Nytt och Noterat

Många heliga platser - och ingen

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sat, 21 Nov 2009 12:13:00 +0000

I en förvånande brist på andra väsentliga frågor så diskuterades SVT:s rätt att filma i Peterskyrkan, detta i deras eget debattprogram. Kokar man ner den frågan så handlade det om huruvida det var ett allmänt hållet förbud eller ett speciellt avsett för Jonas Gardell på grund av hans tidigare yttranden - eller hans höga personlighet som sådan. Båda versionerna har hörts, vilket orsakat viss förvirring.

Rent allmänt kan man väl säga att kyrkorummet inte ska användas för intervjuer, föredrag, konferenser och liknande saker. Här har nog åtskilliga församlingar, inklusive biskopens egen, "syndat" ett antal gånger. Men detta är inte för att det är en "helig plats", utan därför att det är en plats för bön. Kristna har inga heliga platser rent geografiskt, vi tillber inte stenar eller murar eller markområden. Den enda heliga "platsen" för kristna är det himmelska Jerusalem. Men i Herrens närvaro så är man också i förbindelse med himmelen. Därför kallas ju också kyrkorna för Guds hus.

Kardinal van Thuan berättar hur han i fängelsecellen kunde läsa mässan tack vare lite vin han fått som "medicin" och några smulor av en hostia. Han läste mässan för sina medfångar och hela natten tillbad man sakramentet, även buddhister. Denna cell förvandlades till en helig plats , tack vare Herrens närvaro och ingenting annat. Så är det också med alla våra kyrkor.

Nu återstår att se hur Vatikanen hanterar dagens stora evenemang i Sixtinska kapellet, dit 250 "artister" av högst dubiös inriktning har inbjudits. Ytterst få av dessa utövande konstnärer har uppvisat någon större uppskattning av den storstartade kristna traditionen att söka uttrycka livets heligaste värden, skönhet och sanning. Istället har de uttryckt raka motsatsen i sin konstutövning - antikatolsk, antikristen. (Bilden här bredvid är en skulptur av en av de inbjudna, den holländske skulptören Caspar Berger - ett nidporträtt av påven Innocentius X.)

Man får hoppas påvens ord vinner deras hjärtan:

Be grateful, then, for the gifts you have received and be fully conscious of your great responsibility to communicate beauty, to communicate in and through beauty!

Vem kan förstå Svenska kyrkan?

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Tue, 10 Nov 2009 22:55:00 +0000

Bilden ovan är historisk. Vi ser alltså kungaparet omge tvenne biskopar, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund tillhörande Svenska kyrkan. Båda är kvinnor och den ena har dessutom öppet förklarat att hon lever i äktenskapsliknande förhållande med kvinna och barn. Vi ser att de bär kräkla, mitra, kåpa och stola. Eva Brunne bär även ett biskopskors.

Att kungaparet deltar kunde ses som att statskyrkosystemet ännu i praktiken fungerar. Å andra sidan kan kungaparet besöka även andra samfund i Sverige - i katolska Domkyrkan känner de sig ganska hemma efter ett flertal besök. Att kvinnor och samboende utses till biskopar är heller inte så mycket att orda om. Luther menade ju att prästadömet enbart är funktionellt och ej sakramentalt. Vem som helst skulle kunna bli präst, det skulle vara upp till församlingarna att utse någon av dem. Och detta skulle inte betyda att han var mera präst än de andra. Ty alla är vi präster.

Märkligare är då pompan och ståten. Här har biskopar inbjudits från alla de nordiska länderna, från Baltikum, England och Sydafrika och Filippinerna...Och som sagt alla de påvliga biskopsattributen finns på plats, de som reformationen avskaffade med hänvisning till Luther:

När det gäller smorning av en påve eller en biskop, tonsur, prästvigning, konsekrering, och kläder som avviker från vad lekmännen bär - allt detta kan ju skapa en hycklare och en idiotisk marionett, men aldrig en kristen eller en andlig människa. [Martin Luther: Till Tysklands kristna adel (1520) Övers: Red.]

Luther åtlyddes i några hundra år. Biskopskorset återinfördes av Gustav IV Adolf. I Borgå användes inte mitra sedan reformationen förrän av förre biskopen.

Så - vi har en kyrka som kastat av sig prästadömet men ändå vill ha det. Som medvetet lämnat trosgemenskapen med lutheraner, anglikaner och de evangeliska samfunden, men ändå talar om ekumenik och dialog. Som säger sig ledas av bibeltolkningar men ändå väljer att följa riksdagsbeslut avsedda att utplåna kristna värden i det offentliga. Som frigjorts från staten men ändå låter sig ledas av lokalpolitiker. Som brutit alla bindningar till bekännelse och Skrift men ändå använder handpåläggning och stolt redovisar biskopslängder sedan medeltiden.

Vem kan få det att gå ihop?

Europadomstolens ikonoklasm kan börja

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sat, 07 Nov 2009 20:33:00 +0000

Många har säkert redan noterat den häpnadsväckande domen från Europadomstolen, som tillerkänner en kvinna 5000 Euro i skadestånd för att hennes två barn tvingats åse Kristus på korset i den statliga italienska skola de gick. Fallet har dansat runt i lokala italienska domstolar, som alla konstaterat att krucifixet inte bara är en symbol för "katolsk tro" utan också en del av Italiens kulturarv och en symbol för den italienska nationen.

Men några jurister med de mest skiftande karriärer bakom sig , allt från kriminologi till handelsjuridik - konstaterade att krucifix på klassrumsväggen är ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, nämligen Protokoll 2, artikel 1, (tillägg från 1952). Hur lyder denna artikel?

