsidesannons för att hylla tidningen för dess “balanserade rapportering och sanningslidelse”, så undrar man hur det egentligen är ställt med just balanseringen. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle sätta in en helsidesannons i SvD för att tacka tidningen för dess rapportering, med ett foto på hela regeringen under!

I Manila Bulletin har man satt in en annons med ett stort foto på presidenten och lyckönskar honom på sitt andra regeringsår.. Samma sak här: kan man lita på att dessa tidningar verkligen lägger korten på bordet?

Här finns ingen Uppdrag granskning, däremot grävande journalister, som dock öppet berättar att varje projekt kan innebära fara för dem själva och deras familj. Det finns en “Ombudsman” - ja, det heter så här, en export från Sverige, som kämpar ack så ensam att övervaka de folkvaldas tricks.

Det finns mycket att göra här för "Ombudsman".

Filippinerna: Respekt för livet - hur länge?

2011-07-30T11:27:00.006+02:00

Förhållandet mellan stat och kyrka har alltid varit bra i detta katolska land. Relationen är i stort sett identisk med den i USA; staten är helt sekulär och kyrkor och samfund får klara sig själva. Men sedan president Aquino dammat av ett gammalt förslag om att införa “Reproductive Health” (RH) som ett nationellt projekt så har ett intensivt medialt krig startat mellan regeringen och biskopskonferensen. Förslaget innefattar omfattande information om preventivmedel och familjeplanering, på skolor och hälsokliniker. Det som upprört kyrkan mest är att man även vill propagera för och distribuera “dagen efter”-pillret, ett preparat som bortstöter redan befruktade ägg.

Huvudargumentet för förespråkarna för denna “RH bill”, som alla kommer från det ekonomiska toppskikten, är att landet lider under överbefolkning, och att det är detta som är orsak till fattigdom och att man kommer på efterkälken gentemot det övriga Asien. Man har till och med föreslagit en tvåbarnspolitik liknande den i Kina. (Men är landet verkligen överbefolkat? I vissa delar har befolkningen klumpats ihop i trånga kvarter, medan landsbygden är glest bebodd, utom utefter de få landsvägar som finns. Den långsmala stora ön Palawan befolkas till exempel bara av 900 000 invånare och de urgamla risterasserna i norr på huvudön Luzon håller på att förfalla på grund av brist på arbetskraft. (En annan orsak är överimport av ris. Så mat saknas således inte, det är distributionen som brister.)

Ännu har inte abortfrågan tagits in i debatten - Filippinerna är ett land där abort inte tillåts. De förekommer naturligtvis aborter, en del talar om 90 000 om året (att jämföras med våra 45 000 på en tiondel av folkmängden). Men någon “pro choice”-rörelse finns ännu inte. Många befarar dock - med all rätt - att RH-frågan är den plogbill som ska bryta isen och öppna för en legalisering av även aborter. Vilket som bekant resulterar i färre illegala aborter, men mångdubbelt fler aborter.

Presidenten nämnde inte denna fråga i sitt tal, vilket förvånade många. Från senatorerna hoppas man att kunna inleda mindre infekterade “förhandlingar” med nya personer i biskopskonferensen. Vilket visar att kyrkan ändå möts med respekt här. Vem skulle i vårt land ens komma på idén att förhandla med våra kyrkor om ett lagförslag som går emot kristen etik?

(Bilden: Palawan, Filippinerna - överbefolkat land?)

Normaliserad brottslighet

2011-07-30T11:24:00.002+02:00

Medan de tropiska regnen avlöser varandra fortsätter vi att direktrapportera från Filippinerna, det katolska landet i Asien.

Så har president Aquino hållit sitt årliga SONA - State of the Nation Adress - en motsvarighet till vår regeringsförklaring. Han höll talet på folkspråket Tagalog och inte på engelska vilket var en nyhet. President Benigno “Noynoy” Aquino III valdes med 84 % av folkets röster som efterträdare till Gloria Macapagal Arroyo förra året. Han är enda son till den legendariska Corazon Aquino och till landshjälten Benigno "Ninong" Aquino.

Presidenterna här har ofta smeknamn. Så kallas nuvarande presidenten bara för Noy (ung. “grabben”) i tidningarna, eller P-Noy, en ordlek då en filippin generellt kallas “pinoy”. Förra presidenten Gloria Macapagal Arroyo går oftast under förkortningen GMA, medan den gamle filmstjärnan Estrada, som hade makten innan dess, bara kallades “Erap” - kompis! Påven nämns sällan, men visst, även han har smeknamn: “Papa Benny“.

Noy valdes framförallt för han ansågs “ren” när det gäller korruption. Detta är unikt ibland de ledande politikerna i detta land. Korruptionen är en del av institutionen och en övervägande orsak till fattigdom och svält. Det försvinner stora belopp ur statskassan på alla nivåer, och varje vecka har ett par fall redovisade i tidningarna. Det kan handla om handelsgödsel som betalats av staten, men aldrig nått bönderna. Istället fick de en liten slant och ett hot. Pengarna hamnade på några personers egna konton istället. En statlig välgörenhetsfond, med ständig lotteriverksamhet, hamnade i blåsväder, då det visade sig att ej utlösta vinster inte användes till välgörenhet, utan till bilar och lyxvillor åt tjänstemännen. Och fallet med biskoparnas bilar, som vi tidigare berättat om, var en version av den klassiska metoden att köpa begagnat men redovisa som nytt. Mellanskillnaden hamnade på familjekontot för några tjänstemän.

Även med svenska mått mätt handlar korruptionen om jättesummor. Personer skaffar sig lyxliv och bygger upp förmögenheter på de fattigas bekostnad. Och det är få som åker dit. Inte ens Emelda Marcos, änkan efter diktatorn Ferdinand Marcos, har suttit en dag bakom galler, trots att ofattbara summor slussats ut till banker i Schweiz, pengar som tillhör det filippinska folket. Alla går att muta, även åklagare och domare, och går inte det så hittar man alltid någon paragraf som kan tolkas till egen fördel.

Presidenten har lovat ta itu med saken, men än har man inte sett så mycket mera än några senatorförhör i TV. En favoritmåltavla är hans företrädare på presidentposten, Gloria Macapagal Arroyo, som nu står under direkt hot att åtalas för “plundring”. Men hon ler bara och säger att det där har hon “folk som kan ta hand om”.

Filippinerna: Lyx och fattigdom

2011-07-30T11:15:00.003+02:00

Filippinerna är ett paradoxernas land. Å ena sidan fattigdom, överbefolkning och svält. Å andra sidan ofattbar kosumtionshysteri och lyx som man får leta efter i Europa. I Manila byggs nu den ena skyskrapan efter den andra för att sedan säljas som andelar i ett condominio. Med detta menas ett samhälle i samhället. Man ska inte behöva lämna sitt hus. Här finns allt från restauranger, affärer, spa till internationella skolor, golfbanor (på taket) och bibliotek. Vad man lockar med är ett sorts liv i lyx, som taget från en hollywoodfilm. Och naturligtvis står säkerheten högt på programmet. Ingen ska behöva möta några obehagliga överraskningar. Men vem vill leva ett sådant liv såsom i ett strandat kryssningsfartyg? Det är den växande medelklassen, personer som lyckats utomlands eller som har företag. Manila är också en omtyckt spelplan för sydkoreanska, taiwanesiska, japanska och kinesiska affärsmän. På kabelTV finns det fler kinesiska och koreanska kanaler än västerländska, detta trots att det är en främmande kultur för filippiner, som hellre håller sig till USA. Det kinesiska inslaget är påtagligt, och det handlar alltid om bättre bemedlade personer.

Ett annat lyxfenomen är de överdådiga kuranläggningar - resorter - som man hittar i stort sett var som helst. En liten sandö kan förvandlas till en drömanläggning med sjöstora pooler, sviter, restauranger och stränderna plockas varje dag rena från varje liten tång- eller vassbit. Här finns det inga gränser för vad man kan åstadkomma. En anläggning på Bohol försågs till exempel med et jättelikt soltak, så att gästerna kan röra sig fritt i hela området i behaglig skugga. Naturligtvis är hela området dygnetrunt-bevakat, allmänheten äger inte inträde ens till stränderna eller havet utanför.

När det kommer till det offentliga är ambitionerna på en helt annan nivå. Ännu brottas landet med en betänkligt dålig infrastruktur. Vägar byggs inte färdigt, järnväg saknas och Manila stad förlitar sig i stort på privatägda bussar och “jeepneys”, dvs bullriga trånga dieseljeepar med plats för tretton. Energisituationen är problematisk, med elkostnader som toppar hela Asien. Många är trångbodda och de sanitära förhållandena obeskrivliga i vissa områden. En minimilön är 418 peso om dagen, lite drygt 60 kr. Men många lever under även denna nivå. Många arbeten går ut på att vänta på kunder eller uppdrag, och väntetiden är helt obetald. Så kan en motorcykeltaxi -en sk tricycel - stå i timmar varje dag, utan att föraren får ett öre betalt. När han väl får en körning får han behålla 10 procent av avgiften. En bra månad kan en förare få 500 körningar, vilket innebär 500 gånger 10 peso. Hans månadslön är 5000 peso, eller 650 kronor. Då är han tillgänglig på sin station 10 timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Någon A-kassa eller socialbidrag finns ej. Arbeta eller gå hungrig. Det har väckt stort uppseende att president Aquino nu föreslagit att vissa “kvalificerade” familjer ska kunna få ett försörjningsbidrag om 1500 peso i månaden, alltså 225 kr. Det är knappast förvånande att människor i denna situation gör vad som helst för att hitta en försörjning för sin familj. Det har till exempel rapporterats flera dödsfall bland fiskare. Dessa väljer att lägga nät vid korallrev, där det alltid finns mycket fisk. Men näten måste läggas vid sidan om reven, för att inte fastna. Det gäller sedan att skrämma fisken från korallerna. En lågbetald man skickas ner med åtta kilo järnskrot om midjan. Luften får han från en kompressor i båten, som pumpar luft i en hjälm. Fiskaren går sedan på de vassa korallerna och för oväsen, detta på upp till tio meters djup. Man har skadat sig, fått dykarsjuka och naturligtvis också drunknat när kompressorn har stannat.

En arbetsgivare äger i princip sin anställda. Arbetsgivaren kan bestämma allt, till och med vilka kläder den anställde får bära. Fackföreningar, kollektivavtal och arbetsrätt är inget man hor talas om. I provinserna råder ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd som närmast liknar ett feodalsystem. Brukaren av jorden får en plats att bo och nödvändiga livsmedel, resten av avkastningen tar markägaren hand om.

Kyrkan i Filippinerna under attack

2011-07-13T06:43:00.010+02:00

Redaktören är på resa i Filippinerna. Här har det seglat upp en skandal i pressen, som går ut på att biskopar tagit emot fem nya, dyra SUV-fordon, Mitsubishi Pajero, av förra presidenten Arroyo. En biskop hade fått fordonet som en “födelsedagspresent”. Medlen hade presidenten utverkat från en statlig välgörenhetsorganisation. Det antyds att detta var för att köpa biskoparnas lojalitet inför presidentvalet.

Presskampanjen mot kyrkans biskopar följdes av demonstrationer och hån på öppen gata. Eftersom konstitutionen förbjuder staten att aktivt stödja rent religiösa ändamål, så seglade frågan upp inför konstitutionsutskottet. En mängd biskopar blev kallade till förhör, som sändes direkt i TV, detta har aldrig hänt tidigare. En ursinnig kvinnlig statsåklagare upplyste allmänheten om att orsaken till hela frågan var dålig kunskap om konstitutionen, urusla budgetrutiner och inkompetenta personer som “inte valts av folket utan av sig själva”. Hon syftade då till de tjänstemän i den statliga biståndsorganisationen, som läckt ut nyheten om fordonen. Det framkom sedan som en total nyhet under förhöret att det alls inte handlade om medel till några lyxåk, utan vad amn använde var tio-femton år gamla fordon, som avlägsna stift använt för att kunna nå fattiga i byarna med medicin och tandvård. I de södra provinserna omfattar den humanitära hjälpen även många muslimer. En biskop fick pressad medge att jo - någon gång handlade det också om att meddela katekesundervisning till byar i väglöst land.

Källan till informationen var den statliga hjälpfondens tjänstemän, som nu stammande fick försöka trassla sig ur det hela. Samtidigt är de själva misstänkta för att ha missbrukat medel och de är underkastade en “lifestyle checkup“. Att släppa uppgifterna om bilarna till biskoparna var en skenmanöver.

Några reflektioner kan man direkt göra. Kyrkan i Filippinerna saknar alltså statsbidrag. Om bidrag utgår till något religiöst samfund måste de vara riktade till andra ändamål än religiösa. Det tas heller inte upp någon kyrkoskatt. Detta i ett land med 80% katoliker. Kyrkan lever alltså uteslutande av frivilliga bidrag, vilket är anmärkningsvärt med tanke på dess storlek.

Biskopskonferensen bad skamset om ursäkt för att biskoparna tagit emot dessa ringa gåvor, och man återlämnade dem utanför regeringsbyggnadens port, detta för att utplåna varje misstanke om utnyttjande av statliga medel. Men, som den legendariske senatsordföranden Ponce Enrile sade; Om något gått orätt till, så vilar ansvaret inte hos mottagarna, utan hos de som skänkte gåvan.

Samtidigt letar journalisterna efter nya skandaler. Man rotar nu i biskoparnas personkonton och har funnit aktieplaceringar. Att en del biskopar kommer från förmögna familjer, som faktiskt bidrar med medel till kyrkan, bekommer inte dem som till varje pris vill hitta något graverande. Många betraktar kyrkan som en bromsklots för att genomföra lagändringar; skilsmässa, preventivmedelspropaganda, laglig abort står på programmet. Känns det igen?

Fåret som rymde

2011-07-07T21:40:00.011+02:00

Det har nu framkommit ytterligare fakta i fallet med den karismatiske fader John Corapi, som vi berättat om tidigare. Hans superior berättar nu att en utredning gjorts av en tremannadelegation. Och vad de funnit är inte hedrande precis för en man som predikat omvändelse och bot. Han har levt med en prostituerad, och haft umgänge med hennes systrar. Han har använt droger och medlen som influtit efter försäljning av hans predikningar har använts till inköp av snabba bilar, motorcyklar och båtar. Han har erbjudits att lämna allt detta bakom sig, flytta till sin kommunitet och göra bot och bättring. Istället för att omfamna korset, så valde han lämna sitt prästämbete och fortsätta som lekman.

Det finns mycket i detta drama som är oklart. Helt klart är dock att det finns något i fader Corapis livsstil som talar emot att han verkligen avsett leva som katolsk präst fullt ut. Han har så att säga valt att stå kvar med ena benet i sitt tidigare liv. Så gick det som det gick. Hans böcker reas nu ut för en fjärdedel av priset och istället för ett rörande tecken på omvändelsens kraft har han blivit en stötesten, ett falskt vittne. Allt är inte guld som glimmar.

PS John Corapi har på sin nya hemsida "Blacksheepdog" gått i svaromål på sin forna orders uttalanden.

Katoliker röstar mot kyrkans tro

2011-06-21T02:49:00.009+02:00

Det rapporteras att Liechtensteins katolska befolkning med 68,8 procent har röstat för registrerat partnerskap mellan homosexuella. Liechtenstein är ännu ett av få länder där katolicism är statsreligion (Landeskirche). 90 % hör till den katolska kyrkan.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Den enda förklaringen är att katekesundervisningen under de senaste 40 åren har havererat. Att leva tillsammans som ett par utan att vara gift är enligt katolsk tro en synd, ett brott mot sjätte budet. Det utesluter från heliga kommunionen och därmed alltså från en fullvärdig gemenskap med Vår Herre. Att dessutom leva med en person av samma kön, som om man vore gifta, bryter mot naturrätten. Äktenskap kan bara ingås av en man och en kvinna. Det hör till "materialis", alltså ett villkor för sakramentets giltighet, precis som vatten är en del av dopets konstitution. Detta är enkla principer på biblisk grund.

Men folket har alltså sagt sitt - Guds bud, bibel och tradition överges för ett politiskt försök att utplåna den ordning som finns inbyggd i alla och som dessutom uppenbarats av Gud själv. Naturligtvis dödsdömt.

Och fursten, Hans Adam II, tiger.

En piedestalprästs fall?

2011-06-20T15:28:00.011+02:00

I katolska kretsar i USA och många andra länder chockades många av beskedet i söndags, den 19 juni, att fader John Corapi inte längre vill kallas fader. Han kommer enligt egen utsago inte längre framträda som katolsk präst, därför att

There are certain persons in authority in the Church that want me gone, and I shall be gone..

Vad det handlar om är en kraftfull predikant som häpnat många framförallt med sin konversionshistoria, från drog- och sexmissbrukare till katolsk präst och doktor "Magna cum Laude" i teologi vid Navarras universitet. Men också med en förmåga att framställa katolsk tro på ett övertygande och självklart sätt. Han formulerar sig väl utan att bli intellektuellt svår, och han kan konsten att fånga människor som kommit lite på avvägar, både med sina liv och förhållande till tro och kyrka. Många vittnar om att de omvänts av fader Corapis starka ord och börjat praktisera sin tro.

Fader Corapis "predikningar" har funnits som stående inslag i den stora TV-kanalen EWTN och han har haft fasta radiotider. På detta sätt har hans anhängarskara vuxit, det senaste offentliga framträdandet samlade utan problem elvatusen åhörare.

Nu lämnades beskedet att fader Corapi av sitt apostolat tillfälligt fråntagits sin prästerliga befogenhet, detta beroende på en anmälan till biskopen om "olämpligt uppträdande". Vi vet inte vad det egentligen handlar om, bara att det inte är övergrepp av något slag och inget brottsligt. Han har reagerat kraftigt genom att själv avsäga sig prästtiteln och öppna en hemsida

to continue to dispense truth and hope to a world so much in need of it.

Av bloggkommentarerna att döma har han långt fler anhängare än motståndare. Gissningarna är legio, från att det är en komplott mot en närmast helig präst, till att detta bara var en tidsfråga - Corapi har ju inte verkat som präst på länge, heter det.

Helt klart är att han inte levt i den prästgemenskap, som hans apostolat (Society of Our Lady of the Most Holy Trinity)inbjudit honom till. Istället har han valt leva på en ranch, omgiven av medarbetare som fått skriva under tystnadslöften, och genom sitt självägda företag spridit sina tal och böcker med stor omsättning. Och det sägs att det är en av dessa medarbetare som anmält hans beteende, vilket resulterat i en civilrättslig stämning från fader Corapi mot denna person.

Det är omöjligt att avgöra vad som är i botten av denna historia, vilka anklagelser som finns och varför han tillfälligt suspenderades. Men självklart är det alltid en risk när en präst får idolstatus. Detta skedde även med helige Padre Pio, och det skapade problem för både honom själv och kyrkan. Man får många vänner - och många fiender.

Men helgonkulten då - är inte den just en form av idoldyrkan? Nej, helgonen är bara avtryck av en och samma tro, och en och samma person, den andra i Treenigheten, Vår Herre Jesus Kristus som var Gud men också människa.

Om "piedestalpräster" skriver en annan präst mycket klokt, att de kan skymma sikten mot Gud själv. De blir till sist viktigare än budskapet. Vägen till helighet är knagglig och kräver insikt om vem man är - och vem den uppburne prästen man helst vill ledas av verkligen är.

Till fader Corapis försvar och för att klargöra en del missförstånd har även en biskop em. Rene Henry Gracida skrivit dessa ord. Om själva rättsförfarandet och riskerna med "nolltolerans", se denna artikel.

Ödesdigra "felsägningar"

2011-06-09T16:34:00.012+02:00

Abortdiskussionen har blossat upp efter ännu flera vittnesmål om hur personalen upplever att låta människofoster gå en långsam kvävningsdöd till mötes. "Jätteobehagligt!" Det handlar om sena aborter efter vecka 18 vars antal har ökat från 196 till 410, högst någonsin. I ett reportage i radions P1 talar man om att

kvinnan får ett par olika läkemedel som framkallar missfall.

Vi trodde att läkemedel används för att läka, inte för att avbryta naturliga livsprocesser. Den gravida kvinnan kallas i programmet för "patient" och vi undrar vilken sjukdom hon lider av. Och Marc Bygdeman, professor em. i obsterik och gynekologi, redogör för processen hur man lägger foster i en duk i rummet bredvid och

ägnar sig åt mamman sedan tar man hand om fostret och då visar det inga livstecken längre.

Observera att professor Bygdeman här kallar kvinnan för "mamman". Men mammans barn ligger och dör i rummet bredvid. Man upplever detta som ett

problem som kom i och med att vi fått nya abortmetoder.

Livet självt har alltså blivit ett problem. Intressant - och skrämmande - är också att kriminalitet kan vara skäl för sen abort, liksom dålig ekonomi eller brist på nätverk. Sena aborter på grund av fosterskador beviljas till 100 %. Det handlar dock inte om medicinska avvägningar utan mera om föräldrarnas reaktion. Man nämner den fader som inte kunde tänka sig få ett barn med gomspalt, då han själv haft negativa upplevelser av detta. Bort det!

Man undrar ju hur den värdegrund ser ut som tillåter att friska foster sakta dör på våra sjukhus, ryckta ur sin livsmiljö. Samtidigt upprörs många över att kor slaktas utan bedövning.

Konsten att bekämpa fattigdom med mera fattigdom

2011-06-07T19:42:00.004+02:00

Socialdemokraternas ledare, Håkan Juholt, vill nu stoppa en lucka i lagen, enligt Aftonbladet - nämligen ett

"förbud mod mot de så kallade frivilliga utgifter som förekommer i skolorna"

Med retorisk känslosamhet talar sig Håkan Juholt varm för de stackars fattigbarn som inte har råd med skolresan eller bidraget till klasskassan.

Vad det handlar om är alltså inte skolavgifter, som varje förälder i de fattiga länderna kämpar ihop till. Istället rör det sig om de hundralappar och kanske tusenlappar som krävs för att en klass ska kunna genomföra en utflykt. Det är de kommunala neddragningarna som orsakat, att sådana aktiviteter måste man samla in till genom att sälja bullar eller spara undan varje månad. I Sankt Eriks katolska skola avslutar man grundskolan med en pilgrimsresa till Rom. Till den samlar klasserna in egna medel. Föräldrarna ger ett frivilligt bidrag till en förening, som sedan kan komplettera genom att söka medel från stiftelser och andra föreningar.

Om nu några föräldrar inte skulle ha råd att avstå ens hundra kronor i månaden? Då löses detta genom att söka bidrag utifrån.

Med Juholts förslag blir det ingen Romresa, och ingen utflykt till Birka, inte ens en glass på Sankt Eriksdagen. I rättvisans namn alltså. Bättre att alla blir besvikna än några, lyder budskapet.

Så kreativt är detta ju inte. Borde inte Håkan Juholt istället fråga sig varför skolan inte har råd att genomföra klassresor? Varför den inte ens har råd att köpa nya fotbollar till rasterna? Och sist men inte minst - hur det kan komma sig att man inte kan lösa problemet för de föräldrar som inte kan avvara hundra kronor i månaden för sina barn?

