2009-11-21

Många heliga platser - och ingen

I en förvånande brist på andra väsentliga frågor så diskuterades SVT:s rätt att filma i Peterskyrkan, detta i deras eget debattprogram. Kokar man ner den frågan så handlade det om huruvida det var ett allmänt hållet förbud eller ett speciellt avsett för Jonas Gardell på grund av hans tidigare yttranden - eller hans höga personlighet som sådan. Båda versionerna har hörts, vilket orsakat viss förvirring.

Rent allmänt kan man väl säga att kyrkorummet inte ska användas för intervjuer, föredrag, konferenser och liknande saker. Här har nog åtskilliga församlingar, inklusive biskopens egen, "syndat" ett antal gånger. Men detta är inte för att det är en "helig plats", utan därför att det är en plats för bön. Kristna har inga heliga platser rent geografiskt, vi tillber inte stenar eller murar eller markområden. Den enda heliga "platsen" för kristna är det himmelska Jerusalem. Men i Herrens närvaro så är man också i förbindelse med himmelen. Därför kallas ju också kyrkorna för Guds hus.

Kardinal van Thuan berättar hur han i fängelsecellen kunde läsa mässan tack vare lite vin han fått som "medicin" och några smulor av en hostia. Han läste mässan för sina medfångar och hela natten tillbad man sakramentet, även buddhister. Denna cell förvandlades till en helig plats , tack vare Herrens närvaro och ingenting annat. Så är det också med alla våra kyrkor.

Nu återstår att se hur Vatikanen hanterar dagens stora evenemang i Sixtinska kapellet, dit 250 "artister" av högst dubiös inriktning har inbjudits. Ytterst få av dessa utövande konstnärer har uppvisat någon större uppskattning av den storstartade kristna traditionen att söka uttrycka livets heligaste värden, skönhet och sanning. Istället har de uttryckt raka motsatsen i sin konstutövning - antikatolsk, antikristen. (Bilden här bredvid är en skulptur av en av de inbjudna, den holländske skulptören Caspar Berger - ett nidporträtt av påven Innocentius X.)

Man får hoppas påvens ord vinner deras hjärtan:

Be grateful, then, for the gifts you have received and be fully conscious of your great responsibility to communicate beauty, to communicate in and through beauty!


2009-11-10

Vem kan förstå Svenska kyrkan?


Bilden ovan är historisk. Vi ser alltså kungaparet omge tvenne biskopar, Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund tillhörande Svenska kyrkan. Båda är kvinnor och den ena har dessutom öppet förklarat att hon lever i äktenskapsliknande förhållande med kvinna och barn. Vi ser att de bär kräkla, mitra, kåpa och stola. Eva Brunne bär även ett biskopskors.

Att kungaparet deltar kunde ses som att statskyrkosystemet ännu i praktiken fungerar. Å andra sidan kan kungaparet besöka även andra samfund i Sverige - i katolska Domkyrkan känner de sig ganska hemma efter ett flertal besök. Att kvinnor och samboende utses till biskopar är heller inte så mycket att orda om. Luther menade ju att prästadömet enbart är funktionellt och ej sakramentalt. Vem som helst skulle kunna bli präst, det skulle vara upp till församlingarna att utse någon av dem. Och detta skulle inte betyda att han var mera präst än de andra. Ty alla är vi präster.

Märkligare är då pompan och ståten. Här har biskopar inbjudits från alla de nordiska länderna, från Baltikum, England och Sydafrika och Filippinerna...Och som sagt alla de påvliga biskopsattributen finns på plats, de som reformationen avskaffade med hänvisning till Luther:

När det gäller smorning av en påve eller en biskop, tonsur, prästvigning, konsekrering, och kläder som avviker från vad lekmännen bär - allt detta kan ju skapa en hycklare och en idiotisk marionett, men aldrig en kristen eller en andlig människa. [Martin Luther: Till Tysklands kristna adel (1520) Övers: Red.]

Luther åtlyddes i några hundra år. Biskopskorset återinfördes av Gustav IV Adolf. I Borgå användes inte mitra sedan reformationen förrän av förre biskopen.

Så - vi har en kyrka som kastat av sig prästadömet men ändå vill ha det. Som medvetet lämnat trosgemenskapen med lutheraner, anglikaner och de evangeliska samfunden, men ändå talar om ekumenik och dialog. Som säger sig ledas av bibeltolkningar men ändå väljer att följa riksdagsbeslut avsedda att utplåna kristna värden i det offentliga. Som frigjorts från staten men ändå låter sig ledas av lokalpolitiker. Som brutit alla bindningar till bekännelse och Skrift men ändå använder handpåläggning och stolt redovisar biskopslängder sedan medeltiden.

Vem kan få det att gå ihop?

2009-11-07

Europadomstolens ikonoklasm kan börja

Många har säkert redan noterat den häpnadsväckande domen från Europadomstolen, som tillerkänner en kvinna 5000 Euro i skadestånd för att hennes två barn tvingats åse Kristus på korset i den statliga italienska skola de gick. Fallet har dansat runt i lokala italienska domstolar, som alla konstaterat att krucifixet inte bara är en symbol för "katolsk tro" utan också en del av Italiens kulturarv och en symbol för den italienska nationen.

Men några jurister med de mest skiftande karriärer bakom sig , allt från kriminologi till handelsjuridik - konstaterade att krucifix på klassrumsväggen är ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, nämligen Protokoll 2, artikel 1, (tillägg från 1952). Hur lyder denna artikel?

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Ett kors på väggen skulle alltså utgöra ett brott mot denna artikel. Ingen frågar sig emellertid då hur de kristna föräldrarnas rätt skall tillgodoses, om deras barn aldrig får höra ett ord om kyrkan i skolan eller ens skymta en ikon eller ett krucifix, än mindre bevista en kyrka. Kanske det är läge för kristna föräldrar att anmäla en undervisning, där det förkunnas att religion är en vidskepelse från medeltiden och vetenskapen sedan länge bevisat dess falskhet? Och där väggarna i skolan kan prydas av - i stort sett vad som helst?

Bilden här intill är utförd av konstnärinnan Ann-Caroline Breig. Hon förklarar sin konst som

a fast automatic translation from dreams and thoughts to action and happenings, with an overtone of the unstoppable and unpredictable strength of nature and our drives.

Målningen finns i en högstadieskola i Söderhamn. Europadomstolen får nog mycket jobb framöver om de ska vakta Protokoll 2, artikel 1 - låt oss se till det!