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Ett kors på väggen skulle alltså utgöra ett brott mot denna artikel. Ingen frågar sig emellertid då hur de kristna föräldrarnas rätt skall tillgodoses, om deras barn aldrig får höra ett ord om kyrkan i skolan eller ens skymta en ikon eller ett krucifix, än mindre bevista en kyrka. Kanske det är läge för kristna föräldrar att anmäla en undervisning, där det förkunnas att religion är en vidskepelse från medeltiden och vetenskapen sedan länge bevisat dess falskhet? Och där väggarna i skolan kan prydas av - i stort sett vad som helst?

Bilden här intill är utförd av konstnärinnan Ann-Caroline Breig. Hon förklarar sin konst som

a fast automatic translation from dreams and thoughts to action and happenings, with an overtone of the unstoppable and unpredictable strength of nature and our drives.

Målningen finns i en högstadieskola i Söderhamn. Europadomstolen får nog mycket jobb framöver om de ska vakta Protokoll 2, artikel 1 - låt oss se till det!

Ekumeniken är död - leve ekumeniken!

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Tue, 27 Oct 2009 00:28:00 +0000

När påven öppnar dörren för anglikaner som känner sig kallade, att behålla sin rit och ändå uppgå i den apostoliska gemenskapen med påven, så handlar detta om ett historiskt beslut. Det är ett ekumeniskt konkret framsteg som kan beröra tiotusentals troende. Redan kan man räkna många anglikanska präster som kan tänka sig att konvertera och sätta sig på skolbänken. Rörelsen Forward in Faith har tusen, sedan tillkommer Traditional Anglican Community med hundratals präster. Hur många som kommer att söka sig under påvens jurisdiktion är okänt - men intresset växer snabbt.

Detta måste väl ha skapat stora rubriker? I England - ja. Härhemma har det inte kommenterats med en enda rad på Svenska kyrkans hemsida, och dess biskopar har inget sagt. Man har väl varit fullt upptagen med sin egen splittring kanhända. I Kyrkans Tidning fanns endast en liten notis med den märkliga, och fullständigt missvisande, rubriken:

Anglikansk konvertit slipper celibat

En del medier pekar på en ny form av ekumenik, som inte bara utgår från att diskutera i det oändliga för att visa ömsesidig respekt, utan fastmer siktar på den sakramentala enheten och på konkreta beslut utan att fördenskull enheten i tron förbigås. Med Svenska kyrkans beslut att ta avstånd från äktenskapets konstitution, dess sakramentala, bibliska natur, inser man att ekumenik inte är vad detta samfund önskar. Man vill gå sin egen väg, ut ur kristenheten. Det är inte svårt att instämma i det sorgfälliga konstaterande som tvenne biskopar i Church of England skrev i sitt varningsbrev till Anders Weijryd nyligen:

Det är så mycket vi inte förstår angående er situation.

Allvarliga siffror

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Tue, 27 Oct 2009 00:04:00 +0000

I Metro fanns en notis den 12 oktober med rubriken "Mer än ett barn dör varje dag". Vad det handlade om var att mellan 400 och 500 svenska barn av okänd anledning dör i sin mammas mage efter 22:a graviditetsveckan. Anders Printz, chef på Socialstyrelsen menar att

Det här är allvarliga siffror.

Myndigheten kommer att väcka frågan om en utökad forskning på området.

Där har vi en viktig uppgift. Vi har sett att dödlighet på andra områden minskat betydligt under senare år, men så är inte fallet när det gäller detta.

Mera forskning alltså. Detta är väl bra. Man kunde kanske reflektera en liten stund varför Socialstyrelsen inte begär mera forskning för att besvara frågan varför Sverige alltjämt ligger i topp i Europa när det gäller en annan dödlighet, nämligen den som beror på sjukvårdens ingrepp i moderlivet. Här dör det 38 053 människoliv (år 2008), eller 104 om dagen, lördag, söndag och helgdag inräknat. Vi har ett nationellt rekord förra året. Det är mer än en tredjedel av alla födda, levande, barn.

År 1960 hade vi 2 792 registrerade aborter i landet. Men detta var ju innan lagstiftning och propaganda gjorde sitt. Och innan P-pillret. Det introducerades 1968, varefter abortfrekvensen steg till 16100 (år 1970). Men - skulle det inte vara just preventivmedlen som förhindrade oönskade graviditeter? Bolla gärna frågan vidare till våra socialpolitiker.

Mysteriet löst

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Thu, 08 Oct 2009 12:07:00 +0000

Mysteriet med de två versionerna av en intervju med kardinal Castrillón Hoyos, som publicerats på Süddeutsche Zeitung samt Zenit, är löst. Från den bayerska tidningen meddelas att intervjun är ett resultat av två telefonintervjuer med kardinalen. Den senare tillkom efter att TV-progammet Uppdag granskning sänts den 23 september. Tidningen valde då att fälla in kommentarer som gjordes av kardinal Castrillón Hoyos i den andra intervjun. Detta är tydligen inget ovanligt förfarande:

Även intervjuer med politiker behandlar vi på detta sätt och inte annorlunda,

säger man, men erkänner också att citatet om det "tyska felet" var ett misstag att ta med. Så sanningen låg alltså någonstans mittemellan. Allt som återgivits har kardinal Castrillón Hoyos sagt, men inte i det sammanhang det återgavs.Vilket naturligtvis utgör en källa till missförstånd.