Principen känns igen med de så omdebatterade skolavslutningarna i kyrkan. Om några elever kanske inte gillar att höra en psalm och en bön, så ska inga elever få uppleva detta.

En konung som trasdocka

2011-06-01T16:13:00.009+02:00

Vi skrev för ganska länge sedan om kyrkan som världens trasdocka. Nu måste vi konstatera att vår konung Carl XVI Gustaf blivit det officiella Sveriges trasdocka. Vi behöver kanske inte rekapitulera. En röst ur folket gör en koncenterad metafor över det inträffade:

"Jag har snackat med min granne som hört av sin kusin i Stockholm att en person som kanske är ledarskribent eller journalist på DN en gång på 90-talet besökt en klubb som kanske var en svartklubb där det kanske fanns nakna damer och där det kanske fanns något som kanske var narkotiska preparat. Dags för DN att lägga korten på bordet och till 100% bevisa att inget av detta är sant."

Denna artikel sammanfattar annars på ett utmärkt sätt vad det hela handlar om. Man kunde ju tillägga att författarna till boken "Den motvillige monarken" knappast utgör toppen av vad vi har när det gäller grävande journalister - de är alla inblandade i liknande sammanhang som de vill dra in vår konung i.

Men detta hindrar inte att Aftonbladet kräver i dagens ledare att konung Carl Gustaf skall abdikera - "för folkets skull". Karin Pettersson - talesperson för det svenska folket alltså.

Har man kollat lite vilka orsaker som lett sådana dramatiska beslut tidigare? Inser man vad en monarki är? Att det handlar om ett statsskick, vars stabilitet alltså - numera - kan hotas, inte av krig eller adelsmännens uppror eller folkets svält, utan av att en notorisk utpressare (han misslyckades med Björn Borg, fejkade bilder) och andra ljusskygga element ur den undre världens avkok används som källor att konungen eventuellt närvarit där andra också närvarit, som inte borde ses i samma rum med en statschef?

En fråga som inställer sig är: Från vilken tidpunkt blev Aftonbladet och TV4 och TT omvända att omfatta en närmast viktoriansk moral? Eller handlar det bara om skenbigotta tricks för krass vinningslystnads skull, utan hänsyn till vare sig person eller anhöriga eller statsskick eller nation?

Den judiska rätten, som avskaffades i och med den romerska, firar nu åter sina triumfer: Man är skyldig tills motsatsen bevisats. Och vår regeringen tiger - i samtycke till mobben, eller bara av feghet?

Media tiger om miljoner kristna araber

2011-05-30T11:37:00.007+02:00

Den senaste tiden har en rad rapporter kommit från det så kallade arabupproret, eller de folkliga resningar som har spridits som en löpeld, från Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain. Radions två utrikeskorrespondenter (två av tre i Asien och Mellanöstern....) har gjort så gott de kunnat för att leverera skildringar från torgen, gränderna och slagfälten och i helgerna har program som "Konflikt" och "Godmorgon världen" oreserverat ställt sig på "folkets" sida gentemot diktatorer, som bara för ett halvår sedan sågs som legitima handelspartners och garanter för ett stabilt politiskt läge. Nu är det inte bara ledarna som är byten, utan även deras familjer, trupper och tjänstemän - allt är svart eller vitt. Makthavare; svart. Folket; vitt.

Nyligen besökte fader Adris Hanna, syrisk-katolsk präst från Irak, en av våra katolska föreningar. Han kom just från påskfirande i Irak och gav en annan bild än den vi får oss till livs via CNN, BBC, Al Jazeera, SVT och SR. Förföljelsen av de kristna eskalerar. Om vi börjar med Irak: Det finns gamla kyrkor från fornkristen tid, golven ligger fem meter under nuvarande nivå. Namnen på de irakiska städerna vittnar om den syriska eller arameiska språkroten. Det finns kloster från 300-talet. Det fanns i Babylonien många judar, som blev kristna. De kristna i Irak har alltid förföljts. Först av perserna, sedan av muslimerna och även kurderna i norra Irak är mycket fientliga mot alla kristna. Massakrer på kristna har alltid funnits. Nu senast dödades ett sjuttiotal kristna i sin egen katedral mitt inne i Bagdad av tungt beväpnade tonåringar under de mest bestialiska omständigheter. I Basra har tiotusen kristna tvingats fly, i Bagdad fanns tidigare en halv miljon kristna och ett hundratal kyrkor. Nu flyr de ut till landsortsstäder eller till utlandet – inte minst Sverige. Bussar med kristna studenter till universiteten bombas – man vill till varje pris förhindra att kristna får utbildning och inflytande.

I Egypten utsätts kopterna för än starkare förföljelser. Mord, kyrkobränningar. I Syrien trängs de kristna undan från att tidigare kunnat leva ganska ostört. Libyen har två miljoner kristna, och tio miljoner utomlands. De vill inte ta del i politiken, och blir därför betraktade som förrädare. Den arabiska revolutionen är en muslimsk revolution. Om de kristna araberna talas det tyst. Upproren leder alltså inte till en större tolerans mot de kristna utan de förföljs med en större intensitet och fördrivs från sina städer, byar och hem och dödas även.

De orientaliska kristna riskerar sina liv bokstavligt talat för att utöva sin tro.

San Filippo producerar

2011-05-26T09:46:00.008+02:00

Idag firar kyrkan ett av sina stora helgon, romarnas skyddspatron , San Filippo Neri. Denne präst var verksam under det stormiga 1500-talet, då reformationen rasade som värst och Rom liknande mer en förfallen landsortshåla. Neri hade en omvälvande upplevelse nere i San Sebastianokatakomberna, och verkade därefter med oavlåtlig själavård åt fattiga, prostituerade, tjuvar och pilgrimer från hela världen. Han dök upp överallt och älskade att ha kontakt med alla - hedningar, motståndare, belackare, fattiga och rika. Oratorianernas stora kyrka , Chiesa Nuova mitt i Rom, lät han själv bygga, eftersom den tidigare kyrkan var alldeles för liten. Den kan tyckas överdådig med all sin barockprakt, med målningar av Rubens och många av tidens största frescomålare. Men detta har inte minskat helgonets påtagliga närvaro. Romarna kommer till denna kyrka för heliga mässan men också för att bikta sig och få andlig vägledning. De gamla biktstolarna är bemannade tre timmar dagligen, och man häpnar över att det är en ständig ström av biktande - mest yngre personer. Detta är en ganska sen utveckling, mest beroende på det hängivna prästkollegiet.

Men säkert spelar helgonet in också. En färsk historia av många: En morgon kommer en något förvirrad kvinna in i kyrkan och frågar en vaktmästare efter fader Filippo. Hon måste omedelbart få tala med honom. Vaktmästaren svarar att det inte finns någon med det namnet. Men kvinnan insisterar - jo hon vet att det ska finnas en prä'st i Chiesa Nuova med det namnet. Nej, svarar vaktmästaren ingen utom San Filippo förstås. - Får jag tala med honom då! svarar kvinnan. - Ja, men då måste ni gå till kapellet där hans kvarlevor finns. Jag menar San Filippo Neri! Kvinnan bleknar och bryter nästan samman. Hon berättar att det i en dröm kommit en gestalt som presenterade sig som fader Filippo, och han hade bestämt rått henne att hon måste reda ut sitt trassliga liv. Hon skulle omedelbart söka upp honom i Chiesa Nuova. Nu förstår hon att det är Roms stora helgon hon kontaktades av, och skyndar iväg till det lilla sidokapellet där S. Filippo vördas dagligen. Denna historia utspelar sig i januari, 2011.

Är sexuella övergrepp en samhällsfråga?

2011-04-28T13:39:00.012+02:00

Höjdhopparen Patrik Sjöbergs berättelse om sexuella övergrepp som begåtts av hans tränare är knappast unik. Det finns säkert många, många fler liknande fall inom idrottsrörelsen. En krönikör menar att det finns en i varje grundskoleklass som fått uppleva att deras kropp utnyttjats av andra vuxna. Det finns dock få vetenskapliga undersökningar inom detta område.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort intervjuer av svenska barn som bott på barnhem och i fosterhem, som anvisats av myndigheterna. I denna s.k. "Vanvårdsutredning" - som omfattade c:a 600 av 100 000 barn - har framkommit att 47 % har upplevt någon form av sexuell kränkning. Men regeringern ahr valt att inte gå vidare utan satte till ännu en utredning - en "Upprättelseutredning" som skulle utreda hur en "upprättelseceremoni" ska utformas. Locket på och stopp och belägg alltså.

Det är bara när det gäller övergrepp från katolska präster (förekommer, men i betydligt mindre omfattning än utanför kyrkan), som hela organisationen ifrågasätts och man ropar "strukturfel" och kräver huvuden på fat i ledningen - påven själv helst. Men vad det handlar om är ju knappast strukturfel utan personlighetsstörningar. Och dessa har ofta sina rötter i uppväxtmiljön. Få personer med dessa störningar kommer från harmoniska hemförhållanden.

Idag talas det knappast om hur man skall skapa en god uppväxtmiljö för barnen. Föräldrakurser är inte så populära, och många föräldrar är för det mesta upptagna med annat än karaktärsdaning av sina barn. Man jagar vidare efter upplevelser i sitt vuxenliv så att säga. Istället är det dagis och skolan som får ta en stor del av bördan. Men det vet ju alla, att här räcker inte resurserna till. Dessutom kan man med fog ifrågasätta den värdegrund som skolan har i förhållande till barnen och respekten för deras intimitet. Vi har tidigare visat hur Skolverket tillåter att Utbildningsradion producerar material avsett för undervisning som tydligt kränker både barn och föräldrar, då det propageras för sexuella handlingar av extrem och osund natur. Dessutom är det i de flesta fall barn från svaga och splittrade familjer som är mest utsatta, då det söker en fadersfigur.

Det är alltså en motsägelse att å ena sidan hylla individens emancipation från omgivningen (föräldrar och partners, religion), och å andra sidan förvånat förfäras av övergreppsproblematiken. Övergrepp kommer alltid att förekomma, men otvivelaktigt elimineras risken till dessa störningar om det i bakgrunden finns en sund och trygg familjerelation. Ingen myndighet i världen kan ersätta en far och en mor och ingen utbildning kan ge samma livskunskap som en kärleksfull uppväxt. Om nu "samhället" skulle ingripa , så vore det väl just här - att visa stöd och förtroende för den stabila familjen.

Modernitetens slaktoffer

2011-04-20T09:35:00.012+02:00

Abortdebatten har tagit ett nytt andetag i och med att två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, i en DN-artikel har föreslagit en omvärderingen av den gamla abortlagen från 1974. Förslaget är väl inte helt genomtänkt, bland annat så menar man att lagen varken ska förbjuda eller tillåta aborter innan den punkt då fostret kan antas vara "livsdugligt" utanför livmodern. Detta är en gråzon, då man inte kan avgöra vad som är rätt och fel, menar författarna. I vissa fall, som vid våldtäkt, ska däremot samhället garantera "säkra" aborter.

Här ser vi tydligt följderna av en sedan lång tid tillbaka förvirrad moralsyn. När man skriver att

Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt"

så går man i samma fälla som de vilka utformade dagens lagstiftning. Livsdugligheten beror också på miljön; så länge ett foster får syre, värme och näring så är det i högsta grad livsdugligt. Ett nyfött barn är lika lite livsdugligt som ett foster om det inte får dessa för livsprocessen så vitala behov tillgodosedda.

Det kom genast reaktioner på artikeln, främst från Ylva Johansson, som skriver:

Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp och tillgång till säkra aborter har i vårt land, och i många andra länder, gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts. Det är ingen slump att vi har både fri abort, världens bästa föräldraförsäkring, utmärkta förskolor och bra skyddsnät för barn och unga i vårt land.

Frånsett den politiska demagogin, som på något obegripligt sätt menar att aborter tjänar barnen, så finns här det klassiska omskrivningen att en graviditet handlar om kvinnans kropp i första hand, och fostrets först i andra hand. Men om man nu hävdar att fostret är en sorts tillhörighet till kvinnan, så bör väl detta förhållande i logikens namn gälla hela graviditeten, och inte bara en del av den. Abort borde alltså tillåtas under hela den period fostret finns i livmodern. Men detta vill naturligtvis ingen vara med om, sanningen skulle bli alltför påtaglig vad hela hanteringen egentligen går ut på.

Att lagstiftningen är föråldrad, därom råder ingen tvekan. Sedan den tillkom har det utvecklats nya metoder att rädda för tidigt födda, med den nya ultraljudstekniken vet man betydligt mera om hur fostret utvecklas och vi vet också betydligt mer om den tidiga utvecklingen av alla sinnesorgan. Det första differentieringen av celler är just när hjärta och nervvävnad bildas - innan alla andra organ bildas finns det alltså nervceller.

Lagen är en sak. Men det finns också en hantering, och det är den som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Dagligen avbryts mer än etthundra graviditeter utan föregående prövning, utan samtal eller ens en liten fråga om orsaken till detta beslut. Inga alternativ presenteras och ingen frågar efter vem mannen är, som kunde bli far till ett barn inom mindre än ett år. Ingen frågar sig eller följer upp hur den ofta unga kvinnan kommer att känna sig senare i livet. Ingen tänker på den unika varelse som kunde se världens ljus, en minor mundus, en värld i världen, önskat eller ej, men ett ojämförligt mysterium. Ett barn må vara oönskat - men aldrig, aldrig ovälkommet.

Men om detta undervisas det inte i skolorna. Däremot görs miljonsatsningar på "sexualundervisning" för minderåriga, där abort framställs som en rättighet, ett enkelt ingrepp och något som under inga villkor får ifrågasättas. Då kan nämligen kvinnan - varför inte mannen, undrar man? - riskeras att skuldbeläggas.

Man ser också tydligt att abortfrågan av någon outgrundlig anledning gjorts till en politisk fråga. Det är nästan alltid vänsterpolitiker - de som annars hävdar att de försvarar de svaga i samhället - som först rusar ut att angripa "abortmotståndare" (detta är ett invektiv alltså), även om passiviteten när det gäller att få ner aborttalen är utbredd i alla politiska läger, inte minst kristdemokraterna.

I en annan artikel uttrycker ordföranden för den den privata lobbyorganisationen RFSU, Åsa Regnér, sin oro över att Ungern försöker införa att en kvinna som söker abort skall först försöka övertalas att inte göra den. Hon vill att den svenska synen ska råda, inte bara i EU, utan i hela världen.

EU är en viktig global aktör som i FN gång på gång misslyckats att stå upp för kvinnors rätt till sin egen kropp.

Det bör påpekas att abort inte är, och har aldrig varit, en mänsklig rättighet. Det finns ingenstans inskrivet i de styrdokument som många av världens nationer samlas kring. Men precis som Åsa Regnér härovan gör, försöker många hävda att kvinnans makt över sin egen livmoder hör samman med rätten till sexualiteten, eller "kroppen". Det växande barnet ses som ett hot mot kvinnans frihet, som hon har rätt att värja sig mot med hänvisning till "mänskliga rättigheter".

Samma argument återkommer alltså hela tiden. Graviditeten ägs av kvinnan allena, och hon är fri att bestämma över den. Att det också finns ett litet liv, som ingen frågat om det önskar leva eller ej, det finns inte med i bilden, inte heller den blivande pappa som ju måste vara en inte helt obetydlig del i sammanhanget.

Man kan inte undgå att se den stora dagliga tragedin som utspelar sig på våra abortkliniker. Det värsta är att all vetenskaplighet just i detta sammanhang verkar som bortblåst. Fakta förtigs, lagen får inte röras, hanteringen får pågå på de inrättningar som finns för att bota sjuka och rädda liv. Detta trots ett helt annat utgångsläge när det gäller kunskaper än under till exempel medeltiden, då fosterfördrivning var förbjuden i lag.

Unga kvinnor, och deras barn, offras på aborträttens altare.

Den rätta Teorin viktigare än sanningen?

2011-03-22T15:03:00.008+01:00

I SVT har man visat en serie som kallas Klass 9A. Dokumentären skildrar hur några "elitlärare" försöker höja kunskapsnivån i en klass, där motivation och studieresultat legat på botten. En av lärarna heter Stavros Luoca och är en mycket karismatisk matematiklärare från Rinkebyskolan.

Nu har det uppstått en livlig debatt i diverse bloggar kring just denne mycket uppskattade lärare. Varför det? Jo - han har i en intervju i Sydsvenskan nämnt "en passant" att han inte tror på evolutionsteorin.

Vilken är vår tids största bluff?
- Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.

Dessutom har det visat sig att han är medlem av Jehovas Vittnen. Genast har han blivit utsatt för kritik som går ut på att en lärare är inte trovärdig om han inte tror på evolutionsteorin. Detta skulle diskvalificera honom - som matematiklärare. I själva verket skulle det vara ett argument för att stänga alla konfessionella friskolor, enligt Humanisterna. Detta hävdas i en artikel på Newsmill, trots att alltså den gode Stavros gör sitt värv på en kommunal skola. Även på Humanistbloggen ventileras hans chockerande heterodoxi livligt.

Man erinrar sig fallet med Komvuxläraren, som för några år sedan deltagit i en konferens i Teheran om Förintelsen, där också en del "historierevisionister" deltog, även ortodoxa judar. Han hade blivit inbjuden, eftersom han skrivit en C-uppsats från historiska institutionen vid Lunds universitet, om källorna till de uppgifter som ligger till grund för dödstalen i lägren. Uppsatsen var godkänd. Han läste upp delar av uppsatsen på konferensen. Detta kom ut, och han blev omedelbart avstängd från sin tjänst, och sedan fick han gå med en årslön eller så. Man anar att UD drog i en del trådar.

Nå - är detta inte förståeligt? Nja - med tanke på att läraren inte undervisade i historia, utan i datakunskap, så är det väl lite märkligt. Han var dessutom en mycket uppskattad lärare, som aldrig talade politik.

I båda dessa fall undrar man: Vad kan man kräva av en lärare? Måste en lärare tro på allt den lär? Måste eleverna tro på allt de lär sig? Måste vi kräva av en elev - ateist eller kristen eller muslim - att faktiskt och explicit omfatta evolutionsläran i alla dess delar för att få godkänt?

Om svaret är ja på denna fråga så borde samma krav ställas i alla ämnen. Ska lärarna tro på de av historieböckerna ännu relaterade myter, som Peder Svarte och Olaus Petri - på grundval av iriska folksagor - författade för att tjäna vår egen Khadaffi, hjältekonungen Gustav Vasa? Finns det ett krav där från lärarens sida att säga: Så var det!

Och måste jag som lärare följa Länsstyrelsen i Västmanlands råd:

"Tag upp och beskriv homo- och bisexualitet på samma sätt som heterosexualitet i biologin, dvs inte som en avvikelse",

detta när jag - på vetenskaplig grund - är övertygad om att detta sannerligen är avvikelser, i alla aspekter?

Man måste alltså notera att dessa den vetenskapliga korrekthetens tillskyndare, som reagerar så starkt på denne matematiklärares tankar om ett i högsta grad omdiskuterat komplex av hypoteser, inte är så nogräknade när det gäller andra "teorier". Det verkar som om just frågan om evolutionen har fått en särställning. Och det är märkligt, då man som naturvetare alltid måste vara beredd till omvärderingar av hypoteser och teorier - till och med av vedertagna sanningar. Ty det är just detta som utgör det stora framgångsreceptet inom den genuina naturvetenskapen; beredskapen att ständigt omvärdera.

Foliehattar lite här och var

2011-03-12T12:18:00.007+01:00

Sveriges Public Serviceprogram SVT/ABC har fått uppgifter från Skolinspektionen, att det inkommit en anmälan mot Sankt Eriks katolska skola att den använder IQ-tester för intagning av förskolebarn, som man obekymrat spridit, så skolan har uppvaktats av Expressen m.fl.. Anmälaren har uppgivit att treåriga barn utsätts för ett tre timmar långt test under närvaro av psykolog, läkare och lärare, men inga föräldrar. På barnets huvud appliceras elektroder kopplade till en dator. Enligt anmälaren har skolledningen bekräftat testet, som görs för att få en så jämn intelligensfördelning som möjligt bland skolans elever. Skolinspektionen har begärt yttrande från skolan.

Nu undrar man: Hur har informationen om anmälan kommit ut från Skolinspektionen? Finns det någon som tjänar extra där? Och - hur är det ställt med omdömet på SVT? Kanske dags ta av foliehattarna - både på Skolinspektionen och SVT?

Inget får störa den svenska självbilden

2011-02-26T22:58:00.010+01:00

Alla nyhetsmedier, inklusive TV-kanalerna, spred idag uppgiften att tre katolska präster - förmodligen - begått sexuella övergrepp mot minderåriga, mellan 1940 och 1970, detta i Sverige.

Man undrar nu hur mycket utrymme som kommer att avsättas i medierna när undersökningen av svenska statliga barnhem och fosterhem kommer att offentliggöras under året. Vi vet redan nu att det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955 och att övergreppen ännu pågår i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp.

Det är bekräftat att övergrepp är 6 gånger vanligare på barnhem och fosterhem än i andra hem. Idag omhändertas 20 000 barn årligen och sätts på fosterhem under en kortare eller längre period.

Den tidigare regeringen försökte stoppa en större utredning med motiveringen att det kunde röra upp obehagliga minnen hos äldre generationer. Ersättning tillbakavisades också - det skulle vara så svårt att bevisa något. Nu har dock hälsominister Larsson meddelat att regeringen kan tänka sig utbetala ett enhetsbelopp på 250 000 kr och en "lämplig ceremoniell inramning för upprättelseprocessen.".

I Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet.

När det gäller katolska barnhem tycks alltså inte samma finkänslighet råda som för de svenska barnhemmen. Noteras bör att det fjärde fallet - en kvinna som berättat utförligt i press och radio att hon som fyraåring blev våldtagen av en präst i maskopi med en klosterföreståndarinna och under sataniska riter - inte blev omnämnt i dagens nyhetsflöde. Det har nämligen visat sig vara en falsk anklagelse. Dessa historier drabbade en mycket respekterad klosterorden.

Ingen plats torde vara säkrare att sätta sina barn på idag än katolska skolor. Hur det är med myndigheternas barnhem och fosterhemmen är betydligt mera oklart.

EU-uttalande om förföljelse av kristna stoppades

2011-02-26T00:47:00.003+01:00

I veckan publicerade Europarådet ett uttalande med anledning av "intolerans, diskriminering och våld mot bakgrund av religion eller tro". Uttalandet var från början ämnat att markera mot de omfattande attacker som mycket utstuderat riktats mot kristna trosutövare den senaste tiden, särskilt i Mellersta Östern. Men fem utrikesministrar och EU:s högsta representant lady Ashton motsatte sig att kristna överhuvudtaget skulle nämnas i uttalandet - detta som alltså skulle handla just om de kristnas situation i Turkiet, Irak, Palestina, Egypten...

Nu blev det istället ett fullständigt slätstruket dokument där man nämner

den senaste tidens våld och terrorattacker, i olika länder, mot kristna och deras helgedomar, muslimska pilgrimer och andra kommuniteter, vilket vi fördömer.

Ingen behöver känna sig utpekad av detta, och det var väl kanske just meningen. Man gjorde något utan att åstadkomma något. Är det inte just så som EU fungerar i många sammanhang?

Mental våldtäkt

2011-02-07T22:52:00.011+01:00

Föreställ dig att din just 13 år fyllda dotter kommer hem gråtande. Du undrar vad som är fatt. Jo, hon har hört om saker som hon inte alls förstod och inte ville höra om. En man har frågat om hon ”haft sex med nån” och började sedan berätta om hur man ska gå tillväga för att ”ha sex”. Han nämnde en massa ord som din dotter , hon, som förläget tittar bort när man visar en intim situation i TV, aldrig någonsin skulle i sin fantasi ens använda, könsord, fula ord, mängder av ord som hör hemma på klottrade offentliga toaletter. Men han använde dem som en order, att hon också skulle börja använda dem. Han hade talat om p-piller och kondomer, om glidmedel och allt möjligt. Sedan tog han upp en dvd-spelare och visade en film, det var tecknade bilder på människor i olika sexuella situationer, könsorgan, närbilder, detaljerade bilder och animationer på erigerade penisar och utspärrade sköten. I filmen berättades det om hur man fingrar på sitt eget könsorgan så att det blir skönt.Han berättade också att hon kunde se mera på nätet och även få svar på frågor där.

Dottern berättade vidare att mannen frågade om hon var hetero eller homo, hon kände sig generad att inte kunna svara på det. Sedan upplyste han om att man kan besöka ungdomsmottagningen om preventivmedel; ”det behöver inte mamma eller pappa få veta”, och sedan berättade han om att det är ok med sex, och blir man gravid så behöver det inte heller upptäckas därhemma, utan det sköter ungdomsmottagningen om. Sedan skulle han börja tala om hur man gör för att det hela ska sätta igång.

Hur skulle du reagera? Du skulle säkert gärna vilja veta mera om den mannen, få ett signalement för att kunna anmäla till polisen. Det verkade vara en pervers person, kanske en blottare eller pedofil, som gick lös.

Så frågar du din dotter:

- Hur träffade du den mannen? Och hon svarar:

- Men mamma – det var min lärare! Det var för hela klassen, i skolan….

"Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet."

Brottsbalken 6 kap 10 §

(Polisen har telefonnummer 114 114)

Se även: Om skolans "sexualundervisning" av Dietrich von Hildebrand

Laglig abort eller mord? Klockslaget avgör.

2011-01-20T12:03:00.012+01:00

Många nyhetsmedia rapporterar idag om de hårresande detaljer som framkommit i en dom mot en abortläkare i Philadelphia, USA. Han står åtalad för mord på en 41-årig kvinna, som han givit en överdos, och 7 nyfödda barn, som dödats på de mest bestialiska sätt utanför livmodern, bland annat med en sax. Han har under decennier utfört mycket sena aborter, mest på fattiga kvinnor, och på hans klinik hittades 48 foster.

Domen väcker abortfrågan vill liv. Ty hade dessa sju spädbarn aborterats inom de 28 veckor som lagen föreskriver, hade åtal knappast kunnat väckas för mord. Möjligen en indragen läkarlegitimation.

I Sverige har vi som bekant en abortlag som utformades 1973, alltså för 38 år sedan. De övre tidsgränserna i den bygger på den tid när man tror att fostret är livsdugligt utanför moderlivet. På 38 år händer det ganska mycket inom den medicinska forskningen. Detta har gjort att abortgränsen vid 22 veckor överskrider den ålder man kan rädda ett för tidigt fött barn. Även gränsen 18 veckor, som gäller utan prövning, är internationellt sett mycket hög.

Angående resonemanget om livsduglighet så måste väl varje förnuftig människa ifrågasätta detta argument. Vid vilken ålder är ett barn egentligen livsdugligt utan hjälp från omgivningen - är det verkligen 22 veckor? Är det inte snarare 8-10 år, den ålder då man själv kan söka hjälp? Ett foster är i sin högsta grad livsdugligt i sin miljö, precis som en treåring också är det om det får mat och värme och kärlek. Men utan något av detta är båda lika dödsdömda.

Medan omvärlden förfasas över denne abortläkares praktik, så fortsätter de kliniska aborterna att utföras på sjukhusen världen över. I Sverige hundra om dagen. Lagligt, kliniskt och rekommenderat av starka organisationer, som RFSU, inte minst via deras landstingbekostade ungdomsmottagningar. Vi ska inte vänta oss någon diskussion om detta verkligen kan vara etiskt sunt. Fallet kommer istället att användas som ett argument FÖR en liberal lagstiftning, man kommer att peka på att aborterna ändå kommer att utföras, och just så smutsigt som på denna skräckmottagning. Och man kommer inte vilja diskutera följderna av en abort, hur kliniskt och lagligt den än genomförs: Att ett människoliv berövas världen, som ett hån mot själva skapelsen. Ty inte bara lagen är oantastlig, som vore den skriven av Mose själv. Inte heller praktiken, utförandet, hanteringen får ifrågasättas eller ens diskuteras. Ty det kan väcka obehagliga frågor och skuldkänslor. Det är samma sak här som med sexualundervisningen: Praktiskt inriktad och inte moraliserande.

Statlig storsatsning lär ungdomar omoral och lagbrott

2011-01-19T00:47:00.020+01:00

Det meddelas nu att en dokumentärfilm distribueras till skolorna. Filmen heter "Sex på kartan" och är en samproduktion av RFSU och UR. Utbildningsradion "storsatsar" på sex och kommer med en dokumentär i sex (!) avsnitt som skildrar hur en lärare undervisar i sex med sin åttondeklass. UR satsar också på sex på sin hemsida, där finns en särskild sida för unga personer med rubriken "Sex, hångel och mys" med bland annat en "Onaniskola". På lärarsidan ristas det i sten att

Modern undervisning i sex och samlevnad ska vara praktiskt inriktad och inte moralisera.

Till detta kommer också en bok, "Sexualkunskap".Vi läser i anmälan:

Exempel på avsnitt ur boken: Berättelser om sex, Kropp, kön och pubertet, Onani, orgasm och fantasi, Kärlek och respekt, Sexuella handlingar, Oskuldsbegreppet och Hur vet man att man är heterosexuell. Boken innehåller också förslag på metoder. Den är illustrerad med bilder från den tecknade filmen.

Filmen visar ytterst explicita teckningar på könsorgan, samlag och sexuella handlingar på offentliga platser, utförda av mycket unga personer av olika etnicitet.

Men ingenstans talas det om vad allt egentligen handlar om ur ett mänskligt helhetsperspektiv: det fantastiska uppdrag som människan har av naturen, att föra livet vidare under ansvar, vilja och ömsint, självuppoffrande kärlek i lycklig förening.

Vi talar här alltså om en mångmiljonsatsning på en kunskapsförmedling, vars innehåll har bestämts av affärsdrivande lobbyorganisationer.

I åttonde klass är man tretton-fjorton år gammal. En del är könsmogna, andra inte alls. Mentalt sett kan det vara väldigt olika vilket stadium man befinner sig i. Men här skall det nu undervisas om onani, orgasm, fantasier, sexuella handlingar av alla de slag. Och - man ska i denna ålder tydligen veta om man är heterosexuell eller homosexuell!

Det hela borde leda till en diskussion. Ty enligt svensk lag så är samlag och sexuella handlingar som inte är jämförbara med samlag förbjudna med personer under 15 år, de rubriceras som sexuellt utnyttjande eller sexuellt ofredande. Om två personer som är under femton år begår sexuella handlingar är även detta mot lagen. Men inget straff utdöms, detta dock enbart på grund av att personerna inte är straffmyndiga.

Frånsett det moraliskt förkastliga i att påtvinga unga människor vuxenvärldens alla perversioner, så undervisar man här alltså om handlingar som kan vara olagliga.

Men även frånsett detta så bryter UR mot all anständighet i denna penningrullning. Låt oss säga man skulle undervisa i konsten att röka till samma ålderklass; hur man gör, vilka olika sorters tobak det finns, konsten att rulla en cigarett, dra halsbloss...Och man skulle lägga ut hela detta projekt på Swedish Match AB. Detta skulle säkert väcka stor debatt. Ändå är det inte olagligt att röka. Så man kunde ju då säga; vi ger bara kunskaperna, sedan får var och en ta eget ansvar.

Säkert skulle många föräldrar reagera. Varför reagerar de då inte mot att deras barn (sic) ska undervisas om samlagsteknik, preventivmedel, onani, könsord, penetrering av kroppsöppningar, homosexuell praktik...?

Även ifråga om undervisning finns det lagar, som EU-staterna lovat följa. Europakonventionens andra artikel lyder:

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Kan denna undervisning verkligen stå i överensstämmelse med en kristen förälders övertygelse? Eller muslimsk? Har UR, RFSU och Skolverket överhuvudtaget ställt sig den frågan? Har riksdag och regering, som annars alltid vill uppvisa finkänslighet gentemot det mångkulturella samhället, tänkt en enda tanke om detta? Eller gör man som Göran Hägglund, ger statsmedel till detta för att aborterna skall minska, trots att all erfarenhet tyder på motsatsen: En aningslös, moraliskt blind sexualundervisning minskar inga tonårsaborter - snarare har de ökat i takt med den sexuella "frigörelsen".

Vägra sätta era barn i denna "undervisning"!

Hög tid ta terorrdåden på allvar

2011-01-07T15:45:00.008+01:00

Från olika delar av världen rapporteras om terrordåd mot kristna och deras försvarare. Det ena mera fasansfulla än det andra. Det senaste i raden handlar om en regelrätt avrättning av guvernören Salman Taseer i Punjab-provinsen i Pakistan. Guvernören hade hamnat i en kritisk situation då han försvarat Asia Bibi, en kristen, 45-årig fembarnsmor som dömts till döden för att ha smädat Profeten. I själva verket handlade det om en trivial grannstrid, och som i många fall utnyttjades blasfemilagarna för att komma åt kvinnan. Dessa lagar utkräver livstids fängelse om man smädar Koranen och dödsstraff för varje antydan till att smäda profeten Mohammed. Motsvarande straff gäller dock ej andra religioner.

(Bilden: Mördaren Malik Mumtaz Hussain Qadri ler förnöjt omedelbart efter sitt dåd)

Guvernören sköts av en polisman, hans egen livvakt, med nio skott, efter att ha ätit middag på en restaurang. Gärningsmannen lade sedan ner pistolen och förklarade lugnt att nu hade lagen följts.

Mönstret har upprepats flera gånger. Om inte den statliga makten lyckas döma så vidtar den folkliga. Listan kan göras lång av motsvarande fall: Salman Rushdie och Lars Vilks är bara två namn i raden av personer som fått sina dödsdomar med hänvisning till just blasfemi och alltid finns det suror ur Koranen att stödja dödsdomen mot de otrogna på.

Att då som den talföre imamen Abd al Haqq Kielan förvånas över att man inte frågar ärkebiskopen över alla illdåd som görs av kristna, är att underskatta människors sunda förnuft. Ty det sunda förnuftet säger att denna våg av hot och blodiga attacker knappast bara kan handla om enstaka förvirrade eller "kriminella" personers verk. Det finns samband, och de handlar om tolkningen av Koranen och den politiska agenda, som innebär att upprätta det världsvida kalifatet. USA är den stora fienden med sina väpnade insatser och med exporten av den västerländska livsstilen. Eftersom USA är kristet så är den kristna religionen, med alla dess troende, också en fiende. Detta är knappast något extremt resonemang, det förs även i de mest moderata muslimska sammanhang. Detta känner man naturligtvis till bland de lärde. Men ack så sällan det framförs. Istället skall alla dåd förklaras med "den mänskliga faktorn". Det är föga trovärdigt. Bakom gärningarna finns det personer. Och personerna hyser tankar och idéer, som leder till gärningarna. Om man nöjer sig med att bara söka förklaringar bland personer kommer man ingen vart, inte ens med de mest sofistikerade polisiära metoder. Det är idélandskapet som måste analyseras. Och - om vi nu vill ha ett öppet, civiliserat samhälle - angripas, just så som kejsaren Manuel II Palaiologos gjorde år 1391 i vinterlägret i Ankara.

När världen kom till sovsverige

2010-12-12T14:45:00.012+01:00

Vid femtiden på lördagen exploderar en bil i korsningen Drottninggatan- Olof Palmes gata i Stockholm. Bilen börjar brinna och det följer flera explosioner. Tio minuter senare hörs ännu en detonation, nu från en sidogata till Drottninggatan som leder ner mot Centralstation. En man hittas blödande och döende på gatan, uppenbarligen har hans buk slitits sönder.

Allt detta bevittnas av tusentals människor ute i julhandeln. Mobilkameror dokumenterar det mesta. Det dröjer inte länge förrän nyheten är ute. De fåtal kommunikéer som skickas ut från polisen i medierna tillbakavisar både terror och samband mellan explosionerna, det talas istället om "en bil lastad med fyrverkeripjäser" och "ett dödsfall utan samband med bilbranden". En kvällstidning söker Länspolismästaren men man menar att hon "inte ska störas så sent på kvällen av operativa frågor".

Men på nätet är snart spekulationerna igång. Efter en timme eller så är bilnumret publicerat, och ägaren till bilen, en man från Tranås, som visar sig i jordansk miljö. Ett vittne som såg mannen på gatan känner igen hans ansikte från bilägarens Facebook. TT har redan publicerat ett hotbrev. På Flashback följer över 30 000 svenskar de täta rapporter, spekulationer och mer eller mindre seriösa politiska uttalanden som snart uppgår till ett tusental.

Men på SVT råder nyhetstystnad. Vid åttatiden börjar nyheten spridas över världen. BBC och Sky News har "breaking news", CNN har en "developing story" och det arabiska Al Jazeera sänder redan reportage från Stockholms gator. Trots att TT redan publicerat det tydliga hotbrev de fått tio minuter innan explosionen, så bryter varken radio eller TV sändningarna. Vid 23-tiden blixtrar det fram att ett extra Rapport ska sändas klockan 23.45. Men det utgår i sista stund. Några lyckas hitta att SVT24 ska sända nyheter vid midnatt. Problemet är bara att många bredbandsbolag saknar just den kanalen i utbudet.

Men sedan timmar är terrordådet redan förstasidesstoff, på kvällstidningarnas webbsidor, bäst rapportering får man från norska och danska tidningar, Der Spiegel, El Pais, Times...Snart vet man mera om bombningarna i London och Paris och Dubai än i Stockholm. Det verkar som om alla är upplysta om Sveriges första självmordsattack från en jihadist - utom Public Service-bolaget Sveriges Radio TV. Strax före tio på kv'llen kommer sammanställningar på webbsidorna hos DN och SvD - då har redan till exempel norska tidningar haft intensiv on-linebevakning. Enligt SvD har mannen identifierats som irakier med starka antipatier gentemot stridande utländska förband i Irak. På hans Facebook-sida citeras mest böner ur Koranen, och det finns redan på kvällen hyllningssidor till hans "martyrium".

Till och med Sveriges utrikesminister Carl Bildt skickar ut ett "Twittermeddelande" om ett "högst oroande försök till terrorattack". Men i statsägda media - intet. När Flashback mfl fora redan har mängder av fakta, så finns inte ett ord på krismyndighetens hemsida krisinformation.se, den som upprättades som en följd av tsunamikatastrofen.

Så - stockholmarna fortsatte att julhandla och trängas med sina barn på adventsmarknaderna, i fullständig okunskap att allmänheten just attackerats mitt i Stockholm med en bil full av gasoltuber, och en vandrande bomb bestående av sex rörbomber, och en ryggsäck full med spik, uppenbarligen med syfte att döda "kvinnor och barn".

Först påföljande dag meddelar polisen det som nätanvändarna redan vetat en timme efter dådet, och nyhetsmedia världen över redan meddelat; att det handlade om ett terrordåd.

Man ska inte drabbas av panik. Men samtidigt är det ju en medborgerlig rättighet att invånarna blir informerade om vad som händer på gator och torg och vilka hot som riktas mot landets folk. Varifrån kommer den uppenbara tveksamheten och fumligheten i detta fall? Det får framtiden utvisa.

Wikileaks inte nödvändigt i Sverige

2010-12-01T13:30:00.019+01:00

En läsare uppmärksammade oss på att vår handelsminister Ewa Björling, utöver sin funktion i regeringen, tydligen tagit på sig ett missionerande uppdrag i den "sexuella hälsans" tecken också. I en artikel i Svenska Dagbladet från april 2009 så relateras om hennes samtal med det katolska Maltas premiärminister, som handlade om något så fjärran bilaterala handelsfrågor som kondomer och AIDS. Här berättar hon också stolt att hon alltid har kondomer med sig på sina resor, som hon delar ut även till katolska präster. Helt klart har hon här ett eget litet ideologiskt privatprojekt, som hon gärna läcker ut om utan att behöva anstränga Wikileaks redan så belastade servrar:

–När jag blev handelsminister funderade jag över hur jag kunde förena de två frågorna. När jag reser i Afrika har jag alltid med mig kondomer i väskan, som jag delar ut till katolska präster. De blir ofta arga och provocerade. Men jag kommer att fortsätta.

En märklig diplomati må man säga. Vi föreslår nu att Den Heliga Stolens alla ambassadörer, de Apostoliska nuntierna, alltid kunde bära med sig små paket med en Rosenkrans och Humanae vitae i engelsk översättning i sin portfölj, och dela ut till varje regeringstjänsteman de möter - i synnerhet om dessa kommer från det "upplysta" Sverige, som - med råge - toppar den föga hedrande abortstatistiken i Europa.

På sin blogg visar frihandelsministern också att hon - liksom många andra - inte har en aning om hur katolska kyrkan fungerar:

Äntligen! Inte en sekund för tidigt att påven inser hur viktiga kondomer är för att skydda liv. I lördags kom det efterlängtade beskedet om att han nu halvvänder i frågan. Det är inte minst väldigt viktigt i flera afrikanska länder med stor HIV-smitta.

Några besked om kursändringar från påvar ges inte via privatsamtal, och som vi tidigare uppmärksammat, så innehåller samtalen med påven inte denna för många så viktiga sanktionering av en praxis som vem som helst ändå kan tillämpa. Som smittskyddsexpert borde Ewa Björling också veta att det bara finns en säkert metod mot hiv-spridning, och det är att leva efter kyrkans sedan tusentals år rekommenderade normer när det gäller sexuell samvaro.

Vår kyrka tycks stå inför en enorm pedagogisk utmaning när det gäller att förklara dess lära, vad den grundas på och vilka möjligheter det finns att göra ändringar i de rekommendationer som kyrkan gör till sina troende och till själasörjarna. Ett minimum av kunskap borde man dock förvänta sig från personer i maktpositioner - inte minst då ministrar och diplomater.

Alla lyssnar till påven - ibland

2010-11-22T14:19:00.007+01:00

Intresset för katolsk moralteologi tycks vara omättligt. Nu tas det upp på tidningarnas löpsedlar, i Text-TV och radionyheterna, att påven uttryckt en "försiktigt liberalare inställning" till kondomanvändning för att begränsa spridningen av AIDS. Detta skulle nu vara början till en vindkantring gällande hela det sexuella området, menar en del.

Men den katolska kyrkan och påven, varken denne eller tidigare, har någonsin rekommenderat preventivmedel som en lösning på mänskliga problem, inte heller har man uppmanat till något beteende som skulle leda till spridning av sjukdomar. Istället har det alltid betonats att det är genom att följa den naturliga ordning, som vi så vist blivit anvisade genom naturen själv, och som lyckats föra vårt släkte vidare under årtusendena, som är det enda säkra sättet att förhindra spridning av AIDS och även andra sjukdomar.

Människan har ett uppdrag, och detta är inte att njuta av livet för sin egen skull, utan att leva efter de regler som Gud givit henne genom naturen själv. Om sexuell praktik frikopplas från själva målet med sexualiteten så kan det leda till förvirring, söndring, sjukdom och död. Det var denna utgångspunkt som påven Paulus VI hade när han skrev encyklikan Humanae Vitae, som idag betraktas som närmast profetisk.

Men nu menar man att det istället är "påvens kondomförbud" som sprider AIDS. I SvD uttrycker hälsominister Ewa Björling att

det är klokt om katolska kyrkan förstått att kondomer räddar liv

Det är inte kyrkans uppgift att vara ett globalt smittskyddsinstitut. Däremot att vägleda sina troende genom livet så att det på bästa möjliga sätt harmonierar med vad vi kommit till kännedom om, genom historien, genom observationer, tankar, vetenskap och sist men inte minst uppenbarad sanning.

Det är märkligt att den moderna världen så oerhört fokuserar på det sexuella, och noterar varje lite viskning från kyrkans håll, medan den föga bryr sig om att samma kyrka även förkunnar tron på en Gud som sände en människa till jorden, som var Gud, "icke skapad", som dog som en dödsdömd brottsling och uppstod ifrån döden igen för att visa på sin gudomlighet och få människan att förstå vem Gud är och vem människan är. Detta borde väl väcka sensationsrubriker dagligen.

Men nu handlade det alltså om några ord från från påven i en intervjusituation, en rekommendation till manliga prostituerade katoliker som smittats med en dödlig sjukdom. Vi avvaktar nu att några av påvens ord som kunde beröra betydligt flera, och inspirera till en reflekterande och ansvarstagande livsstil, även de ska nå nyhetsflödet.

Kyrkkaffe i ny tappning

2010-11-15T23:46:00.013+01:00

Det var ännu inte så länge sedan gemene man i vårt land fick lära sig att en kyrka är Guds hus. Där skall man vara tyst och lugn och där ska andakt och bön råda.

Numera är kyrkor tillhörande landets majoritetssamfund dock som vilka andra lokaler som helst. Det spelar ingen roll om det så är domkyrkan i ärkestiftet, eller den kyrka där landets skyddspatron, helige Erik, var i sin sista mässa. I domkyrkan kan man ha konstutställningar, konferenser eller workshops med pensionärsföreningar. Trefaldighetskyrkan invid Uppsala domkyrka har tagit ordet kyrkkaffe mycket bokstavligt: Man har helt enkelt förlagt kyrkkaffet inne i själva kyrkan, i det medeltida sidokapellet där frälsningsmysteriet förkunnas i de mest fantastiska - men helt ignorerade - valvmålningar från den tid, då ännu kyrkan var ett bönens och mässoffrets plats. Ett konsakrerat sakramentshus.

Att installera epitafier över adelsmän, bryta upp fönster och kalka över målningar, som man gjorde i kyrkorna under 1700-talet, var redan det ett helgerån. Att använda kyrkan till utställningar, dagisaktiviteter och kafé går dock ännu ett steg. Guds hus är invaderat och ockuperat av människan för hennes timliga behov.

Helige Erik, bed för oss!

Sverige: De tysta medierna och den maktlösa makten

2010-11-15T23:31:00.015+01:00

Igår demonstrerade kristna irakier för att uppmärksamma det svenska samhället på att de attackeras i sina kyrkor och hem. Trots detta skickas de nu tillbaka till ett samhälle där de ingenstans verkar trygga. Kyrkan de besöker kan bli deras grav samma dag, grannen kan vara deras framtida baneman.