Sanningen röjer ny väg

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Mon, 05 Oct 2009 14:09:00 +0000

Nu har det bekräftats, det som vi anade. Intervjun med kardinalen i Süddeutscher Zeitung (se nedan) har förvanskats, på ett sätt som kunde så split och osäkerhet inom episkopatet. Var detta meningen? Vi vet inte. Men det är helt uppenbart att det funnits en agenda på den stora tyska vänsterliberala tidningen i denna fråga, annat har man ju svårt att tro. Varför annars dessa utstuderade trollerinummer med texten?

Men samtidigt så måste man glädja sig att bloggvärlden är så oerhört alert. Texter jämförs omedelbart med varandra och även om det ofta kan ge upphov till yviga spekulationer, så kristalliserar sanningen förr eller senare ut sig. Som kardinalen själv sade: sanningen "se abre campo", den hittar alltid nytt land.

Hård kritik mot kardinal med krokodilhud

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sun, 04 Oct 2009 22:11:00 +0000

Kardinal Dário Castrillón Hoyos tycks inte ha många vänner i medievärlden. Ändå uppvisar hans CV en närmast oförvitlig gärning i kyrkans tjänst. Han har gått den långa vägen. I sitt hemland blev han som biskop närmast legendarisk för sina nattliga vandringar för att förse gatubarn med mat. Och förklädd till mjölkbud lyckades han komma in till Medellinkartellens fruktade ledare Pablo Escobar för att få honom att omvända sig. Bikt blev det - men kort därefter sköts knarkkungen av polisen under ett försök att fånga in honom.

För dem som vill inmuta Hoyos i ett konservativt-traditionalistiskt sammanhang kan det vara intressant att veta att han ledde Cursillorörelsen och också hade radiofonkurser - alltså kurser med flera deltagare via amatörradiosändare. Och han har själv berättat hur han efter att ha utsetts till Ecclesia Deikommisionens ordförande år 2000 fick börja läsa in allt om den gamla liturgin först på flygplanet till Rom.

Kardinalen var en av de få som omnämndes som papabili under konklaven, alltså en tänkbar påve. Men nu har kardinalen hamnat i ordentligt blåsväder på gamla dar. Och det råder en viss förvirring varför han gör det. Han gjordes till syndabock i fallet Williamson och han försvarade sig i en lång intervju, som nu finns i ett antal versioner på nätet. Någon publicist därute har inte så stora krav på sig när det gäller att återge det som sades och inget annat. Vi har försökt reda ut det hela, men det kräver ytterligare lite grävande. Tills dess sanningen kommer fram gör man nog bäst att bemöta de påstådda anklagelserna mot biskop Arborelius med stor skepsis. Likaså anklagelserna mot kardinalen.

Uppdrag granskning: Ingen kassasuccé denna gång

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Wed, 30 Sep 2009 12:16:00 +0000

Så har stormen efter Uppdrag granskning blåst över. Redan innan sändningen hade många väntat sig något sorts "biskop Williamsonskandalen II". Desperat försökte man lansera nya avslöjanden av vad Vatikanen visste. Den stora boven i dramat skulle vara en kardinal Castrillón Hoyos som till varje pris skulle skydda påven från information som kunde hindra projektet att få ett prästbrödraskap rumsrent i kyrkan, hette det. Men när det uppdagades för hela världen att det enda som programmet byggde på var ett förkommet eller försenat brev, som dessutom var inadekvat i sammanhanget, så sjönk temperaturen betydligt. Att detta handlar om något mycket inomkyrkligt - och kanske till och med snävt internt inom kyrkan - visar inte minst kommentarsfälten hos svt. Två inkomna kommentarer har registrerats, varav en från Norge och en från en nationalist som vill tala politik.

Under tiden går livet vidare. Påven vill att prästerna ska använda Internet förnuftigt och ett norskt företag har anlitats av kyrkan för att kartlägga hur bloggare med intresse för inomkyrkliga frågor påverkar informationslandskapet. Ty helt klart har bloggandet just nu övertaget över dagstidningarna och de etablerade nyhetsbyråerna, som alltid ligger ett steg efter. Kompetensen har flyttats till de fria kanalerna. Det är där som de skarpaste analyserna också återfinns. I detta fall skedde nog en stor underskattning av dessa källor från Sveriges TV:s sida. Man ville göra ett scoop, men hade helt förbisett att de snabba informationsvägarna mellan de katolska nätverken effektivt skulle avslöja en undermålig programidé.

På förekommen anledning...

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Fri, 25 Sep 2009 09:00:00 +0000

Detta forum är en nyhetskommenterade blogg avsedd för tankeutbyte. Det är tänkt att dialogen skall koncentreras kring de nyheter som kommenteras.

Vidare måste det åter understrykas: "Nytt och Noterat" är fristående från tidskriften. Läsarkommentarer tas in oberoende av redaktionens eventuella sympatier eller antipatier. Granskning av sakinnehåll och källor görs ej av dessa kommentarer. Att de ej bemöts av redaktionen betyder inte att innehållet bejakas.

Vi ser som vår redaktionella uppgift att i första hand förmedla information, ej bilda opinion. Detta gäller även bloggen, även om den är till för ”tankeutbyte i friare form”.

Vi hänvisar därför kritik - både positiv och negativ - av de redaktionella övervägandena till redaktionens postadress eller mail. Som tidigare påpekats är synpunkter på den redaktionella profilen alltid välkomna, även negativa. Med brev och avsändare kommer denna kritik vara betydligt effektivare än genom kommentarer som knappast tjänar något allmänintresse.

Red.

Var inte rädda!

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Thu, 24 Sep 2009 02:22:00 +0000

"Uppdrag granskning" har försökt gräva vidare i affären Williamson. Nog måste väl påven ha känt till åsikterna hos denne man? Och nog är det väl så att SSPX - egentligen - är en "grupp" med politiskt dunkla avsikter? Det framkom inte så mycket i den vägen, trots att det riktades många menande blickar mot påvens närmaste omgivning. Alla skyllde på alla och ingen ville tala om vad problemet egentligen handlar om: Kyrkans tro.

Varje tid har sin utmaning att formulera vad kyrkan tror och bekänner sig till. Det Andra Vatikankonciliet var en smältdegel av olika idéer och tendenser, präglade av sin tid. Där fanns en viljornas kamp. Några ansåg sig segra, andra hamnade på sidan, betydligt flera hoppade av. Många goda ting kom fram. Men nu - fyrtio år senare - måste man åter se vad som egentligen beslutades. Msgr Bux sade nyligen att

Genom en anda av samförstånd kan man nu äntligen tolerera och korrigera de marginella felen.

Alla måste anstränga sig att lägga ner brösttonerna. Alla måste vi anstränga oss att skilja mellan det vi kan tro från det vi inte kan tro och det vi måste tro. Det är detta som diskussionerna bland annat handlar om i Rom. Alltså mellan dessa präster som utmålats som mörkrets förklädda tjänare och några av påvens mest kunniga och vidsynta personer. Låt oss hoppas att samtalen leder framåt, till samförstånd och till klarhet. Ingen äger sanningen, men vi har den stora nåden att kunna söka den och finna den. Och rätta oss efter den.

Ny omgång antikatolsk granskning

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Tue, 22 Sep 2009 00:07:00 +0000

Det meddelas från biskopen att Uppdrag granskning ska ha ett uppföljarprogram till den beryktade sändningen i januari då biskop Williamson chockade omvärlden med sin syn på förintelsen. Man kan undra varför detta ska vara nödvändigt. Uppenbarligen är målet denna gång inte Svenska kyrkans stackars kyrkoråd, som hyrt ut lokaler, inte heller "minan" biskop Williamson, som redan är oskadliggjord. Och inte SSPX, det katolska prästbrödraskap som inte ingår i några stift. Målet är "Vatikanen". Och vår kyrka skall åter finna sig att behandlas som en trasdocka?

Den flitige bloggaren Bengt Malmgren påpekar att katolska kyrkan inte ändrat något i synen på det judiska folket sedan Johannes Paulus II. Men det är kanske just detta som man nu vill påskina genom att låta alla skudda av sig Williamsondammet i riktning mot Rom.

Från biskopsämbetet andas det redan nu en total pessimism angående de doktrinära samtalen mellan SSPX och företrädare för påven, som ska inledas i mitten av oktober. Det är lite tråkigt. Varför kan man inte strunta i förspelet och låta samtalen leda dit Anden leder? Bedjen och hoppas!

Till minne av Bertil Gärtner

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Mon, 21 Sep 2009 03:27:00 +0000

Tidigt på måndagsmorgonen når oss sorgebudet att Svenska kyrkans biskop em. Bertil Gärtner avlidit i en ålder av 84 år. Vi har ju ibland uttryckt kritiska synpunkter på Svenska kyrkans vägval. Men detta är inget gentemot vad denne modige och självständige man gjort. Bertil Gärtner representerade den svenskyrkliga fromhet man finner bland fiskare och bönder på västkusten. Han motsatte sig det riksdagsbeslut som släppte in kvinnliga präster i Svenska kyrkan och han har alltid varit stridbar i frågor om ämbete och Svenska kyrkans förnyelse. Han var ledande i den sk synoden, en rebellrörelse inom kyrkan som arbetade för trohet till den lutherska bekännelsen och till Bibeln. Det är intressant att läsa hans blogg, där det senaste inlägget är daterat den 19 september, alltså dagen före hans hädanfärd. Med bitsk klarhet kritiserar han där hur kyrkovalet tycks handla om en kyrka som inte är Kristi, utan

en spegelbild av vad folk i allmänhet tycker i olika moraliska frågor.

Detta hans livs sista blogginlägg inleds med denna historiska mening:

Jag trodde att en kyrka har en bekännelse som grundar sig på vad hennes Herre säger.

Låt oss be för denne man som i hela sitt liv försökte leva efter sin kyrkas bekännelse och "vad hennes Herre säger".

Sturmark har rätt

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Mon, 21 Sep 2009 00:35:00 +0000

I en debattartikel på den sponsorfinansierade bloggen Newsmill yttrar sig Christer Sturmark om Svenska kyrkan, detta i samband med kyrkovalet. Sturmark tycker att Svenska kyrkan sysslar med mycket som inte borde ligga i dess intresse och att den förvaltar för mycket mark och egendom. Kyrkan borde istället

fokusera på kärnverksamheten: kristendomen. Hela poängen med Svenska kyrkan är att sprida sin egen version av evangeliet. Det är där fokus borde ligga, inte på miljö, jämställdhet, traditioner, eller vad kyrkan nu blir utnyttjad till.

När man lyssnar på en radiogudstjänst - jo de finns kvar - så är man benägen att ge Sturmark rätt. Ty då kan man konstatera att predikan ofta byts ut mot "samtal" om världsliga ting och istället för bön hörs musik av alla de slag. Guds ord har ersatts av - människors ord.

Detta är Svenska kyrkans val och ordning. Men även i vår katolska miljö finns det starka influenser att förmänskliga innehållet. Dialogpredikningar och populärmusik i heliga mässan är vanligt utomlands och det förekommer även här; dagsfrågorna trycker på utanför kyrkväggarna, de vill gärna komma in i vår liturgi och ta över bönelivet.

Så visst kan även vi ta åt oss Sturmarks ord: Fokusera på att sprida evangelium!