Men från svenskt håll råder tystnad. Inte en rad i svenska tidningar, trots att demonstrationen samlade över 4000 personer - och detta i Kungsträdgården i centrala Stockholm. Endast de kristna tidningarna har uppmärksammat massakern i Bagdad och de kristna irakiernas situation. I radion hade Cecilia Uddén ett minutlångt inslag häromdagen, kanske det första bland alla hennes hundratals rapporter och reportage, som tog upp den etniska rensning av kristna, som pågår i hela Mellanöstern sedan decennier. UD:s nyhetsbrev "för den vetgirige" har inget om händelserna, och ambassadören i Bagdad, Carl Magnus Nesser, talar bara om "absurda terrordåd" och "minoriteter" i sin käcka blogg.

Integrationsminister Billström menar sig inte kunna styra över sin egen myndighet, och myndigheten kan inte heller göra något så länge den inte har ett domstolsutslag som förklarar att Irak befinner sig i inbördeskrig. Men ingen frågar ju heller någon domstol om detta, så... Makten säger den är maktlös alltså. En pinsam bekännelse.

Men de som får lida är irakierna som skickas hem till slaktbänken - med skattebetalt flyg.

Iraks kristna inte på UD:s bord

2010-11-05T13:21:00.008+01:00

Samtidigt som det nu kommer ögonvittnesskildringar från massakern i den syrisk-katolska katedralen i Bagdad mitt under pågående söndagsmässa, noterar vi att UD inte ens finner saken värd att notera - varken på sin blogg eller Twitter. Och utrikesminister Carl Bildt finner heller inte saken värd att nämna på sin egen blogg. Oväder i Thailand däremot får sin plats. Ambassaden har inte heller reagerat på epostbrev, där vi efterlyser en korrigering av den med tanke på omständigheterna ganska fantastiska UD-analysen, att detta bara handlade om ett bankrån som gått lite snett. Med tanke på det stora antal irakier som finns i vårt land är detta mer än anmärkningsvärt att UD tror att någon ska ha förtroende för denna myndighet i fortsättningen, om man inte kan prestera bättre kommunikéer än dessa rökridåer. Ambassaden i Bagdad förlitade sig på radionyheter. Men ett telefonsamtal till någon med direktkontakter i församlingen, till exempel svensktalande fader Adris Hanna, hade givit annan information än Iraks nationella radio. Den "börs" som påstods vara målet för attacken, är bara ett vanligt kontor. Där förvarades inga pengar. Och det var terroristerna som attackerade hela tiden, de hade aldrig anledning att ta sin tillflykt till kyrkan.

Ett upprop cirkulerar nu för att kristna irakier ska få stanna i Sverige. Sedan ett vägledande beslut 2007 har myndigheterna haft avsikten att utvisa 5000 irakier till Bagdadområdet - de flesta av dessa kristna. Man betraktar - till skillnad från samtliga muslimska våldsaktivister - de kristna i Irak inte som en grupp, utan behandlar dem som enskilda livsöden enbart.

De kristnas situation i Irak, ja i hela Mellanöstern, är överhuvudtaget något som våra myndigheter och medier tycks fullständigt ignorera. Hur många lördagar har vi inte i radions program "Konflikt" hört skildringar från Palestinakonflikten, från Egypten och Pakistan...men de kristnas situation nämns knappast. I fallet Irak talar man bara om "minoriteter".

Samtidigt planeras tydligen i Nacka för en kombinerad byggnad, där en katolsk kyrka ska dela ingång med en moské. Utan att måla upp framtida motsättningar, kan man ju undra hur irakiska kristna ska känna om de tvingas gå in där efter dessa erfarenheter. Det tyder på en viss aningslöshet att planera något sådant, när dessa blodiga attentat mot kristna uppenbarligen har övervägande religiösa orsaker. Och grunden för denna blåögdhet är naturligtvis den bristfälliga rapporteringen.

Vilken värld lever UD i?

2010-11-01T14:35:00.011+01:00

Åter en av dessa rapporter från Bagdad om meningslös död, om lidande, söndertrasade kroppar och förstörda liv, decimerade familjer, föräldralösa barn.... Denna gång har den syrisk-katolska katedralen sprängts med präster och gudstjänstbesökare, detta inför själva Alla helgons dag. 58 döda, 27 skadade, de flesta när terroristerna utlöste sina bombvästar.

Direkt efter ockupationen av kyrkan, som skedde mitt under söndagsmässan, så restes krav på frigivningar av terrorister, detta från Al Qaida.

Morgon med P1 får tag på en Elisabeth Hellsten, ställföreträdande chef vid Svenska ambassaden i Bagdad, och enligt henne handlade det "bara" om ett misslyckat rån av ett växelkontor i kvarteret intill. Hon har hört i irakiska nyhetsmedia att gärningsmännen sökte skydd i kyrkan, att det blev just så var "en slump" och man

behöver inte se det som en attack mot de kristna---ingenting pekar på att detta hänger ihop med regeringssituationen

Att det nu dödas "bara" två-trehundra oskyldiga liv varje månad är för henne en förbättring. Det enda hon märkt av attacken är att personalen inte kommit i tid till ambassaden.

Men man rånar väl inte ett växlingskontor med avsikten att spränga sig själv i luften. Man behöver inte tretton tungt beväpnade krigare för att utföra ett väpnat rån på ett växlingskontor. Och man begär inte islamistiska terrorister fria om det handlar om ett bankrån. Man blåser heller inte ut huvudet på en katolsk präst mitt under pågående mässa och man kastar inte handgranater mot oskyldiga kristna utan minsta hot.

I själva verket var kyrkan bevakad av säkerhetsvakter och bankrånet var bara en avledande manöver. Syftet var att spränga kristna i luften. Omedelbart efter dramat sände "Den islamiska staten Irak" ut följande kommuniké:

"Våra Mujahediner (krigare) anföll ett av de smutsiga polyteistiska nästena, som sedan länge har använts som högkvarter för krig mot Islam och de hade av Guds nåd och Hans Ära möjlighet att fånga de som var samlade där och de tog full kontroll över alla utgångar".

Om svenska UD tar så lätt på förföljelserna av de kristna i Irak, så väcker det onekligen en viss oro. Finns det en ordentlig bakgrundskunskap? Och - borde inte en ambassad vara lite mera informerad än en vanlig svensk vid sin TV-apparat?

Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning

2010-10-23T15:59:00.008+02:00

Apropå RFSU så kan vi inte undgå att förundras över namnet på denna märkliga stiftelse och affärsdrivande bolag. Ty den som söker sexuell upplysning där lär bli besviken.

Den första sexualupplysningen man får är väl när föräldrarna (i bästa fall de) berättar hur barn blir till. Men just denna upplysning lyser med sin frånvaro hos RFSU. Man kan på RFSU:s hemsida läsa om i stort sett allt som människan kan göra med sin egen eller med andras kroppar, vad man kan lära barn att göra, vad de ska kalla könsdelarna för, vilka olika sexuella preferenser det finns, frågespalter, kommentarer, artiklar, tidskrifter... sida upp och ner handlar det om "sex".

Men ingenstans får man svar på frågan: Hur går det till att få barn? Vad innebär det att bilda familj, att föda och uppfostra nya individer? Inte ett ord tar upp sexualitetens yttersta mål, själva den biologiska och även djupt mänskliga meningen med dessa kroppsfunktioner: Fortplantningen, variationen. Att överleva, att föra släktet vidare. Och naturligtvis: Att älska livet i dess fullhet, just i detta sammanhang av mänsklig fortlevnad. Det är detta som "sexuell upplysning" borde handla om. Men istället tycks den sexuella upplysningen bestå i hur man undviker sexualitetens måluppfyllelse, genom preventivmedel och abort.

Men då förlorar ju också den sexuella akten sin mening - den sannskyldiga sexualiteten. Människan stympar sig, gör sig till eunuck, hon säljer ut sin kropp för ett ögonblicks njutning och förvandlar de blommande trädgårdarna till en öken och kastar frukterna på elden.

Segregering eller samvetstvång

2010-10-23T15:28:00.009+02:00

Tre kvinnor, Anna-Karin Englund, förbundsordförande Vårdförbundet, Kristina Gemzell Danielsson,professor och överläkare i obstetrik och gynekologi och Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU skriver i SvD Brännpunkt om sin oro över att läkarnas rätt att vägra utföra handlingar som strider mot deras samvete och tro skall garanteras. Detta har nämligen Europarådet kraftfullt rekommenderat utifrån den självklara mänskliga rätten till samvetsfrihet. Men artikelförfattarna tycker att

Resolutionen är inte bindande och har inte direkt bäring på svensk vård.

Och man talar om

den svenska synen på kvinnors rättigheter

och man vill att vår förträffliga abortlag, som författades utifrån de medicinska kunskaper som fanns 1973 (eller var det 1473 kanske?) till engelska och polska.

I denna fråga råder tydligen ingen respekt för mångkultur i vårt land.

Vi vet inte om författarna tänk igenom konsekvenserna av att ta bort denna rättighet från vårdpersonalen. Detta skulle innebära att man inte kan anställa någon läkare eller sjuksköterska som praktiserar islam, judisk eller kristen tro, främst då katoliker och pingstvänner. De skulle uteslutas enligt välbeprövade metoder från Hitlers Tyskland, i de forna socialiststaterna; i Kina, Nordkorea, Kuba och i diverse diktaturer. Detta skulle väl då kanske ske redan i utbildningsfasen, varför inte redan vid intagningarna till vård- och läkarutbildningar?

Det finns naturligtvis en lösning. Vi får bygga upp privata sjukhus, låta personalen utbildas utomlands. Och naturligtvis kan dessa sjukhus inte erbjuda de tjänster som inte syftar till vård av sjukdomar och skador, utan har helt andra målsättningar; abort, eutanasi, IVF, sterilisering är exempel på sådana extraordinära tjänster som alltfler sjukhus inom EU nu erbjuder.

Är det verkligen ett sådant samhälle som artikelförfattarna vill ha - en segregerad värld från födelse till död, ända in på sjukbädden?

Är livet en privatsak?

2010-10-13T15:18:00.010+02:00

De gripande bilderna av gruvarbetare som besegrat döden rullar fram över världen, och man kan inte göra annat än dela tacksamheten för livet med dessa män och deras släktingar - och en hel värld.

Men det finns andra bilder också. Häromdagen dök det upp en ny tråd på det i vissa radikalliberala kretsar populära forumet Flashback. Klockan 11.51 skriver någon:

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.

Han ger några korta detaljer. Att han ska sätta på en kamera. Första kommentaren lyder:

Lycka till då.

En annan skriver:

Du kommer aldrig våga, du är för feg.

Han får snabbt svar klockan 12.08:

Haha det återstår att se
Både för mig och för er dvs

Några avråder, andra kommer med praktiska råd. Klockan 13.06 skriver denne unge mannen:

Börjar känna att jag håller på och ändra mig om jag vill ta livet av mig, så jag får skynda på mig lite...

Klockan 13.13:

alright lets do it

8 minuter senare har någon noterat via videolänken att mannen gjort vad han utlovat. Sedan följer en märklig skur av kommentarer. En del tycker det var en häftig upplevelse vid datorn, andra är lite skrämda….

Det märkliga är att ingen relaterar det hela till livsvärden, till Gud eller till något metafysiskt överhuvudtaget. Bara – tomhet och meningslöshet i alltihop. Det finns en sorts trubbighet i kommentarerna som vittnar om en mänsklig analfabetism - motsaten till vad vi ser från Chile alltså. Oförmågan att avläsa livskoden - den som håller oss vid liv - och vi kan hålla andra vid liv med när deras låga flämtar.

Vi vet inte mycket om bakgrunden till beslutet. Men vi ser att kommentarerna handlar mest om en enskild människa, inte om något som borde beröra en hel värld - precis som gruvarbetarnas öde har berört en hel värld.

Låt oss be för denne unge man, som mötte ett öde ingen borde möta. Och som hela världen borde göra allt för att motverka. Låt oss be mycket för honom och alla i hans situation.

Inget att resa sig för

2010-10-07T19:54:00.005+02:00

Det har uppstått en debatt kring den predikan som Eva Brunne höll i den evangelisk-lutherska domkyrkan i Stockholm under Riksdagens högtidliga öppnande. Det handlade om några meningar som tycktes bygga på Pauli ord om att man ej ska göra åtskillnad på folk. Hon sade bland annat:

Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

För den som växt upp i en tid då den ideologiska fostran just gick ut på att man skulle göra skillnad på människor så ter sig detta enhetens lov något överraskande. Ty om det var något som vänsterrörelsen präglades av - vilken tydligen Eva Brunne har sympatier med - så var det klasstänkandet. Arbetare stod mot kapitalister, fattiga mot rika, utsugare mot utnyttjade. Det gällde att välja sida och det gällde att urskilja fienden. Inom befrielseteologin handlade det också att urskilja, att identifiera de fattiga med i Kristus i kampen mot jordägarna - som alltså hade Kristus emot sig. Samma sak har fortsatt i den så kallade könskampen, då det handlar om att urskilja de som bedriver härskarmakt och identifiera sig med dem som bedriver kvinnokamp. Vi har också andra uppdelningar efter märkliga klassificeringar; homofober, rasister (ett mycket vitt begrepp idag), islamofober...

Om vi går till Den Heliga Skrift så får fenomenet "åtskillnad" ett annat djup. Redan i Moseboken heter det att

Jag skall göra skillnad på mitt folk och ditt folk. I morgon skall detta tecken ske."

Malaki beskriver också domen, som består i åtskillnad:

Då skall ni återigen se skillnad på rättfärdiga och gudlösa, på den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.
Ja, dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm, och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar. Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. Ni skall trampa ner de onda, de skall bli till stoft under era fötter den dag jag griper in, säger Herren Sebaot.

Hesekiel beskriver utförligt det himmelska Jerusalem och

tempelområdet i alla fyra väderstreck. Det omgavs av en mur som var 500 alnar lång på var sida. Muren skulle skilja det heliga från det icke heliga.

I Matteus läser vi om liknelsen med den goda säden som är Rikets barn, och ogräset som är det ondas barn. De som ska åtskiljas i tidens slut:

Människosonen skall sända ut sina änglar, och så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga

Hos Paulus finner vi äntligen uppmaningen att inte göra skillnad:

Då tog Petrus till orda: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.
---

Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. Gud gör inte skillnad på människor.

Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom.

Så - räcker detta då inte som grund för Eva Brunnes tal, att en demokrati inte får göra åtskillnad på människor?

Nej. Vad Brunne helt förbigår är nämligen synden. Paulus talar för "grekerna", hedningarna, han menar att även de är kallade. Men utvalda blir bara de som lever i den heliga tron. Johannes Döparen utropade ju om Messias efter att börjat döpa i vatten:

Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

Här handlar det alltså uppenbart om att göra skillnad. En obotfärdig syndare har inte samma rättigheter som den som omvänder sig, ber om förlåtelse och vänder sig till Gud.

Detta är ingen rasism. Man kan alltså inte använda Paulus som grund för en "ofiltrerad invandring" (citat från Il Messagero). Ty vad Paulus talar om är den universella kallelsen till Gud. '

Och detta har ju knappast så mycket att göra med rätten att bli svensk medborgare.

Medicinpris med baktanke

2010-10-04T12:34:00.006+02:00

Så har Nobelpriskommittén valt ut årets pristagare i medicin eller fysiologi. I år blev det Robert Edwards för att ha utvecklat en laboratoriemetod för att befrukta mänskliga ägg utanför livmodern. Det handlar alltså inte om någon grundläggande upptäckt för att komma till rätta med sjukdom och lidande eller öka kunskapen om människans fysiologi.

Angår Nobelpriset i medicin en katolsk tidskrift? Ja - det gör det. När en
ledamot av Nobelpriskommittén i Dagens Eko meddelar att metoden var omdiskuterad redan från början därför att "vissa menade ju att sådant här ska människan inte hålla på med" så anar man en annan avsikt än den ideala i Alfreds Nobels anda, nämligen att priset

skall belönas som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta.

Nu var det knappast "det förlupne året" som denna labbteknik utvecklades, utan för 30 år sedan. Vilka kommer den då till del? Fattiga? Sjuka? Behövande? Malariasmittade? Nej: Barnlösa par i den utvecklade delen av världen. Samma del där det begås miljontals aborter av friska foster med goda utsikter att utvecklas väl - varje år. I Sverige: Etthundra om dagen, året runt, vardag som helgdag. Och där katolska adoptionsbyråer inte godkänns därför att de ej vill tillåta adoption till homosexuella par.

Man kan verkligen undra hur Nobelpriskommittén tänkt. Tänker den på lättnaden för de barnlösa föräldrarna, som nu till höga samhällskostnader kan få sina egna barn - eller handlar det kanske om något helt annat: Att skapa legitimitet åt hanteringen med "överblivna" befruktade embryon, dessa som kan användas till att framställa stamceller för okända öden i forskningens tjänst - eller vanligast, för vasken?

Tillåt en lekman att fråga sig; fanns det verkligen inget annat att prisbelöna inom det enorma medicinområdet? Var står i så fall vår medicinska grundforskning? Och framförallt: Vilken syn på människan och hennes basala behov behärskas Nobelpriskommittén av, om den menar att detta var den viktigaste

upptäckten eller uppfinningen

som

hafva gjort menskligheten den största nytta.

Detta är vår fråga.

Hedra din etta och tvåa, och de andra

2010-09-06T21:50:00.008+02:00

En uppmärksam läsare har rapporterat att EU nu vill avskaffa mamma och pappa eller mor och far. Dessa benämningar är nämligen exempel på "sexistiskt språkbruk". Hädanefter skall Förälder 1 och Förälder 2 kallas till föräldramöte eller anges i formulär av olika slag. I en resolution skriver det schweiziska fullmäktigeledamoten Doris Stump att att

Kvinnor ska inte längre behandlas som passiva och mindervärdiga väsen, mödrar eller sexobjekt.

Schweiz är redan ett föregångsland i kampen mot det sexistiska språket. I huvudstaden Bern har ”könsabstrakta personbeskrivningar” i allmänhet redan företräde i offentliga sammanhang. Fotgängarzon har sålunda ersatts med flanerarzon, så att man inte ska tro att det bara är män som får anträda gågatan.

Icke könsabstrakta trafikskyltar - fy skam Trafikverket!

Vi har redan hört att det numera heter "talesperson" istället för "talesman" i radio och TV. Medan det ännu går bra att säga "sjuksköterska" om en man och "ombudsman" om en kvinna. Men det är väl bara en tidsfråga innan det heter ombudsperson, riksdagledamot, brandperson och polisperson. Förman ersätts med ledarperson. Och om man får följa RFSU:s trendsättning, (tätt följt av Svenska kyrkan?) så räcker det inte med Förälder 1 och Förälder 2, nu när det polyamorösa förhållandet skall introduceras.

Självisk självspäkning = OK

2010-08-15T16:46:00.015+02:00

Midnattsloppet i Stockholm har slagit alla tidigare rekord. Den 14 augusti tog sig 21 000 personer runt gatorna på Södermalm under karnevalsliknande omramning. Nåja - kanske översteg deltagarantalet åskådarnas antal, vi vet inte. Men bara att stå en dryg timme och betrakta denna myrliknande ström av löpare krävde en hel del tålamod.

Många såg vältränade ut. Men det dröjde inte länge förrän man såg tomma blickar och krumma kroppar. Man blev orolig för om en del verkligen skulle orka ta sig i mål och för deras hälsa. Mycket riktigt rapporteras det nu att två löpare avled, och många fick tas in på sjukhus.

Vad har nu detta med vår katolska rapportering att göra? Jo - när det visat sig att påven Johannes Paulus II använde självspäkning och bland annat slog sig med ett bälte, så rapporterades detta i alla våra tidningar, inte sällan med en ironisk ton. En människa som slår sig själv kan inte vara mentalt frisk, och den religion som tillåter detta måste ju vara pervers. Ungefär så löd mången kommentar. Men här släpar sig alltså tiotusentals vanliga svenskar runt på Stockholms gator under uppenbart svåra plågor, detta helt frivilligt och dessutom utan andra mål än att bevisa för sig själva att de klarar av det. I botten finns kanske också en målsättning att hålla hälsan vid liv och de kroppsliga funktionerna alerta. Men utmattning, smärta, blod, svett och tårar saknas knappast.

Johannes Paulus II - liksom många andra kristna genom seklerna - utförde således sina privata övningar (betydligt blygsammare rent fysiskt) för den andliga hälsan, och då för att försaka sitt själv. Men motionärerna pålägger sig sina plågor enbart för den lekamliga hälsan och självkänslan. Det förstnämnda exemplet väcker offentligt spe, men ingen reagerar negativt över det andra - inte ens när det skördar dödsfall.

För den "själviska självspäkningen" finns det hur många metoder och inrättningar som helst. Det finns till och med särskilda maskinhallar avsedda för att utsätta kroppens muskler och leder för allsköns plågor, detta medelst sinnrikt konstruerade vikter, dragskruvar och fjädrar. Detta låter ju som en beskrivning från en medeltida tortyrkammare. Men vad det handlar om är tjänster man får betala ansenliga summor att utsätta sig för.

I mindre utvecklade, och mindre sekulariserade, länder är dock fenomenet okänt.

Fotboll som samhällssymptom

2010-08-05T10:36:00.005+02:00

Vi läser i Expressen att "Vatikanen rasar" över att man behagar förlägga fortbollsmatcherna i italienska elitserien - Serie A - till klockan 12.30 på söndagarna. Artikeln kompletteras med en ofördelaktig bild på påven för att skapa det eftersökta löjets skimmer över de katolska galningarna i "Vatikanen". Och naturligtvis fälls kommentarer därefter.

Nu var det inte "Vatikanen" utan en biskop Mazza i Modenaområdet, (Mazza har ungefär lika mycket med Vatikanen att göra som vår egen biskop Anders) som uttryckte en oro över vad spelschemat kommer att ställa till med i det fotbollstokiga Italien. Ännu har nämligen den postmoderna livsstilen inte hunnit slå igenom fullt så markant i detta land som i norra Europa. Många håller på traditionen att söndagen skall äras Gud och familjen, heliga mässan på förmiddagen, gärna följd av en lång lunch med tjocka släkten och helst på en restaurang så man slipper hushållsgörat. Och sedan kanske lite fotboll på TV om man nu är intresserad av det.

Inget är så sammanhållande som måltider, där alla generationer umgås under trivsamma former. Här kan man sammanfatta veckans händelser och förmedla erfarenheter till varandra, detta som numera görs via korthuggna loggar i Facebook och enstaviga chatdialoger.

Om de populära ligamatcherna sänds klockan 12.30 så hotas ännu en familjesammanhållande faktor. Det är i själva verket ett symptom på den förändrade livsstilen. Individen skall frigöras både kyrkans och familjens gemenskap, men istället för frihet väntar ensamhet och ett rotlöst sökande efter förströelser. I ett katolskt land är det biskopens uppgift att uppmärksamma konsekvenserna av ändrade vanor. Men det kan ju kanske vara svårt att förstå för Facebookgenerationen i kalla Norden, där allt skall vara individuellt och religionen en ren privatsak.

Pride - manifestation av ett misslyckande

2010-07-30T13:15:00.025+02:00

I veckan har en festival ägt rum i Stockholm som kallas Pride. SL, en del av länets skattebetalda infrastruktur, pryder sina bussar med regnbågsflaggan. (Tänk om det skulle stå "Jesus" på SL-bussarna under Jesusmanifestationen! Men SL älskar bara nästan "alla"...) Festivalen har föranlett en mängd artiklar i tidningarna med anknytning till "HBT", alltså det högst diffusa samlingsbegreppet för så skilda fenomen som homosexualitet, bisexualitet och transsexuella (de som vill byta kön), transvestiter (män som vill uppträda som kvinnor) och alla varianter däremellan (queer mm). En krönikör trumpetar stolt ut att "Pride är att böga" ("böga" betyder att ha könsumgänge med andra män). Ett par andra skryter med sin manliga prostitutionsverksamhet. Politikerna tävlar att vara toleranta och komma med förslag, det mest spektakulära var väl socialdemokraterna Carin Jämtin och Dag Larsson, som i en riktig rötmånadsartikel föreslår att "könsneutrala toaletter" ska införas, samt särskilt "hbt-boende för äldre" - vad nu detta skulle medföra för anpassningar framgår inte. Vidare att Stockholms förskolor och skolor ska ha ett "medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande". Jo , det är sant; enligt dessa kommunalpolitiker ska femåringar på dagis få en dos av medvetande att mamma-pappa-barn är en förfärlig maktdemonstration ty

Heteronormativitet handlar om makt. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt.

De biologiska grundkunskaperna lyser med sin frånvaro. Sexualitet bygger nämligen på könets olikhet, inte på likhet. Att tala om hetero- och homosexualitet är alltså en paradox i sig. Det är heller inte möjligt att byta kön. Man kan manipulera med de sekundära könsegenskaperna, precis som man kan bygga muskler eller träna rösten. Man kan ändra könets uttryck; utstrålning, utseende, till och med genitalierna. Men inte själva könet. Det handlar mera om en psykologisk charad. Visserligen kan man förknippa sexualitet med även psykosociala funktioner, såsom personlig identifikation etc. Men i botten ruvar den biologiska sanningen; i varje cell av kroppen finns den stämpel som konstituerar vår primära könsbestämmelse, och därmed också urgrunden för den otroliga variation som återfinns till och med mellan syskon. Sexualitet, manlighet och kvinnlighet är inget lustspel som Gud låter oss roa oss med, utan en outgrundlig del av skapelsens mysterium, biologiskt sett en fantastisk lösning på frågan hur man kan skapa något absolut unikt utifrån något redan befintligt.

Sexualitet och kärlek är inte självklart förenade med varandra. Man kan älska en person utan sexuell åtrå och man kan känna åtrå utan kärlek. Vår civilisations fortbestånd bygger på att åtrå och kärlek förenas i äktenskapet mellan man och kvinna, det som också är hängivet, uppoffrande och öppet för att barn kommer. Om det däremot inte är förbehållslöst (inte ett livslångt åtagande, inte barn, inte om åtrån upphör, kort sagt, kärlek bara så länge det inte kostar på, i enlighet med en av sommarens hitlåtar; "I want your everything, as long as it is free") om det dessutom krävs tekniska hjälpmedel (sexleksaker, kondomer, insemination, hormonbehandlingar, operationer...) för att kärleken till livet och till en annan människa ska fullkomnas, då är det frågan om vilken "kärlek" det egentligen handlar om. Den utåtriktade, givande, eller den självuppfyllande, egocentrerade.

Prideveckan uppvisar ingen respekt för skapelseordningen. Den hånar den istället. Detta är inget att vara stolt över.

Om skandaler - och skandaler

2010-07-19T10:22:00.010+02:00

Det är uppenbart att skandaler inom den katolska kyrkan är dagspressens favoritämne. Vi har under ett par år serverats med sådana, både verkliga och helt påhittade. Nu är skandaler kanske inte det mest intressanta att skriva om, men man kanske ändå kunde reflektera över varför inte skandaler i andra samfund nämns. Det verkar ibland som övergrepp och oförmåga att hantera dessa fall är en exklusivt katolskt problem, knutet till den hierarkiska, m a n l i g a strukturen, med påven i Rom som främsta bromsklots. Vårt land har ännu en majoritetskyrka, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Dess företrädare drar sig knappast för att yttra sig om katolska ställningstaganden i mycket kritiska ordalag, nu senast deras chefsteolog, Christina Grenholm. Samtidigt brottas den stora lutherska paraplyorganisationen i Tyskland med problem. Nyligen avgick den tyska lutherska kyrkans första kvinnliga biskop Maria Jepsen efter att det visat sig att hon eventuellt känt till ett fall av förfärliga serieövergrepp på barn, som en av hennes präster, frånskild och omgift, utfört under många år på sina fosterbarn i det nya äktenskapet. Prästen var senast verksam i ett ungdomsfängelse.

I februari avgick Margot Käßmann, biskop för den protestantiska kyrkan i Niedersachsen Tyskland med 3 miljoner medlemmar, detta efter att ha blivit tagen vid ratten på sin lyxtjänstebil med 5 gånger för hög promillehalt i blodet. Hon hade passerat en del röda ljus efter att ha intagit för mycket champagne. Fyrbarnsmamman Käßmann, som också var ledare för den stora paraplyorganisationen för de lutherska kyrkorna i Tyskland, EKD med 25 miljoner medlemmar, skiljde sig för ett par år sedan från sin man som också är präst. Hon har varit en mediaperson av stort format och uttalat sig om det mesta. Om påven har hon sagt att hon avundas honom bara för en enda sak - hans röda skor.

Om dessa avgångar har det rapporterats i ett par finlandssvenska tidningar. TT har haft en liten notis, som dock inte togs in någonstans. Detta att jämföra med den katolske Augsburgsbiskopen Mixa, som avskedades på grund av anklagelser, som sedan visade sig fullständigt tagna ur luften. Första delen av den historien gav rubriker, dock ej den andra, den om att det handlade om en maktpolitisk kupp och biskopen aldrig gjort sig skyldig till de övergrepp, som han tillskrevs i en uppvaktning hos påven av biskopens egna kolleger.

Klargöranden - SvD följer upp?

2010-07-18T16:17:00.003+02:00

Nu har msgr Charles Scicluna vid Troskongregationen gjort en del förtydliganden angående de normer vi kommenterat nedan (vi tackar Bengt Malmgrens Katolskt Fönster för att ha uppmärksammat detta). Och som väntat avvisar han varje jämställan mellan de olika överträdelser som nämns i dokumentet, från att lagra barnpornografiska bilder till att spela in bikt på band. Artiklarna i SvD är helt enkelt ännu ett försök att stämpla "Vatikanen" - som läroämbetet numera brukar etiketteras, för otidsenlighet och skapa detta otydliga känslotillstånd som kallas "förfäran" hos alla som inte har energi eller vilja eller anledning att sätta sig in i verkliga bakgrundsfakta. Även Vatikanradion har publicerat en utförlig kommentar på svenska till de åtgärder som vidtagits för att bättre styra upp till vilket bord vissa ärenden skall skickas. Egentligen är allt detta en högst inomkyrklig angelägenhet. Men som alltså Svenska Dagbladet bedömt ha ett allmänintresse.

Men då borde man också ge läsaren möjlighet till en rättvisare bedömning av de uppgifter som presenteras som att "Vatikanen skakas av ny skandal".

Skandal var ordet

2010-07-17T19:34:00.019+02:00

Någon reporter på SvD har fått tag på Vatikanens nyutgivna normer för vissa grava brott (Normae de gravioribus delictis) och nu förfäras man inte över kyrkans hårdare krav på att präster som begått övergrepp ska avsättas (så att de kan fortsätta utanför kyrkans hägn). Istället är det en liten mening om att det faktiskt är en svår synd att låtsasviga personer, i detta fall kvinnor, till präster. Detta fastställande av sedan länge (tvåtusen år) kända fakta kallas "ny skandal" i rubriken.

Nu menar man att detta alltså är jämställt med att begå sexuella brott med minderåriga. Båda dessa handlingar samsas ju i samma normsamling - ve och fasa! En katolik och debattör, Charlotte Therese Björnström, utbrister indignerat:

Hur kan det vara kriminellt att som katolsk kvinna följa Gud - av kärlek till kyrkan?

Det är inte kriminellt att "följa Gud". Men att förrätta sakrament med fel beståndsdelar, det bryter mot kyrkolagen. Det kan vara lika kriminellt som att en tjänsteman utfärdar körkort till de som vill köra bil eller om en kirurg utför operationer efter att ha köpt sin legitimation på nätet. Faktiskt värre än så - ty här har vi att göra med obrutna traditioner och en jurisdiktion som överträffar vilka grundlagar som helst i legitimitet och hävd. Dessutom är det ju bedrägeri rent civilrättsligt - en kvinna kan aldrig presentera sig som katolsk präst, hon kan inte förrätta några sakrament utöver de som det allmänna prästadömet tillåter. Hon kan känna sig kallad av Gud - men uppträder hon som katolsk präst är det ett bedrägligt beteende.

Prästämbetet konstitueras av vissa villkor, där könstillhörigheten ingår, precis som i äktenskapet. Man döper i vatten, inget annat, konfirmerar med vigd olja, inget annat, och i eukaristin måste vin och bröd frambäras, inget annat. Till ett äktenskap krävs det en man och en kvinna, inget annat. Detta är vad skolastikerna kallade "materialis"; inget man ändrar på efter en tidsanpassad opinionspust.

Det är ett värre brott än om man förrättar dem utan biskopens eller påvens tillstånd. Då är de åtminstone giltiga. Ett sakrament med fel materia är lika ogiltigt som när en skådespelare läser mässan i en filminspelning; forma rätt, materia fel. (Dessutom saknas här även intentio - den äkta intentionen med akten.)

Det kan inte vara förenat med kollegialitet och god vilja om en biskop handlar så uppenbart mot både tradition och lag, att han själv avgör vad som skall ingå i ett sakrament. Om man nu har en annan tolkning av traditionen än alla generationer före oss, får man snällt vänta och se om den helige Ande bistår den tolkningen, så den blir upptagen i kyrkans depositum fidei, dess skatt av tro.

Pressen har som vanligt inte funnit några katoliker att yttra sig i frågan förutom stiftets pressekreterare Maria Hasselgren och Gert Gelotte, tongivande i den handfull provokatörer som kallar sig Katolsk Vision. Kanske det vore läge att någon kyrkorättsligt och dogmhistoriskt kunnig person kunde reda ut begreppen en smula? Säkert finns det också en hel del synpunkter på frågan om prästämbetet bland de andra hundrafemtiotusen katolikerna i landet, om frågan intresserar överhuvudtaget förstås.

Saktmod anbefalls

2010-07-08T12:49:00.005+02:00

I Belgien rasar en formlig hetskampanj mot ärkebiskop emeritus Danneels. Det senaste inslaget är att polisen läckt att man hittat en bild i hans dator på en minderårig flicka i duschen. Nu har alltså den liberala pressen plöstligt blivit den viktorianska moralens väktare och polisen dess informationskälla.

Vad som är sant och osant i detta är svårt att veta. Det finns nog få datorer i världen som inte har bilder på mer eller mindre avklädda personer. De kan komma in via Internet eller bilagor i ett mail utan att användaren har en aning om det. Vad detta skulle betyda i stort är också svårt att se. Är detta ett brott? Man spelar hela tiden på massans fantasier.

Vad vi kanske bevittnar är en organiserad kampanj, inte bara mot Danneels, utan mot kyrkan som sådan.

Men utan tvekan har kyrkan i Belgien lidit under dåligt ledarskap. De katoliker som inte velat se en provinsiell kyrka med extrem liberalisering på programmet har inte blivit bemötta väl. Libertinska idéer har oblygt släppts in i själva undervisningen. Den katolska identiteten har blivit lidande hos ett - eller faktiskt två - folk som tidigare har kämpat väl mot antikristna influenser, inte minst kung Baudouin.

Vad som nu händer får vi se. Låt oss hoppas och be för att lagens maskineri fungerar utifrån rättfärdiga och rättvisa principer och kyrkans tjänare tar sitt fulla ansvar och lär något av hela denna process. Kyrkans eviga budskap får inte påverkas av att det finns de som missbrukar det förtroende de fått att föra ut det.

Folkpartiet nyttjar sin andliga frihet

2010-06-28T13:47:00.023+02:00

Det finns många grupper på Facebook - och det är knappast någon idé att uppröras över valet av ämnen mera än klottret på offentliga toaletter. Men ändå har en läsare gjort oss uppmärksamma på en grupp kallad RÖTT KORT VATIKANEN. Den har sjuttontusen medlemmar. Upphovet till gruppen är tydligen fallet i Brasilien, där en nioårig flicka formligen kidnappats för att genomgå abort, vilket föranledde ärkebiskopen att meddela kyrkans knappast okända syn på abort. (Fallet har utförligt beskrivits i Katolsk Observatör.) Läser man presentationen så uppmanas man gå med för att

visa att fundamentalism är fundamentalism oavsett vilken religion det handlar om. Mejla en protest till Katolska kyrkan i Sverige: info@katolskakyrkan.se.

På loggen är det svårt att hitta något vettigt. Här finns i stort sett bara en tonläge, hat mot katolska kyrkan och allt vad den står för. Den beskrivs som ett "världsomspännande pedofilnätverk" med ärkeskurken påven, "den mest ondskefulla människan i världen just nu", i spetsen:

Hur mycket skit ska gubbjäveln ställa till med innan han kolar vippen?! Jag satt och funderade igår kväll... Det enda som han inte har på sitt brottsregister är att uppmana till mord. Annars så är han:

Beskyddare av pedofiler
Nazisympatisör
Försvarare av våldtäktsmän och incest

Apropos mord så är detta inget främmande för deltagarna i gruppen:

Åsa Karlsson: jag vill mörda påven!

Skojfriskt värre; detta renderade genast tvenne tummen upp. (Tur det inte gällde en svensk partiledare, då hade Åsa fått SÄPO-besök.)

En Calle Asker menar att

Äckliga gamla religiösa världsuppfattningar hör inte hemma bland världsmedborgare och medmänniskor. Vi behöver inte era jävla överhuvuden som inte har en blekaste aning om vad som är rätt och fel.

En annan tycker att man absolut

skall bränna ner vatikanen

Hata, mörda, bränna...Nu till anledningen att vi tar upp skräpet här: Bakom Facebookgruppen står nämligen fyra framstående representanter för Folkpartiet; (från vänster på bilden, foto:

Ola Hassbring QX) Fredrik Svensson, internationell sekreterare, Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot och EU-minister, Jenny Sonesson, ordförande för Liberala kvinnor i Stockholm och (ej på bild) Jane Lagerqvist, tidigare förbundssekreterare för Liberala kvinnor. De har startat den, och de modererar innehållet. Det finns en knapp "Dölj", som väl knappast har använts här, inte ens för att dölja drömmen att mörda påven.

Man behöver inte stå för allt som sägs i kommentarsfält, det vet vi väl. Men här tycks det inte finnas något som ens antyder till att man vill begränsa mängden grova osanningar, personangrepp, hot och hets mot en religion. Är detta således tankar som våra liberaler tycker är förenligt med "Andlig frihet" enligt partiprogrammet:

Andlig frihet innebär rätten att hysa och uttrycka politiska, religiösa och andra övertygelser.

Att vilja hata, mörda, bränna...det går an. Men uppenbarligen gäller den andliga friheten inte den världsvida romersk-katolska kristenheten och vad den representerar.

Ungdomsstyrelsen håller husförhör

2010-06-08T13:20:00.004+02:00

Ungdomsstyrelsen har reflexmässigt reagerat på ett samhällsprogram som gjorts av några ungdomar vid Sveriges Radio. Det handlar om ett inslag i indignationsstilen; skattepengar går till ungdomsföreningar som - ve och fasa - har negativa synpunkter på homosexuell livsstil. Nu ska Ungdomsstyrelsen kalla till husförhör. Må ledarna ha läst den svenska statens katekes, annars blir det inga pengar framöver - lyder budskapet.

Vi hoppas att man också då granskar alla föreningar med avseende på religiös tillhörighet och etnicitet, faktiskt två andra kriterier som ingår i Diskrimineringslagen. Hur är det till exempel med toleransen gentemot den kristna och muslimska livsstilen inom RFSL-Ungdom? Det kan väl inte vara så att man blir diskriminerad där om man tror på sexualitet inom äktenskapet och livslånga förhållanden? Av principförklaringen att döma lär det kanske bli tufft för en konfirmand som tagit till sig undervisningen att vara med på RFSL-Ungdoms statsunderstödda satsningar.

Intryck från Rom (2): Musik på museum

2010-06-08T08:10:00.012+02:00

Besöker man kyrkan som i Rom kallas bara "San Giovanni", men annars i guideböckerna går under namnet Lateranbasilikan, så rekommenderas en runda i basilikans klostergård. För 2 Euro kan man beskåda, förutom den konstfärdiga pelargången, en rad intressanta tidiga kristna gravstenar och inskriptioner och i ett litet museum finns mässhakar och manuskript. Där finns också några blad av Pierluigi da Palestrinas (1525-94) hand, välskrivna vackra notmanuskript.

Det är sorgligt bara att inte bara manuskripten, utan nu även musiken håller på att hamna på museum, det vill säga den framförs nästan bara i konsertsammanhang och aldrig där den hör hemma - i heliga mässan. Inte ens hos de för sin kärlek till kyrkomusiken berömda oratorianerna hörs Palestrina, utan mera modern, konsertbetonad musik från förra seklet. Palestrina skrev musik direkt för oratorianerna. Men både gregorianiken och den tidiga polyfona musiken får kämpa i skuggan av 1800-talsmästare, för att inte tala om de enkla barnsångerna i Taizéanda som fått banalisera det kyrkliga musikrummet i decennier. Det går liksom inte ihop med hymnernas himlastormande texter: Drypen I himlar därovan...

Intryck från Rom (1): Nya piazzor

2010-06-05T22:38:00.004+02:00

Redaktören har varit på blixtbesök i Rom - staden där Västerlandets kulturhistoria sammanfattas. Folklivet är svårt att definiera - med det alltid påtagliga internationella inslaget undrar man om det egentligen finns romare i Rom. Var är de?

Kön till Peterskyrkan ringlar sig ner till slutet av Berninis kolonnader och till Vatikanmuséerna får man köa i upp till tre timmar. Sedan väntar ett litet äventyr värdigt vilken flygplats som helst, varefter folkmassorna rusar genom salarna med de utsökta antika skulpturerna, de etruskiska salarna, skatterna från egyptiska gravar, och sist de förfärliga konsthallarna med "modern" konst där ingen ens kommer på tanken att stjäla sig till ett förbjudet blixtfoto. Vart är alla på väg? Till Sixtinska "kapellet". Där stoppar rusningen upp, ty nu är man framme vid målet; guideböckernas femstjärniga "måste". Vakter skriker att man skall vara tyst, att inga foton får tas. Men det skriks och foton tas till ackomanjemang av ett bullrande högtalarbudskap att här råder tystnad och video-fotoförbud. Vilket resulterar i än högre tonlägen. Det är dråpligt. Man får associationer till någon film av Jaques Tati.

Det är alltså här Allegris Miserere sjöngs en gång per år, Skärtorsdags natt, i totalmörker, för påven. Det är här våra påvar utsetts sedan århundraden. Och det är här Michelangelos berömda målningar berättar för oss om skapelsen - och den Guds dom över mänskligheten vi alla borde frukta. Men fruktan tycks inte vara det som behärskar dagens turistindustri. Platsen skall bockas av i boken helt enkelt.

Tänk om, kära Vatikanstat. Gör inte Peterskyrkan till ett Piazza Navona, en galleria. Stäng Sixtinska! Vi kan se på bilder istället. Bevara heligheten.

Medan drevet ändå går...

2010-05-16T10:12:00.011+02:00

Det var inte bara biskop Mixa som fick avsked utan utredning. Den 23 april - alltså innan de falska anklagelserna om sexövergrepp presenterats - så fick även Augsburgstiftets pressekreterare Dr. Dirk Hermann Voss avsked. Voss är ett känt namn i Sydtyskland, han är chef för ett stort katolskt bokförlag, Sankt Ulrich Verlag, och rådgivare i påvens mediaråd. Varför blev nu denne duglige publicist också avpolletterad? År 2006 retade han gallfeber på gayrörelsen och andra efter att kritiserat en artikel i en tidskrift utgiven av Augsburgs katolska högskola, där homosexuell samlevnad bejakades. Voss påminde om att man inte under några omständigheter kan förena homosexuell samlevnad med katolsk tro, detta ur objektiv moralisk synpunkt. Voss har också försvarat sin biskop och angripit pressen för den kampanj som förts mot honom, som gått ut på att hitta anklagelsepunkter snarare än att rapportera konstaterade fakta.

Mot biskop Mixa fanns det alltså två anmärkningar. Han hade som ung präst använt aga mot barn och han hade som kyrkoherde köpt en kopparetsning för stiftelsepengar för att pryda församlingshemmet.

Men alla vet ju vad det egentligen handlade om. Hans "åsikter" och vänskap med påven. Organisationen Wir Sind Kirche gläder sig att den lyckats med sin kampanj och säger och biskopar ska inte ha någon bonus på brott. Men uppenbarligen tycker man att media ska ha bonus på bevisbördan. Om det är så man tänkt att demokratiseringen i kyrkan skall fungera så är det nog inte bara kyrkans läroämbetet som har stora tvivel.

Efter detta så påtagliga justitiemord undrar man hur det egentligen var med de mystiska händelser som fällde biskop Krenn i Österrike, som aldrig kunde beläggas. Och med den tigande kardinal Groer som enligt en enda källa, skandaljournalisten Hubertus Czernin, under 40 år skulle ha våldfört sig på 2000 pojkar och män . En ny erövring varje vecka alltså - i fyrtio år. Första anmälningen kom 1995. En jämförelse: Bland de absolut värsta fallen som gått till domstol är fader Lawrence Murphy i USA, som bodde på en internatskola för döva. Under hans tjugofem år på skolan tros han har antastat upp till 200 pojkar.

Mixa, Krenn, Groer: Det finns naturligtvis sanning i alla dessa fall. Frågan är bara; vem äger den?

Fallet Mixa avslutat

2010-05-14T15:10:00.003+02:00

Med en minimal notis i Augsburger Allgemeine meddelas att åklagaren inte tänker upp någon förundersökning mot biskop Walter Mixa. Man har inte funnit någon substans i anklagelserna helt enkelt. Mixa är avskedad genom direkta ingripanden från sin egen överordnade, ärkebiskop Zolltisch och för honom återstår bara att leva återstoden av sin tid med ett vanhedrat rykte, smälek och hån. Som kyrkoherde i sin församling fick han inte mindre än tretton prästkallelser och han tvekade aldrig att försvara den lära han var utsedd till att sprida. Vi får nog förgäves vänta på en förmedling av denna notis från Reuters eller TT, där det ju hette att han avskedats på grund av sexövergrepp. Sådan är den grymma verkligheten.