Guds likabehandlingsplan

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sun, 20 Sep 2009 23:37:00 +0000

Jesuitpater Philip Geister har i ett kort meddelande rättat den debattartikel som skrevs av Gert Gelotte och Iréne Nordgren, och som det refereras till nedan. Newmaninstitutet har ingen prästutbildning.

Debattörerna får väl nu gå vidare och syna prästseminariets likabehandlingsplan. Vi vet inte om det finns en sådan, men utan tvekan har katolska kyrkan formulerat en långt innan det ens var påtänkt av våra lagstiftare, nämligen i Gaudium et Spes från 1965:

Man måste övervinna och avlägsna varje form för diskriminering som gäller personens grundläggande rättigheter, antingen man nu grundar den på kön, härkomst, hudfärg, sociala villkor, språk eller religion. Ty allt detta står i motsättning till Guds avsikter.

Med det heter också i katekesen att

De skillnader som Kristus har velat upprätta mellan lemmarna i sin kropp tjänar dess enhet och uppdrag. I kyrkan är alla kallade att delta i uppdraget men uppgifterna är olika.

Att uppgifter fördelas behöver inte innebära diskriminering, avskiljning. Det är här som jämlikhetssträvan ofta går över styr. Uppgifterna tillskrivs olika värden, varefter de förknippas med personen som utför dem. Vissa anses ha högre värde än andra. Och vips står vi inför diskrimineringsärenden en masse.

Men olika betyder inte olika värda, och uppgift är ej detsamma som person. Detta vet varje flerbarnsförälder, om inte andra.

Pinsamt, Kyrkans Tidning!

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sun, 13 Sep 2009 12:26:00 +0000

Kyrkans Tidning fortsätter att vara huvudforum för "katolsk" kverulans. Nu har redaktör Gelotte åter fått in en inlaga. Denna gång förfasar han sig över Newmaninstitutets likabehandlingsplan. Det måste ju vara en dubbelmoral, när alla vet att kyrkan inte släpper in kvinnor till diakonatet, menar han.

Man häpnar. Ty det borde väl en journalist veta, att varje utbildningplats som står under Skolverkets eller Högskoleverkets uppsikt är skyldig att ha en Likabehandlingsplan, med just de standardformuleringar som presenteras. Man finner dem i lagtexten. Det är ett politiskt beslut, som på intet sätt berör vilka principer ägaren - eller för all del lärarna - har i annan verksamhet. Dokumentet är en lagstadgad avsiktsförklaring gällande utbildningsanordnarens statligt godkända kursverksamhet. Punkt, slut.

Artikeln skjuter alltså fullständigt över målet.

En ambassadörs uppdrag

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Fri, 21 Aug 2009 12:03:00 +0000

Med tanke på den livliga debatt som just nu pågår om vad en ambassadör egentligen får och bör göra, så undrar vi varför man inte åberopar Wienkonventionen. Där finns allt reglerat. Ambassadörens uppdrag består inter alia i att

promoting friendly relations between the sending State and the receiving State, and developing their economic, cultural and scientific relations.

Kanske det var detta som inspirerade ambassadören att uttala sig om Aftonbladets spekulativa artikel.

Huruvida ambassadör Ulla Gudmundsson läst Wienkonventionen vet vi ej. Iallafall tycks hon ha sitt eget sätt att bygga "friendly relations" på, nämligen att gå till några av Vatikanens verkliga belackare och i deras forum öppet försäkra att det ligger i hennes uppdrag att påverka kyrkan så att den kan

komma bort från underkastelseteologin

Hon vill ha "resultat" på denna och några andra punkter

preventivmedel, abort, synen på homosexualitet och inte minst på kvinnor

och ursäktar sig närmast att hon måste vara lite välvilligt inställd ibland

Men min uppfattning är att jag om jag vill ha resultat måste bemöda mig om att förstå den officiella katolska positionen och vad som ligger till grund för den.

Här har vi en ambassadör som agerar högst självständigt. Eller hur är det med den saken - kanske hon verkligen har UD:s uppdrag? Vi kunde föreställa oss om den Apostoliske Nuntien, Vatikanens ambassadör i Sverige, skulle gå ut med liknande saker, kanske använda sig av Sverigedemokraternas forum, för att leverera några väl valda salvor mot den svenska statens syn på preventivmedel och abort, och förklara att det ligger i hans uppdrag att påverka staten i rätt riktning.

Nu är den risken mycket liten, för att inte säga obefintlig. Men vi undrar - varför var det så tyst kring ambassadör Gudmundsson märkliga tolkning av sitt uppdrag, att det handlar om att "försöka få påven att ändra uppfattning"?

Liberalismens frestelser

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Wed, 19 Aug 2009 00:44:00 +0000

På tidskriften Signums bloggsida reflekterar p. Ulf Jonsson SJ över lagen mot kränkning av religion som antagits på Irland. Rubriken talar för sig själv: Teokratins frestelse. Ulf Jonsson menar att en sådan lag inte hör hemma i en demokrati:

den som har förmånen att leva i en demokrati får också lov att finna sig i att ibland möta åsikter som man starkt ogillar. Grannen har samma rätt som jag att ge uttryck för sina övertygelser.