Någon jämförde dagens mediahets med inkvisitionen. Men ingen jämförelse kan vara mera missvisande. Ty inkvisitionen innebar just det ordet betyder - en grundlig undersökning av fallen, inte en dom grundad på enbart rykten och anonyma brev.

Om övergrepp - och övergrepp

2010-05-12T09:53:00.019+02:00

Tidningarnas Telegrambyrå rapporterar nu genom Lissabons Reuterreporter att Augsburgs biskop Mixa avskedats "efter anklagelser om sexövergrepp". Men sakta i backarna - handlade detta inte först om att han hade utdelat några örfilar på ett skolhem? Och sedan plötsligt att det fanns finansiella oegentligheter (inköp av möbler för stiftelsemedel)? Det räckte uppenbarligen inte - vad som fattades var - just det - sexuella övergrepp.

Jo, visst var det så. De första värjstötarna var futila och skulle inte få någon biskop i världen avskedad. Men när den formliga klappjakten på en biskop satts igång så finns det inga gränser. Det är hans egna kollegor med biskopskonferensens ordförande ärkebiskop Zolltisch i spetsen, som bestämt sig och då skys inga medel. Biskopen ansågs nämligen "konservativ".

Att åklagaren sedan inte lyckades hitta en enda detalj om den som sexövergreppen sades ha skett mot - inte ens hans namn - är en parentes, och när man sedan hittat det påstådda "offret" så förnekar denne bestämt att biskopen skulle gjort något mot honom:

Jag har aldrig blivit antastad av biskop Mixa. Jag står till hans förfogande som ministrant i domkyrkan, det gäller än idag.

Vem anmälde då det hela? Tydligen några anställda på biskopens kontor. Det utpekade "offret" anser hans namn utnyttjats i en maktkamp och han är "chockad", även hans fästmö. Biskopen själv förnekar också bestämt denna senaste i raden av anklagelser mot honom. Han har varit en mycket omtyckt seminarieledare, som fått unga män att söka sig till prästämbetet i uppseendeväckande stort antal, och kallelserna har varit stabila. Flera av hans forna ministranter har uttalat sig. En säger det hela är absurt: "Biskopen har aldrig uttryckt sin sexualitet".

Biskop Mixa är idag en bruten man. Han befinner sig på ett sjukhus i Schweiz - "för behandling av sitt alkoholmissbruk" heter det i en del tidningar. Sanningen? En sedan länge emotsedd knäoperation!

Hela historien om biskop Mixa är skrämmande, tragisk och tänkvärd. Den handlar inte om sexuella övergrepp, inte heller om bedrägerier utan om krass maktpolitik inom kyrkans egna led. En annan form av övergrepp alltså, som det talas mera tyst om.

För de som kan läsa tyska finns här en bra översikt.

Läroämbetet Svenska kyrkan

2010-04-30T08:56:00.010+02:00

Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds inre problem. Men när nu Kyrkans Tidning tar upp stridsyxan så är det uppenbart att man vill provocera fram reaktioner. Den 22 april skriver Britta Häll på ledarplats att Svenska kyrkan kräver att katolska kyrkan

"går till botten med den egna kyrkosynen"

och att det blir

"allt svårare för Svenska kyrkan att vara tyst i denna fråga."

"Påvens uttalanden övertygar fortfarande inte", heter det. Kondomförbudet ska upphävas - vad nu detta har med saken att göra - och celibatet förstås också.

I artikeln ondgör sig författaren över att det finns katoliker som i detta läge försvarar kyrkan:

"alla försök att flytta fokus från de övergrepp som gjorts är osmakliga."

Men nu undrar vi stilla hur detta går ihop. Det vill säga; vad kyrkans syn på preventivmedel och prästämbete har med övergrepp mot barn att göra. Är det i själva verket inte ett magnifikt flyttande av fokus - där personliga tragedier används som förevändning för att kräva ändringar av katolska kyrkan och dess "syn på sexualiteten"? Är det inte istället den moderna människans "syn på sexualiteten" som egocentrerat njutningsmedel som fokus borde ställas in på?

Vi kan dock hålla med om några punkter. Biskopar borde gå. De som sysslat med missriktad kollegialitet till priset av andras lidande borde gå självmant. Det ställs större krav på katolska kyrkan än andra. Detta är också ett riktigt påpekande. Men att därför katoliker inte skulle ha rätt att försvara sin heliga tro och sin kyrka mot lögner med risk att detta skulle betraktas som att skylla ifrån sig - det är ju befängt. Såsom Paulus försvarade sig och sin apostlaskara när han kallades för "smitthärd", så måste också vi kunna försvara oss mot fullständigt orättfärdiga anklagelser.

Till slut: Den Svenska kyrkan vill alltså att den katolska kyrkan går till botten med sin kyrkosyn. Hur det är ställt med Svenska kyrkans syn på vad kyrka är vet vi ju alltför väl: Ett människoverk med omvärldens värderingar som norm. Botten är så att säga redan nådd.

Olösligt problem

2010-04-13T17:02:00.002+02:00

Som på beställning trillade det idag in ett par vittnesmål om prästförseelser även i vårt stift. Vi avstår kommentera detta, inte heller de boulevardskvallerhistorier som fyller norska medier just nu. Igår intervjuades biskop Anders Arborelius i radion, och tillfrågades om påven inte borde avgå med tanke på vad pressen menar han gjort eller rättare sagt inte gjort som kardinal - nämligen löst präster från sina löften så fort de själva velat.

Alltid brukar det vara några som kräver påvens avgång. När en med kyrkans morallära obekväm tysk biskop menade Johannes Paulus II skulle avgå av hälsoskäl så hittade han blixtsnabbt ett svar, med glimten i ögat: - Och till vem skulle jag lämna min avskedsansökan?

Nya råsopar från samma håll

2010-04-10T08:31:00.020+02:00

Nyhetsbyrån AP har uppenbarligen bestämt sig. Påven ska sättas dit. Knappt har man hunnit ur fallen Murphy och Teta, som båda visade sig ogrundade, så har man nu hittat "det mest graverande" av alla - nämligen ett brev från kardinal Ratzinger. Det nya fallet omfattar många brev och turer, som några tidningsrubriker knappast kan göra rättvisa.

Bakom detta "avslöjande" liksom de flesta rubrikerna finns ett och samma namn: Jeff Andersson. Han förestår en stor advokatbyrå som själva presenterar sig som "high-powered and aggressive law firm". Man har specialiserat sig på skadeståndsmål mot katolska stift för övergrepp mot barn och ungdomar som utförts av katolska präster. Redan 2002 hade Anderson dragit in 60 miljoner dollar i förlikningar med kyrkan, och förklarade att "jag ska stämma sk_ten ur dem".

Advokat Anderson är mycket inriktad på att komma åt högdjur i den katolska hierarkin och i synnerhet då påven. Detta ger större publicitet än fall som annars möjligen skulle nå lokalpressen. Så fort han får händerna på interna och känsliga brev och andra handlingar så går de vidare till AP. Advokat Andersson arbetar med dominikanpatern Thomas Doyle, som utan att vara laiserad lever som lekman och sedan 20 år oförtröttligt sökt efter offer för övergrepp och dragit fallen till domstol där han själv agerar som målsägarens advokat.

I många fall dras man med i indignationen. Personer framträder efter decennier och berättar om förfärliga övergrepp som de inte vågat eller velat avslöja tidigare. De flesta gärningsmän har avslöjats ganska omgående, ändå finns de kvar under många år i kyrkans lönelista.

Vid närmare kontroll av de fall som givit de stora rubrikerna visar det sig dock förvånande nog att anmälningarna snabbt givit resultat - gärningsmännen är tagna ur tjänsten och i många fall även polisanmälda och dömda. Men sedan återstår den kyrkliga tribunalen som är den enda instans som kan frigöra kyrkan från olämpliga präster. Och det är denna process som advokat Andersson skapar rubriker med.

Man har inte förstått att kyrkan inte är en arbetsgivare för sina präster. De har ju lämnat allt för kyrkan; sitt privatliv, en karriär, inkomster, möjligheten att bilda familj, friheten att bestämma var man vill leva och arbeta...Att då bara kasta ut dem, det görs inte så lätt. Kyrkans ansvar är större och helt annorlunda än en arbetsgivares. I Ratzingers brev nämns detta också mycket riktigt, kort och enkelt. Man måste ta varje fall under noga övervägande. Eller som biskop Cumming sade: Det ska inte vara för lätt att gå in i prästämbetet och inte för lätt att lämna det.

Men naturligtvis måste lagbrott polisanmälas, ogärningsmän stoppas och inte bara skickas runt . Det goda med advokat Andersons verksamhet är att sådana "lösningar" knappast kommer att övervägas längre. Men kan man inte också ställa frågan om kyrkan verkligen måste ta på sig ansvaret också för de brott dess präster gör, och även stå som motpart i civildomstolarna, som om prästerna inte var myndiga personer. Och betala ut skadestånden - i detta fall mellan ofattbara 7 och 10 miljoner kronor för varje offer.

Sådana aspekter lär vi inte få läsa i dagens skandalartiklar. Där gäller bara en sak - påven skall ställas i så dålig dager som möjligt. Inte då Johannes Paulus II, som var ansvarig mellan 1978 och 2005, utan Benedikt XVI.

Två radioinslag

2010-04-08T09:34:00.006+02:00

Att så många engagerar sig för kyrkans problem är bra. Men man måste samtidigt vara oerhört reserverad att ta åt sig den information som nu kommer ut. Att Lisbeth Gustavsson menar de 15 000 ersättningarna i Irland alla rör sexuella övergrepp från katolska präster må vara hänt - i själva verket handlade det om den irländska statens ersättning till de personer som mellan åren 1930-1990 ansett sig blivit dåligt behandlade i internatskolor som drevs av katolska ordnar med hjälp av outbildad personal. Skadestånden gällde allt från bristfällig näring, brist på empati, aga till sexuella övergrepp. Ett fåtal präster var inblandade i denna missvård. Barnen sköttes inte om av katolska präster.

Men när en katolsk professor i teologi, Werner Jeanrond, använder pedofilfrågan i helt andra syften än själva sakfrågan - nämligen att angripa kyrkans hierarki - då måste man vara på sin vakt. I morgonens P1-sändning var det författaren, och ateisten, Göran Hägg som stod för förnuft och balans, medan teologiprofessorn hätskt menade att detta alls inte ska behandlas fall-till-fall utan som ett "auktoritetsfel".

Professor Jeanrond kom i sitt inlägg med en rad grova beskyllningar, däribland att kardinal Ratzinger genom ett dokument beordrat att alla frågor om prästers övergrepp skall tigas ihjäl. Professor Jeanrond syftar här den av BBC uppmärksammade instruktionen Crimen Sollocitationis, som i detalj reglerar hur en anmälan om övergrepp skall hanteras. Detta var i själva verket utgångspunkten för att ta itu med en massa liggande anmälningar. Om man nu menar att detta skulle vara ett försök att gömma undan alla skandaler, så har Jeanrond inte läst dokumentet. I själva verket är det bara den kyrkliga tribunalen som åläggs tystnadsplikt. Varken vittnen eller offer eller den anklagade har någon sådan. Exakt detsamma gäller i svenska domstolar. Under pågående process kan ju inte domare, åklagare och nämndemän gå ut i pressen.

I dokumentet charter for the Protection of Children and Young People från 2002, utgiven av biskopskonferensen i USA, framgår det tydligt att kyrkan skall samarbeta med de civila myndigheterna - detta naturligtvis om anmälaren medger detta.

Man hör tydligt i intervjun att professor Jeanronds engagemang inte alls har att göra med övergrepp på barn och de mänskliga tragedier som ligger bakom. Istället vill han bryta ner det särskilda prästadömet och ersätta med det allmänna och hierarkin med påve och biskopskollegium anses vara ett "systemimanent problem". Detta skall ersättas med demokrati. Ett rent politiskt projekt alltså.

På en punkt kunde man dock ge professor Jeanrond rätt. Det är frågan om ersättningar. Det är sant att det i sista hand är de troende som betalar skadestånden. Men inte för "hierarkins misstag" utan för enskilda personers misslyckanden. Nu är det som om kyrkan måste vara "god man" för prästerna, som om de inte är myndiga att själva stå för sina brott och också själva betala sina böter. Systemet är underligt och det inbjuder ju också till skadeståndskrav som inte står i proportion till vad som annars döms ut till privatpersoner. I botten finns naturligtvis en vilja att gottgöra från kyrkans sida.

Varför är media så fientliga mot kyrkan? Göran Hägg pekade på det historiskt betingade katolikhatet i Sverige, vilken Jeanrond tillbakavisade. Men det är ju bara att glida runt lite i våra dagstidningar och läsa insändare och kommentarer, så bekräftas detta mer än väl.

Katolsk Observatör i Radio P4

2010-04-05T20:38:00.004+02:00

Undertecknad blev i söndags uppringd av den utmärkte radiorösten Erik Blix på Radio P4, Extra söndag, för en intervju om katolska reaktioner på påvens tal Urbi et Orbi och de sk pedofilaffärerna. Det handlade till stor del om mediabevakningen. Jodå, Erik Blix hade läst Nytt och Noterat och mycket riktigt kom det frågor och svar i direkt anslutning till denna vår nyhetsbevakande blogg. Även stiftets pressekreterare Maria Hasselgren var med, vilket var bra, det fanns både total enighet och några olika betoningar, vilket visar på dynamiken i vår kyrka.

En sak måste kanske dock rättas till; när det kom på tal att påven faktiskt gjort mycket handfasta saker för att både utreda och förhindra dessa hemska gärningar påpekades från mitt håll att han skapade regler för att förhindra att personer med homosexuell läggning eller livsstil kommer in på seminarierna, detta för att inte osunda lojaliteter ska uppstå. Detta tolkades sedan som att jag jämställde homosexuell läggning med pedofili. Detta var inte fallet. Poängen var att om det uppstår förhållanden som går längre än vänskap kan det uppstå jävsituationer; man skyddar varandra. Det finns också uppenbara risker för utpressning. I ett flertal fall kan man visa just på dessa orsaker till att kraftfulla åtgärder inte vidtagits från biskopar mot direkt farliga präster.

Problemet är inget nytt. Det har varje klosterorden brottast med i århundraden. Men redan Benedikts regel från 800-talet har verktyg för det, och i varje klausur är man oerhört uppmärksam att inte alltför nära vänskapsband knyts, eller grupperingar skapas.

Ulf Silfverling

Vad har DN emot kyrkan?

2010-04-05T02:11:00.005+02:00

Ett fall som vi tidigare nämnt är prästen Michael Teta. Hans fall har använts av AP och givit rubriker över hela världen, som alla går ut på att påven skulle "skyddat" honom trots att biskopar ville få bort honom, och att på detta sätt oskyldiga barn fått lida.

Nu har biskopen i stiftet,Gerald Kicanas, fått uttala sig. Detta gör han i en tät intervju i Arizona Daily Star den 1 april, alltså redan innan AP och DN pumpade ut sina rubriker.

Det visar sig att AP:s historia är fel från början till slut. Påven fördröjde ingen utredning, prästen var sedan länge suspenderad och avkopplad all tjänst när ärendet kom till Rom. Inte ett enda nytt fall är anmält sedan han suspenderades. Och det var flitiga kontakter med Troskongregationen för att slutligen denne präst och en till skulle kunna avföras ur kyrkans lönelista och - som det kallas - laiseras. Kardinal Ratzinger hade ingen som helst del i något skyddande av den uppenbarligen farlige Teta.

Detta var bara en historia, men det cirkulerar åtskilliga andra, som måste granskas kritiskt. Varje fall har sin ofta komplexa bakgrund, och därför borde öppenheten - som nu många tycks vara överens om - åtföljas av yttersta försiktighet i tolkningarna. Tidningarna borde inte tolka alls, utan redogöra för fakta, de brukar kunna tala för sig själva om de är riktiga.

Vi hoppas nu på en rättelse från DN.

Åsiktsmaskinen DN

2010-04-05T01:15:00.005+02:00

Vi lägger nu ytterligare några bidrag till samlingen av krigsrubriker om vad påven inte gjort. Dagens Nyheter har nu definitivt lämnat den pressetiska reglerna åt sidan och bedriver propaganda. Förstasidan meddelar att

Anklagelserna viftades bort

Sedan kommer ingressen:

Kyrkan ska inte låta sig påverkas av småsint skvaller om att präster skulle ha utnyttjat barn sexuellt. Det var budskapet från kardinal Angelo Sodano i ett kraftfullt försvarstal strax innan påven Benedikt XVI mötte folket på S:t Petersplatsen på söndagen.

Nå - vad sade kardinalen? Han nämnde inte något om att skvallret skulle vara detsamma som rapporterna om övergrepp. Däremot det

"prat" och prövningarna som ibland angriper de de troendes gemenskap

Vad Sodano avsåg var ju dessa idoga försök att "sätta dit" påven personligen, men som visat sig inte bygga på sanna fakta, utan mycket skruvade spekulationer. Men av detta blev det rubriken

Pedofilanklagelser beskrevs som skvaller

Hela kardinalens tal kan läsas på Vatikanradion i översättning.

Dom utan rättegång

2010-04-04T09:59:00.004+02:00

Medan vi gläds åt Kristi uppståndelse fortsätter media ge oss sin påskpresent i form av attacker mot påvens person. Att uppgifter många gånger är helt tagna ur luften tycks inte bekymra, och påpekas det så tas detta som ett upprörande försvar för präster som begår sexuella övergrepp.

Den 25 mars hade SvD en krigsrubrik:

"Påven lade ner pedofilutredning"

Men läser man om fallet så pågick utredningen för fullt, tills prästen ifråga vädjade att han inte kunde delta i några utredningar, han var döende. Fallet lades ner. Mannen dog bara månader senare. Vilken skuld påven hade i detta fall borde varje tänkande människa fråga sig. Ändå hör de till de som skapat stora rubriker i New York Times och över hela världen. SvD-rubriken fanns i flertalet landsortstidningar.

Nu senast har nyhetsbyrån AP visat att den inte bara samlar nyheter utan också tillverkar dem. Man har hittat ett gammalt fall i Tucson, Arizona, och menar att kardinal Ratzinger förhalat att en präst där inte blev "avkragad" trots biskopens vädjanden. DN hakar på och nu blir rubriken:

”Påven skyddade pedofilutpekad präst”

Att prästen ifråga blev tagen av banan, suspenderad, redan 1992 och att biskopen inte förrän 2004 bad Vatikanen att frånta gärningsmannen prästtiteln, framgår dock ej av AP:s forskningar. Nuvarande biskopen i Tuscon, Gerald Kicana, säger att han talat i femton timmar med journalister och förklarat att kardinal Ratzinger inte på något sätt förhindrat något - "men ingen vill ju lyssna". Källan som AP använt är en advokat, som presenterat brevkopior från biskoparna till Rom att ärendet måste påskyndas. Men enligt biskop Kicana är de tagna ur sitt sammanhang. Istället menar biskop Kicana att det var Ratzinger som

"tre gånger kontaktade ledningen i Tucson för att påskynda processen. Biskop Moreno svarade då att det är ett komplicerat ärende med massor av material att gå igenom".

Dessa exempel visar att man måste behandla varje fall för sig. Man dömer just nu en ledare på grundval av rubriker som ofta inte speglar verkligheten. Men kan allmänheten göra det? Kan journalisterna, om de inte ens bemödar sig att kontrollera fakta? En fråga måste också inställa sig, och det är vilka motiven egentligen är att komma åt påven.

Öppet brev till Gunilla von Hall vid SvD

2010-04-03T06:16:00.018+02:00

I en stort uppslagen artikel i SvD anklagas påven för allvarliga saker, till och med brott. Det är du, Gunilla von Hall, som skrivit artikeln, och därför konfronterar vi dig nu direkt med innehållet.

1. Det sägs att ”En lavin av nya fall har rapporterats inför påsken”. Men många av dessa fall är inte nya, utan gamla. Dessutom – borde man inte nämna att anmälningar är en sak och konstaterade brott en helt annan?

2. Påvens tal till Irlands katoliker: Nej, påven bad inte om ursäkt. Man ber om ursäkt om man stöter till en person eller spiller på duken. Men knappast för att andra begår övergrepp på barn. Istället handlade det om en herde som talade till sina troende, ett pastoralt brev med en konkret handlingsplan.

3. Jo, påven fördömde mörkläggning. ("Många av er har funnit att när ni tog mod till er och berättade vad som hänt var det ingen som lyssnade.") Men tyvärr blandar de flesta ihop mörkläggning med förundersökningssekretess, som är till för att skydda offret, vittnena och den eventuellt oskyldigt utpekade. Det finns många exempel på sådana. Motiven kan vara många till att skandalisera en präst – inte minst ekonomiska. Att sedan en del biskopar ansett sekretessen förhindra dem att avskeda präster, detta beror på att de inte förstått eller velat tillämpa kyrkolagen.

4. Nej, ärkebiskop Ratzinger lät inte ”präster som utretts för pedofili flyttas till andra kyrkor utan att polisanmälas.” Detta är hugget helt ur luften. En falsk anklagelse alltså.

5. Din mening om fallet Murphy går inte ihop alls. Du skriver:

Ratzinger fick brev från ärkebiskopen i Wisconsin i USA 1996 om att prästen Laurence Murphy under 24 års tid förgripit sig på pojkar på en internatskola för döva – men ingenting gjordes och minst 200 pojkar drabbades, enligt New York Times.

Men om Ratzinger fick brev 1996, hur kunde han då stoppat de övergrepp som skett under de 24 tidigare åren? I själva verket fick han vetskap om fallet någon månad innan fader Murphys död, år 1998. Du har vinklat fakta helt fel, så man tror att Ratzinger är skyldig för att 200 barn drabbades!

6. Du skriver vidare att

”Vissa kräver påvens avgång efter alla pedofilhistorier. Han anses inte längre ha den moraliska tyngd och auktoritet som krävs av katolska kyrkans ledare som representerar en miljard katoliker.”

Borde du då inte nämna vilka dessa "vissa" är och vilka motiv de har? Ty det finns också ett massivt stöd för påven om vilken man säger att ingen annan påve har tagit itu med detta så kraftfullt. Sedan 2001, då han som prefekt i Troskongregationen fick dessa ärenden på sitt bord, har kardinal Ratzinger talat klarspråk.

7. Du avslutar artikeln med ännu en katastrofal lögn: Att påven skulle avfärda allt med att det handlar om "trivialt skvaller". Så många uttalanden och möten och direkta ingripanden som påven haft ifråga om dessa problem har gjort honom närmast ökänd för sin grundlighet och nit. Bland annat var det enbart genom kardinal Ratzinger som grundaren av en stor prästorganisation fick lämna, efter att det avslöjats att han levt dubbelliv.
Värst av allt är att du uppenbarligen inte läst hans predikan. Så här lyder citatet:

Jesus goes ahead of us, and he goes up to what is above. He leads us to what is great, pure, he leads us to the healthy air of the heights: to life according to truth; to the courage that does not let itself be intimidated by the gossip of dominant opinions; to the patience that stands up for and supports the other. He leads us to availability to the suffering, to the abandoned; to the loyalty that stands with the other even when the situation makes it difficult

Det handlar inte om påven utan om oss alla. Och det handlar inte om dessa skandaler utan om trycket från dominerande åsikter i allmänhet, just sådana som bygger på lögner och tendentiös journalistik utan större sanningskärlek.

Din artikel är tendentiös. Det är sådan press som utsätter människor för förföljelser och förtal, och det var just detta som påven avsåg i sin som vanligt lysande predikan. Vilken annan statschef eller ledare kunde hålla denna moraliska och intellektuella standard? Dessutom skadas ju tidningens anseende också med dessa förvridna insinuationer och rena felinformationer. Tidningen borde hålla sig till de säkra fakta som finns och inte spekulera med målsättningen att diskreditera katolska kyrkans heder. Detta hör pamfletter till. Det finns hundratusen katoliker i landet, och det är ingen överdrift att de numera känner sig närmast som judarna under förkrigstiden. Det är bara att läsa i kommentarsfälten, så ser man hur föraktet flödar. Artiklar i stil med denna - nu också i SvD - späder på hatet.

Strid under dubbla fanor

2010-03-28T20:54:00.007+02:00

När sakargumenten tryter går man på personerna. Det är välkänt. Vi ska inte falla i samma grop. Men ändå - vilka är de som nu ivrigast angriper inte bara bevisligen passiva biskopar, utan hela hierarkin, sist men inte minst påven?

Ett namn som tidigt förekommer är Rev. Thomas Doyle OP. Med ett nästan maniskt patos har han spårat upp offer för präster och ordensfolk, uppmuntrat dem att anmäla och avslöja. Han har drivit biskoparna att ta itu med fallen, skrivit böcker, varit med att ge ut en manual för hur man ska agera. I mångt och mycket har han varit en blåslampa för att få igång processer och få biskoparna i USA att inse att deras pussel med pinsamheterna inte kan döljas. Gott så!

Thomas Doyle är doktor i kanonisk rätt. Han arbetar som advokat och uppträder ibland som vittne i civila domstolar. Fader Doyle är dominikan. Han var till 2004 kaplan vid en amerikansk flygbas i Tyskland, det var under denna tid han var som mest aktiv att ta kontakt med offer för sexuella övergrepp och spåra gärningsmännen, både män och kvinnor, präster och ordensmedlemmar. Han har varit en flitig föredragshållare och artikelförfattare. Men 2004 avskedades han från flygbasen efter att ärkebiskopen för de väpnade trupperna anklagat honom för apostasi, avfall från tron. Denna allvarliga anklagelse kom efter att fader Doyle vägrat läsa mässan dagligen med motiveringen att detta inte var en laglig rättighet för de troende. Idag är hans status "oklar".

Vidare har fader Doyle uttryckt sitt tvivel på att Eukaristin är något annat än en symbol. Senare har han starkt angripit hela det kyrkliga organisationen och menar att biskoparna inte är kyrkan, inte har apostlarnas nåd , inte heller påven har någon särskild utvaldhet och hans roll är inte beskriven i skriften. Även sexualmoralen har angripts av Doyle, som menar att 60- och 70-talens sexuella "frigörelse" lärt människan känna henne som hon verkligen är. Celibatet är i ljuset av dessa upptäckter onaturligt, och Doyle tillbakavisar således helt att övergrepp skulle ha något med emancipationen att göra. De har alltid funnits och dolts, menar Doyle, och de emanerar enligt honom ur kyrkans egen "traditionella sexualfilosofi".

Huruvida drivkraften för hans advokatnit är medkänsla för offren eller hat gentemot ordningen i den kyrka han själv säger sig tjäna kan vi inte avgöra - kanske det är både-och. Men helt klart har han dragit andra slutsatser än en annan kritiker av biskopar och påve - heliga Birgitta.

På trons villovägar i åtta delar

2010-03-28T16:02:00.010+02:00

I inte mindre än åtta halvtimmesprogram plågar just nu SVT sina tittare med en serie kallad Åh,Herregud. En välkänd komiker blandar barndomsminnen med kvasiseriösa påståenden om den kristna tron. Allt illustrerat med påvert bildkollage av tidig sjuttiotalsprägel. Det hela är en produkt av den typ man brukar göra på gymnasieskolornas medielinjer för att lära sig tekniken.
Innehållet då? Svårbedömt.

Faktafelen är legio och missförstånden står på kö. I det senaste programmet påstås att Jesus var analfabet, tandlös och urfattig. Evangelierna talar dock om hur Jesus citerade fritt hur skrifterna och hur han förvånade alla med sin kunskap om profetiorna. Vidare påstås att Jesus kom från en "bondhåla". Men Galileen var under Jesu tids ett väl befolkat område med inte mindre än 209 byar och femton befästa städer. Nasaret var en plats dit prästerna återvände efter de stora tilldragelserna i Jerusalem. Under Jesu tid fanns stora välorganiserade städer i närheten som Palmyra (bilden), Tyrus, Baalbek (Heliopolis), Kapernaum och Damaskus. Romarna räknade med tio viktiga städer, Decapolis, alla runt Galileen. Och bara 6 km från Nasaret var man i hög färd med att bygga upp Tzippori, "Galileens ornament", ett under av assyrisk, judisk, babylonsk, hellensk, romersk, bysantinsk arkitektur. Där var också Marias föräldrahem enligt traditionen. Att Jesus inte skulle vara bekant med stadskultur är föga troligt.

Han talade arameiska, men att detta skulle betraktas som värmländska ungefär är en märklig slutsats, då Talmud skrevs på arameiska och det dessutom var administrationens språk och det språk som användes i templet. Josefs snickarverkstad var ingen liten bod, utan ett byggföretag som levererade till templet i Jerusalem. Om Jesus var urfattig hade han knappast burit mantel med tofsar, man hade inte slagits om hans klädnad, den osömmade långskjortan var så värdefull att soldaterna kastade lott om den. Vidare har Gardell inte förstått vad trosbekännelsen är - han efterlyser Jesu ord i den, men han förstår då inte att detta är våra ord, de troendes del av kontraktet med Gud om man ska förenkla det hela. Gardell påstår också att Jesus aldrig säger "dyrka mig" utan bara "följ mig". Men i Johannesevangeliet läser vi Jesu egna ord:

...för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Joh 5:23

Att SVT lägger så oerhört mycket resurser och programtid på denna självutnämnde lärare utan behörighet är märkligt. I tider när många uttrycker sin oro för de konfessionella friskolornas undervisning så går det tydligen bra att föra folket bakom ljuset på bästa sändningstid. För licenspengar.

Dömd på förhand

2010-03-21T11:05:00.005+01:00

Söndagens "Godmorgon världen" som kan avlyssnas i radions P1, hade ett inslag om Irlands s.k. pedofilärenden. I påannonsen sades att påven visserligen anklagat de skyldiga men ej krävt att de ska bestraffas. Då har P1 inte läst det brev som påven publicerade den 19 mars, där han säger att

ni måste svara för detta inför Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar.

Brevet har, som man kunnat förutse, avfärdats - trots att en representant för de drabbade, Patrick Walsh från Irish Survivors of Abuse, säger att det saknar motstycke och inger mod. Det nämns också att brevet är riktat till Irlands katoliker, men strömhoppen från kyrkan började kanske just där roten till det onda finns, på barnhemmen och skolorna. Man menar adressen var fel.

I radioinslaget får våra två - tycks det - enda katolska röster komma fram, nämligen Gert Gelotte, "katolik och ledarskribent" och stiftets pressekreterare Maria Hasselgren. Den förre lanseras som någon sorts expert på vad vanliga katoliker tänker om allt mellan himmel och jord - men själv har han deklarerat att han inte tror denna kyrkan vara ledd av den helige Ande och alltså inte den kyrka som Kristus grundade. Maria Hasselgren får representera hur "svenska katolska kyrkan" ser på saken. Några andra katoliker hittar man aldrig i vare sig radio eller TV; inga av våra "diasporakatoliker" från hela världen får komma till tals, trots att de har en bedövande dominans numerärt i vårt land. Och inte en enda präst har man hittat som kan uttala sig. Som vanligt. Dessutom finns det experter som diakon Björn Håkonsson som plöjt igenom alla undersökningar och sammanställt dem. Med dessa data kunde bilden nyanseras betydligt och komplexiteten av saken skulle framgå på ett helt annat sätt än i dessa grova förklaringsmodeller som går ut på att katolska kyrkan överallt hyser herrklubbar bestående av sexuellt hämmade barnmisshandlare. Men han har uppenbarligen inte tillfrågats.

I inslaget blandas också pedofilbrott, som inte definieras närmare, ihop med barnaga, vilket ju var ganska vanligt på skolorna sent in på 60-talet även i Sverige. Dessa ständiga generaliseringar lämnar åt allmänheten att själva fylla med fantasier vad det hela handlar om. Det är inte bra - inte alls bra.

Pöbelväldets filosofi

2010-03-02T09:36:00.010+01:00

Skolverket vill utplåna det kristna arvet ur skolans propagandapaket. Detta har minister Jan Björklund reagerat mot. Han menar, med stöd från statsminister Reinfeldt att ännu är en majoritet av Sveriges befolkning kristna. Nu går Christer Sturmark ut med budskapet att detta är falsk information. De flesta är anhängare av "Sekulär humanism" och man kan inte ens säga att det är de kristna värdena som ligger till grund för vår civilisation. Där finns ju den gyllene regeln och

grekisk och indisk filosofi

Normer som medmänsklighet respekt för alla människors lika värde är knappast kristet, och det där andra som handlar om synd och moral ska vi ju ändå tiga ihjäl, så ingen eventuellt känner sig diskriminerad för sitt val av livsstil.

Vi anbefaller läsning av till exempel Thomas E. Woods: How the Catholic Church built Western civilization. Den finns nu på Google books online! Denne amerikanske historiker går igenom ett antal områden där katolskt kristet tänkande varit avgörande för utvecklingen av vår västerländska civilisation. Om man har suttit på Kungliga biblioteket med historiska texter är detta knappast något nytt, men för många är det helt överraskande. Vi har ju hört hur vetenskapen till exempel utvecklats TROTS kyrkan! Men det är en historierevisionism som ligger bakom, som styrs av ideologiska motiv mera än sanningskärlek.

Om vi uppehåller oss lite vid så ”moderna” inslag som arbete och kapital så kan ingen frånta Leo XIII sin pionjärinsats med encyklikan Rerum Novarum 1891. Där hittar man idéer som långt senare förverkligades i de ”moderna” demokratierna, inte minst i vår egen arbetarrörelse!.Och vad vore vår lagstiftning utan principen om det allmännas bästa, bonum commune, som kommer från Thomas av Aquino? Historien kan också uppvisa en mängd goda makthavare, som styrs av sina kristna ideal; Att stryka Karl den Store ur historieböckerna vore som att skära av sina bildningsrötter; i senare tid har vi strålande förebilder som kejsar Karl I av Habsburg, kung Kung Baudouin av Belgien och Corazón Aquino i Filippinerna.

Den liberala makten kan tyvärr slå från yviga frihetspropåer till hårdaste inskränkningar och våld mot de delar av befolkningen som inte följer strömmen. Detta i frånvaro av grundläggande uppfattning om vem människan är och vad hennes mål är. Franska revolutionen är typexemplet. Moderniteten härstammar ur emancipation, försöket att frigöra människan från sin bestämmelse och se henne som helt autonom. Men vi ser ju gång på gång hur dessa försök misslyckas – människan lämnas i ett förvirrat tillstånd av sökande efter rötter, efter ett mål med tillvaron. Det löper genom hela samhällsbygget, till slut är det enda målet materiell tillväxt och ett febrilt sökande efter tillfredsställelse. Detta leder i slutet till likriktning och inte individuell frigörelse. I de primitiva behoven är vi nämligen ganska lika. Frihet – javisst! Men om frihet är det enda målet med samhället så smyger ofriheten in fortare än vi anar. (Ungefär som när Bengt Westerberg öppnade för lokalradiostationer – men när Radio Islam dök upp så införde han omedelbart åsiktsförbud – inte DEN friheten…).

När det gäller naturvetenskapens framväxt kan man inte förstå detta fenomen utan att ta med den kristna tanken. För att söka sanningen krävs det en tro på att sanningen finns och att den kan på ett eller annat sätt inses och beskrivas. Detta är ingen självklarhet i andra kulturer. Inte ens de antika filosoferna var övertygade om detta. Här betyder insikten om inkarnationen – att något människan helt överordnat förkroppsligas och talar till oss med vårt eget språk, till vårt förnuft – otroligt mycket, inte minst Johannesprologen om Ordet. Detta är ju en enda trosförklaring till vårt förnuft, att vi faktiskt kan komma till sanning! Utan detta hade vi knappast haft en Newton eller en Darwin eller Nobelpris i kemi (Alfred var förresten Gudstroende). Om detta nu inte ska läras ut i skolan, utan såsom redan idag är fallet - att man ska dunka ut tesen att i takt med religionens försvagning så ökar den sanna kunskapsmängden, som ges av förnuftet och vetenskapen - ja då har vi en situation av revisionism som anstår totalitära stater. Ett kunskapsmässigt självmål och ett stort steg mot pöbelvälde och nyckfull lagstiftning. En tillbakagång helt enkelt.

Om Aftonbladet och den "katolska infiltrationen" i Surahammar

2010-02-19T10:02:00.016+01:00

På tal om sekter så har Aftonbladet blivit tipsade om att Opus Dei, en personalprelatur inom katolska kyrkan, köpt Surahammars bruksherrgård. Aftonbladet avslöjar att "här startar sekten skola". Att det rapporterats om detta fastighetsförvärv redan den 10 december i lokaltidningen VLT tycks inte bekymra Aftonbladet, inte heller att det av den sakliga notisen där framgår att herrgården blir en kursgård för vuxna och ingen flickskola. Från invigningen rapporterades också i lokaltidningen.

Men Aftonbladets artikel, av läsarna snabbt klassad som bottenrekord, följs obekymrat upp av två till, där man får veta att Opus Deis stiftelser äger flera fastigheter, ve och fasa. Och de "lägger miljoner på fastighetsaffärer". Jo - det behövs ju miljoner idag för att köpa minsta lägenhet. I faktarutan utmålas de mest fasansfulla ideal:

Dess medlemmar förpliktar sig att söka personlig kristen fulländning samt att sträva efter att införa de kristna idealen i yrkeslivet. De kämpar även aktivt mot kvinnans frigörelse, abort och homosexuellas rätt.

Dessutom att

Prästerna är enbart män.

Man kan här inte undgå att fascineras över journalister och redaktörer inte hittat det fantastiska redskap som heter Internet. På några sekunder kunde man då låtit bilda sig lite om katolska kyrkans ideal. Jo - katoliker strävar alla att leva efter kristna ideal, vi kämpar aktivt mot abort (vem borde inte göra det?). När det gäller homosexuellas rättigheter så lär vår kyrka att de har exakt samma rättigheter som alla andra och de begränsas av exakt samma Guds bud som gäller oss alla. Och sist men inte minst är det ju nästan komiskt när man menar att denna katolska organisation aktivt skulle begränsa kvinnors frigörelse, när det i varje artikel framträder bara kvinnor som talesmän för stiftelsen, unga yrkeskvinnor som knappast verkar försagda och radiostyrda.

Och javisst - hos Opus Dei är alla präster män - såsom i hela katolska kyrkan och alla andra apostoliska kyrkor över hela världen.

Precis som många andra katolska organisationer - inte minst ordnarna - utgör Opus Dei ett slags andlig bensinstation för de troende lekmännen. Det finns olika spiritualiteter och tyngdpunkter som tilltalar lite olika karaktärer. Vare sig det handlar om reträtter eller kurser så är det en rikedom att vara tacksam för att initiativ finns som erbjuder något annat än vad våra statliga och kommunala inrättningar vare sig vill eller kan åstadkomma. Vi har ju också de 179 folkhögskolorna som ägs av idéburna organisationer och stiftelser, däribland Pingstkyrkan, IOGT-NTO, Arbetarrörelsen, LO och Vänsterpartiet. Vad som gör att Aftonbladet finner det så sensationellt att en stiftelse med katolska ideal driver kursgård, det skulle vi gärna vilja veta - "fel" idéer kanske?

Sekten Svenska kyrkan

2010-02-19T09:30:00.003+01:00

Nu har det hänt. Svenska kyrkan har vigt två män enligt ett nytt vigningsritual, efter stora problem att hitta texter som inte nämner man och kvinna i sammanhanget. Därmed har man manifesterat sitt utanförskap gentemot alla de apostoliska kyrkorna och de flesta evangeliska samfunden som utgör världens kristna, inklusive de andra nordiska kyrkorna, som man i Borgåöverenskommelsen lovat samråda med inför viktiga beslut.

Vi förmenar inte några personer att leva tillsammans och lova varandra kärlek i nöd och lust – det är upp till var och en. Men att en kyrka som menar sig stå i kontinuitet med den katolska kyrka som kristnade vårt land nu ignorerar äktenskapets själva naturrättsliga konstitution, det kan bara ses som en total blindhet för grundvalarna varpå kyrkan bygger sin tro. Styrda av ett politiskt beslut har de ledande i Svenska kyrkan valt att tillmötesgå en grupp som tycks handla om några tiotal par om året, och låtit denna generositet få omkullkasta en tvåtusenårig tradition med solklart bibliskt stöd.

För något år sedan skrev vi i en ledare med titeln Sekten Sverige att vårt land uppvisar sektegenskaperna aggression, aversion, alienation, absolut sanning i sin syn på äktenskap, familj och religion. Nu när det är så populärt att sektstämpla, så kanske det är dags att sektstämpla den Svenska kyrkan också. Och som med alla sekter så är det de medlemmarna som får lida mest när man seglar iväg bortom sans och förnuft – de döpta medlemmar som hör till kyrkan för att de tror den är en sammanhållande kraft i samhället, byggd på den sanning Gud har uppenbarat för oss genom Skriften.

Äktenskapet är nu således omdefinierat, och det finns röster för att ändra dopet, så det lättare kan accepteras av även icke-troende. Grundprincipen tycks vara att kyrkan skall vara ett tecken som till varje pris inte får väcka konflikter eller strid - utom med de troende kristna i den egna och i andra kyrkor.

Kroppens gärningar - och andens

2010-02-02T08:38:00.006+01:00

Den "nyhet" som katobs.se rapporterade om redan den 22 november har nått Dagen och Aftonbladet, nämligen att Johannes Paulus II utövade kroppslig självtukt. Notisen har väckt hånfulla kommentarer som går ut på att detta skulle vara något onaturligt och perverst, som visar på den katolska kyrkans underligheter i största allmänhet.

Men kroppslig späkning är inget konstigt i kristen tradition, den har bedrivits alltsedan apostlarna, i öst och i väst. Paulus själv säger ju:

Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:13).

Det är omvittnat om många av kyrkans heliga att de på detta sätt höll sig vakna andligt. Heliga Birgitta brukade redan som barn hälla stearin på sina armar och hon sov alltid på hårt underlag, ja, hon dog ju på en bordsskiva. Hon var knappast sexuellt störd, hon födde fem barn och älskade sin make. Många ordnar har botövningar i form av enkla matvanor, hos kartusianerna offrar man också nattsömnen för att det ska finnas de som ber när vi andra sover.

Om man nu skulle tro att detta är något som hör medeltiden till, så kan tilläggas att även påven Paulus VI bar en gördel av tagel, och det finns flera moderna lekamannarörelser där det också på det personliga planet ingår att tillföra ett memento genom känselsinnena. För oss alla kristna gäller att göra små uppoffringar gentemot bekvämlighet och kroppslig lättja i vardagen - det handlar knappast om samma sak som omvänt frosseri, som sades i ett TV-program om dödssynderna nyligen, utan att man håller sig mentalt alert och vaken. Livet är alltför värdefullt för att ätas, drickas och sovas bort.

Att den moderna världen blir så förfärad av detta kan man häpna över. Ty samtidigt kan människor ägna timmar i veckan att plåga sin kropp i maskiner värdiga en medeltida tortyrkammare, kallade gym, och dessutom betala för det. Dagligen ser man svårt plågade människor på vägar och i skidspår, man avverkar många mil i veckan i något sorts försök att uppleva sin fysik och/eller förlänga livet. Ingen undrar över det mentala tillståndet hos dessa eller de elitidrottsmän som sliter ut sin kropp i förtid, och detta inte för Gud, utan för den världsliga ärans skull.

Den sunda läran

2010-01-29T14:07:00.004+01:00

En polischef misstänks för våldtäkt, en dagisanställd för pedofili, scoutledare och mellanstadielärare för våldtäkter...

De många fallen av övergrepp mot barn och tonåringar som begåtts av katolska präster har omedelbart lett till hätska angrepp mot kyrkan som institution. Utifrån har man menat att det visar på kyrkans dubbelmoral, inifrån har man krävt att celibatet skall upphävas. Men konstigt nog tycks fenomenet finnas även i kyrkor utan celibatkrav, bland gifta och sammanboende, rika och fattiga, lärare, scoutledare och poliser...

Det är mycket sällsynt att talet om "systemfel" kommer upp om någon annan organisation än katolska kyrkan. När någon skandal uppdagas där så leder man den raskt till Roms loggior, och det brukar vara påven som får ta de värsta hatvågorna. Men även katoliker i allmänhet. (Man berättade redaktionen att en präst hört på en flygplats kommentarer att "där går en sån där pedofil"! Jo, han bar prästkragen.) I fallet med polischefen, dagismannen och scoutledaren har vi inte hört någon hänvisning till högsta ledningen. Och ändå - de är säkert inte de enda inom sina yrkeskårer. Ett inte ringa antal poliser finns i brottsregistret, dömda för kvinnomisshandel mm.

Det är människor det handlar om. Och inre kontroll - inte yttre. Ingen kan hindra någon att begå dessa handlingar genom bättre ledningssystem och strukturer. Endast genom en "sund undervisning" (Tit 2:6) kan samvetena upplysas. Frågan är om hem och skola förmår ge denna undervisning utan andra ledtrådar än att man ska söka sin egen tillfredsställelse i det korta jordelivet. Och naturligtvis - samma sak gäller de katolska skolorna och prästseminarierna.

Allt vad I viljen...

2010-01-29T13:52:00.005+01:00

På SvD riktar ett antal riksdagsmän och politiska ungdomsledare den 26 januari en appell för att bistånd skall kopplas till politiska villkor.

Sverige måste kräva att den diskriminerande förordning som gör det möjligt att neka gravida elever skolgång måste avskaffas

skriver man och avser då biståndet till Tanzania. Artikeln har ett upprört tonläge, och framförallt är det då landets abortförbud som upprör:

Vi har talat med läkare som tvingats vägra gravida flickor, som utsatts för övergrepp, abort eftersom ingreppet är förbjudet.

Politikerna menar att för att Sverige ska bistå landet måste tre krav uppfyllas:

• Tanzania måste tillåta gravida elever att gå i skolan.
• Tanzania bör erbjuda gravida skolelever säkra abortmetoder.
• Tanzania bör införa sexualkunskap i skolundervisningen.

Att använda bistånd som politisk påtryckning är inget nytt. SIDA har inga som helst problem med detta. På deras hemsida återges regeringens målsättning:

Demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Det är de områden Sverige prioriterar inom biståndet.