Men är det inte en övertolkning att genast börja tala om teokrati så fort någon försiktigt vill att staten skall skydda religiösa värden? Enligt klassisk katolsk uppfattning har staten sin del att verka för det allmännas bästa. Men det får aldrig ske på bekostnad av kyrkans uppdrag att verka för själarnas bästa och evig frälsning åt sina döpta medlemmar. När Jonsson nämner att kyrkan själv iscensatte nedläggningen av statskyrkosystemen i Italien, Spanien och Irland så glömmer han att nämna konsekvenserna av detta. Kyrkan attackerades omgående och fick se den ena lagen efter den andra stiftas som strider mot det allmännas väl och skapar förvirring bland de troende. Vi kan bara nämna lagen om samkönade äktenskap eller lagar förbjuder trosundervisning och moralisk fostran i skolan. Det sistnämnda strider dessutom mot kyrkolagen (Can. 799 ff). I Spanien har ju stat och kyrka bedrivit formliga ställningskrig mot varandra, och flera gånger har medborgarna demonstrerat i hundratusental mot lagar som strider mot naturrätten. I Irland har kyrka och stat varit separerade redan 1937, men det var först efter att en formulering om den katolska kyrkans särställning ströks 1973 som lagförslag kom om skilsmässa, preventivmedel och nu ligger även samkönade äktenskap som ett lagförslag, och livliga diskussioner förs om allt från kyrkans ägande till de katolska skolorna.

Vi ser alltså ett mönster: När den lagstiftande makten styrs av enbart opinioner så upphör dess förmåga att tjäna det allmännas väl. Den tjänar bara - opinionen. Om den politiska majoriteten inte vill kyrkan väl så kan staten mycket väl aktivt begränsa kyrkans möjligheter att tjäna sina medlemmar. Även i Sverige har det rests krav att kyrkan ska omfatta den utveckling som sker i övriga samhället, gällande jämställdhet mellan könen, synen på sex och samlevnad etc. Denna liberalism har man från katolskt håll varit mycket medveten om och varnat för alltsedan franska revolutionen.

Politiskt ledarskap kan alltså ej endast bestå i skicklighet att hantera dagsfrågor och vinna val, utan det måste finnas oeftergivliga moraliska principer, en grundläggande uppfattning om vilka värden samhället skall grundas på. I vår grundlag står att

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Skall detta mål uppnås måste politiken grundas på en insikt om vad som utgör människans väl. Kyrkan kan låta kejsaren vara. Men om "rågången mellan andligt och politisk ledarskap" leder till oandligt politiskt ledarskap - då finns det bara förlorare.

Sverige är sig självt nog

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Fri, 14 Aug 2009 12:30:00 +0000

Medan kondoleansböckerna för den filippinska nationalhjälten Corazon Aquino världen över fylls med namnteckningar från presidenter, kungligheter och ambassadörer så undrar man stillsamt om det finns något namn med från vår egen högt aktade demokrati. I Manila köade ambassadörerna vid kistan i katedralen. Men från Sverige fanns bara en honorärskonsul vid namn Carla Limcaoco. Ty som bekant har regeringen förra året behagat lägga ner ambassaden i världens tredje största katolska nation och en av de största asiatiska nationerna. Vi är nu det enda nordiska land som saknar ambassad i Manila, medan vi dock har ambassad i Luxemburg, Guatemala och Makedonien t.ex. Till och med Island, som nästan är bankrutt, anser sig ha råd med en ambassad i den orientaliska metropolen.

Tidigare har man också tagit foten ur Vatikanen, världens äldsta diplomatcentrum med förbindelser till inte mindre än 174 stater. Inne i själva Vatikanstaten finns idag 47 ambassader. Men Sverige tycker tydligen att man sitter lika bra på UD vid Gustav Adolfs torg, detta med en ambassadör, Ulla Gudmundsson, som också tar hand om det likaledes katolska Malta. Hon anser att "kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin" och att det ligger i hennes uppdrag att påverka Vatikanen i den riktningen. Undras om det också är hon som författat UD:s presentation av Vatikanstaten där det förkunnas att

Benedictus räknas som en av de främsta moderna katolska teologerna men har också mött stark kritik från omvärlden och från många europeiska katoliker. Benedictus uppfattas som en stark förespråkare för traditionella katolska värden.

Jo - kan det förvåna någon annan än svenska UD?

Den lilla Vatikanstaten dock har en ordentlig ambassad i Djursholm, en så kallad apostolisk nuntiatur. Denna flyttades från Köpenhamn för att om möjligt ge en fingervisning att det vore klokt om Sverige behöll sin ambassad i Vatikanen. Men förgäves.

Att leda ett folk

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Mon, 03 Aug 2009 06:30:00 +0000

I skrivandes stund förs Corazon Aquinos kista genom Manila i kortege till katedralen. Miljontals människor följer hennes väg och från skyskraporna regnar det gul konfetti, det vinkas med gula flaggor, till minne av den gula revolutionen 1986, då den korrumperade diktatorn Ferdinand Marcos tvingades till landsflykt, efter valfusk. Stridsvagnarna stoppades med rosenkransböner - överallt där änkan Aquino uppträdde samlade hon enorma folkmassor.

Aquino omnämndes av sin närmaste vapendragare, kardinal Sin, som "Guds gåva till Filippinerna". Själv betonade hon ofta att hon blivit utvald av Gud att tjäna det filippinska folket. Detta skulle förmodligen betraktas som ett högst magstarkt uttalande i det svenska samhällsklimatet. Men "Mama Cory" framstod aldrig som en makthungrig madame (vilket hennes nuvarande efteträdare Gloria Macapagal Arroyo ofta beskylls för). Istället finns det ett drag av ödmjukhet kring hennes person och hela hennes livshistoria. Den är väl värd att studera, inte minst av våra egna politiker. För Corazon Aquino var det viktigaste inte det som uppnåddes för dagen, utan för evigheten. Med siktet inställt att tjäna Gud i första hand ledde hon en jättenation ut ur krigsekonomi och förlamande despotism och gav folket en identitet och stolthet som denna dag visar sig tydligare än någonsin.