Här handlar det alltså inte om att ge hungrande mat, törstande vatten, hemlösa ett hem och sjuka vård. Målen är istället utpräglat politiska, och naturligtvis är det den svenska modellen som ska pressas in. År 2007 reducerade regeringen biståndsmottagande länder från 125 till 33 stycken. Många ströks alltså, däribland Nicaragua, Venezuela, Haiti, Filippinerna, Vietnam. Istället satsar man på Bangladesh, Kambodja, Bolivia, Kenya. Vad som kännetecknar dessa länder är knappast större nöd än de som ströks på listan. Men svaga regeringar där man kan göra lite vad man vill i landet. Mycket riktigt finns det SIDA-stödda abortkliniker både i Bangladesh och Kenya, trots att detta är i lag förbjudet.

I en svarsartikel erkänner SIDA-chefen öppet att man under 1990-talet försökt "köpa" politiska förändringar, men att detta inte är effektivt. Bättre då att arbeta

aktivt med dialoger på regerings- och ministernivå som med att stödja de modiga aktörer och progressiva krafter

Ser man på biståndpengarnas fördelning år 2008 finns det en hel del att kanske förvånas över: Filippinerna (90 miljoner invånare) 41 mkr, Haiti (9 miljoner invånare) 60 mkr, Mexico 82 tkr (!), Kuba 5 mkr, Tanzania 820 mkr, Rwanda 94 mkr, Ockuperade Palestinaområden (3,6 miljoner invånare), 471 mkr... Bosnien får 10 ggr mer än Kroatien. Och Palestina får lika mycket som hela Latinamerika totalt!

Här handlar det alltså om politik och export av den svenska modellen, om än det går emot mottagarländernas kultur, religion och till och med lagstiftning. Vart tog den kristna barmhärtighetstanken vägen? Hur skulle vi själva tycka om vi blev behandlade på samma sätt? Om handelsavtal skulle förenas med krav på förändrad familjepolitik till exempel?

Humanism eller existentiell ångest?

2010-01-13T14:45:00.003+01:00

Ett förslag om så kallad palliativ sedering finns från Läkaresällskapets etikdelegation, meddelar Svenska Dagbladet. Förslaget innebär att man på eget initiativ kan få bli nedsövd i livets slutskede istället för att vara vaken med smärtor och ångest.

Förslaget har fått stöd från Göran Hägglund. En spontan reaktion från redaktionen är att förslaget andas dödsskräck. Är det något man inte vill ta ifrån en människa så är det väl just att uppleva denna stund - som kan vara så omgärdad av storhet och andakt.

Men om då en människa inte själv vill vara med? Om man bara vill få sova? Frågan har inget enkelt svar. Men ur kristen synpunkt vill man ju helst låta Vår Herre bestämma när den stunden skall komma. Dessutom - utgör detta inte en förrädisk glidning mot eutanasihållet? Sjukvården har redan "dödshjälp" för ofödda vars hela organism bara vill en enda sak: Livet. Är det kanske bara en tidsfråga innan man också erbjuder den tjänsten åt gamla och sjuka - eller bara livströtta?

En redaktionen närstående bad bestämt att få upphöra med morfinbehandlingen när slutet närmade sig. Beskedet till sjukvårdspersonalen: - Jag vill inte missa något!

Att vara kristen är att vara extremist

2010-01-13T12:47:00.010+01:00

I tvenne artiklar i tidningen Dagen diskuteras "Katolska kyrkans många ansikten". Artikelförfattaren hänvisar till rapporter i media om en maktkamp mellan liberala och konservativa krafter. I artikeln sägs att

Benedikt XVI beskrivs ofta som en konservativ påve med hänvisning till sitt motstånd mot aborter och preventivmedel.

Men samtidigt att han

på ett närmast vänsterorienterat sätt, propagerar för ekonomisk solidaritet, mot konsumism och kortsiktiga vinstintressen

Ytterligheter alltså. Så lanseras en mittfåra av katoliker som gör lite som de vill, men utan att vilja ändra på kyrkan för dess skull. Mainstreamkatolikerna som "tiger still och gör så gott de kan". Denna hållning framstår i artikeln nästan som ett sorts ideal. De två källor som anges i artikeln, Maria Hasselgren och Per Beskow, tycks mena att aktiva katoliker som hörs och syns är "extremer" som inte betyder något alls för kyrkan.

För det första måste man invända mot att det är påven som utformar kyrkans lära ifråga om preventivmedel och abort. Ingen påve kan ändra kyrkans syn på människans uppdrag i skapelsen, den är en del av Uppenbarelsen. Angående det framlagda mittfåra-idealet undrar man om det verkligen kan vara något att eftersträva, när det ju är just den ljumma inställningen - både hos präster och lekmän - som gör att kyrkan tappar kontakten med sina troende i häpnadsväckande fart.

Alla våra förebilder - de heliga - är i ett eller annat avseende extremister; de är personer som hängivet strävat efter helighet. Många mycket uttrycksfullt, de flesta helt i det fördolda. I det avseendet finns det ingen "mittfåra" i den kristna tron, att den alltid innebär en djupt personlig passion för den uppenbarade sanningen, som inte låter sig styras av media, av trender, tidsanda eller kyrkopolitisk korrekthet. Man blir inte heligare genom att tillhöra rätt läger i ett spel, och inte heller genom att samla på medaljer och meriter. Allt avgörs i den dagliga omvändelsen och sist men inte minst - i dödsstunden.

I den andra artikeln säger Hedvig Larsson att

Förändringen kanske måste komma också från personen själv

Det var det klokaste i båda dessa artiklar.

Helige Thomas Becket - bed för oss!

2009-12-29T00:05:00.014+01:00

Idag den 29 december firar vi den store martyren Thomas Becket. Vad som utmynnade i hans martyrium var frågan om staten och kyrkan. I den sk Constitution of Clarendon krävde kung Henrik II att hans rätt skulle stå över kyrkolagens, att präster skulle straffas enligt den civila lagen, inte den kyrkliga. Ärkebiskopen försvarade envist och modigt kyrkans syn, att man inte kan ålägga en kyrkans tjänare både själsligt (exkommunicering) och fysiskt (döden) straff - det räckte med ett. Men kungen ville att biskopar skulle jämställas med baroner och vara föremål för samma behandling som dem att efter summarisk rättegång i kunglig domstol riskera

loss of limbs or death

Kungen krävde också att kyrklig skatt och egendom skulle tillfalla honom om det inte kunde bevisas att den skulle användas till välgörande ändamål.

Kungen lyckades aldrig få ärkebiskopen att acceptera och uttryckte sin frustration över detta. Några adelsmän såg sin chans att göra en kunglig tjänst. En liten riddartrupp tog sig an jobbet. Ärkebiskopens huvud blev kluvet under förberedelserna till en vesper, detta hände den 29 december 1170.

Vi ser här en klassisk spänning mellan stat och kyrka, där staten frånsäger kyrkan allt inflytande och som argument letar fram varje svaghet, varje antydan till privilegium eller dubbelmoral. Men det är inte svårt att ana att det knappast handlar om ömma rättvisefrågor, utan om makt och pengar.

Paralleller till våra sekulära demokratiskt valda regimer saknas inte. De försöker till varje pris marginalisera kyrkans inflytande i samhället, och med civila lagar motverka de kyrkliga lagarna. Medan det i Thomas Beckets England handlade om att präster och biskopar skulle tvingas att bli kungliga undersåtar, är det i vårt samhälle de ofödda, äktenskapet, familjen och sk genderfrågor som slaget står om. Mycket är sig likt, men då handlade det om prästers undkommande av fysiska straff, idag om kyrkans särställning på arbetsmarknaden, då om skattemedel, nu om bidrag, då om kungamakten över präster och biskopar, nu om statens och arbetsgivares makt över katolska samveten. En radikal skillnad mellan vår tid och 1100-talet är vår verklighetsbeskrivning. Under medeltiden var den ännu ganska homogen när det gällde de yttersta frågorna. Idag är man inte överens ens om de mest basala värden som samhället bygger på, annat än möjligen ett antal negationer. Även klassiskt katolska länder ser nu hur kristna principer och lagar, ja, själva tron, hånas och körs över av lagstiftande makt, värre än någonsin kung Henrik skulle kunnat föreställa sig.

Helige Thomas Becket är och förblir en förebild för modet att stå emot den världsliga maktens orättfärdiga påbud.

Vetenskapens upplysta och av kunskap präglade tidevarv

2009-12-26T11:53:00.007+01:00

Medan Expressen tycker en fysisk attack mot påven är en

hämnande inkarnation av alla de kvinnor och barn som kyrkan har plågat genom seklerna.

så anser en debattör i Aftonbladet att all sändning av gudstjänster i radio och TV skall betraktas som reklam för trossamfund.

Religionen åtnjuter en otillbörlig respekt i dag

menar Mikael Nilsson och passar sedan på att avfärda alla religionerna i en enda mening:

De monoteistiska religionerna bygger i stället på skrifter som legitimerar etnisk rensning, bigotteri, (kvinno)hat och förtryck, slaveri och folkmord.

Så var det gjort! Vidare är de kristna motståndare till kunskap, får vi överraskande veta.

De antar vidare att vi förvisats ur ett ursprungligt tillstånd av lycka, okunskap och enhet med Gud genom att äta av kunskapens frukt, det vill säga kunskap är av ondo.

Här borde debattören nog läst på lite bättre - kanske Augustinus hade hjälpt eller varför inte beakta universitetsväsendets framväxt under påvarnas beskydd? Debattören tycker att vi ska ha en totalstädning av allt som inte kan hänföras till "verklighetsförankring" och det är public service-kanalernas skyldighet att

motverka religionens vanföreställningar

Artikeln avslutas med en uppmaning:

Frigör SVT från religionens skamgrepp och plocka ner dess vidskepelser på jorden en gång för alla!

"En gång för alla" - har vi inte hört det förut? Var det - i München eller Moskva?

Expressen och hämnden mot påven

2009-12-26T10:42:00.009+01:00

Tidningen Expressen lyckas med ännu ett bottenrekord. I en ledare kommenteras kvinnan bakom det brutala överfallet på påven i Peterskyrkan med att

man kan se henne som en av Dickens spöken från svunna jular, en hämnande inkarnation av alla de kvinnor och barn som kyrkan har plågat genom seklerna.

I samma stil fortsätter ledaren att pusta ut en serie föraktfulla påståenden.

En man som våldtar sin 11-åriga styvdotter får syndernas förlåtelse. Men den 11-åriga flicka som blir med barn genom våldtäkten kan inte räkna med kyrklig medkänsla. Abort är en dödssynd. Hon måste föda sitt barn även om hennes liv riskeras.

Här har man lyckats få en enda mening rätt av fyra. Abort är en döddsynd, ja. Men allt det andra är ju fel - bara att kolla med till exempel Respekt:

Beträffande medicinskt motiverade ingrepp som genomförs för att rädda moderns liv, men som leder till det ofödda barnets död, anser kyrkan att dessa är moraliskt befogade. I sådana fall genomförs de för att rädda ett liv då både kvinnans och det ofödda barnets liv är i fara.

I övrigt kunde man läst in sig på fallet här, och se att kyrkan gjorde allt som stod i deras makt för flickan och hennes mor. Expressenledaren fortsätter sedan ösa förakt över kvinnor i u-länder, som bara de finge preventivmedel så

uppphör de att föda tjogvis med barn

Detta skulle ju spara en masssa pengar, som kunde användas långsiktigt, inte som männen i "fattiga länder" gör; spendererar dem på "alkohol, bilar och vapen".

Åldersdiskriminering är heller inget främmande för liberala Expressen. Påven är man, och han är gammal. Bara vräka bort:

Det är inte snällt att knuffa omkull gamla påvar. Det är mycket bättre att avsätta dem

Vi talar nu alltså om en ledare för världens största kyrka, till vilken även många av våra invandrare hör; dessa latinamerikaner, polacker, kaldéer, nigerianer m.fl med sina "tjogvis med barn"... Hade denna artikel handlat om muslimer eller judar med sina "tjogvis med barn" så hade den varit föremål för en rad anmälningar. Har chefredaktören julledigt kanske?

Händelsrika fyra år

2009-12-08T04:40:00.002+01:00

Idag fyller katobs.se fyra år. Det var den 8 december 2005 som vi utkom officiellt på nätet. Men innan dess hade vi provkört i ett år. Projektet var dock förberett sedan 1995, då idén bollades i några historiska fax mellan msgr Johannes Koch och redaktören att förmedla katolska nyheter och artiklar elektroniskt.

Vi kan inte se att det var en dålig idé.

Många heliga platser - och ingen

2009-11-21T13:13:00.015+01:00

I en förvånande brist på andra väsentliga frågor så diskuterades SVT:s rätt att filma i Peterskyrkan, detta i deras eget debattprogram. Kokar man ner den frågan så handlade det om huruvida det var ett allmänt hållet förbud eller ett speciellt avsett för Jonas Gardell på grund av hans tidigare yttranden - eller hans höga personlighet som sådan. Båda versionerna har hörts, vilket orsakat viss förvirring.

Rent allmänt kan man väl säga att kyrkorummet inte ska användas för intervjuer, föredrag, konferenser och liknande saker. Här har nog åtskilliga församlingar, inklusive biskopens egen, "syndat" ett antal gånger. Men detta är inte för att det är en "helig plats", utan därför att det är en plats för bön. Kristna har inga heliga platser rent geografiskt, vi tillber inte stenar eller murar eller markområden. Den enda heliga "platsen" för kristna är det himmelska Jerusalem. Men i Herrens närvaro så är man också i förbindelse med himmelen. Därför kallas ju också kyrkorna för Guds hus.

Kardinal van Thuan berättar hur han i fängelsecellen kunde läsa mässan tack vare lite vin han fått som "medicin" och några smulor av en hostia. Han läste mässan för sina medfångar och hela natten tillbad man sakramentet, även buddhister. Denna cell förvandlades till en helig plats , tack vare Herrens närvaro och ingenting annat. Så är det också med alla våra kyrkor.

Nu återstår att se hur Vatikanen hanterar dagens stora evenemang i Sixtinska kapellet, dit 250 "artister" av högst dubiös inriktning har inbjudits. Ytterst få av dessa utövande konstnärer har uppvisat någon större uppskattning av den storstartade kristna traditionen att söka uttrycka livets heligaste värden, skönhet och sanning. Istället har de uttryckt raka motsatsen i sin konstutövning - antikatolsk, antikristen. (Bilden här bredvid är en skulptur av en av de inbjudna, den holländske skulptören Caspar Berger - ett nidporträtt av påven Innocentius X.)

Man får hoppas påvens ord vinner deras hjärtan:

Be grateful, then, for the gifts you have received and be fully conscious of your great responsibility to communicate beauty, to communicate in and through beauty!

Vem kan förstå Svenska kyrkan?

2009-11-10T23:55:00.008+01:00

Bilden ovan är historisk. Vi ser alltså kungaparet omge tvenne biskopar, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund tillhörande Svenska kyrkan. Båda är kvinnor och den ena har dessutom öppet förklarat att hon lever i äktenskapsliknande förhållande med kvinna och barn. Vi ser att de bär kräkla, mitra, kåpa och stola. Eva Brunne bär även ett biskopskors.

Att kungaparet deltar kunde ses som att statskyrkosystemet ännu i praktiken fungerar. Å andra sidan kan kungaparet besöka även andra samfund i Sverige - i katolska Domkyrkan känner de sig ganska hemma efter ett flertal besök. Att kvinnor och samboende utses till biskopar är heller inte så mycket att orda om. Luther menade ju att prästadömet enbart är funktionellt och ej sakramentalt. Vem som helst skulle kunna bli präst, det skulle vara upp till församlingarna att utse någon av dem. Och detta skulle inte betyda att han var mera präst än de andra. Ty alla är vi präster.

Märkligare är då pompan och ståten. Här har biskopar inbjudits från alla de nordiska länderna, från Baltikum, England och Sydafrika och Filippinerna...Och som sagt alla de påvliga biskopsattributen finns på plats, de som reformationen avskaffade med hänvisning till Luther:

När det gäller smorning av en påve eller en biskop, tonsur, prästvigning, konsekrering, och kläder som avviker från vad lekmännen bär - allt detta kan ju skapa en hycklare och en idiotisk marionett, men aldrig en kristen eller en andlig människa. [Martin Luther: Till Tysklands kristna adel (1520) Övers: Red.]

Luther åtlyddes i några hundra år. Biskopskorset återinfördes av Gustav IV Adolf. I Borgå användes inte mitra sedan reformationen förrän av förre biskopen.

Så - vi har en kyrka som kastat av sig prästadömet men ändå vill ha det. Som medvetet lämnat trosgemenskapen med lutheraner, anglikaner och de evangeliska samfunden, men ändå talar om ekumenik och dialog. Som säger sig ledas av bibeltolkningar men ändå väljer att följa riksdagsbeslut avsedda att utplåna kristna värden i det offentliga. Som frigjorts från staten men ändå låter sig ledas av lokalpolitiker. Som brutit alla bindningar till bekännelse och Skrift men ändå använder handpåläggning och stolt redovisar biskopslängder sedan medeltiden.

Vem kan få det att gå ihop?

Europadomstolens ikonoklasm kan börja

2009-11-07T21:33:00.006+01:00

Många har säkert redan noterat den häpnadsväckande domen från Europadomstolen, som tillerkänner en kvinna 5000 Euro i skadestånd för att hennes två barn tvingats åse Kristus på korset i den statliga italienska skola de gick. Fallet har dansat runt i lokala italienska domstolar, som alla konstaterat att krucifixet inte bara är en symbol för "katolsk tro" utan också en del av Italiens kulturarv och en symbol för den italienska nationen.

Men några jurister med de mest skiftande karriärer bakom sig , allt från kriminologi till handelsjuridik - konstaterade att krucifix på klassrumsväggen är ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, nämligen Protokoll 2, artikel 1, (tillägg från 1952). Hur lyder denna artikel?

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Ett kors på väggen skulle alltså utgöra ett brott mot denna artikel. Ingen frågar sig emellertid då hur de kristna föräldrarnas rätt skall tillgodoses, om deras barn aldrig får höra ett ord om kyrkan i skolan eller ens skymta en ikon eller ett krucifix, än mindre bevista en kyrka. Kanske det är läge för kristna föräldrar att anmäla en undervisning, där det förkunnas att religion är en vidskepelse från medeltiden och vetenskapen sedan länge bevisat dess falskhet? Och där väggarna i skolan kan prydas av - i stort sett vad som helst?

Bilden här intill är utförd av konstnärinnan Ann-Caroline Breig. Hon förklarar sin konst som

a fast automatic translation from dreams and thoughts to action and happenings, with an overtone of the unstoppable and unpredictable strength of nature and our drives.

Målningen finns i en högstadieskola i Söderhamn. Europadomstolen får nog mycket jobb framöver om de ska vakta Protokoll 2, artikel 1 - låt oss se till det!

Ekumeniken är död - leve ekumeniken!

2009-10-27T01:28:00.008+01:00

När påven öppnar dörren för anglikaner som känner sig kallade, att behålla sin rit och ändå uppgå i den apostoliska gemenskapen med påven, så handlar detta om ett historiskt beslut. Det är ett ekumeniskt konkret framsteg som kan beröra tiotusentals troende. Redan kan man räkna många anglikanska präster som kan tänka sig att konvertera och sätta sig på skolbänken. Rörelsen Forward in Faith har tusen, sedan tillkommer Traditional Anglican Community med hundratals präster. Hur många som kommer att söka sig under påvens jurisdiktion är okänt - men intresset växer snabbt.

Detta måste väl ha skapat stora rubriker? I England - ja. Härhemma har det inte kommenterats med en enda rad på Svenska kyrkans hemsida, och dess biskopar har inget sagt. Man har väl varit fullt upptagen med sin egen splittring kanhända. I Kyrkans Tidning fanns endast en liten notis med den märkliga, och fullständigt missvisande, rubriken:

Anglikansk konvertit slipper celibat

En del medier pekar på en ny form av ekumenik, som inte bara utgår från att diskutera i det oändliga för att visa ömsesidig respekt, utan fastmer siktar på den sakramentala enheten och på konkreta beslut utan att fördenskull enheten i tron förbigås. Med Svenska kyrkans beslut att ta avstånd från äktenskapets konstitution, dess sakramentala, bibliska natur, inser man att ekumenik inte är vad detta samfund önskar. Man vill gå sin egen väg, ut ur kristenheten. Det är inte svårt att instämma i det sorgfälliga konstaterande som tvenne biskopar i Church of England skrev i sitt varningsbrev till Anders Weijryd nyligen:

Det är så mycket vi inte förstår angående er situation.

Allvarliga siffror

2009-10-27T01:04:00.002+01:00

I Metro fanns en notis den 12 oktober med rubriken "Mer än ett barn dör varje dag". Vad det handlade om var att mellan 400 och 500 svenska barn av okänd anledning dör i sin mammas mage efter 22:a graviditetsveckan. Anders Printz, chef på Socialstyrelsen menar att

Det här är allvarliga siffror.

Myndigheten kommer att väcka frågan om en utökad forskning på området.

Där har vi en viktig uppgift. Vi har sett att dödlighet på andra områden minskat betydligt under senare år, men så är inte fallet när det gäller detta.

Mera forskning alltså. Detta är väl bra. Man kunde kanske reflektera en liten stund varför Socialstyrelsen inte begär mera forskning för att besvara frågan varför Sverige alltjämt ligger i topp i Europa när det gäller en annan dödlighet, nämligen den som beror på sjukvårdens ingrepp i moderlivet. Här dör det 38 053 människoliv (år 2008), eller 104 om dagen, lördag, söndag och helgdag inräknat. Vi har ett nationellt rekord förra året. Det är mer än en tredjedel av alla födda, levande, barn.

År 1960 hade vi 2 792 registrerade aborter i landet. Men detta var ju innan lagstiftning och propaganda gjorde sitt. Och innan P-pillret. Det introducerades 1968, varefter abortfrekvensen steg till 16100 (år 1970). Men - skulle det inte vara just preventivmedlen som förhindrade oönskade graviditeter? Bolla gärna frågan vidare till våra socialpolitiker.

Mysteriet löst

2009-10-08T14:07:00.004+02:00

Mysteriet med de två versionerna av en intervju med kardinal Castrillón Hoyos, som publicerats på Süddeutsche Zeitung samt Zenit, är löst. Från den bayerska tidningen meddelas att intervjun är ett resultat av två telefonintervjuer med kardinalen. Den senare tillkom efter att TV-progammet Uppdag granskning sänts den 23 september. Tidningen valde då att fälla in kommentarer som gjordes av kardinal Castrillón Hoyos i den andra intervjun. Detta är tydligen inget ovanligt förfarande:

Även intervjuer med politiker behandlar vi på detta sätt och inte annorlunda,

säger man, men erkänner också att citatet om det "tyska felet" var ett misstag att ta med. Så sanningen låg alltså någonstans mittemellan. Allt som återgivits har kardinal Castrillón Hoyos sagt, men inte i det sammanhang det återgavs.Vilket naturligtvis utgör en källa till missförstånd.