Kontraster

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sun, 26 Jul 2009 10:00:00 +0000

Nationalhjälten Corazon Aquino ligger för döden i Manila. Påven har skrivit till henne och det börjar strömma in vittnesmål om hur hon fått personer i sin närhet att omvända sig.

Samtidigt känner filippinernas president Gloria Macapagal-Arroyo isvindarna från folket, oron infinner sig. Efter hennes åtta år vid makten har visserligen storföretagens vinster ökat femfaldigt. Men samtidigt har fattigdomen också ökat. En tredjedel av folket lever under svältgränsen och miljöproblemen är alltjämt oöverskådliga. Utbildningssektorn brottas med problem som ärvts sedan tidigare, och går ut på att både mängd och kvalitet saknas. Man halkar ständigt efter de andra asiatiska länderna, trots att engelska är ett andra modersmål för de flesta.

Vad gör då presidenten? Hon är fullt upptagen att bita sig kvar vid makten, ty det är ett känt mönster att när man väl förlorat makten så är det domstolen nästa för utredning av de korruptionsaffärer som tillhör ämbetet i detta land. När inga lagliga medel återstår så får man ändra lagen. Och det kan man enklast göra under undantagstillstånd, med hänvisning till säkerheten. Skulle det uppstå oro i landet skulle detta alltså välkomnas främst av den sittande makteliten.

Mot dessa hot protesterar nu många. En biskop i Bacolod, Negros, har uppmanat alla skolor att stänga imorgon, dagen för presidentens sista "state of nation", en redovisning av hur nationen har det, och protestera mot hennes fasthållande vid makten. Kardinal Rosales uppmanar henne att inte försköna.

Samtidigt kandiderar den gamle filmstjärnan, expresidenten Joseph Estrada, åter för presidentskapet, trots att han suttit i fängelse för korruption tidigare. Men det hindrar honom inte från att köpa röster med utdelning av mobiltelefoner och reda pengar i handen, 500 dollar får den som besöker hans möten! En annan rubrikskapare, guvernören Eddie Panlilio, kandiderar också, till sin ärkebiskops stora förtvivlan. Ty - han är katolsk präst.

Allt detta kan man läsa i söndagsupplagan av The Inquirer. Och mitt i denna vildavästernpolitik en krönika av Carl Bildt om Sveriges förestående förträffliga insatser som EU-ordförandeland.

Om livsglädjens grunder

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Wed, 22 Jul 2009 15:09:00 +0000

Redaktören fortsätter att reflektera utifrån ett helt annat kulturklimat. Medan Humanisterna i Europa går ut med anslag på bussar med det märkliga påståendet att man kan vara god utan Gud, sa pryds här i Filippinerna bussar med texten "In God we trust" eller "Pray the Rosary every day". I flygplatsens vänthall intar vår Fru av Lourdes en självklar plats och på regeringstjänstemannens kontor pryds väggen av ett krucifix. Minsta lilla expedition har sitt husaltare, med ikon och tänt ljus. Detta är dock inget tecken på en stark kyrklig maktstruktur. I själva verket förlorar kyrkan hela tiden inflytande. Många filippiner kommer hem med god ekonomi och importerar värderingar från den sekulariserade västvärlden. Prästbristen är tilltagande och endast en liten del av befolkningen får katekesundervisning. Men ändå är folkfromheten alltså påtaglig - mycket kan man ifrågasatta, men aldrig religionen i sig. Den är precis som familjen en del av livets själva konstitution. Och just därför något att vara tacksam för.

Kanske vår tendens att förlöjliga religionen i själva verket är en del av den existentiella kris som följer i barnbegränsningens fotspår. Om man inte ens kan välkomna det liv som gives, hur ska man då kunna förstå någonsin skapelsens oändliga möjligheter, och fyllas av tacksamhet för allt detta som Skaparen frambringat?

Nytt och Noterat från Asien

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Thu, 16 Jul 2009 13:57:00 +0000

Redaktören är på semester i Filippinerna, men kan inte låta bli att sända några noteringar från en annan horisont. Den ledsnad som präglar svenskt kulturliv tycks vara nästan institutionaliserad. När en kolumnist som Lena Andersson i DN efterlyser bildningssträvan som "leder bort från torftigheten" är det knappast med någon större entusiasm, utan snarare den vanliga kvasiradikala gäspningen. Att ifrågasätta äktenskapets konstitution och könsrollerna är numera inte bara kulturradikalt - det har blivit en del av borgerlighetens försök att bryta tristessen.

I detta tropiska öland skulle en sådan diskussion leda till omedelbara misstankar om depression. Det är i familjen själva livet utspelar sig, någon rikedom i egentlig mening finns liksom ingen annanstans. Pengar är alltid välkomna, men om de inte kommer familjen till del skulle det vara en olycka. De enorma barnaskaror man möter var man än kommer i detta land är inget utslag av bristande kunskap, läs sexualundervisning. Tvärtom är det ett bevis på en alldeles förträfflig livsvisdom. Det är i barnen som framtiden ses, inte i det självcentrerade förverkligandet. Barn är alltid välkomna och alltid älskade, vare sig de är egna eller adopterade eller närståendes, innanför eller utanför äktenskapet. Och en förutsättning att ta hand om så många barn med knappa omständigheter är just en grundmurad familjestruktur, en välutvecklad sammanhållning där resurserna fördelas mera effektivt åtminstone på bynivå, än någonsin ett välståndssamhälle som Sverige kan åstadkomma. Just detta gör att ett lagstadgat tvåbarnsprogram inte har någon som helst framtid här. Och detta beror inte på kyrkan, utan på folkmentaliteten. Att sedan samhället brottas med korruptionen och i dess kölvatten enorma infrastrukturella brister, det är liksom en helt annan historia.

Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Sun, 21 Jun 2009 21:16:00 +0000

I Dn har ett antal namnkunniga personer ur Förbundet Humanisterna skrivit en artikel om det sekulära samhällets förträfflighet, och religionens förfärliga inverkan på utvecklingen. Religionen skall tas från planen, menar man. Sedan kan var och en ansluta i privat diskretion, ungefär som man väljer fotbollslag eller politiskt parti. Men till skillnad från fotbollen och politiken så skall religionen inte få framträda offentlig, och definitivt inte i undervisningen:

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Vad är då religiös indoktrinering? Kan det vara en beskrivning av den kristna synen på skapelsen? Kors på väggen? Eller att studera Bibeln eller Koranen på lektionstid? Lära ut Tio Guds bud? Be bordsbön? Skolavslutning i kyrkan? Eller kanske att läraren i förskolan säger till barnen att hon tror på Gud?

Problemet här är att den kommunala skolan är genomsyrad av indoktrinering - av påtvingande läror. Medan läroplanen förkunnar högtidligt att

Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

så beställer politikerna genom Skolverket vad de tycker ska läras ut. När det gäller etik, religion och historia så är det inte ovanligt att de katolska idealen presenteras som fenomen tillhörande "nationella minoriteter" och som sådana alltså knappast värda att ta på allvar. Den svenska modellen däremot skall vara normerande, inte minst när det gäller synen på sex och samlevnad, jämlikhet, familj och internationella frågor. Att utifrån den kompakta sekulära och starkt individualistiska propaganda som skolan idag ohämmat förkunnar, själv "välja livsåskådning" är lättare sagt än gjort. Vi vet ju att det är just detta som idag är den svagaste punkten hos ungdomar - deras bristande självtillit och verklighetsuppfattning. Skolan ger inga eller motsägelsefulla besked. Den är helt enkelt mycket dålig på att ge ungdomarna de redskap de behöver för själva livet.

Föräldrar som sätter sina barn i en konfessionell skola gör detta av olika skäl. Det vanligaste brukar vara att de tror skolan erbjuder bra undervisning och fostran. Men undervisningen får enligt skollagen inte vara konfessionell. Skolan måste dock kunna erbjuda något som den kommunala skolan saknar för att motivera sin existens. Många föräldrar vill vara förvissade att skolan inte undervisar i strid mot barnens tro - mot deras religion. Detta är de inte när det gäller den kommunala skolan.

Alla måste ha rätt till en undervisning som bygger på våra samlade kunskaper och erfarenheter, fri från antireligiös indoktrinering. Denna rätt är inskriven i skollagen, men detta faktum verkar inte bekomma Humanisternas ideologer, när de efterlyser det religionslösa samhällsklimatet.

Stiftets nya hemsida äntligen sjösatt

noreply@blogger.com (Editor/KATOLSK OBSERVATÖR) — Mon, 08 Jun 2009 15:54:00 +0000

Efter en lång väntan - i över en månad - då bland annat påven varit i Heliga Landet och vi firat både Kristi himmelsfärd och Pingst, så är Stockholms katolska stift åter ute på nätet. Hemsidan har legat nere i väntan på ny. Vad som orsakat detta brott i kommunikationen är inte känt. Vi kan dock konstatera att en ny hemsida nu finns uppe, med möjlighet att hitta till församlingar och stiftsorgan mm.

Det finns en hel del att glädjas åt. Förutom att hela katekesen finns lätt åtkomlig så har man åstadkommit en väldigt enkel minikatekes, alldeles lagom för den helt ovetande att snabbt informera sig om våra sakrament. Att dagens helgon också presenteras i en liten text är lovvärt, även om det känns lite svårt att hitta dit. Sidan med Eukaristisk tillbedjan och välsignelse är ett mycket gott initiativ. En inledning förklarar vad det hela handlar om. Sedan kan man se direkt var sakramentet finns utställt för tillbedjan, och mellan vilka tider. En stor hjälp för den resande katoliken.

Men det går inte att komma ifrån att detta är en ansats, där man förväntar sig att det under rubrikerna skall komma lite fylligare information än vad som idag finns. Vi kan bara se hur det danska och norska stiften lyckats med det nya mediet genom ett målmedvetet arbete. Här finns åtskilligt att hämta, från ordböcker till hagiografier. Det tar tid och kraft att bygga upp sådana informationsbaser, vilket ofta underskattas. Vi ser fram emot att Stockholms katolska stift får en plattform där alla intresserade kan hitta adekvata svar på sina frågor, allt från skolungdom till journalister.

Rent spontant så saknar vi länkar till just de källor som man ofta söker: Till kyrkofäder och lärare, koncilietexter och lärodokument från alla tider. Kanske borde länkarna också varudeklareras lite bättre. Till exempel leder en länk under rubriken "Portaler" till ”Kyrktorget”. Där finns adresser till en uppsjö församlingar; pingtsrörelsen, EFS, Livets ord, Svenska kyrkan, och slumpvis en och annan katolsk församling finns representerad där. Det ger för den oinvigde ett ganska förvirrat intryck.

Under rubriken Recensioner finns det tre böcker anmälda. Av de lakoniska texterna att döma är detta knappast fråga om recensioner, utan snarare annonstexter. Samtliga böcker är från Veritas förlag, som tillhör stiftet.

Här finns således mycket att utveckla. Det går inte att underskatta betydelsen av en stiftshemsida med fyllig information i dessa tider, med ett samhällsklimat där desinformationen ständigt hotar ta kommando över människornas förnuft.